Olika sorters logik
Jag för min del gillar handväskor. Jag vet inte riktigt varför, eftersom jag i ärlighetens namn är rätt dålig på att använda handväska. Men jag gillar dem, de är snygga, funktionella, har (om de är av det rätta slaget) en massa spännande fack att stoppa saker i så man kan låtsas att man är organiserad, och bär på något sätt med sig löftet om en välklädd, välorganiserad, icke-nerspydd framtid.
Jag gillar dem och jag köper dem, vissa skulle säga att jag samlar på dem.
En dag hittade barnen min låda i byrån med handväskor. De tog ut dem och lekte med dem och precis som jag såg de väl deras inneboende potential för de lade en massa viktiga leksaker som dockor, legos, glittertröjor, princesstiaror, lastbilar, gem, etc i dem och bar omkring på dem.
H blev särskilt förtjust i en handväska som jag nyligen fått av en kompis och som jag tänker ha på A:s dop. Jag kan inte tänka mig att den innan dess får bli kritbemålad, nersnorad eller använd som förvaringsplats för gummistövlar. Därför så styrde jag snabbt över hennes intresse på en annan, också fin, handväska - men inte lika renlighetskrävande. Det är en tingest i svart läder, rätt avlång och låg så man kan få i ett A4ark vikt på längden ungefär.
Det blev succé även om många andra handväskor provades av båda storbarnen. Räddhågsen som jag är knöt jag knutar på axelbanden så att de inte skulle strypa sig själva eller varandra - eller för den delen snava på själva väskorna - visar sig att en treåring är ungefär lika lång som en av mina handväskors axelrem så hon kunde inte gå utan att trilla över väskan när hon hade den runt halsen
Dagen därpå kom H och krävde att få den långa handväskan. Jag tog fram den men hon bara grät och ville inte ha den. "Den LÅNGA handväskan" sade hon i ett karaktäristiskt dramaqueenutbrott "då FÅÅÅR jag ingen väska då". Jag försökte med vuxenlogik hävda att hon visst fick en väska, den längsta - ochdärmed bästa - väskan jag hade dessutom. Hon hävdade motsatsen, att hon inte fick någon väska, att den hon fick inte var tillräckligt lång, att hon inte fick ha något roligt och att hon inte hade någon mamma heller för den delen, allt för att öka dramatiken (jag ser att hon njuter lite när hon håller på så där, åh, så väl jag känner igen mig själv).
Pedagogikdjävulen, ärvd på mödernet, flög i mig och jag drog ut alla mina handväskor ur lådan för att visa henne att längre handväska fanns inte. Pedagogikdjävulen, som som sagt ärvs på mödernet, flög då även i H. "Mamma," sade hon strängt och satte den förkastade "långa" väskan på axeln "titta här, den här är inte lång. Den når inte ens till knäna."
Ur ett vuxenperspektiv är det logiskt att en väska är lång om själva förvaringsdelen av väskan är avlång. Ur H-perspektivet är en väska lång om man snubblar på den, dvs om axelbanden är långa.
Det är helt olika perspektiv. Jag förstår det när jag tänker på det. Men jag undrar hur ofta vi missförstår varandra under dagarna när vi går och tänker på var sitt sätt. Jag undrar hur många av vredesutbrotten som kommer som är alstrade av dessa olikheter.
Förresten, jag kan bjuda på en till barnlogik, som var så vacker på något sätt.
H fick en blomma av sin kompis på dagis. Hon höll i den hårt i bilen på vägen hem och älskade nästan sönder den, till sist var det bara ett enda kronblad kvar. "Min blomma är borta, min blomma är borta, min kompis är borta och jag är alldeles ensam!"
Jag sade att hon hade en liten del av blomman kvar och att hon kunde försöka att inte ha sönder den utan spara den så kunde vi pressa den i en bok när vi kom hem, som vuxna gör med blommor som de gillar. Tanken tilltalade henne och hon höll sin blomrest så fint hela vägen. Så när vi skulle ut ur bilen så sade jag "skall jag ta blomman så den inte trillar ur nu när du klättrar?"
Hon visade mig på sin knutna näve med det skrynkliga lilla blombladet i "Det behövs inte mamma, jag kan blunda med händerna".
Jag gillar dem och jag köper dem, vissa skulle säga att jag samlar på dem.
En dag hittade barnen min låda i byrån med handväskor. De tog ut dem och lekte med dem och precis som jag såg de väl deras inneboende potential för de lade en massa viktiga leksaker som dockor, legos, glittertröjor, princesstiaror, lastbilar, gem, etc i dem och bar omkring på dem.
