ANSGARS SYSKON

Dagen började som vanligt klockan 04.35. S kommer in till mig.

-Mamma! MAMMA! Det är FARSOT!

Efter att ha simmat omkring i sömndimma några minuter inser jag att han menar Valborg.

-FARSOT! Vårens sista dag!

-Nja, man firar kanske att det är vår nu, snarare.

-Hurra, vi skall elda upp en massa saker! På dagis skall vi sjunga sånger om våren.

-Mmmm. (Vill bara återvända till sömndimman)

-Det är en toppendag, mamma. Här får du en vårsång:

Blåsnoppen ute i backarna står
bajsar och säger att nu är det vår...

Roligt va? Den har jag lärt mig på dagis.




Glad vår, alla bloggläsare.

Idag gjorde jag något ovanligt. Jag förklarade min dotter min kärlek.

Hon var på simskola (Lek & Plask) och när jag gick in vid lektionens slut (föräldrar får inte vara med då de anses ha en distraherande effekt) och såg henne i bassängen blev jag sådär ofantligt glad i hjärtat som man blir ibland, men inte tillräckligt ofta. Även den största kärlek blir vardag vilket väl är en god sak, men det är samtidigt lite härligt - och lite existentialistiskt - att bli påmind om hur starka ens moderskänslor är.

Det högg till i hjärtat när jag såg henne och jag ville gråta och skratta och springa fram och krama om henne och förklara för hela världen hur ovärdig jag är detta fantastiska geniala vackra barn. Men jag gjorde inte det. Men en modifierad version tillät jag mig och när vi satt i bilen så förklarade jag hur mycket jag älskar henne, och hur jag blir stolt och glad i hela hjärtat och kroppen när jag ser henne.

Hon vände bort huvudet och jag såg att hon log. Blyg-log. Så vände hon sig till mig och kunde inte riktigt möta min blick. Men jag såg att hon var glad. Tror att hon försökte tänka ut en reaktion som skulle passa in. Jo, nu kom hon på det.

-Mamma! Du kan få sjunga med i vilken låt du vill på vägen hem.

Det är kärlek det.

I dessa moderna tider finns det många unga människor som undrar varför man egentligen skall gifta sig.

Jo, det skall jag tala om för er.

Om man gifter sig kan ens ljuvlige make få för sig att ta fram stora släggan och metallsågen, och medelst dessa verktyg fixa i ordning ens slå-hårt-på-en-tennisboll-med-racket-men-utan-motspelare-utrustning som man själv är på alldeles för dåligt humör för att fixa fram.

På detta sätta blir man på gott humör och detta tjänar i sin tur den äkte mannen på.

DÄRFÖR skall man gifta sig. Av tennisskäl.

Forty - love.

A har börjat på en ny vana. Han skall sitta på toa och bajsa och jag skall berätta en saga. Men inte vilken saga som helst. Så här:

-Mamma, du sitta på pallen. Du berätta en saga för mig.
-Javisst, jag -
-En saga om Nalle Puh. När det är utflykt i skogen.
-OK. En dag var -
-Och så skall Ior vara med. Och Toffe Jobbin skall köra bilen. Och i bakluckan skall sitta Kanin och Ior.
-OK. Alla djuren -
-Och så säger Nalle Puh till Ior: Var är honungen? Och Ior -
- (förtvivlat) Och Ior sade -
-Men Ior INTE sett någon honung. Var är honungen?
-(jättesnabbt, under den dramatiska pausen) Honungen-är-i-
-Inget djur visste var honungen var. Alla djuren letade i hela hela bilen.
-Men då -
-Men Toffe Jobbin visste precis var honungen var och tog fram den. Snapp snut, sagan slut.

Hoppar av toastolen. Blir torkad.
-Tack för sagan mamma!
springer vidare ut i livet.

S: "Mamma, om våren så känner man liksom...i kroppen...en grej. LÄNGTAN. Man längtar liksom efter grejer på våren."

jag: "Ja, det stämmer nog rätt bra det. Vilken poet du är! Vad längtar du efter på våren då, vet du det?"

