Bekvämt? Nej tack

Igår kväll, S skall byta till nattblöja, klättrar upp på skötbordet genom att sticka in knäna på snedden i hålet vid lådorna. Jag frågade om han verkligen ville klättra upp på skötbordet så. "Jaaa", svarade han så jag ställde mig att titta och vänta - men efter ett tag såg det lite för smärtfyllt ut så jag frågade om jag inte skulle hjälpa honom. "Nej, mamma, jag kan själv". Vänta vänta, plågas plågas och kan inte hålla mig längre "Men, S, gör det inte ont?" Då svarar han bara "Jo." och fortsätter klättra.

Imorse skulle han sätta på sig byxorna. Han envisades med att stå och balansera längst upp på en back som vi har medan han försökte klä på sig dem. Trillade ner gång på gång på gång. Ungefärlig monolog: "S sätta på sig byxorna nu. Lappen bak, lappen bak (vänder byxorna, trillar ner) Ajaj, ont i foten. Upp upp. Nu med byxorna på. Lappen bak. Ena lilla foten (sträcker ut ena foten och trillar ner) Ajaj, ont snoppen. Upp upp. Nu dags för att sätta på byxor. Lappen bak, lappen bak, lappen bak. Eeeena lilla foten (lyckas genom en godvillig slump/ett underverk/extrem skicklighet balansera på andra "lilla foten" medan han får i den första i byxbenet och drar, säger skälmskt till sig själv) Var är lilla foten? Där! DÄR är lilla foten!" Blir så till sig att han trillar ner och slår i huvudet. Några tårar, en förmaning från mig om att han kan stå på golvet och ta på byxorna så trillar han inte lika mycket (eller iallafall inte lika långt). "Nej, mamma, Pippi kan så S kan". Medan jag försöker dra mig till minnes när och om och var Pippi står och balanserar medan hon klär på sig byxorna (och det mest osannolika av det är ju faktiskt att Pippi skulle ha byxor) "Nu står jag här, klär på mig (lyckas trassla till byxorna så grenen är snurrad runt sig själv, får benen om varandra och trillar) Aj AJ AJAJAJAJ! Mamma! Det gör ont att sätta på byxorna!"
"Kan du inte göra det på golvet då? Eller om du sitter på en stol?"
"Nej, jag kan göra så här."
"Får jag hjälpa dig då?"
"Nej, jag - kan - själv". Godtar ingen hjälp. Skall bara klara det. Fyra blåmärken senare skuttar han från backen, in till toa, klättrar upp på toastolen som är något mindre vickig och får på sig byxorna.

Min stora tanke nu är: De här generna kan han väl inte ha från min sida släkten iallafall? =)

Den stora kramen

S och jag var uppe till farfar imorse, med tidningen. Vi bor ju grannar och vi brukar leverera hans tidning nuförtiden, dels för att han skall slippa gå till brevlådan och dels för att få en pratstund varje morgon. Imorse följde S som sagt med. Det gjorde att promenaden tog något längre tid, för S har utvecklat en veritabel falkblick för smultron. Och det finns några ställen på vägen. Så mycket smultronplock blev det.

Några små smuliga pojkhandsvarma smultron fick sig även farfar till livs när vi väl kom fram. Och så tidningen förstås. S blev vild av glädje över att vara hemma hos farfar igen. Det är första gången någon av barnen varit med dit sedan farmor dog - jag har inte tänkt på det, men det har bara naturligt blivit så att jag har lämnat tidningen efter dagiskörningen och farfar har varit rätt mycket hos oss.

Iallafall så rusade han som en - ja, som en målsökande robot mellan alla roligheter som finns. Det finns en "glugg" under köksbänken där man precis kan stå om man är två och ett halvt, det finns en rolig fotpall till en fåtölj som man kan lägga sig på magen på och snurra, och så finns det förstås korten på H, S, A och kusinerna, och så ett helt obegripligt men underbart kort som är på S pappa år 1968 men som ser ut precis som S gör idag...massor med skojigheter med andra ord. Och farfar SKRATTADE - vilket härligt ljud - åt denna virvelvind.

