ANSGARS SYSKON

Madicken, Hs favorit, går som bekant på Bolibompa på söndagar. Igår kväll jobbade jag men jag förstod att de hade tittat här hemma när M kom hem från jobbet idag.

H kom ut till oss i hallen och frågade om vi inte kunde göra en grej? Jovisst, kanske det, vadå?
Jo, vi (M och jag) skulle gå ut på gräsmattan och dansa, och H, S och A skulle sitta i fönstret och titta på oss.
Sedan skulle de springa ut till oss och så skulle vi dansa allihopa.

M förklarade att de hade sett det på Madicken igår. H blev väldigt väldigt blyg. Vi erbjöd oss att göra precis så, med ordentligt med jackor på och utan någon Abbe som satt på taket och spelade munspel, men då fick vi absolut inte göra så. Det var ytterst genant - av någon anledning.

När läggdags kom, kom en liten söt fortsättning.

-Snälla mamma, när ni sover, kan ni komma in och titta på oss?
-Javisst, det gör vi ofta.
-Men ni skall komma tillsammans och så skall ni liksom le mot varandra.
-Gör de det på Madicken?
-Nej! Men ni skall ändå göra det.

M förklarade att de sett det på Madicken.

Och självklart gjorde vi det.

Idag har vi haft en konstnärlig dag här hemma. H och S har ritat och klippt och klistrat som hade de betalt för det.

H har till och med börjat på en bok. Det enda jag fick hjälpa till med var en stavningsdetalj: antalet "L" i ordet "LILLA". För övrigt hennes eget verk. Med benäget tillstånd från författaren publicerar jag förstasidan här.


Observera särskilt tomtens säck som liksom flyter lite ovanför högerhanden.

S, nu på bättringsvägen (tack för det, aftonbönen),  ville också rita en tomte. Här skall ni få se vad som händer när någon som bara ritar huvudfotingar helt plötsligt kommer på "tomten måste ha en mage". Först huvud med luvor (2), hår, ögon, mun och skägg, sedan magen, därefter placeras händer och fötter på det sedvanliga huvudfotingssättet vilket ger tomten ett något naughty utseende.

Stackars S är sjuk. Han har sovit massor idag. Ibland är livet hårt. Det görs väl hårdare av att ha en syster som är ens självutnämnda doktor.

Hon har också tämligen okonventionella behandlingsmetoder.

För det första har hon en stark tilltro till hudkräm. Detta får man nog skylla oss föräldrar för. I en desperat kamp mot det myckna plåsterkonsumerandet i somras lärde vi henne att hon alltid kan ta en klick hudkräm, att det är mycket bättre för sådana sår som är så små att det mänskliga ögat inte kan skåda dem, sådana där sår som femåringar kommer dragande med när de vill ha plåster. Som en direkt följd härav smörjs nu allt som gör ont in med hennes kära hudkräm.

För det andra tror hon att det är bättre att hon tar alla kuddarna och ligger i soffan och tittar på dvd när S är sjuk. Det är klart att det är viktigt med utvilad vårdpersonal, men det är ju en aning synd om de motar bort sina patienter från deras viloläger.

För det tredje - och det här kanske hon är modern nog att ha lånat från Clowner utan gränser - sköter hon sin omvårdnad i utklädningskläder. Idag var hon en prinsessdoktorängel, med prinsessklänning, stetoskop och änglavingar. Och krona på huvudet förstås. Annars skulle det ju se löjligt ut.

Riktigt rädd blev jag emellertid inte förrän jag hörde hennes klara barnastämma eka ut över huset med följande ord:
-Såja, S, nu mår du nog snart bättre. Du skall bara få lite medicin av mig. Få se här: Aceton heter den. Den skall du få.

Sprang snabbt som en ambulans in i rummet där de var, men ingen Aceton eller Alvedon fanns inom räckhåll för barnen (vilket jag egentligen visste, men får man panik så får man) utan det var helt enkelt lite vanligt vatten, skickligt uppdragen i deras läkarväskas medicinspruta, som gavs.

