ANSGARS SYSKON

Idag är det sju år sedan M och jag gick på bio ihop första gången, såg filmen Snatch och gick och åt på en mexikansk restaurang, nu saligen avliden. Tillräckligt länge för att förtjäna att firas, men det är ju också frågan om hur. Till sist bestämde vi att hela familjen fick äta middag tillsammans och att M och jag skulle få en romantisk efterrätt (glass, Ms ständiga drog) när barnen gått och lagt sig.

Under de här sju åren har vi hunnit: få fyra barn, förlora ett - förlora en mamma och en svärmor (samma människa alltså) - se en svärfar respektive far bli frisk från cancer och sedan sjuk igen och igen och igen - flytta tre gånger (i mitt fall fyra om man räknar när jag flyttade hem till M) - byta jobb sammanlagt fem gånger - kämpa mot depression, astma, diverse barnsjukdomar - och så de vanliga småkriserna i livet med hus och bil och annat. Fem veckor efter vår första date förlovade vi oss och flyttade ihop i ungefär den vevan. Det känns som att vi inte direkt slagit av på takten någon gång...

Och den här dagen fick på ett tjusigt symboliskt sett symbolisera de snabba rycken och fyllda agendorna som kännetecknar vårt liv tillsammans. En tidtabell under dagen skulle kunna se ut ungefär så här:

4:30 M går upp och gör sig i tysthet i ordning för att gå och jobba som Uska på Ackis. Nämnde jag förresten att vi för tillfället saknar varmvatten? Har gjort i en vecka. Trots att han modigt och manligt står under den iskalla duschen förekommer inget skrik som väcker oss andra. Dvs inte förrän

6:04 då M förstås sedan länge hunnit iväg. Då är det A som står upp i sängen med sitt karaktäristiska morgonvrål: Bil! Bil! Bil! och så står han och pekar ut alla bilarna (och det är många!) på S Bilar-plansch som han har ovanför sängen. När han har väckt de andra blir han så förtjust över detta att han också måste vråla ut deras namn och vinka glatt. Så vi går upp allihopa.

6:06 Frukosten är framdukad. Barnen äter snällt mörkbröd med leverpastej och smör, samt fil och müsli. Modern springer omkring och förser folk med saker. Hon har en kopp te på bänken som hon slurkar i sig av när hon kommer på. Hennes lömska plan är (som alltid) att när barnen kommit på att tvn visar Bolibompa skall hon ta sig en egen portion fil och müsli - ostörd. Denna lömska plan gäckas dock (som alltid) när A kommer på att han inte är ett dugg intresserad av Bolibompa utan mycket hellre vill sitta i sin mors knä och konsumera f&m ur hennes tallrik, med hennes sked. Han kan äta själv - men det är inte lika kul. Och denna dag inte så lätt heller för igår kväll brände han sig med handen på en varm platta (som den tanklösa modern ställt av kastrullen av för att det kokade för häftigt. Hennes vanligen pålitliga ögon i nacken såg inte hur tripp-trapp-stolen drogs fram till spisen och en försiktig barnhand sträcktes ut. Så nu är det ett stort paket på ena handen men en glad A ändå)

7:40 Modern har röjt köket, dammsugit för första gången, tagit fram kläder till storisarna och byter på A. Jag förklarar dagens schema för barnen som tycker att det är toppen, även om de blandar ihop vårt sjuårsjubileum med Ms födelsedag. De sätter raskt igång att tillverka presenter av playdoh, pärlplattepärlor och annat smått och gott. Jag - ähum - duschar. Fast med varmvatten importerad från vattenkokaren att spä ut allt det kalla med. Varmt vatten + kallt vatten blir INTE lika med lagom vatten. Men det känns ändå bättre än bara kallt.

8:10 A börjar linda av sig sitt bandage.
8:11Och skrika av smärta.
8:12 Jag klipper upp bandaget men det blir inte bättre. Han har små brännblåsor på fingertopparna och en lite större på handflatan.
8:15 Ringer M på jobbet.
8:20 Ringer sjukvårdsupplysningen.
8:22 Blir upplyst om att jag måste åka in till barnakuten för att behandla handen.
8:24 Ringer M på jobbet och rapporterar.
8:38 Alla ungar ut i bilen, åker!