Men helt plötsligt hejdade sig S. Var är farmor? begärde han. Farfar var tvungen att lämna rummet och snyta sig väldigt. Jag försökte förklara att farmor ju "blivit död" som barnen säger och därför inte kunde bo hemma hos farfar längre, för när man är död, ja, då kan man inte leva längre. Typ sådär. S tittade på mig innan han lade sig på fotpallen och snurrade igen.

-Finns inte döda?
-De finns, men man kan inte träffa dem.
-Farfar ensam då.

S blev fundersam. Vägrade att krama farfar när vi skulle gå - och jag som verkligen tyckte att det skulle ha behövts i det här läget...så funderade jag också. Här har vi gått och sagt "farmor är död" och läst böcker och pratat och förklarat men ingenstans har vi väl verkligen sagt rent ut att farmor inte bor kvar i sitt hus. Allt var ju så abstrakt när vi berättade - även när vi försökte konkretisera...

Senare på dagen ville han gå tillbaka. Jag antog att det var smultronen som lockade så jag erbjöd honom smultronen precis nedanför trappen. Men han gav sig inte. Fast det blev pappa M som gick med till sist, och H. Så kom de hem med rapporten att farfar hade fått världens största och längsta kram och en kärleksförklaring av S.


Skrattretande

Torsdag är stora Hjärnkontoretdagen på Bolibompa. En utmärkt dag för vetenskapliga experiment för en barnfamilj med andra ord. Men det var inte Hjärnkontoret som satte igång experimentlusten utan det tidigare Bolibompaprogrammet Fifi och blomsterfröna. H älskar detta program, så länge inte "de läskiga typerna" kommer (vilket de förstås alltid gör och så vitt jag kan utröna alltid med samma mål, att stjäla kakor - och alltid förstås med samma snöpliga upptäckt och slut) men S satt och tittade som förtrollad den här gången. Så kom han bortfarande till mig...
-Mamma! Mamma! MAMMA!!!
-Vad är det vännen?
-Fifi öppnar munnen när hon skrattar!
-Öh....ja.....
-Titta! (vi tittar ett tag på tv:n där Fifi mycket riktigt öppnar munnen i ett stort skratt) Tokigt! (fnittrar förtjust) Jag öppnar inte munnen när jag skrattar! Titta! (Skrattar fejkskratt med vidöppen mun. Så allvarsam att jag garvar) Mamma! MAMMA! Du också skrattar med öppnar munnen.
-Ja, man gör det.
-(skrattar omåttligt (med öppen mun)) Nä! NÄÄ!!! Det går ju inte. Skrattar man är stängda munnen. (kniper hårt ihop sin mun för att demonstrera)

H instämmer från djupet av sin soffhörna. "S skrattar alltid med stängd mun, mamma".

Jag börjar nu känna att detta är en oväntat viktig fråga. Jag, och förnuftets röst, måste segra. Jag tar med S till vår stora hallspegel och kittlar honom på magen, en osviklig metod. Han skrattar jättemycket.
Mitt pedagogiska ego går fullspeed: Titta nu, S. Titta när du skrattar! Du har ju öppen mun.
Han slutar skratta och tittar i spegeln. Ser sig själv med stängd mun. Jag kittlar igen medan han tittar på spegelbilden förväntansfull och börjar skratta. Ser sig själv och sin öppna mun.

Jag känner mig belåten. Förnuftet och förståndet har segrat. S vill bli mer kittlad så vi kittlar lite mer och går in till M som diskar i köket.
S: Pappa! Pappa! Fifi har öppna munnen när hon skrattar. Men inte S! MEN (lutar sig konspiratoriskt närmare M och teaterviskar) MEN - vet du vad? Mamma har öppna munnen när hon kittlas.

Jag vet inte varför jag tycker det är så vansinnigt roligt, men det gör jag.

A har också vidtagit vetenskapliga experiment idag, av typen "stå på parkett med hala strumpor" på besök hemma hos FruBabsan. Det var en trevlig visit, och experimenterandet var också rätt vansinnigt roligt. Men svårare att ordmåla. =)

"Weigh me, I've a fury inside"

Lite relaterat till föregående inlägg.

Idag har jag upptäckt vad S i själva verket säger när han leker häst. Han och H for nämligen omkring här som bäst på sina käpphästar.
-Galoppigaloppigalopp, tjöt H, högljudd och nöjd (Varför, åh, varför, går alltid de två adjektiven hand i hand när det gäller ens barn?).
Men S hade hört något annat, så han skrek glatt:
-Haklappi, haklappi, haklapp!

