ANSGARS SYSKON

Det här med att börja skolan innehåller många milstenar. En är att få sitt livs första väckarklocka. H är superglad, vilket faktiskt ingen vuxen (eller tonåring =)) någonsin skulle bli. Hon vaknade mycket tidigt imorse för att säkert hinna lyssna på den.

Igår när hon fått den satt hon och höll den och tittade länge länge på sin skatt. En analog väckarklocka (från Clas Ohlsson), rosa och med en liten knapp som man kan trycka på för att se displayen i mörkret (eller snooza, men det har vi inte lärt henne).

Så fanns det också ett litet klistermärke på, ett som ofta sitter på elektronikprylar. En bild av en överkorsad soptunna. Hon tittade fundersamt på den.

-Det här betyder att man inte får slänga den här i soptunnan, ser du, sade hon till sin lillebror. Vet du varför? Jo, för den piper ju. Så det skulle vara jättejobbigt om alla slängde sina väckarklockor, då skulle sophämtarna ha JÄTTEONT i sina öron.

Det är inte lätt att börja skolan men det är inte heller nödvändigtvis så lätt att vara den som går kvar på dagis,  utan den syster som man är van vid att ha vid sin sida om dagarna. Imorse sade S till mig:
-H går inte på dagis längre.
-Nej, hon har slutat nu.
-Det FINNS inga stora på dagis nu längre.
-Men fröknarna då?
-Tja, på sätt och vis kanske, de är ju stora - men inte så stora att de får börja skolan.

Ibland funderar jag lite på hur barnen präglas av att Ansgar funnits i våra liv. De har ju aldrig träffat honom, men det är uppenbart att han är viktig för dem. Vid varje uppräkning av alla familjemedlemmar är han med (och även vår hund och vår saligen avlidna katt), de pratar ibland om hur han har det och räknar också upp honom när folk frågar hur många syskon de har.

Imorse kom det ett pyttelitet lakansförsett spöke in i mitt sovrum. Det var S men det erkände han inte. Med sin övernaturligaste röst sade han "Hej! Jag är spöket Ansgar! Jag kommer för att säga ett meddelande..."

Jag hade mycket starka förväntningar på att meddelandet skulle vara att det var dags att gå upp och äta frukost, eller att jag borde gå upp och leka bilkrasch med mina söner, eller något sådant. Så döm om min förvåning när meddelandet var....

"Jag skall nu säga mitt meddelande. Meddelandet är: Jag är Ansgar och jag vill vara med er. Jag älskar er för jag är er stora storebror! Ho, ho (spökljud), jag skall åka upp till himlen igen nu och mata katten. Hejdå."

Sedan smög han försiktigt tillbaka till sitt sovrum och låtsassov. Efter ett par minuter av detta kunde han dock inte hålla si utan kom upp och frågade om jag hade "märkt något särskilt" alldeles nyss. Jag sade att jag hade haft besök av ett väldigt gulligt spöke med ett Snobbenlakan över huvudet och att jag tyckteatt det verkade vara ett väldigt snällt spöke.

Han nickade gillande. Sedan tittade han forskande på mig och log tveksamt.
-Mamma, sade han stillsamt och liksom lite vuxet, som bara en fyraåring kan - du vet att det inte finns spöken va?
-Jag vet, sade jag, men kunde inte låta bli att tillägga "men ibland kan vi ju låtsas lite,eller hur?"
-Japp, sade han belåtet och lutade sig mot mig i en kram, det var det jag tänkte.

Så, efter drygt en vecka på Fritis, började SKOLAN idag. 

Långsamt, långsamt, med så mycket varsamhet jag kunde förmedla, kramar jag hejdå. H, som sett fram emot denna dag och som längtat med hela sin kropp efter att bli skolbarn, har bytt attityd. Tårarna sprutar ur hennes ögon.
-Mamma, gå inte!
-Mammor och pappor får inte stanna kvar idag, gumman. Jag har frågat fröknarna (MÅNGA GÅNGER - men det säger jag inte. Är det lättare för henne att tro att separationsångesten bara kommer från hennes sida? Kanske.) Men vi frågar en fröken vad som händer här idag.

Fröken är lugnande angående dagens aktiviteter, det kommer inte att vara så annorlunda än en vanlig fritisdag. "Bara roligare," försäkrar hon. H gråter.

Hon håller sig fast i kjolen på min klänning och jag måste iväg. En dagislämning, en treårskontroll, ytterligare en dagislämning och en arbetsdag väntar. Inte för att jag vill iväg på dessa längre, jag vill också bara sätta ihop mig med min dotter och gråta ut - så stor och så liten, så svag men så stark. Hennes grepp hårdnar om mina kläder och om mitt hjärta.
-Mamma, jag vill inte längre. Jag vill börja på dagis igen.
-Älskade lilla vän - det här är inte en ledsam dag, det här blir säkert en jättebra dag. Titta, där är T och S och F och...

Jag pekar på kompisarna, men hon bara gråter. Klockan tickar och det närmar sig den stora samlingen. Alla andra barn sitter där på stora utetrappan och väntar på att bli uppropade. H släpper mig inte. Jag vill inte släppa henne heller. Massor med mammor fotograferar och vinkar och ler - undrar om deras hjärtan känns som mitt?

Then, when she's gone there's that old melancholy feeling
and a sense of guilt I can't deny
The feeling that I'm loosing her forever
and without really entering her world....

Eftersom det var ett tag sedan jag uppdaterade bloggen, kanske jag borde skriva ett litet inlägg om vad jag gör när jag inte bloggar. Iallafall vad barnen tycker att jag tydligen gör varenda kväll när de gått och lagt sig.

Jag hörde nämligen följande diskussion inifrån barnens rum vid halvniotiden igår kväll.

H: Nej, grabbar, nu måste ni snart sova. Snart får bara jag sova. Det är faktiskt snart pappas läggdags.
S: Nä! Är det det?
H: Ja, pappa måste gå och lägga sig snart.
A: Men när är mammas läggdags?
H: Mamma går och lägger sig när internet stänger.