Ögonblick
När jag var student, typ ,så var jag i det närmaste en expert på att spara ögonblick. Fina tillfällen, när folk sade något fantastiskt bra ("åh, vad jag önskar att det FANNS folk som du", sade en kompis till mig en gång) , eller när något kändes så där totalultimat - någon sade något som var som en rubrik på hela deras karaktär("jag kanske har dålig moral, men jag har god smak"), eller en kompis fick ur sig något som var citatboksmässigt ("alkoholromantik är den enda sanna romantiken"), eller så. Det är klart att komplimanger man fick, särskilt sådana som inte var uttänkta nu-skall-jag-säga-något-snällt-komplimanger, de fick alltid mycket uppmärksamhet av mig...
Jag kunde spara dessa ögonblicksbilder som ädelstenar - ta hem dem, titta på dem, vända och vrida på dem och se hur ljuset reflekterades i dem vid olika tillfällen och i olika belysning - så småningom trä upp dem på ett pärlband av minnesbilder. Och jag höll hårt hårt hårt i dem.
Nu har jag barn! Barn! Som jag ju bryr mig mycket mer om än någon annan, oavsett dessa andra personers allmänna värde i mitt liv. Men på något sätt har jag tappat förmågan att sådär totalintensivt spara minnesbilder av ultimata saker som de gör...(kanske är därför jag bloggar? för att försöka spara det jag kan?)
Beror det på, tror ni, att det blir så många ögonblick när man har barn? Att livet är så uppfyllt av dem att man inte rimligen kan komma ihåg alla? Att tiden inte räcker till att "ädelstensgranska" roliga och smarta saker som de har sagt? Eller beror det på att man är så trött hela tiden? Iallafall känns det trist att man inte kan komma ihåg allt. Känns som "bortkastad träning" att i alla dessa år ha gått och gjort mentala fotoalbum och nu inte komma ihåg mer än hälften...
Här är iallafall några pärlor från det senaste dygnet.
Igår kväll när jag satt i min stora fåtölj kom S på att han kunde leka tittut med mig. Så han stod bakom fåtöljen och stack fram huvudet på ena eller andra sidan och sade "TITTUT!" jätteglatt. Han var så nöjd med sig själv så han skrattade hela tiden, vilket ju avslöjade vilken sida hans ansikte skulle dyka upp på. Inte för att det förminskade det roliga/härliga i det hela, det var så himla gulligt att se hur k u l han (och jag med) hade.
Imorse vaknade S ledsen (tror att det är en ny tand på gång, men det kan förstås - man kan ju alltid oroa sig - vara något läskigt med den frakturerade armen) och H sade, nästan i sömnen "såja, S, mamma kommer snart, mamma sover men H är här, ingen fara, lägg ner dig, du kan sova lite, såja såja S" och började sedan sjunga Blinka lilla stjärna som vi brukar sjunga på kvällarna. Så himla gulligt och omtänksamt.
Ikväll efter middagen så fick Hs fantasi hur mycket spelrum som helst. Först hittade hon ett gosedjurslamm och bestämde sig för att det var hennes lammunge Pontus. Så rotade hon fram en docknappflaska och skulle sitta för sig själv och mata Pontus i ett litet hörn och klappa honom och sjunga Bäbä, vita lamm för honom och gosa. Ingen annan fick klappa Pontus heller, men när S blev trött och började gråta gick hon och erbjöd honom att klappa Pontus. Som tur var ville han det!
Så fick man bara kalla henne för Lisa för det heter ju Pontus "matte" i Barna i Bullerbyn".
Jag kunde spara dessa ögonblicksbilder som ädelstenar - ta hem dem, titta på dem, vända och vrida på dem och se hur ljuset reflekterades i dem vid olika tillfällen och i olika belysning - så småningom trä upp dem på ett pärlband av minnesbilder. Och jag höll hårt hårt hårt i dem.
