ANSGARS SYSKON

men just nu finns det ingen underhållning hemma hos oss som går upp emot en sak...

Vi (M och jag) utförde stora Bolibompainropningen och den brukar dra fulla hus - varje fåtölj är fullt av ett halvvaket barn eller en halvsovande vuxen - men idag till absolut ingen nytta. De stod ute på trappen, tätt intill varandra - de hade klivit upp på bänken och spanade över räcket på det mest rafflande man kan se i dessa tider.

Jo, det är sant, och du, kära bloggläsare, är när som helst välkommen hem till oss för att ta del av detta fantastiska, spektakulära, ögonifallande fenomen: Bonden som har odlat marken som är precis kant-i-kant med vår tomt, var ute och tröskade.

Bolibompa har ingen chans. Inga barn var halvvakna  längre, alla sinnen var spända, varje nervtråd i kroppen vibrerade av längtan efter att fullt uppleva detta. I fyrtiofem minuter stod de där och bara tittade.

Tröskning. Det är underhållning det.

Och kanske ett nytt sätt för Sveriges lantbrukare att dra in lite pengar ett dåligt år som detta. Kan man konkurrera med Meg och Mog så måste det finnas stålar att hämta för den smarte, det på något sätt.

H: "Dollans dagis". Handlar om lilla Dollan som "skall gå till dagis. Det måste alla. Det har kungen sagt". Gullig och absurd med fina teckningar. Denna är godnattsaga, mitt-på-dagen-saga, A-ammas-saga och dessutom upphovet till dussintals internskämt som hon har med sin älskade Apa. "hihi, du har tappat byxorna, hihi" - man måste liksom ha läst boken för att förstå det roliga.

S: "Lollipop och pappa". Gobokenbok om lilla bebisen Lollipop, av obestämt kön och hans utmärkta pappa som tröstar när Lollipop gråter, skojar och skämtar och avslutar boken med att säga "jag tycker om dig, Lollipop". Det har hänt när jag har lagt barnen att S skrikit "pappa! pappa!" och då är det inte sin pappa han vill ha utan boken om Lollipop och pappa. Den är så poppis att när S får välja godnattsaga och väljer denna (självklart) så får inte jag läsa den utan det skall han göra själv i sin säng.

A: "Hur man får vuxna att förstå hur man skall lindra kolik" - nej, precis, det finns ingen sådan bok. Men tänk om det fanns! Den skulle vara mycket populär här hemma.

jag själv: Hmm, om man bortser från "What to expect the first year" och "What to expect the toddler years"? Finns det andra böcker? Öh, få se: don Camillo-böckerna, Gunnar Widegrens roliga Raggenböcker och PG Wodehouse. Alla snälla fina ofarliga böcker utan mord och elakheter. Ett måste för varje amningstillfälle.

M: Hinner inte läsa böcker, säger han, med famnen full av tvätt. När jag pressade honom sade han "alla reklamblad från Granngården, Elgiganten och Krauta".

Länge länge har jag grubblat över en språklig grej. Varför i all världen kan inte kniv bara heta kniv, varför måste det heta KNIVEL? Men idag kom svaret när vi dukade.

-Mamma, här har jag alltihopa: gaffel, knivel och skedel.

Självklart. Alla ord i en grupp måste ju ha samma språkliga form. Det fattar ju alla.

Det jobbigaste när man precis kommit hem med en ny bebis till en familj där det redan finns barn är inte blöjbytena och nattvaken och läckagen utan att man som mamma - iallafall om man ammar - mer eller mindre sitter fast vid bebisen och därför inte kan vara "som vanligt" med de stora barnen så långa stunder. För att göra det hela ännu svårare så är de stora barnens behov av att mamma skall vara som vanligt extra stort och ens dåliga samvete extra känsligt under just den här tiden.

Tack och lov är M en mycket bra man. Och en mycket bra pappa. Han tar i där det krävs, gör det som behövs och sover inte förrän barnen är tonåringar - nåja, kanske något av en överdrift. Men ändå. Hans nätter är faktiskt inte nämnvärt lättare än mina amningsnätter ity att S reagerar på att bli store/mellan-bror med att gråta från fyra på morgonen tills sju på morgonen. Varje natt. Och då sitter jag med orsaken till hans reagerande fastklämt vid tuttarna, så det är kanske inte den lämpligaste tröstebilden han kan få på näthinnan. Pappa tar vid.

I viss mån gäller det här förstås båda barnen - det blir mycket mer far än mor för tillfället. Ibland reagerar de på detta. Imorse, när jag satt "uppkopplad", som en kompis till mig kallar det, med lillen, hör jag H skrika i köket till sin far "Jag gillar inte dig! Jag vill inte vara med dig! Jag vill sitta i ditt knä!" - allt med samma urarga tonfall. Tydligare än så kanske man inte kan beskriva den splittrade känslan som barn har inför sina föräldrar =)

A har börjat med napp. Till stor glädje för sin mor som innan dess agerade Bebisakademins Ständige Nappersättning. Detta fröjdar storasyskonen som nu har ett mycket utpräglat gemensamt intresse med den lille märklige nyanlände. Mycket tid går åt till att fundera över vems napp som är vems, över var As nappar är och deras egna - och så har ritualistiske S kommit på en ny familjeritual: nappbytet. Det går till så här:

