Sju små ord
Idag när jag lämnade av H vid skolan, så sade hon sju små ord. Sju ord som gjorde mig glad hela dagen, i hela hjärtat. Det är en bedrift när man kan glädja en människa som har sovit så lite på natten innan så mycket så tidigt på morgonen.
Hennes sju små ord sades i korridoren där alla barnen i sexårsverksamheten har sina kläder. Det var ganska folktomt där, bara två killar som jag vet att vi diskuterar hemma väldigt mycket hur kära de är i H och hur kär H är i dem. Och det är klart att man vill helst att ens mamma uppför sig rätt väl när två älsklingspojkar tittar på.
Hon har redan tidigare bett mig att inte kalla henne för hennes smeknamn i skolan. Hemma går det bra, säger hon, och antyder att det till och med kan vara helt ok, i vissa fall rentav önskvärt, att använda smeknamnet hemma. Men inte i skolan. Där heter hon H rätt och slätt. För där är hon stor.
Det tog några veckor av övning men jag tror att jag har lärt mig det nu. H på skolan, Pipis hemma. Så är det bara. Men jag lyckades nog göra bort mig ändå, för när jag kramade om henne sade jag det som blivit som en ritual att säga på morgonen när vi tar det som H fortfarande är ung nog att kalla "stora hejdåkramen" - jag sade "Ha en bra dag, H. Jag älskar dig."
Imorse när jag sade detta så hade hon sneglat på de två pojkarna både en och två gånger redan när vi kom in i korridoren. Ännu mer när vi kramades, men alla sexårsbarn kramar sina mammor och pappor när de lämnar, så det är OK. Men så sade jag de där orden och med ens förändrades hela stämningen i ansiktet på H och jag kunde bara tänka på den där scenen i filmen "About a Boy" när hans mamma lämnar honom på skolgården och de härmar får och alla andra barn brister ut i skratt och mobbar honom hela dagen sedan.
Men det som gjorde mig glad, en sådan glädje som sträcker sig ända ut i tårna, var hennes svar. Den ilskna tonen i svaret var rätt given redan innan hon börjat replikera. Den röda tonen i hennes ansikte gjorde att jag fick lust att ta tillbaka, inte själva orden men min otroligt oballa mammastil. Men så kom orden från henne, som nog mest var till för att rättfärdiga henne inför snyggingarna, men som för mig blev det stora rättfärdigandet av min mammastil, oball och allt.
Här är orden:
"Jag VET att jag är älskad, mamma." paus "Jag VET."
Gotta be doing something right.
Hennes sju små ord sades i korridoren där alla barnen i sexårsverksamheten har sina kläder. Det var ganska folktomt där, bara två killar som jag vet att vi diskuterar hemma väldigt mycket hur kära de är i H och hur kär H är i dem. Och det är klart att man vill helst att ens mamma uppför sig rätt väl när två älsklingspojkar tittar på.
Hon har redan tidigare bett mig att inte kalla henne för hennes smeknamn i skolan. Hemma går det bra, säger hon, och antyder att det till och med kan vara helt ok, i vissa fall rentav önskvärt, att använda smeknamnet hemma. Men inte i skolan. Där heter hon H rätt och slätt. För där är hon stor.
Det tog några veckor av övning men jag tror att jag har lärt mig det nu. H på skolan, Pipis hemma. Så är det bara. Men jag lyckades nog göra bort mig ändå, för när jag kramade om henne sade jag det som blivit som en ritual att säga på morgonen när vi tar det som H fortfarande är ung nog att kalla "stora hejdåkramen" - jag sade "Ha en bra dag, H. Jag älskar dig."
Imorse när jag sade detta så hade hon sneglat på de två pojkarna både en och två gånger redan när vi kom in i korridoren. Ännu mer när vi kramades, men alla sexårsbarn kramar sina mammor och pappor när de lämnar, så det är OK. Men så sade jag de där orden och med ens förändrades hela stämningen i ansiktet på H och jag kunde bara tänka på den där scenen i filmen "About a Boy" när hans mamma lämnar honom på skolgården och de härmar får och alla andra barn brister ut i skratt och mobbar honom hela dagen sedan.
Men det som gjorde mig glad, en sådan glädje som sträcker sig ända ut i tårna, var hennes svar. Den ilskna tonen i svaret var rätt given redan innan hon börjat replikera. Den röda tonen i hennes ansikte gjorde att jag fick lust att ta tillbaka, inte själva orden men min otroligt oballa mammastil. Men så kom orden från henne, som nog mest var till för att rättfärdiga henne inför snyggingarna, men som för mig blev det stora rättfärdigandet av min mammastil, oball och allt.
Här är orden:
"Jag VET att jag är älskad, mamma." paus "Jag VET."
Gotta be doing something right.
Kommentarer
Postat av: Pippi
U gotta be doing a lot of rights :)
Postat av: staffan
U R doing things right!
Trackback