Nu har jag barn! Barn! Som jag ju bryr mig mycket mer om än någon annan, oavsett dessa andra personers allmänna värde i mitt liv. Men på något sätt har jag tappat förmågan att sådär totalintensivt spara minnesbilder av ultimata saker som de gör...(kanske är därför jag bloggar? för att försöka spara det jag kan?)
Beror det på, tror ni, att det blir så många ögonblick när man har barn? Att livet är så uppfyllt av dem att man inte rimligen kan komma ihåg alla? Att tiden inte räcker till att "ädelstensgranska" roliga och smarta saker som de har sagt? Eller beror det på att man är så trött hela tiden? Iallafall känns det trist att man inte kan komma ihåg allt. Känns som "bortkastad träning" att i alla dessa år ha gått och gjort mentala fotoalbum och nu inte komma ihåg mer än hälften...
Här är iallafall några pärlor från det senaste dygnet.
Igår kväll när jag satt i min stora fåtölj kom S på att han kunde leka tittut med mig. Så han stod bakom fåtöljen och stack fram huvudet på ena eller andra sidan och sade "TITTUT!" jätteglatt. Han var så nöjd med sig själv så han skrattade hela tiden, vilket ju avslöjade vilken sida hans ansikte skulle dyka upp på. Inte för att det förminskade det roliga/härliga i det hela, det var så himla gulligt att se hur k u l han (och jag med) hade.
Imorse vaknade S ledsen (tror att det är en ny tand på gång, men det kan förstås - man kan ju alltid oroa sig - vara något läskigt med den frakturerade armen) och H sade, nästan i sömnen "såja, S, mamma kommer snart, mamma sover men H är här, ingen fara, lägg ner dig, du kan sova lite, såja såja S" och började sedan sjunga Blinka lilla stjärna som vi brukar sjunga på kvällarna. Så himla gulligt och omtänksamt.
Ikväll efter middagen så fick Hs fantasi hur mycket spelrum som helst. Först hittade hon ett gosedjurslamm och bestämde sig för att det var hennes lammunge Pontus. Så rotade hon fram en docknappflaska och skulle sitta för sig själv och mata Pontus i ett litet hörn och klappa honom och sjunga Bäbä, vita lamm för honom och gosa. Ingen annan fick klappa Pontus heller, men när S blev trött och började gråta gick hon och erbjöd honom att klappa Pontus. Som tur var ville han det!
Så fick man bara kalla henne för Lisa för det heter ju Pontus "matte" i Barna i Bullerbyn".
Reflexioner om sorg
Träffade vår psykolog idag. Hon är mvc/bvc-psykolog och hon har tilldelats oss för att hjälpa oss att hantera sorgen efter Ansgar, och extra mycket hantering blir det ju under graviditeter som följer, för då blir det ju, utöver den vanliga sorgen, även en extrem oro som man har att leva med.
Lite av det var det som vi pratade om - just det här, att sedan Ansgar dog - och det är 41 månader sedan - så har jag varit gravid i 24 månader. Det är mer än hälften av tiden. Man kan se det på lite olika sätt, ibland tänker jag att det har skjutit upp all riktig sorgehantering...men idag kom psykologen med tanken att det här innebär att sorgen och minnena är ständigt aktuella för mig på ett sätt som de inte blir när man inte tvingas hantera liknande miljöer och situationer som de när ens barn gick bort - Ansgar dog ju på BB bara fyra dagar gammal.... (jag säger alltså inte att jag sörjer mer än föräldrar som har förlorat ett barn och sedan inte fått fler barn - absolut inget sådant. Jag är bara ute efter att sorgen ser annorlunda ut när man är gravid och ännu mer annorlunda när man är "ständigt" gravid)...så jag menar att all kontakt med mödravård och förlossning och bb är stora djupa påminnelser för mig om de sår jag bär på. Och sådana kontakter blir ju rätt så många när man är gravid...
