Morgonfilosofi
H har kommit på det där att det man upplever på nätterna inte är
verkligt, tror jag. Så här lät det imorse:
H: Inatt kom drömmarna till mig.
C: Jaha, drömde du? Var det snälla trevliga drömmar?
H: Knapparna dansade och alla knappar glada, skrattade. Inge läskigt.
Tokigt! Alla knapparna kom! Mamma kande inte se dem.
C: (fortfarande inne i drömbeskrivningen) Jaha, så jag kunde inte se knapparna?
H: Mamma kan inte se H:s drömmar kommer.
Smart va? Det tyckte jag var skickligt att ha listat ut.
Ultraljud III
Så var det dags för S hjärtultraljud igen, det sista innan han glider in i vart-tredje-år-kontrollerandet.
Det finns ingen måtta på hur nervös man kan bli för något sådant om ens barn skall på det.
Det var en oväntad läkare som gjorde ultraljudet, vi hade förväntat oss käre Gunnar men det var en som heter Anders som är jättebra men inte vår vanliga. Så redan där hade man ju lite extra skäl till nervositet.
Dessutom började han i andra änden jämfört med vad Gunnar gör (vad som nu är änden på ett hjärta).
När GUNNAR kollar (nu låter det lite som "hemma på vår gata i stan..") så börjar han med en krumelur som ser ut som en gubbe som gör jumping-jacks. När Anders börjar kolla på hjärtat så börjar han med något som ser ut som en hoppande gubbe som är alldeles förvänd och fel.
Med andra ord tänkte jag att "jaha, det var ju fel på hjärtat, det kan ju till och med jag se".
och sedan tyckte jag att jag såg fel överallt på skärmen. M satt med S i knät och kunde därför inte se skärmen men jag försökte signalera till honom att det var dåliga nyheter...
Men det var det inte! Det har bara att göra med läkarnas idiosynkrasier, hur de kollar av allt det som finns i hjärtat som man skall kolla på. Mot slutet av undersökningen dök också den hoppande gubben upp, hoppande som en frisk och glad gubbe och inte förvänd alls....
Skönt! Himmelskt skönt! kan inte beskriva lättnaden som kom över mig efter detta.
Tänk att man kan oroa sig så mycket för något som går över så fort, en kvart efter vår tid så var vi på väg därifrån!
Förresten, lite gulligt: på kvällen efter ultraljudet var S lite trött och ledsen. Då kommer storasystrarnas storasyster H farande, med besked. Swoopar in som en Florence Nightinggale i blöjor och klappar på kinden och säger till honom "såja, såja, lilla gumman".
Det finns ingen måtta på hur nervös man kan bli för något sådant om ens barn skall på det.
Det var en oväntad läkare som gjorde ultraljudet, vi hade förväntat oss käre Gunnar men det var en som heter Anders som är jättebra men inte vår vanliga. Så redan där hade man ju lite extra skäl till nervositet.
Dessutom började han i andra änden jämfört med vad Gunnar gör (vad som nu är änden på ett hjärta).
När GUNNAR kollar (nu låter det lite som "hemma på vår gata i stan..") så börjar han med en krumelur som ser ut som en gubbe som gör jumping-jacks. När Anders börjar kolla på hjärtat så börjar han med något som ser ut som en hoppande gubbe som är alldeles förvänd och fel.
Med andra ord tänkte jag att "jaha, det var ju fel på hjärtat, det kan ju till och med jag se".
och sedan tyckte jag att jag såg fel överallt på skärmen. M satt med S i knät och kunde därför inte se skärmen men jag försökte signalera till honom att det var dåliga nyheter...
Men det var det inte! Det har bara att göra med läkarnas idiosynkrasier, hur de kollar av allt det som finns i hjärtat som man skall kolla på. Mot slutet av undersökningen dök också den hoppande gubben upp, hoppande som en frisk och glad gubbe och inte förvänd alls....
Skönt! Himmelskt skönt! kan inte beskriva lättnaden som kom över mig efter detta.
Tänk att man kan oroa sig så mycket för något som går över så fort, en kvart efter vår tid så var vi på väg därifrån!
Förresten, lite gulligt: på kvällen efter ultraljudet var S lite trött och ledsen. Då kommer storasystrarnas storasyster H farande, med besked. Swoopar in som en Florence Nightinggale i blöjor och klappar på kinden och säger till honom "såja, såja, lilla gumman".
Ultraljud II
Hjärtultraljud av bebisen i magen är nu avklarat, iallafall det första. Det gjordes ju nu i v 20 och det innebär att det är alldeles för tidigt för att upptäcka Ansgars hjärtfel. Jag fattar inte varför de kallar oss så tidigt, för de vet ju det - de är ju rätt vana vid oss, som läkaren skrattade lite och sade. Vi är ju rätt vana vid dem också, men det blir alltid ont i magen och stressigt innan man skall dit. Man tänker "den här gången åker vi dit, den här gången kommer det INTE att gå bra."
Men den här gången gick det bra. De kollade hjärtats struktur och grundläggande funktion och så sades det att allt ser normalt ut.
I v 29, dvs om åtta veckor eller sisådär så skall vi på läskiga riktiga hjärtkollen. Jag är redan nu nervös, även om det kan tyckas vara överdrivet...jag har ju S hjärtultraljud (det sista - om allt går bra - innan vi går in i vart-tredje-år-rullandet med hans hjärtkontroller) på måndag att oroa mig för innan dess.
Apropå S så fick han jättekonstiga utslag idag så jag for i vild panik rakt upp på akuten. Det visade sig vara virusprickar. Det var det jag slöt mig till när jag såg dem imorse vid blöjbytet men så när de intensifierades så mycket vågade jag inte tro att det var något så "lätt". Men nu när en läkare (låt vara en at-läkare) har stärkt den diagnosen så får man väl försöka slappna av och acceptera det. Hans at är gott.
Paris och därefter
Jobbet åkte till Paris och jag var med - det var rätt motvilligt kan jag säga, kände INTE för att lämna mina barn. Men jag såg det som en utvecklingsgrej (för mig) och åkte iallafall. Det gick!
Paris var trevligt för jag har trevliga kollegor och det blev roliga dagar. men därmed inte sagt att jag inte längtade hem. Jag delade rum med den andra småbarnsmamman (vi åkte hem efter tre dagar, alla andra stannade en extra dag som jobbet bjöd på om man ville det) och vi ringde troget varje kväll och varje morgon.
H hade krupp av någon slags light-variant när jag var där och det kan man ju oroa sig massor för när man är långt borta hemifrån (nu har hon en heavyvariant som jag inte alls gillar med pipande andhämtning och grejer) men för övrigt förflöt tiden bra. Jag fick gjort en massa bra saker som jag ville göra och vi fick pratat om bra grejer på jobbet.
Jag kom hem mitt i natten och tänkte att de reagerar nog inte så starkt imorgon bitti utan då blir det nog "jaja, morgon som vanligt" men när morgonen nalkades och jag gick in till dem så slog H upp ögonen och sade "Åh! Mamma är hemma! Du har jobbat klart! Du ville komma hem till H:s hus! Jag skall ligga på din arm och vila!" och S som ju inte pratar så mycket med ord ännu, kramades superhårt och ville inte släppa mig på hela morgonen. Härligt var det!
