I believe in angels

H har en ny typ av funderingar nuförtiden. Nämligen "var var jag innan jag var född". Som vanligt har hon löst problemet på sitt alldeles egna förtjusande lilla sätt:
"När jag var en pyttepytteliten bebis, så liten att jag inte ens fanns, då bodde jag i himlen och vet du vad jag gjorde då? Jag gjorde regnbågar! Jag var jätteduktig på det! .....Fast nu har jag glömt bort hur man gör."

Nästa fundering kom när hon frågade mig hur man gör stenar. Jag blev lite ställd sådär och svarade att det nog är Gud som gör alla stenar.
"Ja, och jag hjälpte han. För när jag var pyttepytteliten, sådär liten så jag bodde i himlen, då gjorde jag mossan till alla stenar."

Min nya bästa kompis

Ringer...
Ridskolefröken: Hallå?
Jag: Är det ridskolefröken?
R: Ja.
Jag: Hej, det är jag, Ss och Hs mamma. Jo, jag ringde bara för att säga att S inte kan komma på ridningen idag för han har fått vattkoppor.
R: Oj, stackarn! Du får hälsa honom så gott.
Jag: Ja, och så kommer inte H heller. För hon är i och för sig frisk nu, men grejen är att M har fått vattkoppor också så han orkar inte passa killarna medan jag åker med H.
R: Oj! Så då blir det till att torka pannor, hämta mediciner, passa upp och blanda till saft.
Jag: Jaa.
R: Då får du göra det - heltidsjobb.
Jag: Jaa.
R: Och sedan - när alla är friska - så tar du två veckor i Bahamas. Det har du förtjänat då.

Fatta vilken underbar människa.


VAM

Vård av M alltså: Eller möjligen Vård av man, om man föredrar det. Av familjens manliga medlemmar har nu 100% vattkoppor. De vinner i var sin kategori.

Mest oberörd: A, klockrent

Flest prickar: S, so far - han har tre i ett öga till och med.

Mest sjuk: M med 41,4 graders feber.


Vårkänslor

Vi har varit i t trädgården mycket i helgen. H i sitt prickiga vattkoppiga tillstånd och resten av oss helt normala. Under våra björkar växer det oerhört mycket blåsippor, jättefint. Under resterna av fjolårets blommor försöker det växa nya små gröna skott, varför jag var ifärd med att röja i rabatterna.

S kom fram till mig och frågade vad jag gjorde och jag förklarade att jag tog bort de gamla bruna växterna för att de nya fina gröna växterna som börjat komma skulle få lite sol så att de kunde växa.
S började nästan gråta.
-Men mamma, skall inte de bruna växterna också få lite sol då? Annars är det orättvist?

För övrigt kan man inte annat än älska en man som avbryter sitt äntligen igångsatta älsklingsprojekt att börja såga och hugga ved av alla våra proffsfällda träd som vi har hemma, enbart för att hans dotter kommer och tittar på honom med stora ögon (varav ett igensvullet av koppor) och säger "snäääälla pappa, plocka tussilago med mig".

RSS 2.0