Valborgsmorgon

Dagen började som vanligt klockan 04.35. S kommer in till mig.

-Mamma! MAMMA! Det är FARSOT!

Efter att ha simmat omkring i sömndimma några minuter inser jag att han menar Valborg.

-FARSOT! Vårens sista dag!

-Nja, man firar kanske att det är vår nu, snarare.

-Hurra, vi skall elda upp en massa saker! På dagis skall vi sjunga sånger om våren.

-Mmmm. (Vill bara återvända till sömndimman)

-Det är en toppendag, mamma. Här får du en vårsång:

Blåsnoppen ute i backarna står
bajsar och säger att nu är det vår...

Roligt va? Den har jag lärt mig på dagis.




Glad vår, alla bloggläsare.

"Den största dagen är en dag av törst"

Alla barnen är nattade och tystnaden som aldrig brukar lägra sig men som alltid borde lägra sig, börjar lägra sig.

S: Mamma, jag är törsti.
jag:  (vid datorn, läsande synnerligen intressant och roligt-elakt mail) Mmm, jag kommer snart.
tystnad i tre sekunder
***
S: MAMMA! Jag är TÖRSTI!!!
jag: Ja, jag förstår, gubben. Jag är lite upptagen nu men jag kommer snart.
****
S: Mamma, jag vill bara berätta en sak. Jag är törsti.
jag: mmm. Lite vatten kanske? Jag skall bara... (försvinner in i en Alfons-Åbergs-pappa-liknande tystnad)
***
S: M A M M A !
jag: Mhmmm. Vatten var det.
S: JAG VILL INTE HA VATTEN!
Jag: (lyssnar egentligen inte) Jag skall fylla på en flaska, jag kommer snart.
S: Men mamma!
***
S: MAMMA! Jag är törsti.
Jag: Kommer! (skrattar klart lite i smyg åt det elakt-roliga, går och hämtar en flaska, fyller med vatten (de kan inte hantera glas med vatten vid sängen) in i barnsovrummet) Här, älskling.
S: Men mamma, jag sade ju att jag inte ville ha vatten.
jag: Öh,,,,ok. Men ingen saft på kvällen, det vet du. (min hjärna börjar redan dissekera diskussionen vi kommer att föra om mjölk, och jag är redan framme vid min tredje comeback efter "men du har ju redan borstat tänderna och det är socker i mjölk" när jag faktiskt lyssnar på vad han säger)
S: Men, mamma, jag är inte TÖRSTIG! Jag är TÖRST!
jag: Det låter dramatiskt.
S: Vad är dramatiskt?
jag: Öh, liksom - storslaget. Som att hela du har förvandlats till törst.
S: Jag är inte dramatisk. Jag är törst! Törst i hela jumpagruppen. Alla andra är mindre än mig.


Det man inte har i huvudet får man ha --- på utsidan av huvudet

S, som har någon slags kort pagefrisyr, måste klippa håret. Det är alldeles för sprucket i topparna. Någon morgon när han stått och gråtit vid kamningen har jag sagt att om han klippte håret kort skulle vi aldrig ens behöva kamma det .Det skulle jag ju aldrig ha sagt, nu vill han visst göra det! Jag som tycker att han är så söt i sina änglalockar....och nu har bästisen O klippt sig kort, så nu är det idealet här hemma. Jag har försökt att kämpa en estetikens kamp och - tja, lyckats till hälften verkar det som.

Imorse var han nämligen nöjd, hade kommit på en kompromiss som i hans öron lät helt lysande:
- Jag vet hur vi gör mamma. Vi gör så att håret blir kort, här, närmast huvudet. Och sedan, det håret som är HÄR, längst bort, (håller upp en lång test) det låter vi vara långt! Smart va?

Hmmm....

Don't cry for me, Karius och Bactus

Så här snäll är S.