S klättrar upp i den säng där A för tillfället ligger - eller böjer sig bredvid babysitter el dyl - klappar sin ömt och tyst sovande lillebror fint på kinden och på huvudet, inväntar beröm från närvarande förälder. Så fort detta är inhöstat rycker han brutalt ut lillebrors napp ur munnen och stoppar i sin egen. Sedan får lillebror, då ganska arg och högröd och nyväckt, S napp i munnen som kompensation, blir relativt nöjd och snäll. S sitter och betraktar med ömhet denna bild, slår A några gånger i huvudet - inte alltför hårt, bara tillräckligt hårt för att A skall börja gråta, drar ur sin egen napp, stoppar tillbaka As ursprungsnapp och tar själv sin egen tillbaka.

Detta kan  upprepas ad aeternam om inte mammor och pappor griper in. Vilket vi förstås gör.

Jag vet inte riktigt vad man skall kalla det men S är väldigt nyskapande med språket. Det senaste är något ganska vackert, lite medeltida, på sitt sätt. Det handlar inte om att lära sig nya ord - särskilt inte medeltida ord - utan det handlar om att orden växer, från att vara simpla, alldagliga ord, till att bli - musik.

Och inte vilken liten poplåt som helst utan rent gregoriansk musik, närmast liknar det liturgisk sång.

Det började häromdagen när storbarnen var sysselsatta med att leka Bullerbyn, som denna gång inbegrep att de transporterade vatten från en badbalja till vår trappa, där de doppade stenar i vattnet och låtsades att det var glass som de åt upp (Bullerbyanknytningen var nog mest att H bestämde "jag är Anna, du är Britta, S är lilla Olle, pappa är Lasse"). S låtsades kanske inte riktigt samma sak som H för när han kom med sitt stenförsedda vattenglas var det inte "glass" som ljudades ur hans mun, utan mat. Eller snarare ma-a-a-a-a-a-a-at med en riktigt gregoriansk melodi på det hela. Så småningom tröttnade han på mat och började istället bära vatten. Då ljöd också mycket riktigt i vår trädgård, det klosterlika ordvalet va-a-a-a-a-a-a-a-att-e-e-e-en ur hans förtjusande små läppar. Som en liten, blond, allvarlig, naken munk gick han omkring på detta sätt.

Nästa ord som förärades melodi var lillebrors namn. A-a-a-a-a-a-a-a....lät det. Till sist blev jag väldigt inspirerad och började sjunga på Ss namn. Jodå, det uppskattades. Han skrattade förtjust och sjöng som svar ma-a-a-ma-a-a-a.

Fascinerande va? Ser vi en musikforskare, präst eller bara allmän medeltidsveckodeltagare i denna unga man?

Dessutom har han en godhjärtad egenskap till: han kommer med blöjor. Varje gång jag ammar A så kommer han - väl medveten om att efter avslutad amning brukar det vara blöjbyte som han - och även H förstås - kan hjälpa till med väldigt duktigt. De kan både öppna tejperna i blöjan, komma med nya blöjan, torka med våtservetter (S torkar mest i huvudet och H mest på benen, men det msåte ju vara väldigt skönt i sommarvärmen), H kan slänga den gamla blöjan och så förstås expertområdet: pussa och krama sin blöjbyteshatande lillebror...Iallafall, idag har han under en och samma amningsstund kommit med nio blöjor. Visserligen var åtta av dessa i fel storlek, men ändå. Den nionde blev rätt för att H såg till det. Hon stod blöjvakt i badrummet och förklarade för S:
-Tar du fel blöja, så är den så stor så då - då - då DUNKAR A i den!

Drunknar är ju ett rätt svåruttalat ord.

och frågan är alltså om vi utvecklar eller invecklar språket här hemma. Kul har vi iallafall.

så kommer S dragande med mängder av verb nu: komma, titta, springa, skratta, hoppa....Vilken kille!

Självklart skall man inte bli förvånad: lämnar man sitt barn med en utbildad lärare i sex dagar så sker någon slags utveckling. Men ändå - bara för att mamma och pappa var här och passade barnen när vi var på sjukhuset och fick A så trodde jag nog inte att S skulle börja prata så mycket.

Från att ha sagt ett fåtal ord kan han nu massor. Visserligen är hans uttalanden oftast begränsade till ett ord i taget, men vad mycket saker han kan säga nu! Allt från vagnen och gunga till vatten och bilen. Konkreta substantiv det mesta förstås. Men det är ju å andra sidan det som mest påtagligt har speciella namn.

Man blir så stolt - och han blir så stor - när han helt plötsligt kan peka och säga saker som man förut fick undra över.

Det kommer väl att bli ännu skönare när han kan förklara mer abstrakta grejer - t ex varför han nu börjat gråta sig till sömns (avundsjuka över lillebror? antagligen! men ändå, skulle vara skönare att få höra detta uttalat), var han slog sig på dagis och om hans syster verkligen FICK hans leksak eller om hon helt enkelt tog den av honom....

Gulligast är att nya bebisen har fått två ord, dels sitt namn och dels "webben"....kär webbis har många namn.