Dagens aftonbön: Hjälp S att vara frisk imorgon, så att han orkar med all omvårdnad han utsätts för.

Hämtpizza och glass, fredagsmat för den däckade familjen. Sjukt barn, sjuk man, rätt sjuk mamma...göra det lätt för sig med andra ord. Så trött var jag att jag förklarade för barnen att jag säkert skulle somna före dem.  De blev djupt chockade.
H: Men det får du inte!
S: Hur skall det gå?
jag: Men - det vore väl inte så farligt?
H: Men vem skall göra alla vuxengrejer då?
jag: ??
H: Alla vuxengrejer som ni måste göra när vi har gått och lagt oss?
S: Alla vuxengrejer måste du göra mamma.
M: Vad tror ni att vi gör efter att ni har lagt er?
H: Jo: då måste ni göra era vuxengrejer. Ni måste sitta vid datorn, och kanske diska, och ta hand om tvätten och så måste ni...eh...
S: Och så måste ni titta på tv.

A har tagit för vana att ständigt bära med sig, inte bara den lilla gula bilen utan en lika liten och lika gul badanka, med hatt och slips. Det har han gjort i flera dagar, båda behövs när han sover, äter, tittar på tv - gör allt som är någorlunda stillsamt helt enkelt.

Men imorse, på trappan, på väg in till dagis, vände han sig plötsligt om och lade ankan i min hand.
-Mamma ha den! Mamma leka den jobbet! Vassego!

Så idag har den varit med på alla mina arbetsuppgifter. Till tröst och glädje.

Var i Uppsala med barnen för att klippa håret på dem. Det är inte många salonger som tycker att det är helt coolt att ta emot mina tre barn. Men vi har en, som är bra och snäll och har ytterst lugna frisörer. Dit gick vi.

Den ligger på Sysslomansgatan. Vi parkerade i parken bakom Myrorna. Det är inte så långt, ett par hundra meter. Men det blir långt om en familjemedlem bestämmer sig för att han är en hund och vill krypa hela vägen och säga vov vov och lukta på saker.

Nu var det den minsta och mest lättlyfta av dem som gjorde detta. Men lättlyft och lättburen är inte alltid samma sak.
-A inte i famnen! A HUND! A krypa! Nej, nej, mamma! Släppa mig! A HUND!

Men klippt blev han. Och han lyckades charma sig till att få två färger sprayade i håret efter klippningen, blå och grön.

Funky punky dog.

S har gjort tre mycket modiga saker idag: klappar lurviga kor, tvättat håret utan att skrika, och låtit mig klippa hans tånaglar. En eloge till min duktige son.

Imorse när vi ritade så ritade A en massa "boktäver" som var oläsliga för alla utom honom själv. Sedan började han utmana mig: "Rita A:s bokstav!" så jag gjorde det förstås. Både stora och små - ett helt papper fullt. Han blev mycket lycklig och målade friskt på alla sina A:n.

Sedan kom jag på att jag skulle se om han kunde känna igen sin bokstav. Så jag skrev alla familjens bokstäver på ett papper:

S H C A M

och så frågade jag vilken som var hans bokstav. Han pekade med stort självförtroende på A:et och sedan började han från vänster: "S bokstav, H:s bokstav, mammas bokstav, min bokstav, pappas bokstav"...tänk att han har lärt sig allt det där och jag inte ens har märkt något! Ytterligare en eloge till min andra duktige son.

H har mest varit arg idag "du är knäpp i ditt huvud" är den vanligaste kommentaren. Men hon är arg på ett väldigt frejdigt och kompromisslöst sätt, hon ger sig inte för något annat än väldigt goda argument och kramar, vilket jag tycker föranleder dagens tredje eloge, till min duktigt arga tjej.

Det är härligt tycker jag när man kan ha en egen definition av vad som är coolt, helt oberoende av modediktat och andra människors åsikter.

Pga min allergiska reaktion mot hästen Douglas förra ridlektionen så tog M med S till ridningen idag. H följde med, för nöjes skull. Det hade gått jättebra, de hade ridit i skogen och hoppat över hinder. S var mycket belåten med sig själv och sin häst.

