ANSGARS SYSKON

nu äntligen och uppdaterat min handarbetsblogg Fryckt gjort. Det har gått ett tag, lindrigt sagt. Men nu skall bot och bättring ske. För den intresserade finns länken i länklistan här på sidan.

Idag har jag nu gått ut med två bevis på internet på min tekniska oskicklighet. Dels att jag inte kan lägga till länkar i löptexten på bloggen. För att se det andra, gå till Fryckt gjort. =)

H: Jag känner någon som inte du känner.
jag: Jaha, vem är det då?
H: Det är någon som bor jättelångt borta.
jag: Jaha, vem är det då?
H: Någon som är jättelång också.
jag: Vad spännande. Vem är det då?
H: Jag vet inte.

Sällan har någon varit så stolt som S när han kom till dagis med sina nya Pippikläder imorse. Han valde att dagen till ära ta Pippikläder från topp till tå, och detta alldeles obekymrad om att de inte matchade i färg. Jag kan säga att jag är en sådan där mammaledig som dräller omkring i träningsbyxor och t-shirt men jag - hrrmpf! - MATCHAR iallafall alltid. Men M har pratat lite snällt med mig coh vi har bestämt att jag inte får tvinga barnen att matcha. Så nu blev det Pippitröja, Pippibyxor och - jorå - små Pippisockar. Fast kalsongerna var Bamse. De gör inte kallingar med Pippi, märkligt va?

Dagisfröken skrattade åt hans stolthet men nästan ännu mera åt H. Det är "all the rage" med Lypsyl bland tjejerna på dagis nu. H kräver obönhörligen att ha kläder med fickor där detta livsviktiga preparat kan förvaras. Detta är en helt ny klädkategori för oss här hemma och vi har tvingats inse att vi inte handlat så strategiskt - vi har ju överhuvudtaget knappt tänkt på denna livsviktiga företeelse.

iallafall så travade H in med sina nya hemstickade raggisar på fötterna, och stack omedelbart fram dem inför frökens förvånade nia. "Titta" sade hon "de är inte bara vackra och praktiska, de LUKTAR gott också". Jag vet inte om de gör det, men fröken hade goda möjligheter att konstatera hur hög sanningshalt påståendet hade.

Det är kul när barnen är stolta över sina grejer. Det är roligt med ytlig lycka. Och liksom lättillgängligt.

A och jag for till Uppsala imorse. Det blir inte så ofta nuförtiden, synd på sätt och vis. Iallafall så tänkte jag att när barnbidraget kommer samma dag som det är Fettisdag och det dessutom är strålande himmel och blänkande snö (nåja, det var så när jag for hemifrån) så är det som givet att stoppa barnvagnen i bilen och ge sig iväg.

Varför gör jag inte det här oftare? tänkte jag när jag parkerade, lätt, centralt och (RELATIVT) billigt och drog ur min fina vagn med fina sonen iväg för att uträtta ärenden. Uppsala är lätt att uträtta ärenden i, jag hittar och vet var man hittar de bästa grejerna. Vi skulle köpa Pippiloggokläder på Åhléns åt S. H har ju valt att idolisera veka kvinnofigurer (hrrmmpf och andra fulare ord från feministmamman) i form av Disneyprinsessorna, S har valt den starka flickan Pippi som idol. Mycket klokt. Skall uppmuntras på kommersiellt manér. Hittade jättefina grejer åt honom och även slank det väg något åt H och något åt A. Det är ju barnbidragsdag...

Så blev det dags att hitta ny plånbok åt mig. Ni som har många barn har säkert också varit med om det stora problemet som jag brottats med i veckor: att hitta plånbok med plats för kort på fyra barn. Fann iallafall en, billig (hundralapp) om än inte särskilt spännande. Man vill ju gärna hitta den ultimata plånboken som skall dofta läder, ha många spännande små fack och samtidigt plats för bankkort, kontanter och även mitt eget körkort. Men detta var den enda i fyra affärer som hade tillräckligt plats för barnkorten. Och den blev ju mer vacker och spännande när barnkorten var på plats =)