Jag funderade på det hon sagt och svarade att jag nog är en sådan person som föredrar att ha min sorg ständigt aktuell och "rå", så att man skall hinna igenom den ordentligt ordentligt och att det inte skall ligga saker kvar som man inte får ta på för att det smärtar för mycket, och som till sist spricker som en varböld (väldigt dålig liknelse, jag vet).
Hon sade att hon uppfattade att kvinnor generellt sett väljer att leva närmare sina känslor än vad män gör. En generalisering förstås, och en där det finns många undantag. Men en tanke som skulle kunna förklara en del "typiskt kvinnliga" vanor, typ att man "repeterar" förhållandegräl och annat, i sitt eget huvud och liksom lever sig igenom dem ordentligt innan man utför dem - och sedan igen efter att de ägt rum i verkligheten.
Min tanke är att jag nog alltid har tyckt att sådana saker är ett lite småfjolligt kvinnligt fenomen som är obegripligt, oförklarligt och irrationellt.
Men tänk om det i själva verket är smart? Att det är nyttigt att leva nära sina känslor, att till exempel "leka" känslor innan man haft dem i verkligheten, för att se hur man blir påverkad, till exempel. Kanske är det modigt, för man vågar förbereda sig för att möta sina känslor, kanske är det starkt att våga veta att man blir påverkad av vad man känner och att därför testa sig och sina reaktioner och sina känslor "i huvudet" genom att fundera, analysera, repetera, känslosammanstötningar.
ja, intressant att filosofera om är det faktiskt. Och lite upprättande för ett självförtroende som vill be om ursäkt för alla känsloutgjutelser.
Och förmodligen rätt dåligt uttryckt. Ursäkta i sådana fall. Det är svårt att beskriva filosoferande när man är mitt uppe i det =)
Lite av det var det som vi pratade om - just det här, att sedan Ansgar dog - och det är 41 månader sedan - så har jag varit gravid i 24 månader. Det är mer än hälften av tiden. Man kan se det på lite olika sätt, ibland tänker jag att det har skjutit upp all riktig sorgehantering...men idag kom psykologen med tanken att det här innebär att sorgen och minnena är ständigt aktuella för mig på ett sätt som de inte blir när man inte tvingas hantera liknande miljöer och situationer som de när ens barn gick bort - Ansgar dog ju på BB bara fyra dagar gammal.... (jag säger alltså inte att jag sörjer mer än föräldrar som har förlorat ett barn och sedan inte fått fler barn - absolut inget sådant. Jag är bara ute efter att sorgen ser annorlunda ut när man är gravid och ännu mer annorlunda när man är "ständigt" gravid)...så jag menar att all kontakt med mödravård och förlossning och bb är stora djupa påminnelser för mig om de sår jag bär på. Och sådana kontakter blir ju rätt så många när man är gravid...
Jag funderade på det hon sagt och svarade att jag nog är en sådan person som föredrar att ha min sorg ständigt aktuell och "rå", så att man skall hinna igenom den ordentligt ordentligt och att det inte skall ligga saker kvar som man inte får ta på för att det smärtar för mycket, och som till sist spricker som en varböld (väldigt dålig liknelse, jag vet).
Hon sade att hon uppfattade att kvinnor generellt sett väljer att leva närmare sina känslor än vad män gör. En generalisering förstås, och en där det finns många undantag. Men en tanke som skulle kunna förklara en del "typiskt kvinnliga" vanor, typ att man "repeterar" förhållandegräl och annat, i sitt eget huvud och liksom lever sig igenom dem ordentligt innan man utför dem - och sedan igen efter att de ägt rum i verkligheten.
Min tanke är att jag nog alltid har tyckt att sådana saker är ett lite småfjolligt kvinnligt fenomen som är obegripligt, oförklarligt och irrationellt.