S: "Japp. Jag längtar efter vintern."

Hm, hela det här inlägget när jag gick och tänkte ut det byggde på att det skulle ha titeln Dödens väntrum. Men jag tyckte det var för dramatiskt - och dessutom opåkallat eftersom vi faktiskt haft en BRA dag idag - så jag ändrade det och nu vet jag ärligt inte hur jag skall komma igång.

Jag HADE tänkt börja med att skriva att naturligtvis har vi inte suttit i Dödens väntrum idag. Vi har varit på Akademiska barnsjukhuset, ett utmärkt ställe att bege sig till om man vill tas på allvar, lyssnas på och behandlas med respekt - både som barn och som förälder.  Att vi fått prova på Lekterapin (som vi ofta skänkt pengar till på Ansgars namnsdagar och annat) och dess utmärkta personal, och att vi fick en fantastisk upplevelse av bra sjukhuspersonal i samband med själva extraherandet av baksidespluppen.

Vad som hände i korthet: H en aning förkyld. Bedömdes att det inte kunde bli narkos men att pluppen kunde tas i lustgas, vilket innebär många fördelar, man slipper t ex uppvak och över huvud taget narkos. Enda kruxet var väntetiden på fyra timmar men den gick åt på lekterapin som sagt. H fick till och med ytterligare en glass under den här tiden vilket förstås inte kunnat ske om det varit narkos på gång. Sedan var det dags. H, som på lekterapin bland annat fått prova att ge en nalle lustgas i mask och verkade med på båten, fick panik när hon insåg att de skulle hålla på med hennes öra och bara vägrade. Mendan hon och sköterskan brottades om masken så såg läkaren, som stod bakom britsen, plötsligt pluppen i hennes öra, böjde sig framåt med pincetten och tog ut den. H kom inte ens av sig i ilskan, så lite märktes det.

Men efteråt kom tårarna förstås. Och det var också (tack för att vi slapp narkosen) möjligt att eftermuta med en fika.

Återvändande till min tänkta rubrik, så hade jag tänkt avsluta med en spekulation om den stora rädsla som jag kände innan allt det här hände. Den enorma, totalförlamande skräck som drabbade mig. Och jag ville skriva om att hela livet på sätt och vis levs i dödens väntrum nu - jag är bara rädd rädd rädd rädd för att drabbas av samma sak en gång till, att ännu ett av barnen skall lämna oss. Den rädslan bär jag hela tiden men den har blivit snällare och lättare att ha kvar längst ner i handväskan där man inte stöter på den så ofta när man rotar runt, om ni förstår vad jag menar. Men den finns där. Ständigt. Som en ballast. I ständig beredskap för att återvända upp till ytan.

Det här är skillnaden på att vara en förälder som faktiskt har förlorat ett barn och att vara en förälder som kanske NÄSTAN har förlorat ett barn. Det hela handlar om att man kan leva med illusionen så länge man inte varit med om det förfärliga. Man kan tillåta sig själv att tänka "det händer inte mig" - säkert, för livet lär en att vara intelligent - säkert i medvetendet om att det är att lura sig själv men man har liksom tillstånd att göra det, för det har inte drabbat ännu. Jag vet, för jag tänker såhär om många andra saker än just om att förlora barn. Om trafikincidenter till exempel. Om man nästan har förlorat ett barn så stärks väl snarast illusionen av att det inte kan hända en själv, precis som min irrationella säkerhet i trafiken stärks varje gång jag inte har en olycka när det är superhalt eller liknande.

Men för oss som har varit med och sett det värsta tänkbara hända framför ögonen, för oss är det alltid den värsta bilden som frammanas först när vi ställs inför något nytt, något som har ens en svag svag antydan till dramatik. Direkt frammanas bilden av det värsta. Det sker med ryggmärgen - hjärnan och "vettiga" tankar har ingen chans att hänga med. Sedan kommer paniken bara. Och stannar och stannar och stannar.

