ANSGARS SYSKON

Idag är årsdagen av den värsta chockdagen i Ansgars liv, den dagen då han slutade andas. Också hans dopdag. Så en jobbig dag att ta sig igenom.

Inte lättare av att A:s kruppläkare skrämde upp mig rejält när vi var inne sist och sade att det var säkrast att han inte fick RS-viruset. Det är ju inte så lätt att undvika kanske, läste att 70% av alla barn får det under sitt första levnadsår.

Men trots detta har vi haft en härlig dag. Trädgårdspyssel när vi vintersäkrade trädgården, viktigaste projektet: grusa om vår totalsönderlerade uppfart - gruset räckte nästan. Sedan beskar vi lite buskar och grejer och lyfte lite trädgårdsmöbler (va? Gör alla andra det i september-oktober?) in i trygg vinterförvaring. S blev så ledsen att han storgrät när vi lyfte bänkar och bord. Stackarn. Undrar om han tror att vi skall flytta igen. H hjälpte mig att plocka en novemberbukett med blommor, jättefin blev den och inget vatten behövs =)

In för en snabb lunch och vila och ut igen. Lite mindre idylliskt än morgonpysslandet i och med att A INTE sov lugnt och tyst i vagnen hela tiden, att S mest försökte hitta sätt att bli blöt under galonisarna och att H anförde en anti-intagande-av-sandlådeleksaker-protest vars krav vi beslöt att tillmötesgå efter en kortare konferens.

Sedan in igen och bakade faktiskt pepparkakor, säsongens första .H var lite mer konstnärlig än vi andra och skar ut fina former med kniv. S körde stämplarmetoden och bearbetade bara degen med formen utan att trycka igenom så att man kunde lyfta ut en figur, det blev liksom stora degsjok med fina mönster. Vi bakade dem som de var och det blev vackert och nyskapande. Själv gjorde jag tråkiga grisar och gummor. Men de var lika goda. A valde att mest uppmuntra bakandet genom att ligga på golvet och rulla runt, mer eller mindre halva varv.

Önskar att det fanns pepparkaksformar som såg ut som alfabetets bokstäver, det tror jag skulle bli roliga pepparkakor. så skulle man känna sig tvungen att äta upp ett helt ord och alla vokaler skulle ta slut och så skulle man få stå där och panikbaka a och e  och o mitt i natten av pedagogiska skäl. Fast när O:na tog slut kanske man kunde äta upp mittdelen av o som en pytteliten hållös vokal. Ja, mycket finns det att fundera över. Och den här typen av funderingar kanske får den vane bloggbesökaren att förstå att här inte har sovits så mycket på sistone? Alldeles riktigt i så fall.

Kvällens aftonbön: inte rs-viruset, inte rs-viruset, inte rs-viruset, snälla snälla snälla.

Från det ena födelsedagsfirandet till det andra, det helt annorlunda.

Imorse for jag iväg upp till graven. M var i skolan (obligatorisk närvaro), storbarnen på dagis och A med i bilen men sovande. Så det blev som en minnesresa för mig och lite skönt att få vara ensam i den stunden. Precis 09.09, det klockslag som Ansgar föddes, så var jag på väg upp till hans grav för att sätta dit ett nytt halmdjur, som han får i present av oss varje år. Av alla saker jag trodde klockan 09.09 den 22 november 2002 så var det här inte alls med på listan.

En stunds bra sorg blev det. Och alltid skönt att hälsa på Ansgars grav. Och det blev väldigt vackert med den fina renen med sitt röda band runt halsen.

Här hemma firade vi med glasskalas efter middagen. Ballongerna satt kvar sedan Hs kalas. Och så tände vi ljus och pratade med barnen om storebror. De var glada och sade "skål Ansgar!".

Kontrasten till helgens festligheter är så tydlig. Tänk om vi hade haft ett fyraårskalas nu med stoj och spring och bus och presenter.

Jag har tre fantastiskt underbara barn hos mig. Jag är så oerhört tacksam för dem så det finns ingenting som kommer i närheten av den lyckokänslan i mitt liv. Men den här dagen och fyra dagar framöver får handla om det barnet som jag inte får ha hos mig.