Vi skall borsta tänderna och pratar om att borsten skrubbar bort tandtrollen som försöker sätta sig fast på tänderna för att bita sönder dem. När man spottar spottar man ut tandtrollen och så är man av med dem. H och A gillar idén och borstar (och spottar!) för allt vad de är värda. S börjar gråta, sätter sig på toastolen och börjar slänga sin borste i papperskorgen.

Jag stoppar honom. Frågar vad det är.

-Men mamma, det är synd om tandtrollen. Om man spottar ut dem alltså. Då har de ju inget att äta!

Så nu har vi följande intressanta rörmokar-restaurangkombination i vårt hus:
när tandtrollen spottas ut åker de rutschkana nerför rören, ner i avloppet och där nere, hurra, finns det massor av godsaker för små tandtroll att äta. Och så kan de umgås med varandra också, så de har det mycket bättre där.

Vad gör man inte för att få barnen att borsta...

Svindlande höjder

av förvirring alltå. Det här meningsutbytet ägde rum här hemma, i barnens eget sovrum, när de för första gången varit ute på självaste internet ikväll.
S: Mamma är vi i vårt hem nu?
jag: .....ja.
S: Hemma hos oss alltså?
jag: Ja, men lilla vän, det vet du väl. (oroligt) Du känner väl igen dig? Det är din säng där, och H:s och A:s och....
S: ÄR vi i vårt hem nu?
jag: Ja!
S: Men alltså, hur kan vi vara hemma om vi har gått in på Bolibompawebben? Då måste vi ju vara där.

En glad fyr

Idag firas S på dagis. Det är ju ett tag sedan han fyllde år men så är det när man är mellanbarn och fyller i mellandagarna. Det kommer en del emellan.

Han satt glatt och funderade på vad alla dagiskompisarna kommer att tycka om glasstårtorna (O kommer att ÄLSKA dem! Och N kommer att ÄLSKA dem! Och B kommer att ÄLSKA dem) när han plötsligt avbröt sig och frågade hur länge de skulle gå på dagis idag. Försökte milt påminna om att det är onsdag och att onsdagar är långa dagisdagar "så jag kommer klockan fyra".

Tyst en stund. Sedan jätteglatt: "Vet du mamma! Jag är fyra, och vi skall bli hämtade fyra och idag skall vi FIRA! Det låter ju som fyra."

Hur man känner igen en fyraåring

Följande meningar sägs med mindre än en halv sekund emellan dem:

"Mamma! Du är dum, jag hatar dig. Jag vill krama dig!"


Completely lost in time and space

När S föddes skickade jag ut ett mail till alla mina vänner och sade ungefär: Jag har fött en tankspridd professor.
Detta visar han med all önskvärd tydlighet alltsomoftast och jag tycker att idag fick vi en utmärkt treminuters samtalsslice som kunde visa er bloggläsare denna sida av hans personlighet.

Vi har varit och handlat och är på väg hem i bilen. Vi har tidigare pratat om att det är mörkt ute och att det snart är kväll.

S: Är det morgon eller?
jag: Nej, nu skojar du.
S: (fyraårsilsket) NEJ. ÄR det morgon eller?
jag: Nej, det är ju kväll nu. Vi skall äta mat, du skall bada och kolla på Bolibompa och så är det läggdags.
S: Men när är det då?
jag: Nu, snart. Det är snart matdags..
S: Jag hatar det här med tiden. Den går så SNABBT.
jag: Hurdå menar du?
S: Åren går så fort liksom och jag blir så arg.
jag: Jaa....
S: Som till exempel, igår var det år 208.
jag: 2008?
S: Ja! Och nu har det gått och blivit 2009. Jag blir så arg! Tiden bara ändras hela tiden.
jag: Ja, det gör den ju.
S: Vet du vad jag tycker? På måndag tar vi år 208 igen. En gång till.
jag: OK.
S: För vet du vad? Jag gillar inte nu när det är morgon! Jag vill ha kväll!
jag: OK, simsalabim, S. Vet du vad? Nu blev det kväll!
S: Vadå?
jag: Det är kväll, S.
S: Skall vi åka till dagis?
jag: Nej, det är kväll. Vi är på väg hem!
S: Men är det morgon då?
jag: (med ett överjordiskt tålamod)  Nej, det är kväll.
S: Men det är bara kväll och kväll hela tiden. Jag gillar inte tiden. Jag gillar bara bilar.
jag: OK, S.
S: Vet du vad mamma? En fröken på mitt dagis kan säga såhär: Vill du vara min, Margareta?

