ANSGARS SYSKON

tio minuter efter att jag skrev det blev jag själv sjuk....

av rena skära vidskepelseskäl - men (jag viskar väl lite) det verkar faktiskt som att alla är friska nu. Kan det verkligen stämma? Jag börjar fundera på en ny tideräkning där man inte så mycket går in för att vara frisk som för att vara temporärt fria från symptom på magsjuka. Jag vet inte om det är optimistiskt eller pessimistiskt att tänka så men det känns för tillfället realistiskt.

Nåja. Nöjd är man iallafall när alla uppför sig ungefär som vanligt och ingen verkar ha alltför konstiga behov och matvanor (eller brist därpå).

Istället så gick värmen här hemma. Fast det löste sig tack och lov efter bara några timmar tack vare två mig närstående män.

S kan bygga torn av klossar nu och rör sig fritt mellan möbler, så länge de inte står altlför långt ifrån varandra.

H har tillbringat kvällen med att "läsa" böcker för S, dvs hon tar böcker som hon kan handlingen i och återberättar den. Så här blir "Morris på stora ängen"
-Titta, där Morris. Morris fyra. Morris får inte gå i trappan. Stora ängen härligt. En dag Morris stor, stor, stor, springer fort fort fort. Matte botta! Var e matte?!?! Inte dä, inte dä, DÄ!!! Morris så glad."

Imorgon skall hon (om inga nya katastrofer inträffar) tillbaka till dagis. Jag tror att vi är många som längtar efter att hon kommer dit.

NU - när vi nästan började tänka att vi klarat oss, resten, från magsjukan, NU är lillkillen sjuk också. Och H är igång igen också. Jag skall inte säga att jag längtar tillbaka till jobbet, bara konstatera att jag aldrig fått ovansidan av vänsterfoten nerspydd av någon på min arbetsplats.

hata sjukvårdsupplysningens personal. Lite hårt kanske?

Men varje gång jag ringer till sjukvårdsupplysningen gör de mig orolig och får mig att åka in till barnakuten. Varje gång jag ringer till barnakuten utreder de noggrannt och säger bra saker  - jag behöver inte ALLTID åka in och jag behöver nästan aldrig förvandlas till en våt orolig fläck... och de gånger det har varit så, ja, då har det funnits skäl.

Jag kan ju förstå principen - sjukvårdsupplysningen vill självklart inte ta för lätt på folks problem och hellre hänvisa in en en gång för mycket en en gång för lite - och barnakuten vill självklart inte uppta värdefull läkartid med småproblem. Men Ä N D Å....

den stora frågan är väl varför jag fortsätter att ringa sjukvårdsupplysningen....

Iallafall, så gjorde jag det idag. En mycket orolig sköterska erbjöd sig att ringa mig flera gånger under eftermiddagen för att kontrollera Hs kissnivåer (som varit så nära noll som man kan tänka sig hela dagen).

Till sist fick hon oss att åka in till Barnakuten - detta trots att jag pratat med Barnakuten och de sagt saker som gjorde att jag kände att jag kunde vara lugn och avvakta med gällande nivåer. Men sjukvårdsupplysningstanten fick mig att bli orolig igen så vi åkte in till åtta och åkte hem vid nio utan att ha träffat en läkare, annat än i korridoren. Hon tyckte att vi kunde åka hem, det märktes tydligt att H ej var slö (hon ville gå efter mig i korridoren och skrek "NEJ! Mamma! Inte gå!" så gör tydligen inte slöa och uttorkade barn, vilket man tycker att sjukvårdsupplysningen kunde vara medvetna om då så att de inte skrämmer vettet ur en....

Usch, vilket klagoinlägg detta blev. I själva verket älskar jag (i allmänhet) svensk sjukvård och speciellt just alla mjöligheter som vi barnföräldrar har att få hjälp. Bara en sådan sak som att det finns en speciell kruppbarnsjourtelefon som är öppen dygnet runt.

Jag är också väldigt glad över att H inte är sjukare. Ingen annan i familjen har insjuknat ännu. Men tomorrow is another day.

