ANSGARS SYSKON

H:s hemmadag. Den började jättehemskt, med att H redan vid femtiden tjöt i babyvakten "Nån vuxen! Nån vuxen!" (för vi har lärt henne att om hon vill ha hjälp skall hon alltid ropa på nån vuxen) och då hade hon bajsat och vägrade absolut att somna om. Jag vaknade inte av detta, jag är en så hjärtlös mor att jag sover om inte A vaknar, och M skall - är det meningen - sova om inte H eller S vaknar - fast han sover minsann över både det ena och det andra (och vaknar felaktigt och ganska irriterat ibland av så triviala saker som att jag ligger och gapskrattar åt en rolig bok). Jag vaknade däremot av att M kom in och sade "först bajsade hon, sedan blev katten galen och nu sjunger S" vilket visade sig vara sant. I babyvakten hörde man tydligt en mycket späd röst stämma upp i "o-ack-ack-ack-ack-a, o-ack-ack-ack-a, små gjororna" och så var familjen vaken, om än inte särskilt trevlig.

Men sedan bättrade dagen sig avsevärt. Treårskontroll av H, för en gångs skull ett sjukvårdsbesök där jag inte, hur mycket jag än ansträngde mig, kunde komma på något att oroa mig för i förväg, eftersom just språket (som de kollar mycket på på treårskoll) ju alltid kommit väldigt lätt för henne.

Bvc-sköterskan frågade: benämner hon föremål med rätt namn eller uttryck? och jag förklarade när jag häromdagen tittat ut genom bilfönstret och sagt "kolla, H, en traktor" och hon kastat en blick och sedan sagt med föraktfull tonårsröst till mig "mamma - en FRONTLASTARE är det" och bvc-sköterskan skrev i journalen "dottern kan, modern mer tveksam". Det är inte så lätt att flytta ut på landet alla gånger, skall jag säga, alla dessa fackuttryck.

Sedan fick H peka på bollar och bilar och muggar och äpplen och prata om pottan och nappen och visade ytterligare sin verbalitet genom att säga saker i stil med "min pappa dricker helst kaffe i sin mugg, men mamma dricker i princip bara te på morgonen" (häromdagen när jag överlyckligt skrek "Silas säger tvåordsmeningar igen" till M så hörde vi båda inifrån barnas rum hur Hs röst sade "Jag kan OCKSÅ säga tvåordsmeningar" vilket jag av ngn anledning tycker är en oerhört rolig (femords-)mening).

Sedan åkte vi hem och H:s kompis M med mamma kom hem till oss på lunch och lek. Då var glädjen fulländad för H och mamman E och jag satt vid matbordet och bara log åt det glada barnfniss vi hörde (tätt åtföljt av de sedvanliga krascharna och ljuden av papper som revs sönder). Man blir liksom varm i hela kroppen, sade jag till E men sedan visade det sig att M bara hade satt igång elementen imorse.

för en gångs skull. Tänkte skriva Madeleine Albright i rubriken, men bytte till den mer sensationsklingande (nästan) barnlösa utsagan. Man vill ju att löpsedeln skall dra läsare eller hur? =)

En god vän till mig med samma jobb som jag hade lite trassel på jobbet. Jag lyssnade ivrigt och citerade en bok som jag hade läst, en bok som hon också hört talas om, men inte läst. Jag sade som sanningen var att den är lättläst och bra, om än inte extremt världsbildsförändrande för den som känner till något om den feministiska myllan.

Hon frågade då om hon fick låna den och jag sade "javisst, den ligger ute i bilen" och gick och hämtade den.

Först när hon hade åkt hemåt, beväpnad med denna spjutspets i jobbplatsproblemlösning, så kom jag att tänka på att det skulle ha varit intressant att veta vad som hade hänt med min eviga själ i evinnerligheten, om jag hade vägrat att låna ut boken - i och med att den heter "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra".

För övrigt kan jag meddela: inte en prinsessblöja har kommit över vår tröskel eller i vår toasoppåse sedan jag skrev det inlägget. Libero duger utmärkt nuförtiden =)

sov ALLA i familjen igår natt. (Utom jag då för jag blir orolig när det är för tyst) (och när de hostar) (eller drömmer mardrömmar) (eller bara är vakna och nynnar) (eller helt enkelt varje natt) (och på dagarna ibland).

Iallafall, det har inte hänt sedan vi blev så här många. Och jisses vad utvilad jag kände mig imorse.