S fyra år

En STOOOOR pojke har vi här hemma nu. För att fira sin status som fyraåring har han idag:

-svarat i telefonen SJÄLV
-tänt alla levande ljus som vi haft
-fått en massa presenter, däribland pussel, polisstation, spikbräda, spel, briotågstillbehör, hjärtformad matta, biobesök, målarbok, pennor, bok och kläder
-haft bästisen O samt diverse kusiner, fastrar, farbröder och farfäder på besök
-ätit favoritmaten våfflor med glass (eller kanske snarare glass med en och annan liten våffla)
-levt livets glada dagar

Han älskar alla sina presenter precis lika mycket, har han förklarat allvarligt för mig, och alla sina kompisar också. OK, men polisstationen ligger rätt bra till, nu när "tjuven" som ingick i legosetet har "blivit snäll".

Nu återstår det bara det stora barnkalaset.

Oedipus eller nåt

S: Mamma! Skall du jobba ikväll?
jag: Ja, ni blir ensamma med pappa ikväll.
S: Men mamma! Jag älskar ju dig.
jag: Jag älskar dig också. Men jag måste ändå jobba ikväll.
S: Men då kanske jag slutar älska dig medan du är på jobbet.
jag: Det vore ju väldigt tråkigt förstås.
S: Jaa. För jag är viktig för dig.
jag: Ja, det är du. För jag älskar dig.
S: .....hmmm...men hur skall vi göra då? Jo! Pappa kan gå till ditt jobb. Så kan du vara hemma.
jag: ??
S: Så kan vi sluta älska honom istället.


Coola barn

Det är härligt tycker jag när man kan ha en egen definition av vad som är coolt, helt oberoende av modediktat och andra människors åsikter.

Pga min allergiska reaktion mot hästen Douglas förra ridlektionen så tog M med S till ridningen idag. H följde med, för nöjes skull. Det hade gått jättebra, de hade ridit i skogen och hoppat över hinder. S var mycket belåten med sig själv och sin häst.

Sedan hade de åkt till Enköping och handlat kläder. H har begärt att få ett par jeans eftersom "alla andra" har det. Vi föräldrar jublar varje gång hon vill ha något som inte är rosa, så M var nog inte så svårövertalad. S förälskade sig i en Blixten McQueen-tröja och de anlände upprymt hem, fulla av konsumtionsglädje.

Sedan var det mannekängvisning. H i sina nya jeans (mycket vida nertill och ganska tajta upptill men med nedhasad rumpa, sådär som tonårskillar har nuförtiden) och S i följande klädsel, som han försäkrade mig var "totalt cool bara":

Vit t-shirt med Blixten McQueen-tryck
Rosa tajts med spets längst ner
1 par gula gummistövlar med röda blommor på
1 av mina scarfs - svart med gröna prickar (inte någon av mina vackraste scarfs enligt mitt sätt att se på saken, men högt älskad av S)
1 Pippi-Långstrump-toppluva
1 par balettskor som H hade på jumpan förra terminen

Härligt. Och förstås - stencoolt.

Logiskt

S kommer springande till oss i köket och berättar storgråtande att A har "puttat" honom. Jag säger att han då får gå till A och säga att man inte får göra så. S gör det och rapporterar att A knuffade honom ännu en gång.

-Så vad skall jag göra?
-Jag vet inte riktigt, men det viktiga är att du inte puttar honom. Det tycker jag är jättebra av dig.