..som gör att spyorna duggar tätt här hemma. Allt från vinterkräksjukans hemskheter till löjliga önskebilder om att det nog bara var en ren tillfällighet grasserar i min hjärna medan jag bär lakan och annat fram och tillbaka...

Sedan följs ju alltid detta av de väldigt spännande tankarna - när skall det spys härnäst? Vem skall spy? På vad? och hur mycket rengöring kommer att krävas?

Nästan som en liveversion av Cluedo, fast utan mord och med kräks...

Det värsta är att jag först inte ens trodde dottern när hon väckte mig i natt och sade att hon hade kräkts. "DET kan ju ändå inte vara möjligt," tänkte jag - varför tänker man så? Så det tog lång tid innan hon lyckades överbevisa mig om motsatsen....stackaren!

Nu ligger hon och sover på soffan (närmare duschen) och jag har iallafall fått eld i kaminen. Alltid något som måste fixas hur alla än mår. Så får vi se hur dagen blir...

H är tillbaka på dagis och åh, vilken lycklig tjej det är. Kan det finnas något bättre än dagis? Knappast, enligt H själv iallafall. Fröknarna, barnen, allt är bara toppen och jättegreat.

Nu är hon så stor så vi skall förvara ombyteskläder där så att hon kan testa pottan. Då blir man lite glad. Hon har ju gjort det hemma då och då (dock ej sedan den stora inlåsningen) men nu blir det alltså t o m på dagis. Bådar gott tror jag.

Ett kort bloggande idag men bättre än inget.

Igår hände det som jag försökt förbereda mig på länge - naturligtvis när jag var borta hemifrån - H låste in sig på toa. Hon älskar att vara inne på toa och dona och greja, oftast borstar hon tänderna, tvättar sig, tvättar golvet, duschar och låtsas deodoranta sig, samt förstås, favvoprylen - gå på toa. Hon har börjat gilla att stänga dörren, förmodligen för att vi alltmera börjar gilla att stänga dörren om oss (lyx ser annorlunda ut än vad det gjorde innan man hade barn)...

Iallafall så lyckades hon vrida om vredet på dörren så att hon var inlåst och hon ropade till M "Pappa! Jag inne! Rädda mig! Rädda mig!" samtidigt som hon panikartat höll i vredet så att det var rätt svårt för M att med en skruvmejsel vrida om vredet. Men han lyckades iallafall och hon kom ut.

Sedan dess har hon pratat M Y C K E T om detta. "Jag inne toa, pappa räddade mig!" och så gråter hon. Det måste ha varit en superläskig känsla att vara instängd och inte veta hur man skulle ta sig ut...nu har vi skruvmejseln liggande nära till hands, tror att det är mest praktiskt så. För en annan del av bearbetningen (?) (eller bara det allmänna vansinnet) har varit att gå in där och skaka ordentligt i dörrhandtaget och vrida vredet fram och tillbaka...

Vad händer mer denna trettonhelg? Jo, vi har varit ute och gått och hon har varit en exemplarisk storasyster. Vi gick en LÅNG flertimmarspromenad och när lillbrorsan tröttnade på att sitta stilla i vagnen så sjöng hon för honom "bä bä vita lamm, har du nån nån ullerullerull, jaja, skära banan, ja har häcken full" och gosade med honom och lät honom till och med låna den älskade apan som är hennes ständiga följeslagare. Snällt va?

Lillebror i sin tur gör stormmässiga framsteg, från att ha försiktigt börjat krypa "ordentligt" ett par dagar före jul så kan han nu ställa sig upp, gå utmed möbler, släppa taget med en hand, gå med läragåvagn och han har till och med sagt sitt första ord: "Pa!" för Lampa.

Nu sover de sött. Hoppas jag iallafall. Sista meningsutbytet med H denna kväll:
-Sov gott nu.
-Jag VILL INTE sova nu.
-Nähä, vad vill du göra?
-Dansa, dricka saft, sjunga om grisar.