Ni vet hur det känns när man är så lycklig så det liksom värker i hela hjärtat, så glad att det gör ont? Så känns det här fast utan lyckan.

Fast det är inte heller riktigt sant för jag är lycklig över Ansgar. Lycklig över att vi fick träffa honom och att vi fick de där fyra värdefulla dagarna med honom. Men man kan ju inte förneka saknaden. Så det kanske är så man skall säga helt enkelt: lycklig så att det värker i hjärtat.

Fredag: förberedelsedag. H har ledigt från dagis och vi far och handlar: smågodis av alla Hs favoritslag, glitterfärg att leka med på kalaset ("jag skall få den rosa") och diverse glass, maränger - rosa Disneyprinsessor skall det vara på servetterna, rosa prinsessor på papptallrikar, rosiga drömmar om kommande glädje.

Lördag: kalasdags! Första kalaset då H själv får bestämma sina gäster. De kommer också (utom några som tyvärr var förhindrade) och hon är salig. Presenterna är mindre viktiga än vad vi hade trott, även om hon sitter i dörröppningen fem sekunder efter att gästerna anlänt och river papper av paket mer än en gång, kompisarna är det stora som händer. Tänk att ha ALLA sina bästa kompisar hemma samtidigt. Hon vet knappt vem hon skall krama. Rosa småflickor som sitter på en rad och ritar glitter, rosa prinsessklänningen (med rosa glitterhandväska och halsband till) som var en snabbt använd present, rosa kinder av glädje och vänskap, rosa lycka över att vara omtyckt och uppvaktad.

Söndag: riktig födelsedag. 3 år. Stor nu. Fler presenter, från familjen. Lek med dessa presenter. Och vadande i lyckliga minnen av dagen innan. "berätta om mitt kalas" säger hon hela tiden. Rosa kläder att prova (andra presenter), rosa slott att leka med, rosa moln av lycka.

Imorgon blir det firande på dagis. Hoppas att det blir lika härligt där. Då skall hon få vandra med jordgloben medan en fröken läser om "Hs tredje år" som jag precis skrivit ihop här hemma. På rosa papper.

Ni vet den där hårdrocksgruppen vars skivor spelades baklänges av kristna fundamentalister som hittade "djävulsbudskap" i låten då? Hårdrocksgruppen själv spelade då upp skivor med "Härlig är jorden" eller vad det var baklänges och bevisade att man kan själv höra vilket budskap man vill i vilken brusig (baklängesspelad) musik som helst. Sedan gjorde de ett uttalande till media att om de ville lägga in skumma baklängesbudskap som lyssnarna skulle uppfatta undermedvetet och som skulle ändra lyssnarnas beteende - om nu man undermedvetet kan uppfatta ett sådant budskap som man inte kan höra - skulle de hellre välja att lägga in "köp fler skivor! köp alla skivor vi har gjort" hellre än något annat.

Dolda budskap finns där man hittar dem, säger jag bara. Min son S har hittat en helt dold handling i barnboken "Familjen Nalle går i ide". Den uppenbara handlingen, om att björnarna vill gå i ide men inte riktigt vet hur man gör det och provar olika grejer, den struntar han helt i. Som en oförvägen daVincikodskille så tränger han in i det mer subtila skeendet: varför har pappa Nalle ibland hatten på sig och ibland inte?

Imorse fick vi läsa boken fyra gånger och varje gång pekade S ut "Däruppe!" (alltså däruppe på huvudet tronar den blåbärsliknande hatten) och "Ingen hatten" på de sidor då hatten mystiskt var borta. "Däruppe! Ingen hatten! Däruppe! Däruppe! Däruppe!" när hatten flera sidor i rad fick vara med så att man förstod att nu hade pappa Nalle bestämt sig för att konsekvent följa sin linje. Men nejdå, kabbalisterna fick sitt också: "Ingen hatten!" var det, på nästa sida.