Sedan fick vi fika. Det är ju fettisdagen. Normalt sett äter jag semla badande i varm mjölk, vilket jag inte tycker att man gör så snyggt offentligt, så jag brukar göra det hemma. Idag var jag dock beredd att caféanpassa upplevelsen genom att strunta i den varma mjölken och istället för varm mjölk runt semlan fick A välling. Vi var rätt nöjda med kompromissen och flyttade glatt in i nya plånboken, A fick den gamla att greja med (förresten vill S också greja med min plånbok när vi handlar. "LÅNA PENGAR" säger han övertalande, som på träningsläger inför tonåren)

Då fick jag en deja-vu. Från förr, innan M, innan livet på landet, när jag bodde i Uppsala och varit och fikat på samma fik och sett alla Uppsalatanter som satt där med sin café au lait och bakelse och tänkt att när jag går i pension skall jag bli som dem: snygga, välskräddade dräkter, vällagt hår, stora taklägenheter i Luthagen, årskort på Stadsteatern och Upplandsmuseet, sitta och fika med liknande väninnor och fälla cyniska och bitska omdömen om kyrkliga, konstnärliga, politiska och övriga händelser. Jag såg fram emot denna ljuva pensionärstillvaro utan att grubbla så mycket över hur jag skulle finansiera den, om jag skall vara ärlig. Men det var som en dröm. Sedan kom den andra typen av dröm över mig, den där om man och barn, när M kom in i mitt liv. Och så blev det landet. Grabben i graven bredvid? Nej, för jag tror jag hör hemma här.

Nu, här, befinner jag mig betydligt närmare en annan pensionärstillvaro - en där dräkternas berömda tillverkare är ersatt av Hellyhansen och Graninge, där fikandet blir på varandras gårdar och årskorten blir på UL - men jag tror stenhårt på att de cyniska och bitska kommentarerna kommer att sitta lika säkert som i cafémiljö.

Det låter som en sådan där underbar gladflirtig tjugotalsfilm där alla har randig baddräkt, massor med tid och pengar och sprit i glasen och levererar skälmska dubbeltydigheter "come into the bathtub with me" "Maybe sometime when I'm feeling more dirty" och så vidare. Men denna blogg skall inte frossa i filmnostalgi - den skall avhandla min dotters senaste språkliga nyansering.

För det första upptäckte hon, när det var en trollkarl på tv, att det fanns ännu en synonym till "tjejer och killar", nämligen "mina damer och herrar". Hennes selektiva hjärna gjorde dock ingen inlärning av "får jag be om största möjliga tystnad". Sådant är fortfarande på förhandlingsbordet hemma om vi kan få till eller ej, särskilt vid läggdags. 

 Hon har tidigare glatt nittioåriga tanter i affären genom att säga "mamma, den tjejen köper mjölk" om dem. Men nu har hon upptäckt de lite mer sofistikerade damerna och herrarna då. Och även denna könsindelning saknar åldersrelevans - pyttesmå pojkbebisar är herrar och bästkompisen är en dam (det är hon förvisso i ordets alla bemärkelser). Det enda undantaget från regeln är vår egen bebis, A, som "vi kan väl säga att han är en dam, fast egentligen är han ju en kille, men vi kallar honom för en dam, eller hur mamma?". Han är alltså någon slags hedersdam, "too good to be a guy" liksom. Att "damer och herrar" är ett sofistikerat uttryckssätt, det är definitivt något som hon har fattat, det syns på hela kroppen hur vuxen hon känner sig när hon sitter och går igenom dagisgruppen "Valdemar är en herre och Nova är en dam". Det är också uppenbart att hon har sett associationen mellan prinsessor och damer.

Och den andra nyanseringen är då distinktionen mellan "busig" och "tokig". Jag har inte fått fram exakt vad den är men jag har förstått att det rör sig om en skala, där "tokig" är mer utflippad och oreglerlig än "busig" som ändå är snäll och välmenande innerst inne, till och med lite OK att vara. Bara damer kan vara busiga, och bara herrar kan vara tokiga.

Och ibland, men aldrig i mina mest feministiska stunder, kan jag längta till den världen där damerna var busiga, herrarna tokiga och alla skälmskt ljuvligt flirtiga.