Men tänk om det i själva verket är smart? Att det är nyttigt att leva nära sina känslor, att till exempel "leka" känslor innan man haft dem i verkligheten, för att se hur man blir påverkad, till exempel. Kanske är det modigt, för man vågar förbereda sig för att möta sina känslor, kanske är det starkt att våga veta att man blir påverkad av vad man känner och att därför testa sig och sina reaktioner och sina känslor "i huvudet" genom att fundera, analysera, repetera, känslosammanstötningar.
ja, intressant att filosofera om är det faktiskt. Och lite upprättande för ett självförtroende som vill be om ursäkt för alla känsloutgjutelser.
Och förmodligen rätt dåligt uttryckt. Ursäkta i sådana fall. Det är svårt att beskriva filosoferande när man är mitt uppe i det =)
Lekplats
Det är ett märkligt fenomen att folk som bor i staden vill ut på landet när det är vår, men vi som bor på vischan vill fira våren genom att åka in till stan. Iallafall vi=jag och mina barn.
Så idag gjorde vi slag i saken. Mina egna motiv är nog rätt så glass- och kafédoftande. Barnas motiv är nog mest att det är så ont om lekplatser på landet.
Så vi for in till Uppsala och lekte vid en lekplats. Det märks att H är en stor tjej nu, hon leker på ett mycket mer rutinerat sätt än förra året, hon vet hur man klättrar upp på gungdjur och annat skojigt, och hon gungade till och med på en storbarnsgunga. S däremot är ju en lekplatsnovis men han skrattade belåtet när han gungade och trivdes som aldrig den i sandlådan.
Han lyckades till och med stjäla en liten kratta som något annat barn glömt kvar. Jag visiterade honom liksom inte men han hade nog - med sin handikappade högerhand i högsta hugg - lyckats smuggla med den från sandlådan till vagnen till bilbarnstolen för jag hittade den när jag lyfte ur honom. Om något bestulet barns förälder läser detta, så hör av er. Vi skall återgälda den vid nästa stadsbesök.
Sedan blev det glass för hela slanten.
Det var idylliskt och trevligt och vi glömde nästan bort gipset.
Ja, "GIPS" är för övrigt Hs senaste ord. Hela morgonen sprang hon omkring och sade "S har en sådan där på armen, jag har ingen sådan" så jag fick lov att lära henne säga "gips". Sedan sade hon glatt det till alla som vi mötte.
Så idag gjorde vi slag i saken. Mina egna motiv är nog rätt så glass- och kafédoftande. Barnas motiv är nog mest att det är så ont om lekplatser på landet.
Så vi for in till Uppsala och lekte vid en lekplats. Det märks att H är en stor tjej nu, hon leker på ett mycket mer rutinerat sätt än förra året, hon vet hur man klättrar upp på gungdjur och annat skojigt, och hon gungade till och med på en storbarnsgunga. S däremot är ju en lekplatsnovis men han skrattade belåtet när han gungade och trivdes som aldrig den i sandlådan.
Han lyckades till och med stjäla en liten kratta som något annat barn glömt kvar. Jag visiterade honom liksom inte men han hade nog - med sin handikappade högerhand i högsta hugg - lyckats smuggla med den från sandlådan till vagnen till bilbarnstolen för jag hittade den när jag lyfte ur honom. Om något bestulet barns förälder läser detta, så hör av er. Vi skall återgälda den vid nästa stadsbesök.
Sedan blev det glass för hela slanten.
Det var idylliskt och trevligt och vi glömde nästan bort gipset.
Ja, "GIPS" är för övrigt Hs senaste ord. Hela morgonen sprang hon omkring och sade "S har en sådan där på armen, jag har ingen sådan" så jag fick lov att lära henne säga "gips". Sedan sade hon glatt det till alla som vi mötte.
Ovanlig dagishämtning
När jag kom till dagis för att hämta barnen idag, så möttes jag av en fröken som ville ha ett allvarligt samtal med mig - om S. Jag blev raskt väldigt orolig och målade upp ett flertal nattsvarta scenarion för min inre syn - alla svartare än verkligheten, även om verkligheten inte är rolig för en liten kille.
