Treårskontroll
Idag var S och jag på treårskontroll. Det var lite tidigt, två månader kvar.
S var också mycket orolig. Det hela hade planerats långt i förväg, han skulle hämtas tidigare från dagis - de andra barnen skulle vara kvar, arma bvc-sköterska om hon skulle ha invaderats av hela armadan - få en banan i bilen, leka i väntrummet och så in på undersökning. Han visste också att undersökningen skulle innehålla längd, vikt, prata om bilder. MYCKET orolig.
-Jag vill inte vara lång, sade han till dagisfröken som diskret lämnade ut honom till mig utan att syskonen såg det.
-Jag VILL inte vara lång, förklarade han i bilen och vägrade att äta sin banan.
I väntrummet tinade han upp när han hittade en Bamsetidning. Då mumsade han glatt i sig bananen också, tills bvc-sköterskan kom och sade att han kunde komma in. Då blev han orolig igen.
-Jag tänker INTE visa min snopp, förklarade han högt och tydligt för det intresserade väntrummet. Folk log lite, men vi har varit där med diverse underlivsrelaterade problem tidigare, så jag förstår hans oro.
Jag och BVC-sköterskan försäkrade att det inte skulle bli nödvändigt och han ställde sig på vågen och vi fick värdet 16,8. Längden var 93. Sedan var det dags att gå in och titta på de fina bilderna. Han var jätteduktig och svarade beredvilligt på alla frågor, som t ex vad man gjorde med en boll, och vilken färg en mugg har. Hon visade en bild på en napp och frågade om S hade någon sådan. "Bara på natten, bara i sängen," svarade han allvarsamt. Bilden på pottan fick en lång och ingående förklaring om att han använde pottan men bara om det inte fanns någon toalett, för om det gjorde det så ville han hellre gå på toaletten, eftersom han är en stor pojke nu.
Han fick rita också och ritade "min bokstav" (fast baklänges, som en tvåa med mjuka kanter ungefär), sedan förklarade han att han hade ritat klart och så hoppade han ner från stolen och ville gå.
Men efteråt slog lättnaden till och han har berättat för både kända och okända att han var lång, att han hade vikt och att han kunde prata om bollar och muggar. "Och," klämde han i som slutkläm, "jag kan räkna upp alla delar av en traktor" - för det hade funnits en sådan med på bilden och då hade han inte nöjt sig med ett enkelt "tjaktoj" utan pekat ut lamporna, traktorhytten, hjulen, och alla andra delar som bara han kan namnet på och inte jag.
S var också mycket orolig. Det hela hade planerats långt i förväg, han skulle hämtas tidigare från dagis - de andra barnen skulle vara kvar, arma bvc-sköterska om hon skulle ha invaderats av hela armadan - få en banan i bilen, leka i väntrummet och så in på undersökning. Han visste också att undersökningen skulle innehålla längd, vikt, prata om bilder. MYCKET orolig.
-Jag vill inte vara lång, sade han till dagisfröken som diskret lämnade ut honom till mig utan att syskonen såg det.
-Jag VILL inte vara lång, förklarade han i bilen och vägrade att äta sin banan.
I väntrummet tinade han upp när han hittade en Bamsetidning. Då mumsade han glatt i sig bananen också, tills bvc-sköterskan kom och sade att han kunde komma in. Då blev han orolig igen.
-Jag tänker INTE visa min snopp, förklarade han högt och tydligt för det intresserade väntrummet. Folk log lite, men vi har varit där med diverse underlivsrelaterade problem tidigare, så jag förstår hans oro.
Jag och BVC-sköterskan försäkrade att det inte skulle bli nödvändigt och han ställde sig på vågen och vi fick värdet 16,8. Längden var 93. Sedan var det dags att gå in och titta på de fina bilderna. Han var jätteduktig och svarade beredvilligt på alla frågor, som t ex vad man gjorde med en boll, och vilken färg en mugg har. Hon visade en bild på en napp och frågade om S hade någon sådan. "Bara på natten, bara i sängen," svarade han allvarsamt. Bilden på pottan fick en lång och ingående förklaring om att han använde pottan men bara om det inte fanns någon toalett, för om det gjorde det så ville han hellre gå på toaletten, eftersom han är en stor pojke nu.
Han fick rita också och ritade "min bokstav" (fast baklänges, som en tvåa med mjuka kanter ungefär), sedan förklarade han att han hade ritat klart och så hoppade han ner från stolen och ville gå.
Men efteråt slog lättnaden till och han har berättat för både kända och okända att han var lång, att han hade vikt och att han kunde prata om bollar och muggar. "Och," klämde han i som slutkläm, "jag kan räkna upp alla delar av en traktor" - för det hade funnits en sådan med på bilden och då hade han inte nöjt sig med ett enkelt "tjaktoj" utan pekat ut lamporna, traktorhytten, hjulen, och alla andra delar som bara han kan namnet på och inte jag.
Kommentarer
Postat av: Pippi
Vad skönt att det gick så bra! Måste få det sagt att tre är en helt ljuvlig ålder... De andra har ju också sina respektive tjusningar, men det är något med treåringar (ja, nästan-treåringar också förstås) som jag oerhört svag för :)
Trackback