9:14 Ut, framme, bra parkeringsplats precis vid barnakuten.
9:18 Har förklarat ärendet för sköterskan i mottagningen. "Doktorn kommer snart"
9:22 (snacka om snart!) har doktorn tittat på handen och förklarat att vi måste bort till plastikkirurgen. Skriver en remiss. Jag är nästan gråtfärdig, hur kan jag ha missbedömt det hela så? Jag som var så stolt över att jag inte blev galen av oro igår kväll och åkte in till barnakuten sådär som jag jämt gör. Och så visar det sig att det kanske hade varit det vettiga?! Läkaren upplyser mig om att det inte är så farligt som det låter men bra att en kunnig läkare tittar på det.
9:40 Framme vid plastikkirurgin. En otroligt underbart barmhärtig sjuksköterska visar H och S lekrummet så att A och jag får vara själva med läkaren, som kommer
9:45 (oliali, oliali, hoppsan vilken dag! Bra parkering och inga väntetider!!) tittar på såret, säger att det inte är så farligt men skall slås in i paket igen, byta paketet på bvc två gånger och komma tillbaka om en vecka och då skall det vara läkt. Underbart! Läkaren svarar vänligt på alla frågor och förklarar oombedd att "alla mammor som är här med barn som satt händerna på plattan har dåligt samvete. Man behöver inte ha det. Det går så fort med barn." Blir gladare igen.

1100 Sitter på McDonalds. (Ja, vad trodde ni? Att man kunde hoppa över det när man tvingar med barnen till sjukhus och det är lunchtid innan man hinner hem?) Barnen uppför sig riktigt riktigt bra och jag är stolt över dem. A äter kycklingnuggets med vänsterhanden som att han gjort det hela livet. De stora barnen är supersnälla mot honom och ger honom sina vindruvor, som är det godaste de vet i den lilla fruktsalladen som ackompanjerar Happy Meal.

11:30 Handlar, åker hem. Två pojkar sover i bilen. H (och jag då, fast inte lika aktivt och villigt) lyssnar på sagor.

13:00 ta ut stackars hunden. Tidningen till svärfar (äntligen!) och leka i trädgården. Vara tacksam att vi inte bor i Göteborg.

16:00 M hem. Får presenter från barnen. Vi ger våra presenter till varandra.
17:00 Äter mat. Alla har klätt sig speciellt för middagen. Vissa mer speciellt än andra. Framför allt S. Han sitter vid bordet i mintgröna långkalsonger, en illröd Pippitröja med kort ärm, sin fleecetröja (i svart och ceris) över, en Luciakrona (där tre ljus funkar) och en av sina raggsockor på handen ("så att inte A skall känna sig ensam"). Och lackskor.

18:00 Barnen får glass i håret. Jo, de ville också ha del av efterrätten visade det sig och vi hade inte hjärta att undanhålla dem. Vi diskuterar hur man badar tre barn utan varmvatten.

18:05 Vi bestämmer oss för att det är morgondagens problem.

19:00 Barnen sover. Mirabile dictu. Föräldrarna försöker vara romantiska utan glass. Det går rätt bra.

Förstår ni varför rubriken var Sju år? För att det tog så lång tid att läsa ända hit. Grattis, ni som lyckades.

Nu är glasögonen hämtade. Hemligen hämtade, till och med, då H och jag smidde vår plan att hämta dem utan att M hörde det. Så när han kom hem från jobbet idag var det en mycket stolt ung dam som sprang emot honom: "Kolla! Kolla mina ögon!" Han blev precis så förvånad och förtjust som en far skall bli i det läget. Duktig M.

Trots att glasögonen justerats noggrannt på affären så faller de ner på näsan. Men det är ju bara att fara in och justera om, hon har just nu lite Dumbledorestuk på glasögonen så de sitter längst ner på nässpetsen och hon tittar egentligen mest över dem. Men det går ju att lösa.

Det som oroar mig mer är att hon säger att hon ser "bubbligt" i glasögonen. Hon tog t ex av sig dem i bilen och när jag bad henne sätta på sig dem igen sade hon "jag vill bara titta ut genom föstret och se litegrann". Kanske är det invänjning? Vi hoppas på det. Bubblig syn låter inte så kul.