Visar sig att S gick och bar på en leksaksbil och snubblade på en mattkant, fick handen under sig, grät en skvätt. De tänkte inte vidare på det förrän de upptäckte att han inte stödde sig på höger handen, inte använde den alls och grät om man rörde vid den.
Han var dock så glad och lekte så förnöjt när inte handen var "aktuell" (han undvek att ta saker med den) så de ringde inte mig eller så.
Jag lade märke till att S böjde sig ner för att ta upp en leksak och omedelbart undvek allt som innebar att han använde högerarm, och fattade beslutet att fara in till Barnakuten.
Lämnade hem H till min man och for in. S var så glad och nöjd och lekte glatt (med vänsterhanden) med alla leksaker men högerarmen ville bara hänga rakt ner. När jag erbjöd mitt finger att ta tag i kunde han dock ta tag i det...
Vi fick alvedon och en läkare som sade att det var inte så troligt att det var något men klokt att åka till röntgen ändå.
Vi röntgade - och det var en fraktur!!! Stackars kille! Så nu är han gipsad och skall vara det i tre veckor.
Han älskade att bli gipsad. Tre sjuksköterskor och en mamma som alla visade full uppmärksamhet och skojade och grejade med honom. De sade att det var längesedan de hade haft en så glad patient. Och han var verkligen jätteglad - men det märktes att alvedonen hjälpte upp humöret också....
Min stackars lillekille! Tänk vad hårt livet kan vara. Tre veckor i gips, vet ni...det är mycket det.
Visar sig att S gick och bar på en leksaksbil och snubblade på en mattkant, fick handen under sig, grät en skvätt. De tänkte inte vidare på det förrän de upptäckte att han inte stödde sig på höger handen, inte använde den alls och grät om man rörde vid den.
Han var dock så glad och lekte så förnöjt när inte handen var "aktuell" (han undvek att ta saker med den) så de ringde inte mig eller så.
Jag lade märke till att S böjde sig ner för att ta upp en leksak och omedelbart undvek allt som innebar att han använde högerarm, och fattade beslutet att fara in till Barnakuten.
Lämnade hem H till min man och for in. S var så glad och nöjd och lekte glatt (med vänsterhanden) med alla leksaker men högerarmen ville bara hänga rakt ner. När jag erbjöd mitt finger att ta tag i kunde han dock ta tag i det...
Vi fick alvedon och en läkare som sade att det var inte så troligt att det var något men klokt att åka till röntgen ändå.
Vi röntgade - och det var en fraktur!!! Stackars kille! Så nu är han gipsad och skall vara det i tre veckor.
Han älskade att bli gipsad. Tre sjuksköterskor och en mamma som alla visade full uppmärksamhet och skojade och grejade med honom. De sade att det var längesedan de hade haft en så glad patient. Och han var verkligen jätteglad - men det märktes att alvedonen hjälpte upp humöret också....
Min stackars lillekille! Tänk vad hårt livet kan vara. Tre veckor i gips, vet ni...det är mycket det.
Ultraljud IV
Så var det dags för könsultraljudet idag. M var sjuk så jag for själv. Det var en spännande resa, även om resultatet av undersökningen inte spelar så stor roll för oss. Och det är väl på sätt och vis en del av vitsen, att vi för en gångs skull skall göra en ultraljudsundersökning där resultatet blir bra vad det än blir, så att säga.
Det vill säga, vi springer på så mycket hjärtultraljud och grejer där det är synnerligen nervöst och allvarliga grejer som man man håller på med... men könsultraljudet, det är liksom bara lyx vad det än blir för resultat. Dyrt. Men kul. Och numera tradition.
Sedan är det ju så att det känns mer personligt att veta könet....nu kan man prata med pronomen om bebisen i magen och börja "lära känna" individen, kanske? Eller hur oviktigt är kön egentligen? Det är en intressant fråga som man kan prata länge om tycker jag. Särskilt biologiskt kön torde väl vara rätt oviktigt för personligheten? Eller? Jag har hört att det finns forskning som tydligt visar att små pojkar och små flickor leker på olika sätt redan innan de rimligen kan vara utsatta för våra sociala fördomar.