S står och funderar en stund på vad jag sagt. Sedan ser man att han kommer på något, en glimt i hans ögon visar att nu! fick han en idé..

- Menar du att jag skall smocka på honom istället?

Liten fredagssorg

Helg! Alla lediga! (nåja jag jobbar på söndag, men alla andra i familjen) Försöker förmedla en känsla av fest och helgighet till barnen men det lyckas väl så där förstår jag när jag kommer in för att natta barnen och S ligger och funderar och har tårar i ögonen.

Jag frågar honom vad det är, förstås, och han tittar på mig och säger att han inte vill att det skall vara fredag. För det är så sorgligt!
-Men lilla vän, fredagar är väl lite sköna? Vi har ätit glass och imorgon börjar ju din ridning.
-Jaa, men det är två dagar som man inte kan gå på dagis.
-Är det så roligt på dagis?
-Ja, fast det är Olle, vet du, på dagis.
-Jaa...
-Ja men han får ju inte träffa mig förrän på måndag.
-Nej...
-Men tänk om han gråter och är ledsen och sörjer! Han kanske ligger hemma hos sig under filten och tänker "var är min lille S, vad skall jag göra utan honom" och bara blir alldeles deprimenterad. Hans små ögon har tårar och han tänker "var är min kompis, min enda lilla kompis"... (blir rörd av sin egen dramatiska utsvävning och börjar snyfta)
-Fast tänk om han har en jättemysig helg med sina brorsor och leker roliga lekar och har alldeles toppen då?
tystnad - tankearbete. Sedan kommer det bestämt:
-Mamma, du fattar inte. Han SAKNAR mig. I hjärtat.

Det man inte har i fötterna...

S till M: Pappa! Vi tävlar! Vi har en springtävling.
M: OK. (de ställer upp vid en startlinje) Klara, färdiga, gå!
(de springer iväg, M är snabbast förstås men försöker att inte ta i för mycket. När de rusat nästan hela sträckan)
S: Pappa! Jag glömde säga att man måste GÅ till mål och alla måste gå i mål samtidigt.
M: OK. (de saktar ner och börjar gå mot mållinjen. När det är en meter kvar börjar S plötsligt springa)
S: (korsar mållinjen) Jag vann, pappa, jag vann!

Gubbegubben

Idag när vi avåt vår sedvanliga sommarefterrätt (29 kr per låda "SVENSKA" utanför ICA) så sade S treåringsallvarsamt till mig:
-Mamma, vet du vad jag önskar? Jo, att man kunde bo inne i en jordgubbe. Då skulle man ha jordgubbe överallt runt omkring sig och bara kunna äta väggarna och då skulle det bara bli små fönster och så kunde man äta taket och då kunde det bli ett litet hål i taket och så kunde man äta golvet. Och då skulle man...trilla ur. Och flytta in i nästa jordgubbe!!

Treårig pojk

Idag har S fyllt tre, lite inklämd sådär mellan jul och nyår som det mellanbarn han är.

Han vaknad storstilat imorse och förkunnade att han var en stor pojke och att han ville komma och ligga bredvid oss. Så berättade han om alla saker han fick göra nu när han är tre: Borsta tänder, skala morot, städa skåpet (med deras glas och tallrikar) och laga mat. Inte illa va? Allt detta har han ju gjort förut men tydligen lite småillegalt sådär. Tur att vi inte kände till den regeln.

Sedan blev det presenter: en snickarlåda från mig med riktig hammare ("spikare" sade S), krysskruvmejsel, såg, måttstock, snickarpenna, sandpapper m m. Och så blev det en Blixten McQueen-plansch från fadern och en "upplevelse" (ponnyridning) och så böcker, strumpor och annat kul.