Lyckligtvis tyckte alla på dagis "till och med de som är dumma" (vilka det nu är) att glasögonen var fina och H var fin. Hon ser så stor ut nu och liksom bibliotikarieaktig ut. Glasögon är ett bra sätt att verka lite lärd, funkar till och med på en fyraåring =)

Hon fick med ett fordral och en putsduk, som hon kallar "presenterna från glasögonaffären". Dem förvarar hon vid sin säng och gjorde en stor affär av att noggrannt rulla in sina glasögon i putsduken och lägga dem i fordralet och sedan placera fordralet väldigt noggrannt, exakt mitt emellan Så gör prinsessor av Per Gustavsson och Var är min syster? av Sven Nordqvist.

Idag var jag till ögondoktorn med H. Som alltid var hon väldigt pigg på tanken att åka till en doktor. När vi kom fram till Ackis och det upptäcktes att ögonkliniken hade lekrum, blev hon ännu mera eld och lågor. Hon var så laddad och på sitt socialaste och soligaste humör =) så hon gick fram till en liten tjej och sade:
-Hej, vad heter du?
Tjejen kröp ihop sig blygt och ville inte svara.
-Vill du inte heta någonting?
Tjejen kröp närmare sin mamma. Vem som helst (utom H) kunde förstå att hon inte kände sig så social.
-Skall vi leka!? Vad heter du? Vill du vara min kompis nu idag?
Jag försökte förklara att den lilla flickan kanske inte ville leka och kanske rent av blev lite blyg när H gick på så hårt.
-Vet du, jag har en bror som är lite blyg. Du kan få vara honom! Vill du heta S?
Döm om min förvåning när tummen kröp ur tjejens mun, hon sken upp och skrek:
-JA! som att det var en livslång dröm som gått i uppfyllelse. Sedan lekte de som tokdårar. Man kan tro att man kan begripa sina barns sociala samspel men man kan inte det...

Så kom då doktorn och ropade upp oss. H var mycket glad över att vara där, förklarade hon med hela den professionella värmen och diplomatin hos en statschef, och väldigt road av att få träffa läkaren (japp, "road". Hon sade det). Hon lät honom nådigt titta i hennes ögon när hon tittade på olika Bamsefigurer, hon gick till och med med på att hans hand "störde" synfältet när hon tittade på KalleAnka-gubbar - men hon var INTE road av att titta på bokstäver och figurer på långt håll. När det kom till att hon skulle titta med bara ett öga så vägrade hon definitivt och skrädde inte orden heller. Den finurlige läkaren ordnade så att hon fick gå in till en annan läkare och titta och då gick det mycket bättre. Men inte med ögonlapparna (förrän läkaren tog fram en extra fin med nyckelpigor på) och inte på de lägre raderna, med mindre figurer.

Det märktes så otroligt tydligt att H har prestationskrav på sig själv. Hon blir otroligt upprörd när hon inte kan själv. Hon har ju uppenbarligen uppfattat det där med att titta på bokstavstavlorna som en kontroll av om hon kan bokstäverna och anser att de fuskar när de gör bokstäverna så där små - för hon kan dem faktiskt om hon får vara nära men hon får ju inte det! Både jag och läkaren försökte förklara för henne att hon var jätteduktig oavsett om hon kunde se eller inte och att det bara var det att hennes ögon kanske inte orkade titta utan glasögon - men det gick liksom inte. Sorg och förtvivlan. "Jag kan inte och jag vill inte och jag SKALL inte!"

Hur kan man vara en "duktig flicka" och ha prestationsångest när man är FYRA ÅR???? Beror det på att man har en dålig mamma? Eller är det samhället? Eller är det en av grejerna man dras med såsom varande av det kvinnliga könet? Jag fattar inte det. Har jag inte lyckats lära henne att hon är älskad hur och vad hon än gör? Har jag ställt osynliga krav på henne som gör att botten går ur henne på det här sättet? Att hon blir så rädd för att misslyckas att hon bara vägrar göra saker när hon känner att det börjar gå illa? Eller? (M sade att det var mina gener, att det draget sitter så djupt hos mig att det inte kan vara något annat än medfött. Ja, en sak är säker, det är inte hans gener iallafall...)(Han säger också att det faktum att jag sitter och nojar om att det är mitt fel är ett rätt tydligt bevis på att prestationsångesten kommer från mig. Så jag skall väl sluta nu då innan cirkelresonemangen blir så snäva att jag snurrar, balanserade på min egen näsa, rakt in i dårhuset...)