Måndagar är stora S-dagen här hemma, då A och jag hänger med S medan storasyrran är på dagis (tvärtom på fredagar). Min tanke i tidernas begynnelse var att det skulle ge mig mer tid att fokusera på storbarnen en och en och mer tid för dem att lära känna A. Jodå, det går väl sådär. Men det gråts en del de morgnar när bara en av dem får gå till underbara fantastiska dagis och den andra är tvungen att vara hemma med trista morsan.

Men idag blev en supermysig dag, med IKEA (Uppsalas inomhuslekplats) (för vuxna också, kanske?) med därvid sammanhängande obligatorisk korv och sedan lite av varje. S kidnappade en sköldpadda på IKEA som jag betalade lösen för vid utgången så att vi fick med oss den. Paddus, Paddus, skriker han och kramar den och pussar den. Den är rätt söt, skölden kan vara som en kudde om man blir trött av att gosdjurskela.

Det är underbart att få vara med storbarnen en och en (A i all sin skrattiga underbara småbarnsära, men han är ju inte den som tar initiativ i sociala sammanhang (utom just att le mot alla)) och S vågar sig på att ta så mycket mer plats när inte storasyster är med. Han kan bestämma sig för att börja storkramas i kassakön, att han skall springa runt några varv inne på toa utan blöja innan man får sätta på den, att A plötsligt måste behandlas som en liten klenod med egna klappar och pussar och storebrorsblickar, och att man plötsligt måste gå baklänges överallt...

Men sedan, när eftermiddagen kommer och storasyster kommer ut från dagisdörren så är det två rätt belåtna barn som ropar varandras namn och sedan håller handen hela vägen hem, hela vägen in genom dörren och hela vägen ut i köket tills de fått sina melliskex.

H har en röd portmonnä - verkligen en riktigt, gammaldags, äkta portmonnä som hon har fått av sin farmor. Av sin far och mig har hon fått sammanlagt åtta enkronor och en femkrona som hon förvarar i portmonnän, de är hennes guldpengar (Pippi, ni vet) och hon tar ofta ut dem och räknar dem och grejar med dem på ett JvA-liknande sätt, som iallafall borgar för att hon inte kommer att bli någon som slösar bort alla sina pengar direkt.

Iallafall, det var inte det jag skulle berätta om nu.

Nu skall jag avslöja en pinsam sak om vår familj. Vi har i vår ägo en vhs-film som heter Melodifestivalen 50 år. Den innehåller alla vinnarlåtar i alla de femtio första (svenska) melodifestivalerna. Varför jag köpte den och hur och om jag tänkte när jag gjorde det vill jag inte kommentera, som politikerna säger allt oftare nuförtiden, men jag kan säga att jag gjorde det för barnens skull.

Och de älskar den. Särskilt mycket älskar de de år (som jag tror är i rad faktiskt) när Bra vibrationer, Carola, Diggi-loo, diggi-ley och E´ de´ de´ här du kallar kärlek vann. Där är banden nästan tunnslitet (tyvärr eller tack och lov). Våra storbarn dansar loss till dessa låtar och försöker till och med efterhärma bröderna Herreys "coola" handgest - som - måste jag erkänna - deras mm S och jag försökte göra vi med i vår ungdom, med betydligt större framgång, men också - ytterst genant - vid betydligt högre ålder.

Häromdagen bestämde jag att de fick lov att titta på någon annan del av bandet och spolade tillbaka till början, med låtar som med våra nutida mått mätt är ganska sega och förutsägbara (medan sentida schlager ju verkligen är experimentell eller hur =)) - och döm om min förvåning när de satt som klistrade framför skärmens svartvita återgivning av stora orkestrar och välklädda artister som inte dansade utan sjöng in i väldigt stora mikrofoner och log så vackert de kunde.

Det började nästan bli lite läskigt.

Kallar man sin blogg för Ansgars syskon så kanske det låter som att man är en sekt. Men så har jag aldrig sett mig oss, förrän då, när det stirrades och stirrades med klotrunda ögon rakt på detta hypnotiska musikslakteri.

Jag föreslog att de skulle göra något annat och drog mitt vanliga pärlband av förslag. De lyssnade, men svarade inte och jag insåg att det just då var Monica Zetterlund som framförde En gång i Stockholm. H avbryter mig plötsligt och säger med milt tonfall:
-Mamma, hon är snäll tycker jag. Hon är nog allas mamma. Hon ger alla barnen mat och blommor till alla andra små mammor. Jag vill ge henne mina pengar mamma, för hon är snäll och vacker.

..