Idag blev det bra för oss. Precis som det blev för nästan alla andra på barnsjukhus runtom i Sverige. Men någonstans sitter en nyligen decimerad familj i dödens väntrum. Någonstans har det värsta tänkbara hänt någon annan. Någonstans har någons liv fått en ny ballast att bära omkring på.

Dödens väntrum, det finns överallt. Som tur är utspelar det sig hundratusentals gånger oftare i fantasin än i verkligheten. Men det innebär inte att det inte är ett ovanligt obehagligt ställe att befinna sig.



Ja, rubriken kanske skulle ha varit Dödens väntrum ändå, trots melodramatiken?

S:
-Mamma,  jag älskar våren. Man blir glad i hela kroppen, man vill bara hoppa. Det är som att - som att - som att hjärtat bara vill dansa överallt i hela huvudet på en.

H:
-Mamma, har du tänkt på en sak? Om man tänker på melodifestivalen, det här året och förra året med, så är det som att nästan alla låtar handlar om att man vill att folk skall sova över hos en. Konstigt va?

Snott från Heja Abbe (nu kanske någon tror att det är den enda blogg jag läser, för det verkar vara den enda jag pratar om här. Inte alls, jag har många favoriter. Se högerspalten)

Vitsen är att alla frågor skall besvaras med låttitlar från en och samma artist, samt att ingen låttitel får svara på flera olika frågor.

Välj artist: Jethro Tull. Finns det någon annan.

Är du kvinna eller man?: Mother Goose
Beskriv dig själv: Minstrel in the Gallery
Vad tycker du om dig själv?: Too Old to Rock and Roll, Too Young to Die
Beskriv var du bor för tillfället: Farm on the Freeway
Om du kunde åka någonstans, var skulle du åka?: Summer Day Sands
Favoritfärdmedel: Seal Driver
Din bästa vän är: Man of Principle
Din favoritfärg är: Velvet Green
Hur är vädret?: Stuck in the August Rain
Favorittid på dagen: Later, that Same Evening
Om ditt liv var en tv-serie, vad skulle den då heta?: Doctor to My Disease
Vad är livet för dig?: Protect and Survive
Det bästa rådet du kan ge?: Think Round Corners
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då?: Cross-Eyed Mary
Favoritmat: Mango Surprise
Dagens tanke: Nothing is Easy
Hur skulle du vilja dö?: Skating away on the Thin Ice of the New Day
Din själs nuvarande tillstånd: Wounded, Old and Treacherous
Felen du kan leva med: Locomotive Breath
Ditt motto: Life is a Long Song

Skickar vidare till några som jag tror gillar sådant här: Lusekofta, David, Theresa, CP-pappan, och alla andra som har lust.

S, som har någon slags kort pagefrisyr, måste klippa håret. Det är alldeles för sprucket i topparna. Någon morgon när han stått och gråtit vid kamningen har jag sagt att om han klippte håret kort skulle vi aldrig ens behöva kamma det .Det skulle jag ju aldrig ha sagt, nu vill han visst göra det! Jag som tycker att han är så söt i sina änglalockar....och nu har bästisen O klippt sig kort, så nu är det idealet här hemma. Jag har försökt att kämpa en estetikens kamp och - tja, lyckats till hälften verkar det som.

Imorse var han nämligen nöjd, hade kommit på en kompromiss som i hans öron lät helt lysande:
- Jag vet hur vi gör mamma. Vi gör så att håret blir kort, här, närmast huvudet. Och sedan, det håret som är HÄR, längst bort, (håller upp en lång test) det låter vi vara långt! Smart va?

Hmmm....

När jag kommer in i rummet sitter hon uppkrupen i sin fars famn och ser mest trött ut. Hon blir glad när hon ser mig, kramar om mig. Vad har de gjort? De har gjort ett ultraljud och konstaterat att det är som vi tror, den lilla pluppen som sitter bakpå örhängen sitter kvar - inuti örat.

