Bekvämt? Nej tack
Igår kväll, S skall byta till nattblöja, klättrar upp på skötbordet genom att sticka in knäna på snedden i hålet vid lådorna. Jag frågade om han verkligen ville klättra upp på skötbordet så. "Jaaa", svarade han så jag ställde mig att titta och vänta - men efter ett tag såg det lite för smärtfyllt ut så jag frågade om jag inte skulle hjälpa honom. "Nej, mamma, jag kan själv". Vänta vänta, plågas plågas och kan inte hålla mig längre "Men, S, gör det inte ont?" Då svarar han bara "Jo." och fortsätter klättra.
Imorse skulle han sätta på sig byxorna. Han envisades med att stå och balansera längst upp på en back som vi har medan han försökte klä på sig dem. Trillade ner gång på gång på gång. Ungefärlig monolog: "S sätta på sig byxorna nu. Lappen bak, lappen bak (vänder byxorna, trillar ner) Ajaj, ont i foten. Upp upp. Nu med byxorna på. Lappen bak. Ena lilla foten (sträcker ut ena foten och trillar ner) Ajaj, ont snoppen. Upp upp. Nu dags för att sätta på byxor. Lappen bak, lappen bak, lappen bak. Eeeena lilla foten (lyckas genom en godvillig slump/ett underverk/extrem skicklighet balansera på andra "lilla foten" medan han får i den första i byxbenet och drar, säger skälmskt till sig själv) Var är lilla foten? Där! DÄR är lilla foten!" Blir så till sig att han trillar ner och slår i huvudet. Några tårar, en förmaning från mig om att han kan stå på golvet och ta på byxorna så trillar han inte lika mycket (eller iallafall inte lika långt). "Nej, mamma, Pippi kan så S kan". Medan jag försöker dra mig till minnes när och om och var Pippi står och balanserar medan hon klär på sig byxorna (och det mest osannolika av det är ju faktiskt att Pippi skulle ha byxor) "Nu står jag här, klär på mig (lyckas trassla till byxorna så grenen är snurrad runt sig själv, får benen om varandra och trillar) Aj AJ AJAJAJAJ! Mamma! Det gör ont att sätta på byxorna!"
"Kan du inte göra det på golvet då? Eller om du sitter på en stol?"
"Nej, jag kan göra så här."
"Får jag hjälpa dig då?"
"Nej, jag - kan - själv". Godtar ingen hjälp. Skall bara klara det. Fyra blåmärken senare skuttar han från backen, in till toa, klättrar upp på toastolen som är något mindre vickig och får på sig byxorna.
Min stora tanke nu är: De här generna kan han väl inte ha från min sida släkten iallafall? =)
Imorse skulle han sätta på sig byxorna. Han envisades med att stå och balansera längst upp på en back som vi har medan han försökte klä på sig dem. Trillade ner gång på gång på gång. Ungefärlig monolog: "S sätta på sig byxorna nu. Lappen bak, lappen bak (vänder byxorna, trillar ner) Ajaj, ont i foten. Upp upp. Nu med byxorna på. Lappen bak. Ena lilla foten (sträcker ut ena foten och trillar ner) Ajaj, ont snoppen. Upp upp. Nu dags för att sätta på byxor. Lappen bak, lappen bak, lappen bak. Eeeena lilla foten (lyckas genom en godvillig slump/ett underverk/extrem skicklighet balansera på andra "lilla foten" medan han får i den första i byxbenet och drar, säger skälmskt till sig själv) Var är lilla foten? Där! DÄR är lilla foten!" Blir så till sig att han trillar ner och slår i huvudet. Några tårar, en förmaning från mig om att han kan stå på golvet och ta på byxorna så trillar han inte lika mycket (eller iallafall inte lika långt). "Nej, mamma, Pippi kan så S kan". Medan jag försöker dra mig till minnes när och om och var Pippi står och balanserar medan hon klär på sig byxorna (och det mest osannolika av det är ju faktiskt att Pippi skulle ha byxor) "Nu står jag här, klär på mig (lyckas trassla till byxorna så grenen är snurrad runt sig själv, får benen om varandra och trillar) Aj AJ AJAJAJAJ! Mamma! Det gör ont att sätta på byxorna!"
"Kan du inte göra det på golvet då? Eller om du sitter på en stol?"
"Nej, jag kan göra så här."
"Får jag hjälpa dig då?"
"Nej, jag - kan - själv". Godtar ingen hjälp. Skall bara klara det. Fyra blåmärken senare skuttar han från backen, in till toa, klättrar upp på toastolen som är något mindre vickig och får på sig byxorna.
Min stora tanke nu är: De här generna kan han väl inte ha från min sida släkten iallafall? =)
Kommentarer
Postat av: Pippi
*fniss* Älskade lille S. Han och V. skulle ha väldigt mycket gemensamt om de träffades, tror jag. De kan allt själv, gör det svårare än nödvändigt för sig och tar inte emot hjälp... :) Självständiga och uthålliga barn vi har, må jag säga :) Grattis till gåendet A. Tror att jag har glömt att säga det :)
Postat av: Staffan
Jag är helt på din sida, S! Varför göra saker och ting enkelt när man kan göra det komplicerat?
Trackback