Sitter jag för mycket vid datorn?

Igår när jag kom hem från min spännande tur till ICA så rapporterade M att S hela min bortavaro hade suttit på vår datahörnestol och kramat hårt hårt om ryggstödet och sagt "Min mamma! Min mamma! MIN mamma! Jag älskar min mamma!"

Kulinarisk konversation

jag: Vad vill du ha till middag ikväll, S?
S: Pannkaka (börjar sjunga pannkaks- (eg köttbulls-)sången från Madicken) (ja, hela familjen är påverkad av denna dyrkan)
jag: Men vi åt ju pannkaka igår kväll. Vi kan väl äta något annat! Vad tycker du mer skulle vara trevligt?
S: .....Unnkankaka.
jag: (dechiffrerar) Ja, det är gott fast ungspannkaka är ganska likt pannkaka också. Kan vi inte äta något helt annat? Något med pasta kanske? Eller potatis? Du gillar ju fisk. Vad vill du äta?
S: VÅFFLOR!


Två år - och så nyår

S har fyllt två. Det är alltså hela två år sedan jag låg på BB på Ackis och lyssnade (fönstret var åt fel håll för att titta) på nyårsfyrverkerierna och försökte ta in det fantastiska faktum att vi hade fått ett nytt underverk - ännu en överlevare. Då var det tsunamikatastrof också. Jag minns att alla vi mammor som tysta och skräckslagna satt framför tv:n och såg de ofattbara bilderna tryckte våra små nyfödda allt tätare intill oss - för tröst och som en bön för framtiden - det får inte bli så här för oss...

Men nu var det en glad kille som vaknade och ljudligt förkunnade för världen att han nu är tre år (så går det när man lär sig prata av sin tretton månader äldre storasyster). Så blev det presenter, först fick han Briotåg. Då ville han bara köra det. Vi fick återföra hans intresse till presenthögen gång på gång på gång. Varje present skulle lekas med eller undersökas grundligt innan han hade tid att öppna någon ny.

Sedan kom det diverse släktingar med ny uppvaktning och farfars egenhändigt tillverkade tårta samt marängsviss och så mycket Jokk Tranbär han ville (favoritdrycken). Problemet med att fylla år mellan jul och nyår är att det inte riktigt är kalasläge då: men vi skall försöka åtgärda det när terminen är igång igen.

Så blev det nyårsafton och S vaknade till en ny dag full av sådan vardagslyx som dagen innan: dricka sådant som inte är vatten, äta fikabröd, välja middag (till födelsedagsmiddag valde han pannkakor och slukade sedan tolv stycken. Nyårsmiddagen blev, efter att alla i familjen fick utse någon eller några favoriter:
sallad, gurka, paprika, majs, morötter
kalkonköttbullar, klyftpotatis
räkor, kräftstjärtar, gravlaxsås
pitabröd, brieost, ädelost, ostkex
ketchup =)
maränger, glass, glassåser, hemmagjord bärsås
och så - A:s bidrag: persikopuré med päron

Fast det åt bara han.

I ett svagt ögonblick hade M lovat barnen att de skulle få vara vakna så länge de ville. S ville dock inte. Vid kvart över sju stod han i badrummet, på pallen, och försökte få av korken på tandkrämstuben. Vi frågade om han var trött "Ja! Lägga sängen!" sade han och så var det med det. H orkade en halvtimma till, sedan förklarade hon att hon skulle gå till sitt rum och lägga sig lite bara i sin säng och sedan komma tillbaka. Då tyckte vi att det kunde vara en bra idé att ta på pyjamasen också. Hon gick med på det och sedan var det bara vi vuxna, för A hade somnat sedvanligt efter den där purén, förstärkt med banangröt.

Så blev det tolvslag och nyårslöfte (nej, varför skulle jag skriva det på en alldeles offentlig blogg? Vem som helst kan ana att jag inte kommer att hålla det!) och isäng.

och på morgonen hade A, som belöning för ett gäng röriga nätter, fått sin tredje tand.

Däruppe!

