Kundvagn
När man inte koncentrerar sig, det är då det händer otäcka saker...jag darrar nästan fortfarande. Dottern ville åka I kundvagnen idag när vi var och handlade, alltså inte i den vänliga lilla barnutvikbara stolen i vagnen utan sitta i själva vagnen. Jag känner mig alltid lite tveksam till det, men å andra sidan börjar sonen bli så stor så det inte är så roligt att sitta i bilbarnstolen och åka utan han vill hellre sitta på "barnplatsen". Så det är ju enkelt att ha henne där - OM hon koncentrerar sig och sitter - men hon är ju två så....
Hon ställde sig upp när hon ville vinka till ett äldre par och druttade över kanten, rakt ner i stengolvet med huvudet först. Fy vad otäckt. Tack och lov skrek hon med en gång och hon har varit fullständigt sig själv sedan dess.
Men det är som att avgrunden öppnar sig under en. Livet tar slut och man dör nästan själv, innan man kan konstatera - hur mår hon egentligen. Vi hittade en bänk och satte oss på, hon ville ha vatten att dricka och det fanns som tur var precis intill, sedan gick vi raka vägen ur affären och ringde M, som tyckte att det inte lät så farligt. Ju mer tid som har gått sedan olyckan, desto mindre farligt känns det, och under dagen har hon varit precis som vanligt...vi handlade klart på ett annat COOP och då ville hon sitta på barnplatsen och inte fara omkring. Hon blev nog ganska rädd själv.
Idag har hon pratat väldigt mycket om att hon ramlade ur vagnen. Hon tar sig i pannan (där hon inte har en bula) och säger "ont"....
Så nu är jag världens sämsta mamma igen.
Hon ställde sig upp när hon ville vinka till ett äldre par och druttade över kanten, rakt ner i stengolvet med huvudet först. Fy vad otäckt. Tack och lov skrek hon med en gång och hon har varit fullständigt sig själv sedan dess.
Men det är som att avgrunden öppnar sig under en. Livet tar slut och man dör nästan själv, innan man kan konstatera - hur mår hon egentligen. Vi hittade en bänk och satte oss på, hon ville ha vatten att dricka och det fanns som tur var precis intill, sedan gick vi raka vägen ur affären och ringde M, som tyckte att det inte lät så farligt. Ju mer tid som har gått sedan olyckan, desto mindre farligt känns det, och under dagen har hon varit precis som vanligt...vi handlade klart på ett annat COOP och då ville hon sitta på barnplatsen och inte fara omkring. Hon blev nog ganska rädd själv.
Idag har hon pratat väldigt mycket om att hon ramlade ur vagnen. Hon tar sig i pannan (där hon inte har en bula) och säger "ont"....
Så nu är jag världens sämsta mamma igen.
Inte ens glass...och så lite om hjärtfel
Det verkar gå framåt med dagisandet för Hs del. Hon gråter inte hela dagarna längre, men hon vägrar att äta på dagis. Inte ens glass. Hela den här veckan har hon avstått från varje molekyl av mat på dagis.
Man undrar ju vad det är för tankar som styr detta. Litar hon inte på dem? Är hon inte tillräckligt avslappnad för att äta?
Hon har dock glatt berättat för personalen att hon och pappa äter hela högar med tofflor hemma. Igår när jag och S var borta på kvällen så festade de tydligen loss på glass med sylt och våfflor. Så just idag kanske hon helt enkelt inte var så hungrig.
Men jag funderar och funderar på vad det är som gör att hon inte vill äta....
Idag på Rapport var det ett avsnitt om mirakelbarnen som överlevde svåra hjärtfel med hjälp av skickliga läkare och operationer. För tio år sedan var det 10-12 procents risk att dö för barnen som föddes med hjärtfel. Idag är det 1%. Lugnande och trevliga siffror? Men Ansgar överlevde ju inte och då blir mina känslor inför Isidors lyckliga mamma väldigt dubbla...
Dels är jag väl en av de få som kan förstå exakt hur lycklig hon faktiskt är, och vad hon har gått igenom. Och dels har jag en missunnsam elak del som tänker (eller snarare känner) "om inte jag fick ha min son kvar så tänker jag minsann inte vara glad för någon annans skull heller"....
Vad knäpp man är. Inte skulle det kosta mig något att vara odelat glad för hennes (och alla andra överlevarmammors) skull. Och jag är glad för dem - men som sagt, ett litet förbehåll sitter som en tagg i mig....
Nåja. "En mor är aldrig gladare än sitt olyckligaste barn" har jag hört någonstans. Visste inte, innan allt det här började, hur sant det ordspråket är. Men Ansgar är väl inte olycklig, det kan jag inte föreställa mig. Borta, ja, men inte olycklig.