Så fortsatte vi det inträngande läsandet ända tills det var dags till dagispåklädning. I hallen stod sedan min lilla kille med sina egna ytterkläder på sig och skojade med mig "Däruppe!" (mössan på, drar sedan snabbt av mössan) "Ingen hatten!" och skrattar så att han kiknar.

Så uppenbarligen påverkas man visst i sitt beteende av dolda budskap.

A har börjat lyfta armarna mot en när han vill bli upplyft. Vilken känsla det är! Först stora stora leendet och sedan höjs händerna: "Lyft upp mig! Jag vill vara hos dig!"

Jag har nu fått en värderad kollega i mitt arbete. H förklarade nämligen imorse att hon också är A:s mamma. En uppgift, kan jag säga, som hon sköter med den äran. Så fort hon ser honom så rusar hon fram, och man riktigt ser hur hon brister i sömmarna av all omvårdnad som hon är fullpackad med.

"Jag är din lilla mamma, A, och jag har gjort en sång om dig:
A är bäst, A är bäst, allra allra bäst
A är allra bäst och H med är bäst
och S men A är allra bäst"

"Jag kan klappa dig A, har du saknat mig jättemycket när jag var och hämtade en vovve åt dig att leka med?"

"Jag skall ge dig mat, A, från mitt finger, så blir du väl glad?"

"Jag ÄLSKAR dig A! Jag skall vara din lilla mamma och ta hand om dig och när du är lite större så kan du få följa med mig till mitt jobb och du kan få vara på lilla avdelningen och jag är storbarn förstår du men sedan ses vi efter dagis och då skall vi busa och kramas hela dagen!"

Hon tyckte idag att vi andra kunde gå ut och gå en promenad så kunde hon stanna hemma och passa A: "mamma, jag kan faktiskt det, du brukar själv säga det"...

Jag hade många tankar om avundsjuka innan A föddes, men aldrig anade jag att H skulle vara avundsjuk på mig. Men hon är en fantastisk liten mamma och så omsorgsfull och vänlig som man kan begära. Och känslan är reciprok, de största och finaste leendena A har, de får H. Man ser riktigt hur det knakar i käkarna för han vill le så stort stort extrastort som det bara kan gå för att H skall se hur mycket han gillar henne.

Annars har vi mest krupp och astma här. Just nu är poängställningen astma 3 barn - krupp 2 barn. Vi hoppas innerligt att siffran inte jämnar ut sig.

Vi var uppe till Ansgar, hela familjen, i helgen. Vi tog dit gravlyktan och tände ett ljus. En konstig känsla att stå där med sina tre i högsta grad levande barn och tänka på han som inte får vara med.

H frågade när vi kom dit:
-Men var är Ansgar?
-Han är död, så man kan inte träffa honom.
-Men var är han då?
-Tja (tvekar lite men drar igång tanken som jag dragit för barn hundratals gånger på mitt jobb - fast då äldre barn och så har det ju inte handlat om mina egna barn då) man kan väl säga så här att själva kroppen ligger här i jorden, under jorden, sover liksom, mysigt och varmt och gott som med ett täcke, fast att han aldrig vaknar - men själva Ansgar, den som är själva Ansgar, den tror jag lever vidare och då brukar vi säga att han är i himlen.
-Men var är himlen?
-Öh...däruppe.
H vinkar uppåt.
-Hej Ansgar! Jag älskar dig! Nu skall jag sticka en filt åt dig! Men först skall jag gå till bilen och åka hem. Hejdå!

Hejdå Ansgar. Vi kommer tillbaka till graven snart. Men var är du?

Nu har det gått så långt med tröttheten här hemma att min man inte ens orkar slötitta på tv. Gick in till honom just och då satt han framför en av barnens dvd:er och tittade - Hajar som hajar.

Vilken oerhört kaotisk dag det blev idag då... snö! SNÖ! Och så sommardäck. Ingen bra kombination men igår när jag var nere på däckverkstan (som vanligt, höll jag på att skriva, vi ränner där stup i kvarten, som studenter på Systemet) så visade det sig att våran idiotiska bil har ett extra idiotiskt däckmått som är svårt för verkstäder att fixa fram och som skulle ta några dagar - jo, för vi har ju punka på ett vinterdäck.

