Ettårsdag
Så var det dags för den stora dagen då S fyllde ett år! Han var så stor och stark och duktig! Började tyvärr dagen med att ligga och gråta lite i sängen vid femtiden, tänder tror vi att det är, eller allmän ångest för att han nu blivit så stor att det är dags att dela sovrum med syrran och inte ligga bredvid sin mor varje natt... Nu ligger han däremot i sängen däruppe och har vaknat men är belåten och ligger och sjunger och nynnar "lalala", så vi tror att han återupplever dagen i minnet och glädjs. Det känns väldigt positivt och glatt iallafall....morfar, som också glädjande nog var på besök. Men dessa två småpresenter gjorde ytterst lite för att ta udden av besvikelsen att hon inte var i centrum. Man såg att hon vida föredrog sin egen födelsedag och julafton framför S ettårsdag....
Gråten från morgonen gick snabbt över iallafall och han vaknade till en förtrollad värld med havregrynsgröt med banan - och presenter! han var inte så superbra på att öppna dem, eller snarare: han hade inget mål med själva öppnandet. Riva lite i papper var väl kul, men det var inte så att han gjorde det för att komma åt något under pappret, utan för att han mest kände för att dra lite och slita lite...Presenter som hans tvååringa syster ville öppna, helst ha, men allra minst öppna. Hon fick pedagogiskt nog två småpresenter, en från mig och en från mormor och
Sedan fick han leka med presenterna (och systern med, man kunde inte hejda henne =)) fram tills att gästerna kom på kalaset. Då blev det toppenroligt, dels för att det kom ännu fler roliga människor och dels för att de också hade med sig presenter. Vid det här laget hade hans presentöppnarprofessionalitet skärpts och han rev och slet för glatta livet. Många presenter blev det och glad var han.
Sedan åts det och så lyckades gästerna dela sig på två rum, ett med syster H i centrum och ett med ettåringen själv i centrum. Detta blev en lyckad fördelning, för storasyster som är van att vara i centrum ville helst inte sluta att vara det bara för att S fyllde ett, och S mår så bra när han är den som får uppmärksamhet. Alla var glada!
Precis när gästerna började troppa av så ringde S gudmor med överraskningsbeskedet att de skulle komma förbi (de bor rätt långt bort så det hade vi inte vågat hoppas på). Det var väldigt kul och båda syskonen njöt av uppmärksamhet och att få visa upp sina konster.
Kvällen avslutades med ännu mer gröt och som sagt, lyckligt "snackande" i sängen...
Gråten från morgonen gick snabbt över iallafall och han vaknade till en förtrollad värld med havregrynsgröt med banan - och presenter! han var inte så superbra på att öppna dem, eller snarare: han hade inget mål med själva öppnandet. Riva lite i papper var väl kul, men det var inte så att han gjorde det för att komma åt något under pappret, utan för att han mest kände för att dra lite och slita lite...Presenter som hans tvååringa syster ville öppna, helst ha, men allra minst öppna. Hon fick pedagogiskt nog två småpresenter, en från mig och en från mormor och
Sedan fick han leka med presenterna (och systern med, man kunde inte hejda henne =)) fram tills att gästerna kom på kalaset. Då blev det toppenroligt, dels för att det kom ännu fler roliga människor och dels för att de också hade med sig presenter. Vid det här laget hade hans presentöppnarprofessionalitet skärpts och han rev och slet för glatta livet. Många presenter blev det och glad var han.
Sedan åts det och så lyckades gästerna dela sig på två rum, ett med syster H i centrum och ett med ettåringen själv i centrum. Detta blev en lyckad fördelning, för storasyster som är van att vara i centrum ville helst inte sluta att vara det bara för att S fyllde ett, och S mår så bra när han är den som får uppmärksamhet. Alla var glada!
Precis när gästerna började troppa av så ringde S gudmor med överraskningsbeskedet att de skulle komma förbi (de bor rätt långt bort så det hade vi inte vågat hoppas på). Det var väldigt kul och båda syskonen njöt av uppmärksamhet och att få visa upp sina konster.
Kvällen avslutades med ännu mer gröt och som sagt, lyckligt "snackande" i sängen...
Blä blä blä
En av de jobbigaste sakerna med att vara flerbarnsförälder är att man måste oroa sig för så många samtidigt, så man kan liksom inte koncentrera sin oro...
H har kombinerat sin vanliga krupphosta med en annan hosta och tillsammans ger de ett riktigt otäckt och oroväckande resultat, som skrämt vettet inte bara ur mig utan ur personal på kruppjourtelefonen och barnakuten på Ackis. De senaste två nätterna har hon och jag gjort tre resor in till Ackis och till sist bestämde de sig för att betapreda bort kruppen så att hon "bara" har den andra hostan, vilket iallafall är något mindre otäckt - och så det faktum att de undersökt hennes lungor etc så noggrant och sagt att det inte är farligt och inget att vara rädd för - men ändå är sådant som jag inte bara kan slappna av när jag hör.