H är blöjfri på dagtid. Men det har varit en lång väg dit och största stötestenen har varit en inneboende lättja, hos henne och hos oss. Tidigare i höstas hade vi kommit så pass långt att hon klarade sig utan blöja dagtid, men helst ändå ville ha, "för säkhets kull" som hon uttryckte det.

Då förstod vi att åtgärder måste vidtas och så bestämde vi oss för att skaffa en blöja som "man bara kan ha på natten". Det var ju tvungen att vara en blöja med annorlunda utseende, annars hade hon ju kunnat överbevisa oss om att de funkade på dagen också, så jag gick och köpte svindyra blöjor med Disneyprinsessor på - mycket mot mina feministiska principer, men OMG så många gånger man ruckat på sina principer sedan man fick barn. Detta var ju ändå bara en droppe i havet.

Prinsessorna fick önskad effekt. Efter att några gånger ha förklarat för H att "nej, vi har inga blöjor hemma, inga man kan ha på dagen" fick jag se min önskan gå i uppfyllelse: trosor, trosor hela dagen. Och så prinsessblöjor på kvällarna.

Igår hade verkligheten för första gången hunnit ifatt oss: prinsessblöjorna var slut vid sängdags. Problemet var inte att det inte fanns blöjor, för det går utmärkt att låna S:s blöjor,  utan problemet var att H nu älskar sina prinsessblöjor med en inför framtiden olycksbådande glöd (hur skall vi sluta med nattblöja någon gång?) och dessutom hade haft en jobbig dag som det var.

Jag försökte komma på ett bra upplägg för att släppa de dåliga nyheterna och bestämde mig för att ha ett backupförslag ifall ingenting blev bra utan prinsessblöjor. Om det bara blev gråt och vrål så skulle jag tillåta användande av prinsessdiadem i sängen (givetvis smyga in och ta bort det när hon somnat så det inte blev obekvämt). OK. Beväpnad med planen så drog jag till mig H och förklarade att prinsessblöjorna var slut men att jag lovade att köpa nya imorgon.

Gråt och vrål och panik. Som väntat.

Jag skulle precis komma stickande med diademet när H otippat säger:
-Då kommer jag att kissa på mig i sängen!
-Nej, nej, du får ju ha blöjor ändå. Du får låna S blöjor!
Tårarna torkar som genom ett trollslag.
-Vad snäll S är som lånar ut sina blöjor till mig. TACK S! (kramar och pussar)
Tillåter mig att sätta på en vanlig Libero och är superglad över att hon har så snäll lillebror som lånar ut saker.

Inget diadem nödvändigt, ingen kamp - vem vet om vi skulle klara oss utan prinsessblöjor i fortsättningen? Jag vågar nog inte chansa riktigt än. Men tänk ändå: livet med en treåring. Otroliga kamper om vem som skall bre mackor eller hälla upp mjölk. Förberedelser för hårda förhandlingar hela dagarna - och så helt plötsligt lugn och ro när man vädrar storm. Aahhh, vilken vila. Nu utan Disney.

Nu kommer historier av det här slaget som bara kanske mammor tycker är söta. Men det går inte att låta bli, det är en hormonell drivkraft, en lust som är starkare än lusten efter choklad till och med, att tråka ut omgivningen med när ens barn gör söta saker. Fördelen med att göra det via internet är att det är så lätt att klicka sig vidare.

Iallafall då, för er som är kvar:

I veckan fyllde "mormor D" trettio år. För er som tycker att detta inte är någon ålder på en gammal mormor så kan jag berätta att "mm D" egentligen är morbror D, men det är för jobbigt att säga, så i ungarnas mun är han mormor D. Han fick också av dem en nyckelrem där det tryckt på illrosa bakgrund står "världens bästa mormor". Iallafall, jag och alla tre barnen satte oss i storbilen och for genom stortrafiken till Stockholm. Och vi var på Bistro Boheme, precis i det hörn där jag suttit flera gånger i andra, gamla tider.

Men nu med tre barn, mormor D, barnens alldeles äkta mormor och ävenledes en äkta morfar. Och barnen uthärdade med glatt och ihärdigt mod flera timmar på restaurang (H i och för sig delvis för att hon älskar att gå på offentliga toaletter och så för att äkta-mormor köpt en skojig bok åt dem att titta i) och omgivningen föreföll uthärda dem med lika glatt och ihärdigt mod.

