ANSGARS SYSKON

Jag har kommit på ett betecknande sätt att beskriva skillnaden mellan mina barns personligheter. Den visar sig som tydligast när de håller på med sådana här klossar som man skall passa in i ett lock - ni vet fyrkantiga klossar i fyrkantiga hål, runda i runda etc.

När dottern, som ändå är ett år äldre, skall göra det så testar hon med klossarna i alla hål tills de åker igenom. Hon tycker också att det går mycket fortare om man plockar bort locket och bara stoppar i klossarna direkt i lådan. Hon vill att det skall gå fort och effektivt och så vill hon ivdare till nästa aktivitet, förhoppningsvis mer social. Redan när hon var nyfödd var hennes stora fascinerande drag de stora retoriska gesterna som hon gjorde, som hämtade ur en handbok i klassisk retorik.

När sonen plcokar klossar gör han det systematiskt och noggrant. Han håller klossen i handen länge och tittar på hålen. Sedan sätter han försiktigt ner klossen i rätt hål. Han tar också av locket ibland, men mest för att han tycker att klossarna inte behöver vara i lådan - det viktiga är ju att passa in dem i rätt hål. Han trivs utmärkt väl med att sitta och klura på sådana här små tekniska frågor. Redan när han föddes sade vi till folk att han verkade vara en liten prudentlig professorstyp och något av den personligheten kanske man kan skönja i honom nu. Eller iallafall den noggranna ingenjören....

Igår var vi på Kolmården med kusin A, hans kompis O och deras föräldrar. Barna var överlyckliga, massor med djur att titta på (pingviner och apor är de djur vi pratar om mest här hemma, men även klappzoot verkar ha satt djupa spår) och väldigt väldigt lyxigt för mig, eftersom As snälla föräldrar tog ifrån mig allt ansvar för att lyfta och springa efter etc. Så jag levde härligt liv - jag fick både vara tillsammans med barnen (och diverse trevliga vuxna) och slippa allt som gör ont i ryggen!


Kamphundarna då? Äsch, jag stoppade bara dit dem av alliterativa skäl =)

Ett betydligt mindre läskigt ultraljud den här gången, helt enkelt vanlig tillväxtkontroll av bebisen. Och bebisen hade precis rätt huvudmått och lårbensmått för "sin" vecka, och aningen knubbig midja (hmm...undrar vem h*n har ärvt det av?) och beräknas därför till ungefär 10% större än medel, vilket är ungefär som de andra barnen varit.

Normalt var allting och det går ju inte att förneka att det är en stor kick att få se sin bebis greja omkring där i magen och se att allt ser skojigt och roligt ut.

Var hos doktorn också och blev sjukskriven och så...fick till och med ett datum för bebisens ankomst. Japp! Jag är i v 30+ och vet bebisens födelsedag (om inget händer innan dess vill säga).

Idag var vi på det läskiga hjärtultraljudet, det som skulle avslöja om bebisen i magen har Ansgars hjärtfel. Det var inte någon särskilt uppvisningsvillig bebis, den lade ständigt sina armar och ben i vägen för ul-givaren, men doktorn hann se att Ansgars hjärtfel inte finns hos bebisen (än).

Det här är ju ingen hundraprocentigt säker sak - bebisen kan mycket väl få hjärtfelet innan förlossningen och det vet man inte om Ansgar hade så här tidigt (fast eftersom hans hjärtfel var så grovt är det troligt att det hade synts i v 29) - men det känns alltid skönt att höra att något är bra.

Imorse var jag så förfärligt nervös så jag höll på att gå åt. Förutom att ringa och skälla lite på Viasat så kom jag bara på en sak att göra, och det visade sig också vara ett mycket bra val - åka de nio milen upp till Ansgars grav och plantera lite blommor och "prata lite". Det kändes toppen att göra det, kändes som att det passade in. När jag skulle gå sade jag "jag är glad att du finns" - och det var skönt att få säga det också. "Jag är glad att du fanns" tänker jag också ibland, men det är liksom en annan typ av tankegång då.