Sedan började den långa väntan på att gästerna skulle komma. När de väl kom visste han inte till sig av lycka, sprang och visade alla sina skatter och åt så mycket glasstårta att han fick lov att springa fram och tillbaka i hallen bara för att få ur sig det mest akuta springet ur benen (tätt följd av lillebror förresten, om vilken generöse S idag har sagt "han börjar också bli en stor pojke nu").

Han förklarade för alla hur stor han var och att han var tre år (som att det inte var därför de var där och medförde gåvor) och sedan ville han bara sitta på vardagsrumsgolvet och köra med de nya Blixten McQueen-bilarna som en välvillig faster medfört.

Sedan blev han jättetrött och resten av dagen har varit en kamp att hålla sig vaken länge nog för att äta sina älskade våfflor till kvällsmat och sedan se högälskade "Fem myror är fler än fyra elefanter". Sedan isäng och godnatt. En stor kram, störst i hela världen, fick jag. "Jag älskar dig mamma, och god jul!" sade han.

Öh...öh....öh....ha den äran, S!

Fårfotingar

Imorse började S plötsligt rita huvudfotingar. Mängder blev det, trettio gubbar eller så fick jag det till när jag räknade ihop alla konstverken - hittills har hans konstnärliga uttryckssätt uteslutande varit abstrakta så jag blev lite förvånad över detta intresse för porträttmåleri. Och denna frenesi. Inget lugnt ritande med mycket snack runt omkring utan snabbt snabbt, effektivt och koncentrerat, fylldes många blad med huvudfotingar. Det enda prat man hördes var ett självhjälpsamt påminnande:
-Och så håret, och så armarna och så fötterna och munnen. Och så nytt huvud. Med ögon. Och håret. Och så armarna....etc.

Efter att den kreativa lågan brunnit för fullt så lugnade det lilla tecknargeniet ner sig och visade mig att han ritat sig själv och syskonen på följande bild

image3

För att vara ett första försök till huvudfotingar tycker jag att det är mycket bra, som alla opartiska mammor i alla tider har tyckt om sina barns alster. Satte upp det på kylskåpet med mycket beröm och när H vandrade in i köket försökte jag få henne att instämma i elogeandet.
Jag: Titta, vad S har ritat!
H (verkligen förbluffad): Har han ritat får?
Jag: Nej, det ser du väl att han har ritat er! Där är du! (pekar på figuren i mitten)
H: Är det där fåret jag?

Jaja, hon har väl lite rätt. Men det är väldigt fina får.

Treårskontroll

Idag var S och jag på treårskontroll. Det var lite tidigt, två månader kvar.

S var också mycket orolig. Det hela hade planerats långt i förväg, han skulle hämtas tidigare från dagis - de andra barnen skulle vara kvar, arma bvc-sköterska om hon skulle ha invaderats av hela armadan - få en banan i bilen, leka i väntrummet och så in på undersökning. Han visste också att undersökningen skulle innehålla längd, vikt, prata om bilder. MYCKET orolig.

-Jag vill inte vara lång, sade han till dagisfröken som diskret lämnade ut honom till mig utan att syskonen såg det.
-Jag VILL inte vara lång, förklarade han i bilen och vägrade att äta sin banan.

I väntrummet tinade han upp när han hittade en Bamsetidning. Då mumsade han glatt i sig bananen också, tills bvc-sköterskan kom och sade att han kunde komma in. Då blev han orolig igen.

-Jag tänker INTE visa min snopp, förklarade han högt och tydligt för det intresserade väntrummet. Folk log lite, men vi har varit där med diverse underlivsrelaterade problem tidigare, så jag förstår hans oro.

Jag och BVC-sköterskan försäkrade att det inte skulle bli nödvändigt och han ställde sig på vågen och vi fick värdet 16,8. Längden var 93. Sedan var det dags att gå in och titta på de fina bilderna. Han var jätteduktig och svarade beredvilligt på alla frågor, som t ex vad man gjorde med en boll, och vilken färg en mugg har. Hon visade en bild på en napp och frågade om S hade någon sådan. "Bara på natten, bara i sängen," svarade han allvarsamt. Bilden på pottan fick en lång och ingående förklaring om att han använde pottan men bara om det inte fanns någon toalett, för om det gjorde det så ville han hellre gå på toaletten, eftersom han är en stor pojke nu.

