Skrattretande
Torsdag är stora Hjärnkontoretdagen på Bolibompa. En utmärkt dag för vetenskapliga experiment för en barnfamilj med andra ord. Men det var inte Hjärnkontoret som satte igång experimentlusten utan det tidigare Bolibompaprogrammet Fifi och blomsterfröna. H älskar detta program, så länge inte "de läskiga typerna" kommer (vilket de förstås alltid gör och så vitt jag kan utröna alltid med samma mål, att stjäla kakor - och alltid förstås med samma snöpliga upptäckt och slut) men S satt och tittade som förtrollad den här gången. Så kom han bortfarande till mig...
-Mamma! Mamma! MAMMA!!!
-Vad är det vännen?
-Fifi öppnar munnen när hon skrattar!
-Öh....ja.....
-Titta! (vi tittar ett tag på tv:n där Fifi mycket riktigt öppnar munnen i ett stort skratt) Tokigt! (fnittrar förtjust) Jag öppnar inte munnen när jag skrattar! Titta! (Skrattar fejkskratt med vidöppen mun. Så allvarsam att jag garvar) Mamma! MAMMA! Du också skrattar med öppnar munnen.
-Ja, man gör det.
-(skrattar omåttligt (med öppen mun)) Nä! NÄÄ!!! Det går ju inte. Skrattar man är stängda munnen. (kniper hårt ihop sin mun för att demonstrera)
H instämmer från djupet av sin soffhörna. "S skrattar alltid med stängd mun, mamma".
Jag börjar nu känna att detta är en oväntat viktig fråga. Jag, och förnuftets röst, måste segra. Jag tar med S till vår stora hallspegel och kittlar honom på magen, en osviklig metod. Han skrattar jättemycket.
Mitt pedagogiska ego går fullspeed: Titta nu, S. Titta när du skrattar! Du har ju öppen mun.
Han slutar skratta och tittar i spegeln. Ser sig själv med stängd mun. Jag kittlar igen medan han tittar på spegelbilden förväntansfull och börjar skratta. Ser sig själv och sin öppna mun.
Jag känner mig belåten. Förnuftet och förståndet har segrat. S vill bli mer kittlad så vi kittlar lite mer och går in till M som diskar i köket.
S: Pappa! Pappa! Fifi har öppna munnen när hon skrattar. Men inte S! MEN (lutar sig konspiratoriskt närmare M och teaterviskar) MEN - vet du vad? Mamma har öppna munnen när hon kittlas.
Jag vet inte varför jag tycker det är så vansinnigt roligt, men det gör jag.
A har också vidtagit vetenskapliga experiment idag, av typen "stå på parkett med hala strumpor" på besök hemma hos FruBabsan. Det var en trevlig visit, och experimenterandet var också rätt vansinnigt roligt. Men svårare att ordmåla. =)
-Mamma! Mamma! MAMMA!!!
-Vad är det vännen?
-Fifi öppnar munnen när hon skrattar!
-Öh....ja.....
-Titta! (vi tittar ett tag på tv:n där Fifi mycket riktigt öppnar munnen i ett stort skratt) Tokigt! (fnittrar förtjust) Jag öppnar inte munnen när jag skrattar! Titta! (Skrattar fejkskratt med vidöppen mun. Så allvarsam att jag garvar) Mamma! MAMMA! Du också skrattar med öppnar munnen.
-Ja, man gör det.
-(skrattar omåttligt (med öppen mun)) Nä! NÄÄ!!! Det går ju inte. Skrattar man är stängda munnen. (kniper hårt ihop sin mun för att demonstrera)
H instämmer från djupet av sin soffhörna. "S skrattar alltid med stängd mun, mamma".
Jag börjar nu känna att detta är en oväntat viktig fråga. Jag, och förnuftets röst, måste segra. Jag tar med S till vår stora hallspegel och kittlar honom på magen, en osviklig metod. Han skrattar jättemycket.
Mitt pedagogiska ego går fullspeed: Titta nu, S. Titta när du skrattar! Du har ju öppen mun.
Han slutar skratta och tittar i spegeln. Ser sig själv med stängd mun. Jag kittlar igen medan han tittar på spegelbilden förväntansfull och börjar skratta. Ser sig själv och sin öppna mun.
Jag känner mig belåten. Förnuftet och förståndet har segrat. S vill bli mer kittlad så vi kittlar lite mer och går in till M som diskar i köket.
S: Pappa! Pappa! Fifi har öppna munnen när hon skrattar. Men inte S! MEN (lutar sig konspiratoriskt närmare M och teaterviskar) MEN - vet du vad? Mamma har öppna munnen när hon kittlas.
Jag vet inte varför jag tycker det är så vansinnigt roligt, men det gör jag.
A har också vidtagit vetenskapliga experiment idag, av typen "stå på parkett med hala strumpor" på besök hemma hos FruBabsan. Det var en trevlig visit, och experimenterandet var också rätt vansinnigt roligt. Men svårare att ordmåla. =)
Kommentarer
Postat av: EvadittlillaBerg
Visst har de bara en helt underbar och oväntat logik i sina resonnemang ibland!
PS. Både Storasyster och Lillebror är också megafan av Fifi och Blomsterfröna! (själv tycker jag det är lite halvtråkigt sådär. Jag= retrobarnprogramsfantasten. Men nu är det ju inte mig det handlar om, alltid. Faktiskt.) :-D
Trackback