Ni vet den där hårdrocksgruppen vars skivor spelades baklänges av kristna fundamentalister som hittade "djävulsbudskap" i låten då? Hårdrocksgruppen själv spelade då upp skivor med "Härlig är jorden" eller vad det var baklänges och bevisade att man kan själv höra vilket budskap man vill i vilken brusig (baklängesspelad) musik som helst. Sedan gjorde de ett uttalande till media att om de ville lägga in skumma baklängesbudskap som lyssnarna skulle uppfatta undermedvetet och som skulle ändra lyssnarnas beteende - om nu man undermedvetet kan uppfatta ett sådant budskap som man inte kan höra - skulle de hellre välja att lägga in "köp fler skivor! köp alla skivor vi har gjort" hellre än något annat.

Dolda budskap finns där man hittar dem, säger jag bara. Min son S har hittat en helt dold handling i barnboken "Familjen Nalle går i ide". Den uppenbara handlingen, om att björnarna vill gå i ide men inte riktigt vet hur man gör det och provar olika grejer, den struntar han helt i. Som en oförvägen daVincikodskille så tränger han in i det mer subtila skeendet: varför har pappa Nalle ibland hatten på sig och ibland inte?

Imorse fick vi läsa boken fyra gånger och varje gång pekade S ut "Däruppe!" (alltså däruppe på huvudet tronar den blåbärsliknande hatten) och "Ingen hatten" på de sidor då hatten mystiskt var borta. "Däruppe! Ingen hatten! Däruppe! Däruppe! Däruppe!" när hatten flera sidor i rad fick vara med så att man förstod att nu hade pappa Nalle bestämt sig för att konsekvent följa sin linje. Men nejdå, kabbalisterna fick sitt också: "Ingen hatten!" var det, på nästa sida.

Så fortsatte vi det inträngande läsandet ända tills det var dags till dagispåklädning. I hallen stod sedan min lilla kille med sina egna ytterkläder på sig och skojade med mig "Däruppe!" (mössan på, drar sedan snabbt av mössan) "Ingen hatten!" och skrattar så att han kiknar.

Så uppenbarligen påverkas man visst i sitt beteende av dolda budskap.

S som i söt

Nu kommer historier av det här slaget som bara kanske mammor tycker är söta. Men det går inte att låta bli, det är en hormonell drivkraft, en lust som är starkare än lusten efter choklad till och med, att tråka ut omgivningen med när ens barn gör söta saker. Fördelen med att göra det via internet är att det är så lätt att klicka sig vidare.

Iallafall då, för er som är kvar:

I veckan fyllde "mormor D" trettio år. För er som tycker att detta inte är någon ålder på en gammal mormor så kan jag berätta att "mm D" egentligen är morbror D, men det är för jobbigt att säga, så i ungarnas mun är han mormor D. Han fick också av dem en nyckelrem där det tryckt på illrosa bakgrund står "världens bästa mormor". Iallafall, jag och alla tre barnen satte oss i storbilen och for genom stortrafiken till Stockholm. Och vi var på Bistro Boheme, precis i det hörn där jag suttit flera gånger i andra, gamla tider.

Men nu med tre barn, mormor D, barnens alldeles äkta mormor och ävenledes en äkta morfar. Och barnen uthärdade med glatt och ihärdigt mod flera timmar på restaurang (H i och för sig delvis för att hon älskar att gå på offentliga toaletter och så för att äkta-mormor köpt en skojig bok åt dem att titta i) och omgivningen föreföll uthärda dem med lika glatt och ihärdigt mod.

När vi lämnade restaurangen fick H "åka axlar" som hon gillar jättemycket och S och A fick dela syskonvagnen (det var för övrigt A:s första gång på krogen. Men han njöt, för det fanns mycket att titta på) och S satt, urtrött, urnöjd och alldeles förundrad över den mängd människor man kan se på Drottninggatan i Stockholm (det är annat än här i Tuna det) och vinkade till alla. Så gör man ju? Alla skall få sig en vinkning när man har haft en trevlig dag, it's the neighbourly way.

Och till stockholmarnas credit kan jag säga att många vinkade tillbaka.

Igår vid läggningen så kom en annan S-söt sak fram. Jag har tidigare i bloggen skrivit om hans stora kärlek till boken "Lollipop och pappa" (från Goboken) och den kärleken lever kvar. Den boken måste han läsa medan jag läser godnattsaga för dem. Man får inte läsa den för honom, jag tror att det tar bort något av boken (ungefär som att man drar sig för att se en film baserad på en riktigt bra bok för man vill inte ha någon annans bild av boken) men han vill gärna visa en de fina sidorna, som är precis alla sidor.