När vi lämnade restaurangen fick H "åka axlar" som hon gillar jättemycket och S och A fick dela syskonvagnen (det var för övrigt A:s första gång på krogen. Men han njöt, för det fanns mycket att titta på) och S satt, urtrött, urnöjd och alldeles förundrad över den mängd människor man kan se på Drottninggatan i Stockholm (det är annat än här i Tuna det) och vinkade till alla. Så gör man ju? Alla skall få sig en vinkning när man har haft en trevlig dag, it's the neighbourly way.

Och till stockholmarnas credit kan jag säga att många vinkade tillbaka.

Igår vid läggningen så kom en annan S-söt sak fram. Jag har tidigare i bloggen skrivit om hans stora kärlek till boken "Lollipop och pappa" (från Goboken) och den kärleken lever kvar. Den boken måste han läsa medan jag läser godnattsaga för dem. Man får inte läsa den för honom, jag tror att det tar bort något av boken (ungefär som att man drar sig för att se en film baserad på en riktigt bra bok för man vill inte ha någon annans bild av boken) men han vill gärna visa en de fina sidorna, som är precis alla sidor.

Detta blir lite absurt när det är Hattstugan som är godnattsagan.

"Men tomten sade då med röst så sträng,
nu går ni ÖGONBLICKLIGEN i..... åh, vilken fin bild, titta, pappa KRAMAR Lollipop....säng"

Och så får alla sidor med bilder av pappa en puss. Vid en andra genomläsning av boken så måste S pussa på alla bilder på Lollipop. Nu har han kommit på att om "pappa" är på ena sidan av ett uppslag i boken och Lollipop på den andra, så blir det en puss om man stänger boken. Så det måste också göras hundra miljoner gånger "puss puss" (öppna boken, titta på bilderna, visa mig, klappa på bilderna, stänga väldigt noggrannt och försiktigt och kolla på boken från sidan så att det blir en puss) "PUSS! PUSS!"

Litterärt intresse. Mycket lovande. Men om det någonsin blir "S som i ständig sekreterare" så kommer Amos Oz och de andra grabbarna inte att ha många chanser mot Gobokens rätt anonyma författarkår.

Lektion 1
H: Pippi kan flyga luftballong.
jag: Mmmm..
H: Jag kan också flyga luftballong, fast på låtsas.
jag: ja, till Marstrand och äta glass med morfar (en favoritlek)
H: Ja. Fast jag kan inte flyga utan luftballong.
jag: Nä. Inte jag heller.
H: Varför kan vi inte det?
jag: Vi har inga vingar.
H: Jaha! Flugorna har vingar och flugorna kan flyga i luften.
jag: Alldeles riktigt.
H: Men hur kommer flugorna upp i luften?
jag: (famlar förtvivlat efter lämplig förklaring, misslyckas förmodligen kapitalt för svaret blir) Öh, de tar liksom sats och hoppar och så fladdrar de med vingarna (ser omedelbart för min inre blick hemska Madicken-med-paraplyet-liknande scener, usch).
H: (fullt nöjd) OK. Men när flugorna somnar, vad gör de då?
jag: (fattar inte frågan, ser fullständigt nollställd ut)
H: Då kan de inte fladdra vingar, då sover de. Då trillar de ner från luften.
jag: OK...
H: Hur kommer de upp i luften då då? När de sover?
jag: (fammel fammel efter lämplig förklaring. Denna gång ser H min förtvivlade min)
H: Ingen fara mamma, Pippi lyfter upp dem. Hon är världens starkaste flicka.

Lektion 2
Elis, vår collie, och Ville, vår katt, busbråkar på morgonen. Brorsorna Bråk brukar vi kalla dem, att särskiljas från uttrycket Syskonen Kaos och Katastrof som storbarnen får heta ibland. Iallafall - hund- och kattbus med åtföljande svansviftningar och upphopp på bord och nertrill av grejer.
S blir jättelessen.
S: Ville! Ville! (drar mig i kjolen för att visa att Ville har ont och det är synd om honom).
jag: (med famnen full av tvätt, disk och grejer som måste med till dagis) Mmmm (fattar inte)
S: Ville! Ville! (med alltmer ökande förtvivlan i rösten) ELIS!
jag: Jaha! Du tror att Ville och Elis slåss?
S: Ja! (nickar ivrigt )
jag: Åh, S! Det är ingen fara, de busar bara. De slåss inte på riktigt! Titta, nu är de snart kompisar. (S tittar på det nu försonade paret som ligger bredvid varandra under köksbordet, trötta men tydligt sams)
S: Ville! Ville!
jag: Det är säkert, S! De är kompisar nu.
S: Ville ont.
jag: Nejdå, det är ingen fara. De bara låtsades, som ni kan göra på dagis ibland. Bara låtsas-bus var det! Tokigt! (försöker verkligen lugna honom men kämpar mot a) klockan, b) en famn full med osorterade grejer, c) min inneboende lust att skratta och rördhetsgråta med min känslige son)
H: (gör entré på scenen) Det är OK S! Ingen fara! De mår bra. De bara är djur.
S: Jaha! Tack! (springer glatt iväg mot nya äventyr)

Vi vaknade igår morse av att H satte sig upp i sängen och skrek "Idag skall jag döpa A! Idag skall jag döpa A!"