S spyr fortfarande efter sin magsjuka, någon gång om dagen blir det. BVC-tanten här tyckte att vi skulle komma in och ta prover, vilket är sådant som jag går i taket av, men min privata snälla BVC-sköterskekompis trodde bara att det var tarmarna som inte riktigt tålde att övergå till vanlig mat så himla lätt.
M är förkyld och inte lite förkyld heller. Han låter också otäckt men har iallafall vuxet förstånd nog att ta medicin och att liksom bryta hostningarna då och då.
Själv är jag mest bara trött. Ligger vaken hela nätterna och tänker på allt som kan hända, allt som kan gå snett.
Tror att detta är en effekt av att vara "änglamamma". Man får aldrig riktigt slappna av, för man vet att det där oväntade, som det är 0,1% risk att det händer - det händer faktiskt ibland. och man vet det liksom i själen, det har bränts in i ens medvetande så man kan aldrig aldrig slappna av....hjälp!
Nåja, även detta skall väl lindras med tiden. Säger de som varit med.
H har kombinerat sin vanliga krupphosta med en annan hosta och tillsammans ger de ett riktigt otäckt och oroväckande resultat, som skrämt vettet inte bara ur mig utan ur personal på kruppjourtelefonen och barnakuten på Ackis. De senaste två nätterna har hon och jag gjort tre resor in till Ackis och till sist bestämde de sig för att betapreda bort kruppen så att hon "bara" har den andra hostan, vilket iallafall är något mindre otäckt - och så det faktum att de undersökt hennes lungor etc så noggrant och sagt att det inte är farligt och inget att vara rädd för - men ändå är sådant som jag inte bara kan slappna av när jag hör.
S spyr fortfarande efter sin magsjuka, någon gång om dagen blir det. BVC-tanten här tyckte att vi skulle komma in och ta prover, vilket är sådant som jag går i taket av, men min privata snälla BVC-sköterskekompis trodde bara att det var tarmarna som inte riktigt tålde att övergå till vanlig mat så himla lätt.
M är förkyld och inte lite förkyld heller. Han låter också otäckt men har iallafall vuxet förstånd nog att ta medicin och att liksom bryta hostningarna då och då.
Själv är jag mest bara trött. Ligger vaken hela nätterna och tänker på allt som kan hända, allt som kan gå snett.
Tror att detta är en effekt av att vara "änglamamma". Man får aldrig riktigt slappna av, för man vet att det där oväntade, som det är 0,1% risk att det händer - det händer faktiskt ibland. och man vet det liksom i själen, det har bränts in i ens medvetande så man kan aldrig aldrig slappna av....hjälp!
Nåja, även detta skall väl lindras med tiden. Säger de som varit med.
Söt men omogen
Vi firade att vi tagit oss ur magsjuketräsket (iallafall temporärt, vem vågar hoppas på mer än så denna vinter) genom att gå till Öppna förskolan imorse, H och jag. Bara vi, det är ju så skoj att få göra något med bara ett av sina barn..
Iallafall så fick man måla på stearinljus med röd- och guldglitterfärg och så ta med sig ljusen hem. H gjorde en nonfigurativ bild i rött och guld och älskade den jättemycket, hon bestämde sig för att ge den till pappa och pratade om det hela vägen hem.
Så marscherade hon in med ljuset som en sabel hållen framför sig, gick upp och väckte sin förkylde far genom att vifta med ljuset (otänt, tack och lov) i ögonen på honom och sade "titta fina ljuset jag gjort skolan, pappa få det fina frå mej, fina ljuset". Så vi tände det och fikade på pepparkakor och saft.
Hon är bra söt!
Men hon är också en rejäl tvååring. Lite senare samma dag, idag alltså, var vi tvungna att åka till vår lokala lilla pytte-ICA och när vi gick in för att ta en vagn som hon kunde sitta i, så pekade hon istället på de små vagnarna och ville köra en sådan. Tänkte att man vet väl aldrig om hon kan det, hon får väl prova. Så hon fick det, men hon är inte mogen för det.
För det första så gick hon och plockade ner allt möjligt i vagnen som hon tyckte att vi behövde, propplösare, suddigummin, konserverade paprikor, bananer, ja, allt hon nådde helt enkelt, så jag fick gå och plocka ut, vilket föranledde ett antal mindre vredesutbrott. Men dessutom gick hon raka vägen till smågodiset med vagnen medan jag stod i kö i kassan och stod och plockade bitar ur godiset ohc lade i vagnen medan hon mumlade sitt mantra "äta godis, äta godis, godis är gott, äta godis" ,så det fick man ju sätta käppar i hjulet för.