H blev särskilt förtjust i en handväska som jag nyligen fått av en kompis och som jag tänker ha på A:s dop. Jag kan inte tänka mig att den innan dess får bli kritbemålad, nersnorad eller använd som förvaringsplats för gummistövlar. Därför så styrde jag snabbt över hennes intresse på en annan, också fin, handväska - men inte lika renlighetskrävande. Det är en tingest i svart läder, rätt avlång och låg så man kan få i ett A4ark vikt på längden ungefär.
Det blev succé även om många andra handväskor provades av båda storbarnen. Räddhågsen som jag är knöt jag knutar på axelbanden så att de inte skulle strypa sig själva eller varandra - eller för den delen snava på själva väskorna - visar sig att en treåring är ungefär lika lång som en av mina handväskors axelrem så hon kunde inte gå utan att trilla över väskan när hon hade den runt halsen
Dagen därpå kom H och krävde att få den långa handväskan. Jag tog fram den men hon bara grät och ville inte ha den. "Den LÅNGA handväskan" sade hon i ett karaktäristiskt dramaqueenutbrott "då FÅÅÅR jag ingen väska då". Jag försökte med vuxenlogik hävda att hon visst fick en väska, den längsta - ochdärmed bästa - väskan jag hade dessutom. Hon hävdade motsatsen, att hon inte fick någon väska, att den hon fick inte var tillräckligt lång, att hon inte fick ha något roligt och att hon inte hade någon mamma heller för den delen, allt för att öka dramatiken (jag ser att hon njuter lite när hon håller på så där, åh, så väl jag känner igen mig själv).
Pedagogikdjävulen, ärvd på mödernet, flög i mig och jag drog ut alla mina handväskor ur lådan för att visa henne att längre handväska fanns inte. Pedagogikdjävulen, som som sagt ärvs på mödernet, flög då även i H. "Mamma," sade hon strängt och satte den förkastade "långa" väskan på axeln "titta här, den här är inte lång. Den når inte ens till knäna."
Ur ett vuxenperspektiv är det logiskt att en väska är lång om själva förvaringsdelen av väskan är avlång. Ur H-perspektivet är en väska lång om man snubblar på den, dvs om axelbanden är långa.
Det är helt olika perspektiv. Jag förstår det när jag tänker på det. Men jag undrar hur ofta vi missförstår varandra under dagarna när vi går och tänker på var sitt sätt. Jag undrar hur många av vredesutbrotten som kommer som är alstrade av dessa olikheter.
Förresten, jag kan bjuda på en till barnlogik, som var så vacker på något sätt.
H fick en blomma av sin kompis på dagis. Hon höll i den hårt i bilen på vägen hem och älskade nästan sönder den, till sist var det bara ett enda kronblad kvar. "Min blomma är borta, min blomma är borta, min kompis är borta och jag är alldeles ensam!"
Jag sade att hon hade en liten del av blomman kvar och att hon kunde försöka att inte ha sönder den utan spara den så kunde vi pressa den i en bok när vi kom hem, som vuxna gör med blommor som de gillar. Tanken tilltalade henne och hon höll sin blomrest så fint hela vägen. Så när vi skulle ut ur bilen så sade jag "skall jag ta blomman så den inte trillar ur nu när du klättrar?"
Hon visade mig på sin knutna näve med det skrynkliga lilla blombladet i "Det behövs inte mamma, jag kan blunda med händerna".
Om jag slår huvudet i en tegelvägg så fortsätter jag bara framåt med full kraft
förr eller senare kommer jag nog igenom väggen.
Det kan man säga är min mans valspråk. Han påstår att han ärvt denna envetenhet från många släktingar på hans fars sida.
OK. Vår son S har också ärvt den. (En sak jag inte tänkte på innan jag fick barn - om man gör barn med en man som är mer viljestark än man själv, så får man barn som är mer viljestarka än man själv)
Idag sköt han A i barnvagn (tack för moderna vagnar där man kan vinkla ner handtaget till barnvänlig höjd) på en sådan där gammal grusväg som det växer gräs i mitten av. Och inte i någon av de grusade hjulspåren utan på det höga svårgenomträngliga lätt fuktiga gräset i mitten. Just där bestämde han sig för att det var bäst att skjuta vagnen - inte på något lättkört ställe som hade varit rätt problemfritt, utan mitt i gräset, mitt i vägen, utan hjälp av någon, sköt han en vagn som han inte kunde se över och inte riktigt visste vart han skulle med. Men han gav sig inte, fortsatte skjutandet med ren viljestyrka.
Under tiden gick hans syster och sjöng på ännu en nyskriven sångtext, tack och lov rumsren men ändå lite brutalare än vad vi föredrar:
Heja Bamse, sparka sparka Bamse
för han tycker mycket om att slåss
Jag tror att hon egentligen ville sjunga starka starka Bamse, för det ligger närmare originaltexten, men jag hörde fel och frågade om hon verkligen ville sjunga om att sparka på Bamse som är så snäll. Det ville hon tydligen för då kom andra raden till.
