ANSGARS SYSKON

Nu är västkustresan avslutad, och om futtiga dagar är det dags för den gråa vardagen igen, iallafall för H, S och mig. M och A är föräldra- resp barnlediga i ytterligare några veckor.

På västkusten sprang H ut i "gyttjeviken" - den perfekta badplatsen (eller vadplatsen?) för de icke simkunniga och skrek av ren och skär glädje. När hon lugnat ner sig såpass mycket att hon kunde verbalisera så tjöt hon bara "hurra! Hurra! Världens största hav!"

Andra glädjeämnen i osorterad ordning: Liseberg, särskilt "farfars bilar" , "jättesnabba tåget" (eg Cirkusexpressen), och "tekopparna" (eg kaffekopparna). Morfars skojiga gunga med jättejättejättelånga rep som hade världens bästa svängradie, mormors skojiga spel och lekar, gammelmormors mjukisdjursgåva, gammelfarmors hoppvänliga soffa (note to self: mer barnuppfostran i höst), Barnen i Bullerbyn-högläsning och så förstås besöket hos Kusin-A på vägen hem.

Men inte helt fel att vara hemma heller, även om bilresorna är långa. De satt och lekte med läslamporna och följande intelligenta slutsatsdragande ägde rum (notera särskilt min egen strålande begåvade insats).

H: Det finns lampor i bilar. Som funkar.
jag: Ja.
H: Då finns det letrisitet i bilar.
jag: Ja.
H: Men....bilar kan inte ha sladdar, de skulle vara så långa.
jag: Ja.
H: Och trassla in sig i varandra.
jag: Öh....
H: Hur får bilen letrisitet?
jag: Tja..
H: (avbryter) De kanske har batteri.

Smart va?   - av en av oss.

Idag firade vi vår lille ettåring, A. Det började redan tidigt imorse (men inte lika tidigt som jag oroat mig för! Tack snälla A för den fina presenten att sova ända till halv sju!) med presentutdelning. Bloggläsare som tror att A själv fick öppna sina presenter ombedes vänligt men bestämt att tänka om. Vad har man storasyskon till? De blev oerhört glada för alla presenterna, särskilt de de själva köpt och omsorgsfullt slagit in (H hade noggrannt igår rivit isär sitt "favoritpapper" (en bit presentpapper med Disneyprinsessorna på i små hjärtan) och limmat fast det med limstift på den kartong hon fick som inslagning på HM där hon köpte sin present och världsvant bad expediten "kan du göra det till ett paket?" och S hade satt fast ungefär tvåhundrafemtio små tejpbitar utanpå en plastpåse med en glad jultomte på och sedan (med viss hjälp) knutit ett vackert band om påsen för att stänga den).

Presentköpandet är nog värt ett eget stycke här förresten. Storbarnen hade fått löfte om att själva få köpa varsin present till lillebror. H hade, efter mycket funderande, bestämt sig för att den bästa presenten nog var en filt. En rosa filt. Så en sådan hittade vi på HM, extra fin eftersom den var dekorerad med små lila nallebjörnar. Den vilar nu runt A lilla sovande kropp. Ss present var en annan historia. Han hävdade envist varje gång vi frågade, att han ville ge A "en present". "Ja, men vad skall det vara i presenten då?" frågade vi. "En gåva!" sade han då, triumferande. Vi försökte utröna vad gåvan skulle bestå av men det fick vi inte fram. Det skulle vara en present, som var en gåva, som innehöll en present. Den enda detalj som S ville komma med var att presenten skulle vara grön. Så vi for iväg, ända till Västerås, för att inhandla en rosa filt och en grön present.

Och jodå, faktiskt. S kom i affär nummer tre dragande med en stor grön mjukisdjursgroda. "Den!" sade han kortfattat, fick en hundring ur sin fars plånbok och tågade med bestämda steg fram till kassan. "Den!" sade han igen. "Present!" befallde han också. Så sträckte han fram grodan och pengen och sade artigt "Varsågod!" Den något roade expediten frågade om det skulle vara en present till lillebror som satt i sin vagn en bit bort. "Jaa, du har alldeles rätt." svarade S, artig som alltid. Sedan fick han sin växel, kvitto och en oinslagen groda i en påse som var helt renons på glada jultomtar, vilket ganska ofta är fallet mitt i sommaren och tågade glatt iväg, med en vinkning och ett mycket artigt "hejdå och tack". Expediten hade väl inte förstått att han ville ha den inslagen. Men det gjorde ju inget, han fick själv slå in den. Så inhandlade barnens far en solhatt och nya lakan och jag en liten barnstol att matcha de andra barnens stolar och så for vi hem och tittade på bilder av tårtor för att bestämma vilken vi skulle baka.