Sedan tänkte jag att hon kunde parkera sin vagn medan jag betalade våra varor men det vägrade hon. Efter ett tag kom hon på att hon kunde byta sin vagn mot en annan likadan och gå ett varv till. När jag betalat färdigt gick jag fram till henne (hon var på väg in i butiken igen) så förvirrad att jag glömt att ta en kasse i kassan, så jag fick lassa alla våra varor i famnen och ta henne i handen. Hon råvägrade och kollade noga först vad det var för material på golvet, när hon konstaterat att det inte var sten eller betong så kastade hon sig raklång bakåt och skrek "Mamma bott, mamma gå! Jag stanna här, jag handla mer!"
Folk fick gå runt henne för att komma förbi och till unga par som fick något varmt i blicken när de såg oss sade jag "skaffa preventivmedel" men de tyckte ändå att det var gulligt. Jag kunde inte lyfta henne för jag hade ett paket kyckling, en flaska saft, en påse klementiner och en förpackning mjölk i händerna. Jag kunde inte heller få med henne in i butiken igen (hon låg mellan de här automatöppnade dörrarna) för att köpa en kasse...så jag fick syn på en mängd handlingskorgar som stod i ett hörn, grep resolut en av dem, lade alla varorna i, tog den på ena armen, lyfte min skrikande råvägrande dotter med andra armen och marscherade oss ut till bilen allihopa, spände fast henne, gick tillbaka med korgen, tillbaka till bilen där hon slutat gorma "mamma bort!" och somnat sött, och tittade på henne och tänkte igen:
Hon är bra söt!
men med ett lite annat tonläge i tankarna denna gång....
Iallafall så fick man måla på stearinljus med röd- och guldglitterfärg och så ta med sig ljusen hem. H gjorde en nonfigurativ bild i rött och guld och älskade den jättemycket, hon bestämde sig för att ge den till pappa och pratade om det hela vägen hem.
Så marscherade hon in med ljuset som en sabel hållen framför sig, gick upp och väckte sin förkylde far genom att vifta med ljuset (otänt, tack och lov) i ögonen på honom och sade "titta fina ljuset jag gjort skolan, pappa få det fina frå mej, fina ljuset". Så vi tände det och fikade på pepparkakor och saft.
Hon är bra söt!
Men hon är också en rejäl tvååring. Lite senare samma dag, idag alltså, var vi tvungna att åka till vår lokala lilla pytte-ICA och när vi gick in för att ta en vagn som hon kunde sitta i, så pekade hon istället på de små vagnarna och ville köra en sådan. Tänkte att man vet väl aldrig om hon kan det, hon får väl prova. Så hon fick det, men hon är inte mogen för det.
För det första så gick hon och plockade ner allt möjligt i vagnen som hon tyckte att vi behövde, propplösare, suddigummin, konserverade paprikor, bananer, ja, allt hon nådde helt enkelt, så jag fick gå och plocka ut, vilket föranledde ett antal mindre vredesutbrott. Men dessutom gick hon raka vägen till smågodiset med vagnen medan jag stod i kö i kassan och stod och plockade bitar ur godiset ohc lade i vagnen medan hon mumlade sitt mantra "äta godis, äta godis, godis är gott, äta godis" ,så det fick man ju sätta käppar i hjulet för.
Sedan tänkte jag att hon kunde parkera sin vagn medan jag betalade våra varor men det vägrade hon. Efter ett tag kom hon på att hon kunde byta sin vagn mot en annan likadan och gå ett varv till. När jag betalat färdigt gick jag fram till henne (hon var på väg in i butiken igen) så förvirrad att jag glömt att ta en kasse i kassan, så jag fick lassa alla våra varor i famnen och ta henne i handen. Hon råvägrade och kollade noga först vad det var för material på golvet, när hon konstaterat att det inte var sten eller betong så kastade hon sig raklång bakåt och skrek "Mamma bott, mamma gå! Jag stanna här, jag handla mer!"
Folk fick gå runt henne för att komma förbi och till unga par som fick något varmt i blicken när de såg oss sade jag "skaffa preventivmedel" men de tyckte ändå att det var gulligt. Jag kunde inte lyfta henne för jag hade ett paket kyckling, en flaska saft, en påse klementiner och en förpackning mjölk i händerna. Jag kunde inte heller få med henne in i butiken igen (hon låg mellan de här automatöppnade dörrarna) för att köpa en kasse...så jag fick syn på en mängd handlingskorgar som stod i ett hörn, grep resolut en av dem, lade alla varorna i, tog den på ena armen, lyfte min skrikande råvägrande dotter med andra armen och marscherade oss ut till bilen allihopa, spände fast henne, gick tillbaka med korgen, tillbaka till bilen där hon slutat gorma "mamma bort!" och somnat sött, och tittade på henne och tänkte igen:
Hon är bra söt!
men med ett lite annat tonläge i tankarna denna gång....