Detta blir lite absurt när det är Hattstugan som är godnattsagan.

"Men tomten sade då med röst så sträng,
nu går ni ÖGONBLICKLIGEN i..... åh, vilken fin bild, titta, pappa KRAMAR Lollipop....säng"

Och så får alla sidor med bilder av pappa en puss. Vid en andra genomläsning av boken så måste S pussa på alla bilder på Lollipop. Nu har han kommit på att om "pappa" är på ena sidan av ett uppslag i boken och Lollipop på den andra, så blir det en puss om man stänger boken. Så det måste också göras hundra miljoner gånger "puss puss" (öppna boken, titta på bilderna, visa mig, klappa på bilderna, stänga väldigt noggrannt och försiktigt och kolla på boken från sidan så att det blir en puss) "PUSS! PUSS!"

Litterärt intresse. Mycket lovande. Men om det någonsin blir "S som i ständig sekreterare" så kommer Amos Oz och de andra grabbarna inte att ha många chanser mot Gobokens rätt anonyma författarkår.

Språkutveckling? Språkinveckling?

Jag vet inte riktigt vad man skall kalla det men S är väldigt nyskapande med språket. Det senaste är något ganska vackert, lite medeltida, på sitt sätt. Det handlar inte om att lära sig nya ord - särskilt inte medeltida ord - utan det handlar om att orden växer, från att vara simpla, alldagliga ord, till att bli - musik.

Och inte vilken liten poplåt som helst utan rent gregoriansk musik, närmast liknar det liturgisk sång.

Det började häromdagen när storbarnen var sysselsatta med att leka Bullerbyn, som denna gång inbegrep att de transporterade vatten från en badbalja till vår trappa, där de doppade stenar i vattnet och låtsades att det var glass som de åt upp (Bullerbyanknytningen var nog mest att H bestämde "jag är Anna, du är Britta, S är lilla Olle, pappa är Lasse"). S låtsades kanske inte riktigt samma sak som H för när han kom med sitt stenförsedda vattenglas var det inte "glass" som ljudades ur hans mun, utan mat. Eller snarare ma-a-a-a-a-a-a-at med en riktigt gregoriansk melodi på det hela. Så småningom tröttnade han på mat och började istället bära vatten. Då ljöd också mycket riktigt i vår trädgård, det klosterlika ordvalet va-a-a-a-a-a-a-a-att-e-e-e-en ur hans förtjusande små läppar. Som en liten, blond, allvarlig, naken munk gick han omkring på detta sätt.

Nästa ord som förärades melodi var lillebrors namn. A-a-a-a-a-a-a-a....lät det. Till sist blev jag väldigt inspirerad och började sjunga på Ss namn. Jodå, det uppskattades. Han skrattade förtjust och sjöng som svar ma-a-a-ma-a-a-a.

Fascinerande va? Ser vi en musikforskare, präst eller bara allmän medeltidsveckodeltagare i denna unga man?

Dessutom har han en godhjärtad egenskap till: han kommer med blöjor. Varje gång jag ammar A så kommer han - väl medveten om att efter avslutad amning brukar det vara blöjbyte som han - och även H förstås - kan hjälpa till med väldigt duktigt. De kan både öppna tejperna i blöjan, komma med nya blöjan, torka med våtservetter (S torkar mest i huvudet och H mest på benen, men det msåte ju vara väldigt skönt i sommarvärmen), H kan slänga den gamla blöjan och så förstås expertområdet: pussa och krama sin blöjbyteshatande lillebror...Iallafall, idag har han under en och samma amningsstund kommit med nio blöjor. Visserligen var åtta av dessa i fel storlek, men ändå. Den nionde blev rätt för att H såg till det. Hon stod blöjvakt i badrummet och förklarade för S:
-Tar du fel blöja, så är den så stor så då - då - då DUNKAR A i den!

Drunknar är ju ett rätt svåruttalat ord.

och frågan är alltså om vi utvecklar eller invecklar språket här hemma. Kul har vi iallafall.

Bara för att jag skrev sådär...

så kommer S dragande med mängder av verb nu: komma, titta, springa, skratta, hoppa....Vilken kille!

