ANSGARS SYSKON

Sov inne hos de stora barnen inatt. Det är mardrömsdämpande (för dem). Och det bidde nästan inte en enda liten mardröm. Däremot vid halvtretiden, när jag irriterat låg vaken och drog mig till minnes att jag faktiskt inte skulle dricka åtta koppar kaffe på samma dag, så vaknar H, plötsligt. Verkligen plötsligt. Från att ha legat blickstilla och andats väldigt lugnt, spärrar hon plötsligt upp ögonen och tittar på mig med stora blåa ögon.
-Mamma! Var är min gitarr?
-Ehmmm...du har ingen gitarr?
-Jo! Du gav mig ju en! En rosa glittrig elgitarr.
-Åh, H! Det var en dröm (ända sedan melodifestivalen har hon tyckt att jag skall ge henne en rosa glittrig elgitarr. Jag har lovat att tänka på saken). Men en trevlig dröm, mysig va? Nu får du försöka somna om och drömma något annat härligt.
Hon driver iväg in i drömmarnas land igen och jag inser att jag åtminstone på nätterna har en elgitarrsspelande glamrockare här hemma.

På morgonen är det dock en annan dröm som ligger längst fram i minnet. Två minuter över sex (vi låter dem om möjligt inte gå upp före sex) studsar hon in till sin far, hoppar upp i hans säng, ger honom det som hon envisas med att kalla hans mjukisdjur (en sliten katt) och utbrister med en - jag lovar - blick strålande av fundamentalistisk fanatism:
-Pappa! Jag drömde om Jesus inatt!
Hennes ateistiske far ser nog framför sin inre syn att hon haft diverse stora syner eller annat läskigt så han backar lite bland kuddarna innan han får ur sig den relativt neutrala kommentaren (jag vet, eftersom jag känner honom, att hans hjärna håller på att spricka av diverse mer blasfemiska, kraftfulla, cyniska tankar som verkligen slåss om att få bli sagda. Men ens barn är ju ens barn...)
-Vad gjorde han då?
H studsar upp och ner i sängen av förväntan och glädje över att ha en så intressant och exotisk berättelse att delge oss.
-Jesus? Han gjorde det han alltid gör. Han fångade ugglor.

Torsdag är stora Hjärnkontoretdagen på Bolibompa. En utmärkt dag för vetenskapliga experiment för en barnfamilj med andra ord. Men det var inte Hjärnkontoret som satte igång experimentlusten utan det tidigare Bolibompaprogrammet Fifi och blomsterfröna. H älskar detta program, så länge inte "de läskiga typerna" kommer (vilket de förstås alltid gör och så vitt jag kan utröna alltid med samma mål, att stjäla kakor - och alltid förstås med samma snöpliga upptäckt och slut) men S satt och tittade som förtrollad den här gången. Så kom han bortfarande till mig...
-Mamma! Mamma! MAMMA!!!
-Vad är det vännen?
-Fifi öppnar munnen när hon skrattar!
-Öh....ja.....
-Titta! (vi tittar ett tag på tv:n där Fifi mycket riktigt öppnar munnen i ett stort skratt) Tokigt! (fnittrar förtjust) Jag öppnar inte munnen när jag skrattar! Titta! (Skrattar fejkskratt med vidöppen mun. Så allvarsam att jag garvar) Mamma! MAMMA! Du också skrattar med öppnar munnen.
-Ja, man gör det.
-(skrattar omåttligt (med öppen mun)) Nä! NÄÄ!!! Det går ju inte. Skrattar man är stängda munnen. (kniper hårt ihop sin mun för att demonstrera)

H instämmer från djupet av sin soffhörna. "S skrattar alltid med stängd mun, mamma".

Jag börjar nu känna att detta är en oväntat viktig fråga. Jag, och förnuftets röst, måste segra. Jag tar med S till vår stora hallspegel och kittlar honom på magen, en osviklig metod. Han skrattar jättemycket.
Mitt pedagogiska ego går fullspeed: Titta nu, S. Titta när du skrattar! Du har ju öppen mun.
Han slutar skratta och tittar i spegeln. Ser sig själv med stängd mun. Jag kittlar igen medan han tittar på spegelbilden förväntansfull och börjar skratta. Ser sig själv och sin öppna mun.

Jag känner mig belåten. Förnuftet och förståndet har segrat. S vill bli mer kittlad så vi kittlar lite mer och går in till M som diskar i köket.
S: Pappa! Pappa! Fifi har öppna munnen när hon skrattar. Men inte S! MEN (lutar sig konspiratoriskt närmare M och teaterviskar) MEN - vet du vad? Mamma har öppna munnen när hon kittlas.

Jag vet inte varför jag tycker det är så vansinnigt roligt, men det gör jag.