Sedan vidtog en frenesi av förberedelser, vi skulle ha dopfikat här hemma och det fanns bord att flytta, glass att göra och kakor att inte provsmaka. När det är så där frenetiskt så märker man inte att tiden går och därför var barnen och jag ungefär likvärdigt förvånade när det var dags att byta om till fina kläder och bege sig till kyrkan. Den enda som tog saker med upphöjt lugn var A själv, som såg ut som en liten nöjd buddhafigur (fel religion, japp, men rätt beskrivning) där han satt medan vi rusade runt som små svettiga sorkar.

En liten besvikelse var att vi inte kunde spela våra utvalda CD-sånger på dopet. Vi har alltid valt ut var sin sång att tillägna barnet som döps och det var med viss sorg som vi inte fick lyssna på dem denna gång, det blev strul med tekniken. Prästen började alltså med att säga "Och här står det i era tryckta blad att vi skulle ha lyssnat på en sång med Suzanne Vega men det går inte - för hon är inte här." =)  M hade valt Lundells "Gå ut och var glad". Det går inte att undvika Lundell när man är gift med M. Fast på S dop så blev det faktiskt en Iggy Pop-låt om jag minns rätt. 

En stor glädje var att svärmor, som fått permission från Onkologen på Ackis för att delta, kunde stanna hela dopceremonin, även om hon inte orkade med fikat. Men det var jätteroligt att hon kom till själva ceremonin.

Under dopet stod inte bara A:s utan även Ansgars, H:s, och S:s dopljus på altaret. När A döpts så tändes ljuset också, de andra var tända från början, och då blev det, för en liten stund, som en obruten syskonkrets av tända ljus på altaret. Man kan inte låta bli att tänka på att det skulle ha varit ännu ett barn som sprang omkring i kyrkan och bidrog till stämningen av glatt kaos denna dag.

För ett glatt kaos var det. Det byttes både barn och föräldrar framme vid dopfunten - d v s någon gång kom någon av faddrarnas barn och ville kramas lite, någon gång kom våra storbarn fram och någon kom alla därvarande barn - med utvalda vuxna - fram, då på prästens uppmaning.

På korten som vi hunnit titta på är det just den här rörelsen i gudstjänsten som är det mest slående. Inga fina uppställda kort där alla står på en rad som på de andra dopen utan barn, föräldrar, spring och ängslade eller roade blickar och ett utpräglat oordningsamt förhållningssätt gjorde det hela oförglömligt på sitt sätt.

Lite roligt blev det förstås också:  M skulle svara på prästens fråga "vilka namn har ni gett ert barn?" får en blackout och tar helt rådigt min agenda, vänder till första sidan där A:s alla tre namn står i stor font och svarar därefter vackert på frågan.

Tre kollegor till mig, som satt en bit ner i kyrkan, hade tidigare funderat på vem av de tre männen där framme som var barnets far. De hade ju träffat mig men inte M. Då viskade en av dem, som kom ihåg att jag pratat om att en fördel med att vara gift med en rödhårig man var att man hade chansen att få rödhåriga barn, att det måste vara den rödlätte mannen där. De andra två kunde inte med bästa vilja få varken M eller någon av våra manliga faddrar till rödlätt. Så frågan kvarstod. Tills M hunnit med att berätta namnen - då viskade kollegan som visste till de andra "Där är det, det är han som är pappan, han som inte visste barnets namn!"

Så blev det goffarfika här hemma, och när jag säger "goffar" så tänk på stora mängder med kalorier. Och lass av glass.

Mycket trevligt snack med mycket trevliga människor men tyvärr så blir det ju alltid sådär att man inte hinner prata med någon alls egentligen. Sedan efteråt diskade min snälle make och de övernattande gästerna torkade. Själv kollade jag på datorn här medan pappa förde över sina digitaltagna kort till våra fotofiler.