Sedan hade de åkt till Enköping och handlat kläder. H har begärt att få ett par jeans eftersom "alla andra" har det. Vi föräldrar jublar varje gång hon vill ha något som inte är rosa, så M var nog inte så svårövertalad. S förälskade sig i en Blixten McQueen-tröja och de anlände upprymt hem, fulla av konsumtionsglädje.

Sedan var det mannekängvisning. H i sina nya jeans (mycket vida nertill och ganska tajta upptill men med nedhasad rumpa, sådär som tonårskillar har nuförtiden) och S i följande klädsel, som han försäkrade mig var "totalt cool bara":

Vit t-shirt med Blixten McQueen-tryck
Rosa tajts med spets längst ner
1 par gula gummistövlar med röda blommor på
1 av mina scarfs - svart med gröna prickar (inte någon av mina vackraste scarfs enligt mitt sätt att se på saken, men högt älskad av S)
1 Pippi-Långstrump-toppluva
1 par balettskor som H hade på jumpan förra terminen

Härligt. Och förstås - stencoolt.

S kommer springande till oss i köket och berättar storgråtande att A har "puttat" honom. Jag säger att han då får gå till A och säga att man inte får göra så. S gör det och rapporterar att A knuffade honom ännu en gång.

-Så vad skall jag göra?
-Jag vet inte riktigt, men det viktiga är att du inte puttar honom. Det tycker jag är jättebra av dig.

S står och funderar en stund på vad jag sagt. Sedan ser man att han kommer på något, en glimt i hans ögon visar att nu! fick han en idé..

- Menar du att jag skall smocka på honom istället?

På våra barns dagis gick F en gång. Sedan flyttade hon och hennes föräldrar till storstaden Uppsala och hon fick väl ett nytt dagis där. Inget konstigt alls, lite saknad förstås, men det här hände ju i våras och mycket har hänt sedan dess. Så mycket, faktiskt, att det inte är ett dugg konstigt att mina barn, som inte hade henne som bästakompis precis, även om de gillade henne lite så där ljumt som man gör, inte har nämnt henne sedan dess.

Det märkliga är att H nu har börjat se F överallt. I kön på affären, på snabbmatsrestauranger, på lekplatser, i förbipasserande bilar.

Först tyckte jag inte det var så märkligt, första gången H tyckte sig se F var på MAX i Uppsala och det är ju inte alls så konstigt, eftersom många småbarnsföräldrar inte gillar att laga mat varenda dag och de faktiskt bor i Uppsala numera (själv hade jag inga glasögon så jag kunde inte se annat än att hon var blond, flickan). Det där satte dock igång en flodvåg av "spottings" där F figurerar i samtliga. Jag har aldrig lyckats se om det är F (som är en extraordinärt vacker ung flicka) men det är nog inte det som är det viktiga. Det viktigaste verkar vara att H ser henne - överallt och hela tiden. I alla möjliga städer och sammanhang.

I H:s liv har F nu antagit närmast mytiska proportioner. "Undrar om jag kommer att se F idag" kan hon fundera, när vi skall åka in till Uppsala. Det är lite så där "6e sinnet"-varning över det hela. "I can se moved people"....

I måndags köpte jag en liten fånig gul bil till A. Direkt hämtad från Bilar-filmen, en av de där däckförsäljarna, ni vet (ja, ni som vet vet iallafall) och den var verkligen liten och fånig. Men A drabbades av en kärlek som nästan överträffar kärleken till sin "Najnaj" (nallen). Han har haft med sig bilen till dagis varenda dag sedan dess. Han har motstått alla försök från fröknarna att "ställa bilen på din hylla så att den inte kommer bort". Det har varit omöjligt för den att komma bort, den har suttit klistrad i handen på honom - han har ätit med den på tallriken, han har haft med den ute och inne, sovit i vagnen med den hårt knuten i handen och generellt inte släppt den för en sekund.