A har också vidtagit vetenskapliga experiment idag, av typen "stå på parkett med hala strumpor" på besök hemma hos FruBabsan. Det var en trevlig visit, och experimenterandet var också rätt vansinnigt roligt. Men svårare att ordmåla. =)

Vaknade imorse av upprörda röster utanför dörren.
H: Jag skall gå först!
S: (eko,som alltid) Jag skall gå först!
H: Nej, S, JAG skall först. Jag står före dig, titta. Alltså kommer jag in i rummet först. NU går vi pappa! Nu går vi!
M: Men vänta, glömmer ni inte....
H: NEJ! Nu går vi! Vi har inte tid att slösa bort på att stå och vänta! Nu går vi!
M: Men vill ni inte ha med....
(H stormar in i rummet)
H: Mamma, mamma! Öh. Oj, Vänta!
(vänder sig om och springer ut igen)
M: Här. Ni får ta en var. Vem vill ha den här?
H: (Jättesurt) jag tar den! (Marscherar irriterat tillbaka in i rummet tätt följt av sin älvlikt dansande lillebror. Sinnesstämningen vänder på en femöring) Mamma, mamma, grattis på --- ehmm..födelsedagen
M: (sufflerar) mors dag menar du!
H: Ja! Vi gratulerar, vi gratulerar, vi gratulerar på din födelsedag, med blommor och med blad...här, titta vad jag har köpt åt dig? (håller fram en stor chokladkaka) Det är din favoritsort, mamma, visste du det? Och här (teckningar och så S inburna present, en tidskrift att fördjupa sig i)
S: Hurra, hurra, lilla mamma. Öh...öh...öh...ha den äran (härmar mössen i Askungen)

Om någon undrar var A befann sig så stod han upp i spjälsängen, förundrad och lycklig över att morgonen inleddes med alla hans favoritpersoner i samma rum.

Själva riktiga presenten fick jag dagen innan för H kunde inte hålla sig, vilket är väldigt praktiskt om man är en mor som inte riktigt heller vill hålla sig.

Jag tycker att det på något sätt var den ultimata början på en mors dag. För om man börjar dagen med att bli rörd över ens ungar, när de bråkar om vem som skall få gå först när de går in till en, ja, då har man den stora äran att vara mor.

Lite relaterat till föregående inlägg.

Idag har jag upptäckt vad S i själva verket säger när han leker häst. Han och H for nämligen omkring här som bäst på sina käpphästar.
-Galoppigaloppigalopp, tjöt H, högljudd och nöjd (Varför, åh, varför, går alltid de två adjektiven hand i hand när det gäller ens barn?).
Men S hade hört något annat, så han skrek glatt:
-Haklappi, haklappi, haklapp!

Ett tydligare bevis för hur hjärnan avskyr kaos och ständigt försöker få ordning på alla obegripliga intryck man får fick jag av H idag. Jag har hört henne sjunga med till de flesta låtarna i Prayer for the Weekend, men inte förrän idag när hon i bilen sjöng a capella fattade jag exakt vad hon sjöng

Morsan lackar checken
Roligt, alla räcker
Teckning får man grabbar ibland


Jag säger inte att detta är bättre än vad Ola Salo kan. Men däremot att det är ANINGENS mer logiskt om man inte behärskar utrikiska.

Det är inte så jättelätt att fortsätta det normala livet när man nu har en prinsessa i familjen. Prinsessor bor i rosa hus, informerade hon oss (eller helst slott förstås) och rynkade på näsan åt allt falurött. Varför mjölk inte kan glittra åtminstone om det nu ändå inte kan vara rosa, är en annan svårlöst fråga. Mammor, och även pappor, uppmanas att om möjligt klä sig glittrigt eller iallafall pastelligt. En hel dag har hon gått omkring i en sydväst inomhus bara för att den var samma färg som Askungens balklänning. Svårare problem att lösa: varför kan inte vår bil vara rosa? Och helst en pumpa, dragen av hästar? Och varför kan inte det gå prinsar på dagis?

Jag köpte jeansjackor åt alla barnen som vårjacka. Tycker att de är snygga och så rätt praktiska: tål en del smuts, en del regn, en del slitage och så är de relativt vindtäta. En riktig så där nästan-jacka som våren liksom kräver. Och så ser de balla ut, barnen alltså. Tycker jag. Men jag är ju född på sextiotalet.

Iallafall så är det stora prinsessproblemet med jeansjackor att de är blå. Detta är ett åtgärdbart problem, förklarade jag när protesten "det här är ju en KILLjacka" genljöd i vår hall klockan kvart i åtta för tredje gången. "På fredag skall vi färga jackan i tvättmaskinen".