Vad gäller våra förberedelser för barnaskapet så påverkar detta varken hur barnkammaren skall målas eller vilka kläder som skall tas fram, utan det rör helt enkelt namnet. och jag vet inte, jag tycker nog att vi har rätt så könsneutrala namn på våra barn (utom just Ansgar).
Dessutom passade jag på att äta en trevlig och god lunch med min lillebror när jag ändå var i Stockholm och detta var väldigt skojigt. Länge sedan jag träffade honom och dessutom var han väldigt snygg i håret =)
Nyfiken? Du får väl vänta och se......eller helt enkelt avvakta tills jag försäger mig första gången. Det lär nog hända...
Det vill säga, vi springer på så mycket hjärtultraljud och grejer där det är synnerligen nervöst och allvarliga grejer som man man håller på med... men könsultraljudet, det är liksom bara lyx vad det än blir för resultat. Dyrt. Men kul. Och numera tradition.
Sedan är det ju så att det känns mer personligt att veta könet....nu kan man prata med pronomen om bebisen i magen och börja "lära känna" individen, kanske? Eller hur oviktigt är kön egentligen? Det är en intressant fråga som man kan prata länge om tycker jag. Särskilt biologiskt kön torde väl vara rätt oviktigt för personligheten? Eller? Jag har hört att det finns forskning som tydligt visar att små pojkar och små flickor leker på olika sätt redan innan de rimligen kan vara utsatta för våra sociala fördomar.
Vad gäller våra förberedelser för barnaskapet så påverkar detta varken hur barnkammaren skall målas eller vilka kläder som skall tas fram, utan det rör helt enkelt namnet. och jag vet inte, jag tycker nog att vi har rätt så könsneutrala namn på våra barn (utom just Ansgar).
Dessutom passade jag på att äta en trevlig och god lunch med min lillebror när jag ändå var i Stockholm och detta var väldigt skojigt. Länge sedan jag träffade honom och dessutom var han väldigt snygg i håret =)
Nyfiken? Du får väl vänta och se......eller helt enkelt avvakta tills jag försäger mig första gången. Det lär nog hända...
Ultraljud IV
Så var det dags för könsultraljudet idag. M var sjuk så jag for själv. Det var en spännande resa, även om resultatet av undersökningen inte spelar så stor roll för oss. Och det är väl på sätt och vis en del av vitsen, att vi för en gångs skull skall göra en ultraljudsundersökning där resultatet blir bra vad det än blir, så att säga.
Det vill säga, vi springer på så mycket hjärtultraljud och grejer där det är synnerligen nervöst och allvarliga grejer som man man håller på med... men könsultraljudet, det är liksom bara lyx vad det än blir för resultat. Dyrt. Men kul. Och numera tradition.
Sedan är det ju så att det känns mer personligt att veta könet....nu kan man prata med pronomen om bebisen i magen och börja "lära känna" individen, kanske? Eller hur oviktigt är kön egentligen? Det är en intressant fråga som man kan prata länge om tycker jag. Särskilt biologiskt kön torde väl vara rätt oviktigt för personligheten? Eller? Jag har hört att det finns forskning som tydligt visar att små pojkar och små flickor leker på olika sätt redan innan de rimligen kan vara utsatta för våra sociala fördomar.
Vad gäller våra förberedelser för barnaskapet så påverkar detta varken hur barnkammaren skall målas eller vilka kläder som skall tas fram, utan det rör helt enkelt namnet. och jag vet inte, jag tycker nog att vi har rätt så könsneutrala namn på våra barn (utom just Ansgar).