Vad kan jag berätta mer? De hemmavarande barnen har kommit på en rolig lek som är någon slags skratt-tafatt. De springer efter varandra och när de sedan får tag på varandra måste de skratta och skratta och skratta. Det är rätt härligt faktiskt.

S har upptäckt att han kan klättra upp på (och faktiskt, glädjande nog för den ömma modern, ner från) en pall, en låg pall vill säga. Så det gjorde han hela kvällen och ville ha applåder för. Mest tittade han efter storasysters applåder. Men hon ville också klättra upp på pall och få applåder, det kan man förstå, det var längesedan så enkla tricks funkade för att hösta in beröm för hennes del =)

H har börjat förstå att det bor en bebis i min mage. Detta osannolika måste emellertid diskuteras då och då. Så blev det idag.
H: Bor bebisen i din mage?
jag: Ja.
H: Har jag bott i din mage?
j: Ja, det har du.
H: Har S bott i din mage?
j: Han har också bott i min mage, ja.

Sedan imponerade hon verkligen på mig. Då kom frågan:
H: Har Ansgar bott i din mage?
j: Jaa, det stämmer. (jag blir starkt imponerad av att hon fattar det här med syskonskap såpass väl att hon till och med fattar att en död bror legat i magen på mig - då kommer nästa fråga)
H: Har Elis bott i din mage?




Elis är vår collie.

Man kanske inte skall bli så imponerad så lätt.

blev det till efterrätt ikväll, och det av två skäl...för det första fick vi ta av S gipset! Hurra hurra! Vi tog av det efter glassen - tänkte för en gångs skull att det inte gör så mycket om det kommer på själva gipset - och jag har faktiskt sparat själva skenan...en underlig form av sentimentalitet kanske men så är det att vara förälder.

S blev jätteglad och kände om och om igen på armen och pussade på den, glad, antar jag, att den kommit fram igen. Hans allra första reaktion var rent sjukgymnastmässig, han började röra på fingrarna och armbågen som om han aldrig gjort annat än tagit bort gips och därför visste exakt hur man skulle göra. Det var en superglad liten kille som glatt busade runt ungefär som vanligt, trots att hans ömma och oroliga moder försökte hindra honom - det verkar ju så skört nu när armen är oskyddad...

Skäl nummer två: H har äntligen fått en juniorsäng. Eftersom hon inte visat något som helst intresse för att försöka klättra ur sin spjälsäng så har vi struntat i att byta och rätt glada över att hon inte vandrar omkring på nätterna. Men nu finns det två skäl att byta:
1) jag har listat ut att hon nog kommer att ta sig ur spjälsängen det närmaste halvåret och för att hon inte skall behöva stå ut med alltför många nya grejer i samband med att bebisen kommer så tänkte jag att vi byter nu när det liksom blir en sak åt gången
2) hon har för läskiga mardrömmar på nätterna (som jag skrivit nedan) och detta har medfört att hon är jätterädd för sin säng. Så vi tänkte att bytet av säng skulle kunna göra läggdags lite mer positivt...

Åh, vad glad hon var. Hon fick vara med och skura sängen (det är en gammal släktsäng som har stått i förråd ett tag så den behövde en grundlig rengöring) och sedan hade jag köpt lite Nalle Puh-klistermärken som hon fick sätta på den.

Sedan var hon alldeles för uppspelt för att titta på Bolibompa och ville bara gå och lägga sig. Hennes vilja visade sig starkare än vår så redan halv sju var hon iförd pyjamas, färdiginhalerad och vackert placerad på kudden med Stora apan intill sig.

Underbart glada barn idag alltså!

med att fånga in hela personligheten i en enda distinkt fras, som jag pratade om nedan....

Min dotter har nog avslöjat rätt mycket om sig själv i sin egenhändiga version av Ja, må han leva som hon sjöng för lillebror (som fyller år på vintern) imorse....

