Hur hjälper man barnen?
Hur hjälper man barnen att sörja? Försöker att surfa runt för att hitta hjälp men det finns inget riktigt bra, iallafall inte där jag har råkat hamna.
Det är inte lätt när man inte förstår.
Vi förstår inte så bra själva. Men vi har ju ändå strukturer i hjärnan för sådant här. Men barnen....
Vi vill inte hjälpa dem genom att undertrycka all sorg, inte genom att avleda eller överförenkla. Vi vill ge dem ett vettigt sätt att arbeta med sorgen. Hur gör man det?
Vi läste Lotta på Bråkmakargatan igår. Båda storbarnen satt som klistrade mot mig och grät när jag var tvungen att gå på toaletten. Tror de att vi skall dö också nu? Hur uppfattar de det här? Vem kan veta? Vem kan hjälpa?
Jättesvåra frågor. Jag tycker mig se att sonen tar till sig saker i sin egen takt. Igår blev han ledsen för en katt som dog för en månad sedan. Vi har pratat om katten många gånger sedan dess, men igår började han (nästan) gråta. Det är som att det går in i små portioner och därför tar tid. Precis som du skriver vill man inte göra honom mer ledsen, men inte heller släta över.
Har inget bra svar på hur man hjälper barnen. Jag tänker i alla fall på att bekräfta barnens känslor, men det vet jag ju att ni brukar göra... Massor med kramar när tårarna kommer är det andra jag tänker på. Låta dem sörja på sitt sätt i sin takt är det tredje. Ååå, det är ju så svårt!
I alla fall tänkte jag bara säga att det var hemskt tråkigt att läsa om farmor/svärmor/mamma som dött! Jättetråkigt! Jag beklagar sorgen och skickar er en stor, varm kram!
Jag såg i en bokhandel idag Dödenboken av Pernilla Stalfelt. Har inte läst den men hennes Kärleksboken är super! Kan nog vara ett bra sätt att närma sig döden. Finns på AdLibris t ex http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=9187805545
Du kanske kan låta dem rita varsin teckning till farmor som hon kan få med sig på kistan sedan. En kärlekshälsning. Så att de får möjlighet att säga hur mycket de tycker om henne och saknar henne.
Jag har arbetat med barn i kris en del och det bästa är att prata och möta dem där de är och i sitt sorgearbete kring de frågor som kommer.
Att ta sig tid och våga vara i frågor som kommer, lyssna fråga vad de tänker på , om de vill berätta, prata eller bara vara tysta en stund tillsamman. Att tända ljus, sätta fram fotografi och en blomma tillsammans är ett sätt. Jag tänker att ni har era minnen, prata om dem, prata om de roliga händelserna, de som de kommer ihåg, om det som känns jobbigt, hur de kände då,,,, man kan plocka en bukett med minnen som får en att både le och gråta.
Jag tror ni har detta inom er och jag önskar er allt gott.
Varma hälsningar Lena