Och imorse var det alltså dags. Förutom presentöppning och sång vid väldigt många tillfällen under dagen blev det tårtfika med farfar på eftermiddagen (och en marängtårta med syskonplockade hallon, nonstop och massor av grädde) blev det en långpromenad och även - det som förmodligen var det största med födelsedagen - inflyttning till syskonen på kvällen.

Jo, vi hade bestämt att syskonen kan dela rum alla tre. Så med stor entusiasm så bar vi gemensamt in spjälsängen i storbarnsrummet, i det nyrensade hörnet, hängde upp As doptavla över hans säng (de andra har sina doptavlor över sängarna), satte i en ny mjukisdjursgroda och en ny rosa filt, och lade honom samtidigt som de stora barnen. Det är bara det att en sådan glad dag kan ju inte bara sluta med att man går och lägger sig! Nej, man måste ju fira lite extra.

Så inifrån rummet hördes glada röster i sisådär en och en halv timma efter läggdags. Det var H och S som berättade snälla saker för A, och A som stod upp och hoppade i spjälsängen och sade "hejhej!" och "hihi!" och sin egen version av de stora barnens namn. Ibland när jag öppnade dörren för att lägga honom ner skrek han "Mamma!" glädjestrålande och hoppade lite extra i sängen. Tänk, så stor man är när man får sova med sina syskon!

Efter den där timmen och en halv så kom H ut och förklarade att "A är helt galen" och att de var trötta på honom där han stod och gladskuttade som en allsångsvärd i kubik (hon uttryckte det inte riktigt så). Jag tog detta som ett tecken på att sömnen var förestående, gick in och lade ner A (för sjuttonde gången), stoppade om mina storisar (för femte gången) och sade "godnatt" (för uppåt trettionde gången) och sedan blev det välsignat tyst!

Hmm...jag undrar hur tidigt de vaknar imorgon? Tidigt tror jag. Men det måste ju vara så i början när de skall dela rum.

Så nu har jag faktiskt en ettåring, en tvååring och en treåring hemma. De två största är ju förvisso "och ett halvt" och fyller ju tre respektive fyra detta år. Men ändå. Häftigt va? Åh, vad jag önskar att vi hade vår lilla fyra-snart-femåring också.

En god vän, som har en dotter som är sex, berättade häromdagen att denna dotter kallar henne för "M" - alltså M som i mamma, pappan kallas för "P". Jag har vänner vars barn ständigt tilltalar dem med "morsan" och "farsan". Jag har andra vänner vars barn tilltalar dem med betydligt grövre tillmälen (men då är barnen tonåringar). Själv envisades jag med att kalla mina föräldrar för deras förnamn när jag var barn. En av mina systersöner kallade sina föräldrar för "mamma + pappans namn" som för att låtsas att det var någon slags plastpappa. Men ingen annanstans, uti alla föräldrartillmäleanekdoter, har jag hört något som liknar min dotters uppslag: hon kallar M för "husse".

Första gången hon gjorde det blev M rätt full i skratt. Men så småningom anar jag (även om det förnekas) att han blev lite stött. Femtonde gången eller så tog han upp det till diskussion med henne.

H: Husse, kom hit!
M: Men du! Kan du inte kalla mig för pappa?
H: Nej, husse, det är uteslutet (har lärt sig ett spännande ord minsann - undrar vem som säger det med jämna mellanrum här hemma, på tal om glass, godis och "vara uppe hela natten"?)
M: Men jag är ju din pappa!
H: Ja, men du är Elis husse.
M: Ja, men inte din!
H: Men farfar är din pappa.
M:......ja...
H: Och när han kommer hit säger du ju "Här kommer farfar"  - fast han är din PAPPA.
M: (övertrumfad av denna logik) OK.
H: OK, husse.