Dessutom passade jag på att äta en trevlig och god lunch med min lillebror när jag ändå var i Stockholm och detta var väldigt skojigt. Länge sedan jag träffade honom och dessutom var han väldigt snygg i håret =)
Nyfiken? Du får väl vänta och se......eller helt enkelt avvakta tills jag försäger mig första gången. Det lär nog hända...
Det vill säga, vi springer på så mycket hjärtultraljud och grejer där det är synnerligen nervöst och allvarliga grejer som man man håller på med... men könsultraljudet, det är liksom bara lyx vad det än blir för resultat. Dyrt. Men kul. Och numera tradition.
Sedan är det ju så att det känns mer personligt att veta könet....nu kan man prata med pronomen om bebisen i magen och börja "lära känna" individen, kanske? Eller hur oviktigt är kön egentligen? Det är en intressant fråga som man kan prata länge om tycker jag. Särskilt biologiskt kön torde väl vara rätt oviktigt för personligheten? Eller? Jag har hört att det finns forskning som tydligt visar att små pojkar och små flickor leker på olika sätt redan innan de rimligen kan vara utsatta för våra sociala fördomar.
Vad gäller våra förberedelser för barnaskapet så påverkar detta varken hur barnkammaren skall målas eller vilka kläder som skall tas fram, utan det rör helt enkelt namnet. och jag vet inte, jag tycker nog att vi har rätt så könsneutrala namn på våra barn (utom just Ansgar).
Dessutom passade jag på att äta en trevlig och god lunch med min lillebror när jag ändå var i Stockholm och detta var väldigt skojigt. Länge sedan jag träffade honom och dessutom var han väldigt snygg i håret =)
Nyfiken? Du får väl vänta och se......eller helt enkelt avvakta tills jag försäger mig första gången. Det lär nog hända...
Inskolning, dukning och andra framsteg
Världens mammigaste son och jag for iväg för att inskola honom på dagis. Ett nytt dagis, nystartat, men med (för dottern) gammal och invand personal. Såg fram emot att få se min supersociala dotter bland sina kompisar och visste redan innan att sonen skulle bli sittande hårt tryckt emot mig och gråta så fort någon tittade på honom.
Vi kom till dagis. Vi klädde av barnen. Sonens inskolningsfröken (som en gång i tiden varit dotterns inskolningsfröken) tog emot honom. Han grät en skvätt. Hon satte ner honom på golvet - han kröp raskt iväg till leksakerna och började greja med dem.
Dottern satt under tiden hårt tryckt emot mig i min famn och vägrade att lämna mig.
Barn är rätt så intressanta.
Dag två lekte mammagrisen glatt med andra småkillar, och grät bara en gång - när inskolningsfröken lämnade rummet....
Dag tre satt jag i fikarummet och läste Allers från 1994. Jo, då hade också dotterns kris löst sig, hon hade fått börja inne med de stora barnen och det var så oemotståndligt intressant att inte en gammal mamma förslog så mycket....
Dag fyra var jag ute och gick med en annan inskolningsmamma och dennas pudel Brutus.
Dag fem var jag inte ens där.
Och nu verkar allt bara flyta på. Personalen säger att de inte haft lika lätt att skola in någon sedan dottern började där - hon som andra dagen sade till mig "mamma köra bilen, H leka barnen, hejdå."
Fantastiskt.
Han måste ha varit understimulerad hemma. Bevisen? Ja, dels är det ju den stora kärleken till dagis. Och dels är det alla små framsteg som han plötsligt uppvisat....igår hade han ett ord för äpple (som dagis ger som morgonfika) - Bappele, sade han flera gånger nöjd och belåten och kastade skivat äpple i golvet här hemma....idag åt han själv med sked ur tallrik.....han har börjat hitta på internskämt och skrattar så tokroligt när man fattar dem.....
och så har han börjat duka bordet här hemma! Vi har ett skåp med plasttallrikar, plastglas (ett märkligt ord), plastbestick etc. Nu, om man vänder ryggen till S i några minuter, så är han där och dukar fram på vårt matbord. Man kan finna den yttersta kanten (som är så långt han når) belamrad med åtta små plasttallrikar, skålen med Tomtebobarnen på, fyra plastglas i olika storlekar och så lite plastbestick av uddakaraktär....detta måste ju vara en naturbegåvad (men kanske, öh, extra kreativ) inredningsdekoratör.