Så på smala, vingliga, sköra sommardäck körde jag därifrån och hoppades på finväder några dagar till.

Och så vaknade jag upp till verkligheten imorse.

Vi har en mil till dagis. En mil på landsbygdsvägar - eller på stor trafiktyngd och vägarbetsfylld väg. Jag övervägde verkligen att hålla barnen hemma men jag kunde inte få det till att de var sjuka och de VILLE så gärna gå - "jag skall bygga snögubbe på dagis idag" sade dottern och då var det 0,5 cm snö här - och vädret var inte så hemskt just då. Så jag körde dit dem - max 40 km /h och det gick väl.

Men sedan hem igen och A och jag slog på nyheterna och jag insåg att innan klockan var hämtning så skulle vädret vara väsentligen sämre. Jag ringde till några andra däckverkstäder (som i och för sig ligger ännu längre bort i stormen) men ingen kunde hitta konstiga däckmärken på 0 dagars varsel).

Så till sist for jag till dagis för att hämta storbarnen i förtid. Jag kände mig såååå fånig när jag körde dit och tänkte att inga andra dagisföräldrar är så här: dåligt ute med vinterdäcken i tid, jättenervösa för hemfärden och allmänt förvirrade. Men när jag kom dit var det tur att jag var där. Då hade H 40 graders feber helt plötsligt och var nästan apatisk. S var inte lika illa däran men dämpad.

Hem for vi, fick i dem mat, lade dem. Efter sovstunden var de fräschare och lättare att prata med. Då var de uppe och tittade på Lassie och allt verkade rätt ok - senare på kvällen hann jag bli orolig när H vägrade att göra något annat än att sova (hennes vägran innefattade även att dricka saft, som annars är en favorithobby de gånger man får det) men Alvedonen tog det hela fint så jag är inte så orolig nu (jo, det är jag. Självklart är jag det!! Alltid!!! Alltid redo för lite oro. Men inte lika orolig som vid femtiden).

Vid femtiden kom för övrigt M hem, då med ett nytt fräscht vinterdäck till vår andra bil (jag sade ju att vi ränner på däckverkstan h e l a tiden), bytte däck i snöstormen och kom sedan in och försökte laga ugnen (som gick sönder i strömavbrottet) och allt gled på i relativa normala kvällsspår.

Så nu har vi en bil med vinterdäck tills imorgon. Tyvärr inte den bilen som vi har bilbarnstolarna i.

Men nu till det jag egentligen skulle berätta om: H pratade i telefon för första gången på sin tvåårsdag. Innan dess tryckte hon mest på knapparna (när jag visade mina barn en gammladags nummerskivetelefon fattade de inte vad det var) eller bara lyssnade. Men idag - tre månader i förväg - har S gjort sin telefondebut. För att förhöja nöjet med H:s sjukdag så frågade jag om vi skulle ringa mormor och vi gjorde det. Mormor var hemma och pratade på med H men plötsligt begärde S telefonen.

Han vill mest trycka på knapparna. Så jag gav honom en tv-fjärr men det dög inte. Han skulle prata! Så H langade över luren och mormor (som är en klok mormor även om hon är en lärare) förstod att det var S och pratade med honom. Helt plötsligt blev han alldeles lycklig i hela ansiktet och bara strålade "mormor! MORMOR!" sade han.

Det var lite spännande att vara med, den gången när han förstod att en röst i telefonen faktiskt motsvarade en människa han kände.

I flera minuter stod han sådär och bara njöt och sade "mormor!" och jag njöt också. Sedan återtog verkligheten sitt grepp om dagen, H skrek "jag pratade faktiskt!" och drog tillbaka luren och S tog den och tryckte på alla knappar han kom åt (inkl avknappen). Men ändå. Det är sådana stunder som man bara vill hålla kvar i hjärtat, när barnen får något slags härlig aha-upplevelse.  Och dessutom älskar sina släktingar!