Men min unga matvägrare, jag undrar hur hon har det egentligen. Tänk om man kunde fråga. Men hon befinner sig på nivån där "Glad" "Lessen" "Trött" och "Aj" (arg) är de fyra hörnen i känslorektangeln. Allt däremellan är overbaliserbara gråzoner....
Man undrar ju vad det är för tankar som styr detta. Litar hon inte på dem? Är hon inte tillräckligt avslappnad för att äta?
Hon har dock glatt berättat för personalen att hon och pappa äter hela högar med tofflor hemma. Igår när jag och S var borta på kvällen så festade de tydligen loss på glass med sylt och våfflor. Så just idag kanske hon helt enkelt inte var så hungrig.
Men jag funderar och funderar på vad det är som gör att hon inte vill äta....
Idag på Rapport var det ett avsnitt om mirakelbarnen som överlevde svåra hjärtfel med hjälp av skickliga läkare och operationer. För tio år sedan var det 10-12 procents risk att dö för barnen som föddes med hjärtfel. Idag är det 1%. Lugnande och trevliga siffror? Men Ansgar överlevde ju inte och då blir mina känslor inför Isidors lyckliga mamma väldigt dubbla...
Dels är jag väl en av de få som kan förstå exakt hur lycklig hon faktiskt är, och vad hon har gått igenom. Och dels har jag en missunnsam elak del som tänker (eller snarare känner) "om inte jag fick ha min son kvar så tänker jag minsann inte vara glad för någon annans skull heller"....
Vad knäpp man är. Inte skulle det kosta mig något att vara odelat glad för hennes (och alla andra överlevarmammors) skull. Och jag är glad för dem - men som sagt, ett litet förbehåll sitter som en tagg i mig....
Nåja. "En mor är aldrig gladare än sitt olyckligaste barn" har jag hört någonstans. Visste inte, innan allt det här började, hur sant det ordspråket är. Men Ansgar är väl inte olycklig, det kan jag inte föreställa mig. Borta, ja, men inte olycklig.
Men min unga matvägrare, jag undrar hur hon har det egentligen. Tänk om man kunde fråga. Men hon befinner sig på nivån där "Glad" "Lessen" "Trött" och "Aj" (arg) är de fyra hörnen i känslorektangeln. Allt däremellan är overbaliserbara gråzoner....
Dassigt....
Vissa dagar vill bara inte funka....idag är journalister elaka mot oss, det finns inte varmvatten, hönsen gör uppror för att de måste vara instängda, katten kissade inne och det var förstås bara skit med posten. Och även om allt detta inte varit så skulle ändå mitt hjärta gråtit för vår dotter vill inte vara på dagis.
Är det inte konstigt vad de orden ser platta ut när man ser dem skrivna? En sådan mening som man inte alls skulle tagit till sig innan man blev förälder - livet skulle ha fortsatt exakt som förut, inte en rysning, inte en reaktion. Nu styr det hela tillvaron idag.
De ringde från dagis imorse och sade att hon bara grät och grät....så M for och hämtade henne.
De säger att det är "bakslag" - tydligen en vanlig reaktion efter en lyckad inskolning när barna förstår att de faktiskt skall gå till dagis hela tiden, att det inte bara var några roliga lekdagar.
Så det är väl inte så farligt. Ändå reagerar man med hela kroppen och själen. Jag vill ändra på allt, sätta allt annat på undantag och bara bara se till att H blir trygg och glad och sig lik igen....
Men vardagen talar. Imorgon blir det jobb som vanligt. Snälla rara, begär bara inte att jag skall tänka och fundera som en vuxen. Mitt hjärta sitter fast i Örsundsbro och vägrar att flytta på sig...
Är det inte konstigt vad de orden ser platta ut när man ser dem skrivna? En sådan mening som man inte alls skulle tagit till sig innan man blev förälder - livet skulle ha fortsatt exakt som förut, inte en rysning, inte en reaktion. Nu styr det hela tillvaron idag.
De ringde från dagis imorse och sade att hon bara grät och grät....så M for och hämtade henne.
De säger att det är "bakslag" - tydligen en vanlig reaktion efter en lyckad inskolning när barna förstår att de faktiskt skall gå till dagis hela tiden, att det inte bara var några roliga lekdagar.
Så det är väl inte så farligt. Ändå reagerar man med hela kroppen och själen. Jag vill ändra på allt, sätta allt annat på undantag och bara bara se till att H blir trygg och glad och sig lik igen....
Men vardagen talar. Imorgon blir det jobb som vanligt. Snälla rara, begär bara inte att jag skall tänka och fundera som en vuxen. Mitt hjärta sitter fast i Örsundsbro och vägrar att flytta på sig...
Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!