Språkutveckling

Självklart skall man inte bli förvånad: lämnar man sitt barn med en utbildad lärare i sex dagar så sker någon slags utveckling. Men ändå - bara för att mamma och pappa var här och passade barnen när vi var på sjukhuset och fick A så trodde jag nog inte att S skulle börja prata så mycket.

Från att ha sagt ett fåtal ord kan han nu massor. Visserligen är hans uttalanden oftast begränsade till ett ord i taget, men vad mycket saker han kan säga nu! Allt från vagnen och gunga till vatten och bilen. Konkreta substantiv det mesta förstås. Men det är ju å andra sidan det som mest påtagligt har speciella namn.

Man blir så stolt - och han blir så stor - när han helt plötsligt kan peka och säga saker som man förut fick undra över.

Det kommer väl att bli ännu skönare när han kan förklara mer abstrakta grejer - t ex varför han nu börjat gråta sig till sömns (avundsjuka över lillebror? antagligen! men ändå, skulle vara skönare att få höra detta uttalat), var han slog sig på dagis och om hans syster verkligen FICK hans leksak eller om hon helt enkelt tog den av honom....

Gulligast är att nya bebisen har fått två ord, dels sitt namn och dels "webben"....kär webbis har många namn.

Ovanlig dagishämtning

När jag kom till dagis för att hämta barnen idag, så möttes jag av en fröken som ville ha ett allvarligt samtal med mig - om S. Jag blev raskt väldigt orolig och målade upp ett flertal nattsvarta scenarion för min inre syn - alla svartare än verkligheten, även om verkligheten inte är rolig för en liten kille.

Visar sig att S gick och bar på en leksaksbil och snubblade på en mattkant, fick handen  under sig, grät en skvätt. De tänkte inte vidare på det förrän de upptäckte att han inte stödde sig på höger handen, inte använde den alls och grät om man rörde vid den.

Han var dock så glad och lekte så förnöjt när inte handen var "aktuell" (han undvek att ta saker med den) så de ringde inte mig eller så.

Jag lade märke till att S böjde sig ner för att ta upp en leksak och omedelbart undvek allt som innebar att han använde högerarm, och fattade beslutet att fara in till Barnakuten.

Lämnade hem H till min man och for in. S var så glad och nöjd och lekte glatt (med vänsterhanden) med alla leksaker men högerarmen ville bara hänga rakt ner. När jag erbjöd mitt finger att ta tag i kunde han dock ta tag i det...

Vi fick alvedon och en läkare som sade att det var inte så troligt att det var något men klokt att åka till röntgen ändå.

Vi röntgade - och det var en fraktur!!! Stackars kille! Så nu är han gipsad och skall vara det i tre veckor.

Han älskade att bli gipsad. Tre sjuksköterskor och en mamma som alla visade full uppmärksamhet och skojade och grejade med honom. De sade att det var längesedan de hade haft en så glad patient. Och han var verkligen jätteglad - men det märktes att alvedonen hjälpte upp humöret också....

Min stackars lillekille! Tänk vad hårt livet kan vara. Tre veckor i gips, vet ni...det är mycket det.

Ultraljud III

Så var det dags för S hjärtultraljud igen, det sista innan han glider in i vart-tredje-år-kontrollerandet.

Det finns ingen måtta på hur nervös man kan bli för något sådant om ens barn skall på det.

Det var en oväntad läkare som gjorde ultraljudet, vi hade förväntat oss käre Gunnar men det var en som heter Anders som är jättebra men inte vår vanliga. Så redan där hade man ju lite extra skäl till nervositet.

Dessutom började han i andra änden jämfört med vad Gunnar gör (vad som nu är änden på ett hjärta).

När GUNNAR kollar (nu låter det lite som "hemma på vår gata i stan..") så börjar han med en krumelur som ser ut som en gubbe som gör jumping-jacks. När Anders börjar kolla på hjärtat så börjar  han med något som ser ut som en hoppande gubbe som är alldeles förvänd och fel.

Med andra ord tänkte jag att "jaha, det var ju fel på hjärtat, det kan ju till och med jag se".

och sedan tyckte jag att jag såg fel överallt på skärmen. M satt med S i knät och kunde därför inte se skärmen men jag försökte signalera till honom att det var dåliga nyheter...