Ja, må jag leva
ja, må jag leva
ja, må jag leva
och jag undrade då
(med taktfast hurraropsröst) 
Bra! Bra! Bra! Bra!

Inte riktigt samma tid....men ändå. Dygnet efter mina barnakutentimmar med S så var jag tillbaka med H. Då var det hennes nattliga hostanden som föranledde besöket. Jätteläskig hosta som a l l a läkare, sjukmottagningar och sköterskor som vi varit i kontakt med inte velat ta i med tång direkt.
-Det är bara att härda ut, det finns många virus som ger långvariga hostningar. Bit ihop du, var det råd som jag fick.

Jag lyckades ju ta mig in på vår vc och få superdunderultrahostmedicin utskriven, så läskig att vi knappt vill ge den - och den funkar inte!!

Så efter att ha suttit förtvivlat i flera timmar igår natt och hört hostningar som blir till kräkningar och låter som att lungorna skall hostas upp, så tog jag helt sonika dottern i bilen och körde (den nu välkända) vägen till barnakuten.

Väl där var hostan förstås inte läskig alls. Lite kruppartad, vilket ju är vad kruppjourtelefonen stenhårt sagt att hennes "egentliga" hosta inte är den här gången - de har sagt det väldigt många gånger, varje gång jag har ringt dem sedan det här började.

Jag suckade tungt och beredde mig på att ännu en gång mötas av hjälplöshet och nonchalans. Och självklart dröjde det - de måste ju prioritera de som är akutsjuka och något med barnakuten gör min dotter glad, pigg och leklysten - hon älskar för övrigt att åka till doktorn. Nästan lika kul som att gå till frisören, är hennes bedömning..

Vi fick träffa en läkare som vida överträffade mina förväntningar - hon kom in i vårt rum och sade "Hej H, jag har hört dig hosta när jag har sprungit förbi ute i korridoren och jag undrar om du kanske har någon slags förkylningsastma?" - och så fick hon inhalera och skall astmautredas. Vi fick tips om hur man ger medicin och medicin utskriven.

Jag vet att astma är en trist diagnos men det här har hållit på så pass länge att min största reaktion är lättnad över att det finns något vi kan göra för att hjälpa henne och för att minska det hopplösa, ständiga, vidriga, läskiga hostandet....

Idag fick hon vara hemma från dagis, hon somnade inte förrän vid midnatt och vaknade ju av sin morgonpigge bror vid femtiden...så vi har haft en underbar dag i solen med lekplatsbesök och lite glass =) och mycket springande i trädgården!

Det är inte så ofta man får "kvitto" på att man gör något rätt när man är förälder. Inte så värst vidare tydligt iallafall. Ta till exempel detta med om barnen vaknar på nätterna. När skall man gå in? Går man in så fort det gnäller till från barnkammaren så väcker man oftare än man tröstar,  har jag märkt. Väntar man tills båda står upp och skriker i spjälsängarna, då tar det en timma innan man kan lugna. Och alla mellanting är ju resultatet av improvisation och intuition - ingendera förmågor som är som starkast och bäst mitt i natten.

I natt iallafall var en natt full av mardrömmar för H. Jag gick in och lade mig intill och höll handen. Det tog lång tid för H att somna om då, det brukar göra det om man lägger sig bredvid. Men jag kunde ju inte låta henne ligga och skrika mardrömsskrik...

Till frukost frågade H:s far:
-Drömde du något läskigt i natt?
-Ja, tomten.
-Handlade det om tomten?
-Tomten inte snäll, han kom och bet mig.
-Det var elakt.
-Sedan kom vargen och bet mig. Sedan kom många vargar och bet mig.
-Då förstår jag att du blev lessen.
-Ja, sedan kom mamma och höll handen. Då drömde H att björnarna dansade och hade kalas.

Skönt, när man kan vända en mardröm till en rolig dröm.