ANSGARS SYSKON

H har börjat ridskola. Tyvärr började den klockan tre på eftermiddagen, vilket är hårda bandage för den som vaknar redan klockan fem och börjar längta och trängta. Hon har inte ridit mycket i sitt liv innan detta men hon har ridit med stor entusiasm.

Jag var i och för sig nästan lika uppspelt jag. Det är ju så fantastiskt otroligt roligt att göra något med sina barn som barnen bara älskar, eller som man misstänker att de kommer att älska. Särskilt om man har lyckats ordna det själv - och det var inte jättelätt att hitta en ridskola som tog emot elever när de fyllt tre..

Vi for dit i god tid. Väldigt god tid. Vi var som sagt rätt ivriga båda två. Men vi fick sitta och titta på lektionen innan. Det var stora barn som red utan att bli ledda på hästarna. ("Ridfröken" Marie säger att målet med den första terminen är att de skall börja vilja rida utan att en vuxen leder hästen). H tittade med stora stora stora ögon. Och längtade och trängtade ännu starkare. Jag är övertygad om att om längtan kunde förflytta berg, så skulle hon ha suttit på den vackraste av hästarna och piruettat runt med denna.

Det är en bra ridskola. Bland många andra bra uttänkta saker så har de tänkt ut att småbarn älskar att mata djur de älskar. Och att shettlandsponnies älskar att äta. Och att detta inte borgar för varken slanka vältränade hästar eller barn med alla fingrarna intakta. Så de skaffade ett gäng kaniner och har i en stor bur vid shettisstallet. Kaniner får man mata så mycket man vill. Shettisarna får man ge en morot via fröken. Så H och jag fördrev lite tid vid kaninburen också, men måste sedan tillbaka och titta på ryttarna.

Och så blev det äntligen vår kurs! Det var fem små tjejer, mellan tre och fem år, och diverse mammor (med varierande ridvana - jag har EN ridkurs från när jag var åtta eller något sådant. Det enda jag egentligen minns från den är att jag är allergisk mot hästar).

H tilldelades hästen Douglas. Han blev raskt hennes bästa kompis. Och hon lärde sig massor. Att "starta och stanna" hästen, att styra hästen och - att trava med hästen. (Då får alla mammor springa framför hästen. Det är också motion för en flerbarnsmor som inte hinner med så mycket dylikt). Travandet var det bästa. "Hur var det?" frågade ridfröken. "Guppigt!", svarade H med ett saligt leende. Efter ridlektionen fick man ta tillbaka hästen till båset och ta av sadel och allting och "kamma håret" på hästen. Och viska kärleksbetygelser.

Sedan åkte vi hem och efter en allergivänlig dusch och klädbyte, så blev det dags att berätta för beundrande bröder och fader vad "Jag och Douglas" hade gjort.

Nu har vi en ridtjej här hemma.

Lustigt, men på de senaste två dagarna har ett flertal människor frågat mig om barnen är tvillingar. Alltså dels om S och A är tvillingar (det är nitton månader mellan dem) och dels om S och H är tvillingar (det är tretton månader mellan dem).

Hittills har ingen dock frågat om H och A är tvillingar (det är trettio månader mellan dem)
eller för den delen om M och jag är tvillingar (det är drygt tre år mellan oss).

Klockan fyra imorse vaknade S. Det hade varit en natt av det slaget att jag redan vid ett hade hamnat därinne i barnens rum på en madrass, mitt i smeten. Vaknat då och då och stoppat in någon natt, eller stoppat om någon filt. Men vid fyra, som sagt, vaknade verkligen S.
-Mamma! Mamma!
-Mmmm...
-Mamma! Skall vi sjunga Pippi Långstrump?
-Nej, nu skall vi sova, S! Det är mitt i natten.
-Mm, ok. (tystnad, i ungefär fyra sekunder). Jag GILLAR Blixten McQueen.
-Mm. Men sov nu, S.
-Mitt i natten.
-Mmm. Godnatt.
Tystnad, i en halv minut (tillräckligt länge för att man skall börja hoppas)
-Mamma! MAMMA!
-Mmmm...
-Jag har kommit BAJS.

Det där har M gått på ett antal gånger, och varje gång har jag frapperats över hur korkat det är att inte lukta lite och kolla innan man klockan fyra på morgonen ställer sig i badrummet med en son som bara vill lura en att gå upp. Men tror ni inte jag går på det också. Det är väl det att man är så trött, och hoppas på att om man bara byter blöja så kan alla sova en stund till. Upp till badrummet. S drar ut nästan alla blöjor på golvet, och ställer sig och hoppar och sjunger något. Jag vill mest gå och lägga mig. Till sist får jag med mig honom in i sovrummet igen, lägger i sängen, korkar igen med en napp, lägger älskade Pippi och herr Nilsson intill och stoppar om. Tystnad.

I tre minuter ungefär. Under den tiden har jag VERKLIGEN börjat hoppats, och dessutom börjat fundera över att jag inte kan somna om nu. Klockan är kvart över fyra på morgonen och jag är jättepigg. Detta är ytterst ovanligt.
-Mamma. Jag vill att vi skall läsa traktorboken.
-Inte nu, S. Sov nu. Vi läser på morgonen, imorgon bitti.
-MAMMA! Det är INTE mitt i natten.
-Jo, det är det. Sov nu.
-Mamma! Det har redan varit mitt i natten.

Och det hade det ju. Man får akta sig för att köra slut på sina argument för tidigt i diskussionerna.