Även hemma har den varit central i våra liv. Han har sovit med den i sängen, borstat tänderna på den, haft den med sig framför tv:n, ute på trehjulingen, nere i källaren, i badet - alltid.

I går natt var första natten han somnade utan den. Då stod den kvar på köksbordet, lite sorgsen och för ovanlighetens skull övergiven. Men det första han sade imorse var "MIN BILEN!" och så blev han överlycklig när de återsågs. Varje liten Skogaholmsbrödskiva tävlade förgäves med "min bilen" om uppmärksamheten.

Men sedan hände katastrofen. När vi gick ut och satte oss i bilen för att köra till dagis var bilen borta. Denna bil, som varit totalt omöjlig att glömma någonstans eftersom den i princip aldrig lämnat As händer, fanns icke tillstädes. Då letade vi ändå väldigt rejält, källaren, köket, tv-rummet, barnens sovrum, vårt sovrum, till och med datorrummet analyserades noggrant efter spår. Men inget.

Det var en mycket sorglig bilfärd till dagis. Jag talade om för A att den säkerligen var hemma eftersom han haft den under morgonen. Jag sade att den skulle vänta på honom. Jag hittade på en saga om ur "Najnaj" gick ur sängen och hittade gula bilen och pussade på den och bäddade ner den så att den fick vänta på A. Inget hjälpte.

"Inte gå in dagis, åka hem, hämta min bilen!" vädjade han förtvivlat till mig. Ibland funkar inte livet som man vill. Ibland kommer totalt ovidkommande grejer i vägen för det verkligt viktiga, till exempel att man bara måste till jobbet istället för att åka hem och leta efter en bil. Så det blev till att gå in på dagis.

När jag kört halvvägs mellan dagis och jobbet stoppade jag ner handen i fickan för att ta upp mp3-spelaren. Då låg det en liten gul älskad bil där.

Någon kommer att bli väldigt glad när det äntligen blir hämtdags.

Helg! Alla lediga! (nåja jag jobbar på söndag, men alla andra i familjen) Försöker förmedla en känsla av fest och helgighet till barnen men det lyckas väl så där förstår jag när jag kommer in för att natta barnen och S ligger och funderar och har tårar i ögonen.

Jag frågar honom vad det är, förstås, och han tittar på mig och säger att han inte vill att det skall vara fredag. För det är så sorgligt!
-Men lilla vän, fredagar är väl lite sköna? Vi har ätit glass och imorgon börjar ju din ridning.
-Jaa, men det är två dagar som man inte kan gå på dagis.
-Är det så roligt på dagis?
-Ja, fast det är Olle, vet du, på dagis.
-Jaa...
-Ja men han får ju inte träffa mig förrän på måndag.
-Nej...
-Men tänk om han gråter och är ledsen och sörjer! Han kanske ligger hemma hos sig under filten och tänker "var är min lille S, vad skall jag göra utan honom" och bara blir alldeles deprimenterad. Hans små ögon har tårar och han tänker "var är min kompis, min enda lilla kompis"... (blir rörd av sin egen dramatiska utsvävning och börjar snyfta)
-Fast tänk om han har en jättemysig helg med sina brorsor och leker roliga lekar och har alldeles toppen då?
tystnad - tankearbete. Sedan kommer det bestämt:
-Mamma, du fattar inte. Han SAKNAR mig. I hjärtat.

Hörde barnen diskutera en mycket viktig fråga häromdagen.

S: H, vad är "klyschor"?
H: Det vet du väl, det är ju sådana där gamla bergsgetter som har blivit gamla och som inte kan prata längre men som fortfarande låter en massa. Du vet: (med avgrundsröst) IIIII-aaah! IIIIII-aaah!
S: Jaha.

Ja, den definitionen gör ju att den mentala bilden som frammanas av H:s senaste favoritlåt (som, mirabile dictu, inte varit med i melodifestivalen) blir lite annorlunda:

Det är kärlek och det är vindar
och det är ögon och de tindrar
och en massa andra trötta gamla klyschor
som säger allt och ingenting....