Så fick hon droppar i ögonen som gjorde pupillerna stora och som skulle hjälpa doktorn med den sista delen av undersökningen. Vi passade på tillfället att gå och fika lite päron och apelsinMER och gick sedan tillbaka.

Glasögon blev det. Översynthet heter det. Siffrorna som vi fick var rätt höga. Jag blev faktiskt lite chockad. Hur har hon kunnat gå genom livet och se så illa och varken dagis eller vi har fattat så mycket av det?

Så min glädjestrålande dotter, alltid på hugget när det gäller något som känns som smycken och som finns med både guld och silver på (enligt ögondoktorn som känner igen en prinsessa när han ser en), for med mig till en optiker och bestämde sig raskt för ett par riktigt snygga bågar.

Att behöva glasögon är inget särskilt stort handikapp. Men att vara en "duktig flicka" som inte klarar av att misslyckas med något - det är ett värre drag att släpa med sig genom livet.

Kanske är det passande att årets sista dag blev så gravfylld - något om att man skall låta det förflutna vara det förflutna när en ny tid kommer? Men sorgen bär man ju med sig och den dör ju tyvärr inte.

M gick till sin mammas grav på lunchen för att tända ett ljus, både för egen del och för sin pappas, som inte längre mäktar med att ta sig dit själv, pga sjukdom och annat.

Och jag och A for upp till Ansgars grav - vi hade tänkt åka allihopa men imorse insåg M och jag att de stora barnen inte skulle fixa tre timmar i bil idag. Ibland är det så. Till min stora sorg hann vi inte dit vid julen, hur gärna jag än ville - sjuka barn, mycket på jobb och en bil som vi inte vågade lita på riktigt bidrog alla till detta. Men nu var vi uppe och kunde konstatera att det fortfarande var fint och att det nya, batteridrivna ljuset gjorde mig lugn i hjärtat. Sedan vi flyttade så långt bort från Ansgar (det är nio mil enkel resa) så har det känts i hjärtat när jag tänt ett ljus och åkt därifrån, vetat att ljuset håller absolut max fyra dygn och oftast släcks tidigare av en vindpust eller förflugen snö eller något. Nu lyser det hos Ansgar. Det är jag glad för. Batteriljus är inte vackrast i världen men de gör att man kan känna ro i själen som mamma....

 Jag gråter alltid lite däruppe hos Ansgar. A däremot var på ett strålande humör och använde sig av sina avsevärda putsartalanger för att ta bort all snö från gravstenen så att den lyste fin och ren.

Och hemma så begravde vi äntligen askan efter Ville, vår katt som dog i höstas. Vi grävde ett hål på ett fint ställe och satte försiktigt ner honom, förklarade för barnen att han nu hade fått ett ställe att vila och sova på efter ett långt liv och så satte vi igen hålet. Ett kors skulle det vara, förklarade H och medan M och jag var och sågade och snickrade till det så satte H dit alla guldstenarna från den stora skattjakten och lade i en jättefin ring ovanpå. Så ställde vi ett gravljus där och barnen sjöng Imse Vimse Spindel.

Sedan stod de i fönstret ikväll innan de lade sig (inget tolvslag där inte, de somnade nästan runt åtta och då fick de lägga sig!) och sade "gonatt Ville". "Dröm om oss", föreslog H och S sade "nu får du sova under jorden Ville, God jul."

Sedan tittade M och jag på HarryPotterfilmer och mindes våra döda. Jag försökte förklara för honom att för mig säger HarryPotter-böckerna något om döden, om saknad och att höra samman med de som är döda - att leva med en ständig saknad och sorg och så vidare, men jag tror inte jag fick uttryckt det så bra.

Ett nytt år står framför oss. Jag känner nog dessvärre mest fasa och pessimism. Jag hoppas att 2008 kan motbevisa de känslorna.