H mår bra av de stora barnen också. Harmoniskt värre är det med andra ord. Och hon har blivit så vårdande så det nästan är komiskt.
Jag var lite sjuk i lördags. Hon gick in i köket, hämtade en sked, låtsades tappa upp medicin från knappen på vårt tv-skåp, kom med skeden, jag fick svälja, så gjordes det hela om och om och om igen. "Du blir snart frisk nu," sade H, "nu mår mamma strax bra," lugnade hon sin (inte alls oroliga) lillebror och far.
ja, det är härligt med ens barn!!!
Och så för lill* Hoppsan då? Ja, vi väntar bara på att även familjens barnafader skall bli frisk så att namnförhandlingarna kan börja äga rum....
Vi kom till dagis. Vi klädde av barnen. Sonens inskolningsfröken (som en gång i tiden varit dotterns inskolningsfröken) tog emot honom. Han grät en skvätt. Hon satte ner honom på golvet - han kröp raskt iväg till leksakerna och började greja med dem.
Dottern satt under tiden hårt tryckt emot mig i min famn och vägrade att lämna mig.
Barn är rätt så intressanta.
Dag två lekte mammagrisen glatt med andra småkillar, och grät bara en gång - när inskolningsfröken lämnade rummet....
Dag tre satt jag i fikarummet och läste Allers från 1994. Jo, då hade också dotterns kris löst sig, hon hade fått börja inne med de stora barnen och det var så oemotståndligt intressant att inte en gammal mamma förslog så mycket....
Dag fyra var jag ute och gick med en annan inskolningsmamma och dennas pudel Brutus.
Dag fem var jag inte ens där.
Och nu verkar allt bara flyta på. Personalen säger att de inte haft lika lätt att skola in någon sedan dottern började där - hon som andra dagen sade till mig "mamma köra bilen, H leka barnen, hejdå."
Fantastiskt.
Han måste ha varit understimulerad hemma. Bevisen? Ja, dels är det ju den stora kärleken till dagis. Och dels är det alla små framsteg som han plötsligt uppvisat....igår hade han ett ord för äpple (som dagis ger som morgonfika) - Bappele, sade han flera gånger nöjd och belåten och kastade skivat äpple i golvet här hemma....idag åt han själv med sked ur tallrik.....han har börjat hitta på internskämt och skrattar så tokroligt när man fattar dem.....
och så har han börjat duka bordet här hemma! Vi har ett skåp med plasttallrikar, plastglas (ett märkligt ord), plastbestick etc. Nu, om man vänder ryggen till S i några minuter, så är han där och dukar fram på vårt matbord. Man kan finna den yttersta kanten (som är så långt han når) belamrad med åtta små plasttallrikar, skålen med Tomtebobarnen på, fyra plastglas i olika storlekar och så lite plastbestick av uddakaraktär....detta måste ju vara en naturbegåvad (men kanske, öh, extra kreativ) inredningsdekoratör.
H mår bra av de stora barnen också. Harmoniskt värre är det med andra ord. Och hon har blivit så vårdande så det nästan är komiskt.
Jag var lite sjuk i lördags. Hon gick in i köket, hämtade en sked, låtsades tappa upp medicin från knappen på vårt tv-skåp, kom med skeden, jag fick svälja, så gjordes det hela om och om och om igen. "Du blir snart frisk nu," sade H, "nu mår mamma strax bra," lugnade hon sin (inte alls oroliga) lillebror och far.
ja, det är härligt med ens barn!!!
Och så för lill* Hoppsan då? Ja, vi väntar bara på att även familjens barnafader skall bli frisk så att namnförhandlingarna kan börja äga rum....