Han fick rita också och ritade "min bokstav" (fast baklänges, som en tvåa med mjuka kanter ungefär), sedan förklarade han att han hade ritat klart och så hoppade han ner från stolen och ville gå.

Men efteråt slog lättnaden till och han har berättat för både kända och okända att han var lång, att han hade vikt och att han kunde prata om bollar och muggar. "Och," klämde han i som slutkläm, "jag kan räkna upp alla delar av en traktor" - för det hade funnits en sådan med på bilden och då hade han inte nöjt sig med ett enkelt "tjaktoj" utan pekat ut lamporna, traktorhytten, hjulen, och alla andra delar som bara han kan namnet på och inte jag.

In the eye of the beholder

Vaknade imorse med något som nästan var en snygg punkfrisyr. För att motsvara de krav min vardag ställer fick den lov att kammas ner lite. Stod och gjorde detta framför spegeln medan S stod på toastolen och roade sig med att rulla av och på långa längder toapapper på rullen.

S: Du är vacker mamma. Du är den vackraste mamman i världen.
Jag: åh, vad snäll du är. Du är den vackraste Poppisen i världen (mitt smeknamn på honom).
S: Varför kammar du dig?
Jag: för att jag måste ha håret kammat när jag går till jobbet.
S: (väntar lite och tittar trollbundet på mitt friserande) Sådär. Det hjälpte verkligen. Nu är du den NÄST vackraste mamman i världen.

Missinassen

Klockan fyra imorse vaknade S. Det hade varit en natt av det slaget att jag redan vid ett hade hamnat därinne i barnens rum på en madrass, mitt i smeten. Vaknat då och då och stoppat in någon natt, eller stoppat om någon filt. Men vid fyra, som sagt, vaknade verkligen S.
-Mamma! Mamma!
-Mmmm...
-Mamma! Skall vi sjunga Pippi Långstrump?
-Nej, nu skall vi sova, S! Det är mitt i natten.
-Mm, ok. (tystnad, i ungefär fyra sekunder). Jag GILLAR Blixten McQueen.
-Mm. Men sov nu, S.
-Mitt i natten.
-Mmm. Godnatt.
Tystnad, i en halv minut (tillräckligt länge för att man skall börja hoppas)
-Mamma! MAMMA!
-Mmmm...
-Jag har kommit BAJS.

Det där har M gått på ett antal gånger, och varje gång har jag frapperats över hur korkat det är att inte lukta lite och kolla innan man klockan fyra på morgonen ställer sig i badrummet med en son som bara vill lura en att gå upp. Men tror ni inte jag går på det också. Det är väl det att man är så trött, och hoppas på att om man bara byter blöja så kan alla sova en stund till. Upp till badrummet. S drar ut nästan alla blöjor på golvet, och ställer sig och hoppar och sjunger något. Jag vill mest gå och lägga mig. Till sist får jag med mig honom in i sovrummet igen, lägger i sängen, korkar igen med en napp, lägger älskade Pippi och herr Nilsson intill och stoppar om. Tystnad.

I tre minuter ungefär. Under den tiden har jag VERKLIGEN börjat hoppats, och dessutom börjat fundera över att jag inte kan somna om nu. Klockan är kvart över fyra på morgonen och jag är jättepigg. Detta är ytterst ovanligt.
-Mamma. Jag vill att vi skall läsa traktorboken.
-Inte nu, S. Sov nu. Vi läser på morgonen, imorgon bitti.
-MAMMA! Det är INTE mitt i natten.
-Jo, det är det. Sov nu.
-Mamma! Det har redan varit mitt i natten.

Och det hade det ju. Man får akta sig för att köra slut på sina argument för tidigt i diskussionerna.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0