Två saker relevanta om mitt liv: Jag vill verkligen leva upp till att vara feminist. Som kvinna i ett mansdominerat yrke och - tja, som kvinna i livet i största allmänhet ligger detta mig väldigt varmt om hjärtat. Men prinsessåldern är svår att rå på. Och så tröstar jag mig med att om hon skall revoltera mot feminismen i tonåren kanske hon inte gör det genom att klä på sig det hon älskade mest som treåring??? Andra relevanta saken: jag älskar att ändra på kläder. Färga, byta knappar, sy på ett fint band, eller så.

Åter till handlingen. Fredag morgon inköptes så rosa Herdins textilfärg som vi överhuvudtaget kunde komma (inte så väldigt rosa, visade det sig). Så två olika relaterade nyanser inköptes och jag hoppades att resultatet av de två ihop skulle bli en väldigt fin stark ceris. Hem, ner till tvättmaskinen med jeansjacka och färg (i sista sekunden slängde jag med ett par militärgröna tunna byxor som jag älskar men som H vägrar att ha för att tjejer inte har sådana). Så fick vi vänta. Två gånger skall man tvätta kläder man färgar, men man kan kika i pausen. Och jag kikade. Och det var - hurgel hurgel - inte rosa utan rött.

Ganska så vinrött-rött, rätt snyggt faktiskt, enligt mitt enkla, falurödsälskande, prinsessperspektivbefriade synsätt. Men vad vet jag, jag är ju en enkel mamma. Och så vet man ju faktiskt inte hur färgerna blir när kläderna torkar. Det är ju alltid mörkare blött. Hoppas, hoppas, hoppas.

Torr jeansjacka. I det närmaste - yepp - faluröd. Presenterar med bävande hjärta för dottern som kramar den kärleksfullt och utbrister för alla som vill höra
-Mamma har gjort min jeansjacka rosa! Nu är det en riktig prinsessjacka, förstår ni.

Folk som möts av detta tittar med viss häpenhet på jackan och på dottern. Men hon är inte färgblind. Det lovar jag, efter alla turer med olika rosa nyanser och sådant som varit här hemma. Det är helt enkelt så, att rosa ligger i betraktarens öga.

M hade farit runt på åkgräsklipparen och klippt (en del av) vårt gräs. H noterar detta med viss fascination morgonen därpå. S tar deras lilla leksaksgräsklippare och kör lite där pappan just klippt.
H: Nej! S! Inte klippa där papppa redan klippt! Då blir ju gräset långt igen!

Dagisfröken rapporterar att H och kompisen A lekt med dockor hela dagen.
H: Nu kramar jag dig, så får vi en bebis i magen.
lite senare
H: nu kramar jag dig igen, fast lite hårdare liksom, så kommer bebisen ut.

Stor diskussion vid lunch idag om färger, vilka saker som är olika färger och ifall de sakerna hör ihop på något sätt. Efter en längre utläggning om att gräs är grönt och både paprika och äpplen har egenskapen att de kan vara gula, röda eller gröna så kommer dottern med det förnumstiga uttalandet att hon vet hur man gör grönt. "Jaha, hur då?" säger jag.
-Man blandar bara rött och gult.
-Får man grönt då?
-Jaa, så gör vi på dagis. (en mening som förekommer hemma uppåt tvåhundra gånger om dagen. På dagis säger de att den vanligaste meningen är "så gör vi INTE hemma")
-Det måste jag se.

Vi plockar fram kritor och papper och dottern tar fram rött och gult, säker på sin sak. Målar och målar och målar och det blir förstås inte så väldigt grönt.

-Mamma! Vet du vad?! Det är fullt av kor i trädgården!
-Va? Nej, det kan det väl inte vara? Blicken går till köksfönstret och  ut i vår helt kofria trädgård. Under tiden har dottern tagit fram ett nytt papper och den gröna kritan och när jag tittar tillbaka på henne sitter hon och målar grönt. När hon fångar min blick säger hon
-Kolla mamma! Gult och rött, det blir grönt. Så är det bara.

Trädgårdsarbete i helgen, som för så många andra.  En liten paus för att besöka farmor och farfar...

M: Hör ni, vi får inte glömma bort att fråga farfar om vi får låna hans häcksax?
Barnen: (storögda) Nejdå.

Promenad, promenad.

M: Barn, var det något vi skulle fråga farfar?
S: Jaa! Farfar, får vi låna din exakt?
Farfar: Öh....min vadå?
H: S! Vad dum du är! Pappa sade ju inte "exakt"! Farfar! Farfar! Vi undrar om vi får låna din häxa.

En bra farfar ställer alltid upp. Han förklarade att farmor var i köket. Farmor har, om inte magiska talanger, så iallafall ett gott öra för vad barn menar, så hon gick och hämtade häcksaxen som nu ligger här och väntar på en dag full av ork och goda gärningar.

Tills dess: pinnplockning, rensa fram till hallon & vinbärsbuskarna, återuppliva krusbärsbuskarna, hindra H från att plocka allt som blommar i rabatterna, sätta lite frön, fira att det är maj nu.