Men det var det inte! Det har bara att göra med läkarnas idiosynkrasier, hur de kollar av allt det som finns i hjärtat som man skall kolla på. Mot slutet av undersökningen dök också den hoppande gubben upp, hoppande som en frisk och glad gubbe och inte förvänd alls....

Skönt! Himmelskt skönt! kan inte beskriva lättnaden som kom över mig efter detta.

Tänk att man kan oroa sig så mycket för något som går över så fort, en kvart efter vår tid så var vi på väg därifrån!

Förresten, lite gulligt: på kvällen efter ultraljudet var S lite trött och ledsen. Då kommer storasystrarnas storasyster H farande, med besked. Swoopar in som en Florence Nightinggale i blöjor och klappar på kinden och säger till honom "såja, såja, lilla gumman".

Ettårsdag

Så var det dags för den stora dagen då S fyllde ett år! Han var så stor och stark och duktig! Började tyvärr dagen med att ligga och gråta lite i sängen vid femtiden, tänder tror vi att det är, eller allmän ångest för att han nu blivit så stor att det är dags att dela sovrum med syrran och inte ligga bredvid sin mor varje natt... Nu ligger han däremot i sängen däruppe och har vaknat men är belåten och ligger och sjunger och nynnar "lalala", så vi tror att han återupplever dagen i minnet och glädjs. Det känns väldigt positivt och glatt iallafall....morfar, som också glädjande nog var på besök. Men dessa två småpresenter gjorde ytterst lite för att ta udden av besvikelsen att hon inte var i centrum. Man såg att hon vida föredrog sin egen födelsedag och julafton framför S ettårsdag....


Gråten från morgonen gick snabbt över iallafall och han vaknade till en förtrollad värld med havregrynsgröt med banan - och presenter! han var inte så superbra på att öppna dem, eller snarare: han hade inget mål med själva öppnandet. Riva lite i papper var väl kul, men det var inte så att han gjorde det för att komma åt något under pappret, utan för att han mest kände för att dra lite och slita lite...Presenter som hans tvååringa syster ville öppna, helst ha, men allra minst öppna. Hon fick pedagogiskt nog två småpresenter, en från mig och en från mormor och
Sedan fick han leka med presenterna (och systern med, man kunde inte hejda henne =)) fram tills att gästerna kom på kalaset. Då blev det toppenroligt, dels för att det kom ännu fler roliga människor och dels för att de också hade med sig presenter. Vid det här laget hade hans presentöppnarprofessionalitet skärpts och han rev och slet för glatta livet. Många presenter blev det och glad var han.

Sedan åts det och så lyckades gästerna dela sig på två rum, ett med syster H i centrum och ett med ettåringen själv i centrum. Detta blev en lyckad fördelning, för storasyster som är van att vara i centrum ville helst inte sluta att vara det bara för att S fyllde ett, och S mår så bra när han är den som får uppmärksamhet. Alla var glada!

Precis när gästerna började troppa av så ringde S gudmor med överraskningsbeskedet att de skulle komma förbi (de bor rätt långt bort så det hade vi inte vågat hoppas på). Det var väldigt kul och båda syskonen njöt av uppmärksamhet och att få visa upp sina konster.

Kvällen avslutades med ännu mer gröt och som sagt, lyckligt "snackande" i sängen...


Klapp, klapp

Är så stolt över S idag! Helt plötsligt igår kom han på hur man klappar händerna, och nu är det roligast i världen, särskilt om hela familjen deltar. Och så fånig/engagerad/pedagogiskt framsynt/löjlig är man ju att det gör man ju gärna. Vinka är också superpoppis, och han säger faktiskt "hej hej" (låt vara en ganska guttural version) när han gör det. Det är ljudet som hör till, tror jag att han slutit sig till, förmodligen framför allt eftersom storasyster alltid säger så när hon vinkar till honom.

Hon är ju rolig förresten. Nu säger hon "gaaaa gaaaa gaaaa säger S" och det gör han ju. Hon envisas med att prata detta babyspråk med honom, tror väl inte att han kan annat =)

H är också duktig, har vant sig vid dagis och har kul, äter och sover (nåja, en kvart vissa dagar) också..

Skönt

Nyare inlägg
RSS 2.0