S somnade i bilen på vägen hem. H sjöng en alldeles vanlig icke omgjord version av Imse Vimse Spindel. A log i sömnen.
Det kan man säga är min mans valspråk. Han påstår att han ärvt denna envetenhet från många släktingar på hans fars sida.
OK. Vår son S har också ärvt den. (En sak jag inte tänkte på innan jag fick barn - om man gör barn med en man som är mer viljestark än man själv, så får man barn som är mer viljestarka än man själv)
Idag sköt han A i barnvagn (tack för moderna vagnar där man kan vinkla ner handtaget till barnvänlig höjd) på en sådan där gammal grusväg som det växer gräs i mitten av. Och inte i någon av de grusade hjulspåren utan på det höga svårgenomträngliga lätt fuktiga gräset i mitten. Just där bestämde han sig för att det var bäst att skjuta vagnen - inte på något lättkört ställe som hade varit rätt problemfritt, utan mitt i gräset, mitt i vägen, utan hjälp av någon, sköt han en vagn som han inte kunde se över och inte riktigt visste vart han skulle med. Men han gav sig inte, fortsatte skjutandet med ren viljestyrka.
Under tiden gick hans syster och sjöng på ännu en nyskriven sångtext, tack och lov rumsren men ändå lite brutalare än vad vi föredrar:
Heja Bamse, sparka sparka Bamse
för han tycker mycket om att slåss
Jag tror att hon egentligen ville sjunga starka starka Bamse, för det ligger närmare originaltexten, men jag hörde fel och frågade om hon verkligen ville sjunga om att sparka på Bamse som är så snäll. Det ville hon tydligen för då kom andra raden till.
S somnade i bilen på vägen hem. H sjöng en alldeles vanlig icke omgjord version av Imse Vimse Spindel. A log i sömnen.
Också en bror
Tant på affären, böjer sig över A: Åh, så söt man kan vara då! Hur gammal är en sådan här liten?
Jag: Snart åtta veckor.
H: (vill markera att hon också är där) Jag är sex år.
Jag: Tre år, menar du.
H: Två år menar jag. Det är min lillebror, A! (klappar fint, som alltid när det finns publik) (som nästan precis alltid, faktiskt, om jag skall vara ärlig, hon är aldrig elak mot A)
Tanten: Vad duktig storasyster du är då! Tänk att du har en lillebror!
H: Jag har två lillebrorar. A och S. S är rätt stor men lillebror ändå. Sedan har jag en bror till. Han är ingen lillebrorar. Han är död. Han heter Ansgar. Han är död men han finns ändå för han pratar med mig på natten.
Tanten: Jaha. Jag har också en bror som är död. Han heter Sixten.
H: Pratar han med dig på natten?
Tanten: Ja, det kan man väl säga. Jag tänker mycket på honom på natten när jag skall sova.
H: Ja, jag tänker mycket på Ansgar också. (tanten och H förenas i en stund eftertänksam tystnad innan H går vidare till nästa viktiga ämne som är att sjunga bajsversionen av Små grodorna (skall inte återges på en familjevänlig blogg)).
Då smälter mitt hjärta till en liten pöl, dels av tacksamhet till tanten som svarade vettigt och bra och som till en vuxen - och dels av kärlek till H som tänker så mycket och är så klok.
Toaletthumor
Hela vägen hem från stan idag underhöll H mig i bilen med nya versioner av gamla tama barnvisor. Hon skrattade så att hon höll på att gå åt åt: Blinka lilla bajset där och Här kommer Pippi Bajskorv och Lilla bajs, lilla bajs, lilla söta bajset....
Men roligast av allt var "Bä bä vita bajs har du någon ull - jaja, kära barn, jag har säcken full - av BAJS!" (de sista två orden skreks högt).
Denna sång förgyllde min tillvaro icke mindre än sju gånger. Det är rätt gulligt. Men frågan är vad man skall säga om mig - i hemlighet satt jag och ändrade texten i sista raden från Säcken full till Häcken full.
Det måste väl innebära att jag inte ligger alltför långt över min dotters humornivå? Det måste väl vara bra?
Eller?
=)
Men roligast av allt var "Bä bä vita bajs har du någon ull - jaja, kära barn, jag har säcken full - av BAJS!" (de sista två orden skreks högt).
Denna sång förgyllde min tillvaro icke mindre än sju gånger. Det är rätt gulligt. Men frågan är vad man skall säga om mig - i hemlighet satt jag och ändrade texten i sista raden från Säcken full till Häcken full.
Det måste väl innebära att jag inte ligger alltför långt över min dotters humornivå? Det måste väl vara bra?
Eller?
=)