Hon vill inte att jag skall stanna. Jag kan inte klandra henne - gårdagskvällen handlade väldigt mycket om att jag höll henne i min famn medan en doktor och en sköterska gjorde saker med henne som gjorde ont. De drog ut örhänget ur det infekterade örat - framåt, så att "baksidespluppen" åkte in i ett varigt och svullet öra. Inuti örat alltså. För att få ut det tog de en skalpell och lade ett snitt, och fiskade sedan omkring med en peang inne i örat. Utan resultat.

Hon skriker och slår mig men när vi får sitta och kramas ett tag får jag vara hennes kompis och stanna kvar. Om jag lovar att inte hålla henne i famnen när doktorn kommer.

Doktorn kommer och berättar att de vill ta ut det i lokalbedövning. Först skall hon få en medicin som gör att hon blir trött och sedan skall de bedöva örat med en spruta. Det är många vändor fram och tillbaka för att hon skall gå med på detta. Hon blir lovad glass och bokmärken och är mycket modig, ända tills något kommer nära örat. Det spelar ingen roll att det inte gör ont, paniken kommer av rädsla för ihågkommen smärta.

Till sist kommer överläkaren och ger beskedet att den skall tas ut i narkos istället. På måndag.

Det dåliga samvetet ger sig inte av. varför lät jag henne ta hål i öronen? Hon är bara fem och ett halvt. Hål i öronen är egentligen ett mycket konstigt skönhetstrick. Varför göra hål i en frisk kropp? För att inte tala om feministpolitiskt inkorrekt - varför skall kvinnlig skönhet vara förknippad med saker som gör ont? Varför lät jag henne göra det? VARFÖR?

H har varit hos tandläkaren idag. Det har börjat växa fram sexårständer i hennes mun. Men alla hennes tänder ser fina ut nu, tack och lov. När tandläkaren frågade om hon åt godis och drack läsk, hävdade hon att hon drack läsk på fredagar, varje fredag (!) och åt godis varje lördag (vilket är sant) och att hon - hör och häpna! - drack o´boy och apelsinjuice till frukost varje dag.

Detta är en mycket större sockerkonsumtion än vad vi faktiskt ägnar oss åt i vår familj så jag blev lite chockad när jag hörde. Frågade dottern:
-Men varför sade du att du äter och dricker så mycket socker?
-Men mamma, hörde du inte vad tandläkaren sade?
-??
-Hon sade ju att jag hade fina tänder.
-...jaaa...
-Och sedan frågade hon om läsken och det.
-....jaa....
-Och när jag svarat klart, hörde du inte vad hon sade?
-....öh....
-Hon sade ju att jag kunde fortsätta så.
-Men du dricker ju inte....
-Nä! Men nu får jag det. För TANDLÄKAREN!

A har kommit på ett nytt ord. Jag tycker att det är helt fantastiskt. För mig tyder det liksom på att våren blir fulländad, inte bara genom de dagliga överraskningarna av nya blommor, nya knoppar, ny fågelsång - utan också genom att naturen bjuder oss detta i precis den optimala mängden.... Är du beredd?

Ordet är "tussilagom".

-Har vi tillräckligt mycket vårblommor i trädgården?
-Ja, alldeles tussilagom.

Om du som jag är tetokig behöver du verkligen upptäcka BRUNKULLAN (om du inte gjort det). Hon finns i senaste numret av Reko och också förstås på webben, både med hemsida och blogg

Anledningen till att jag nämner detta idag av alla dagar är för att tipsa om tävlingen där man kan vinna hennes te. Den finns hos Guldkant på livet och är väl värd att delta i, pågår till den 30 april

Igår hade A kalsonger från arla morgon till sena kväll och samma par hela dagen. Inga avbrott för blöjor, han både sov lunch och lekte ute i kallingar. Stora killen! =)