ANSGARS SYSKON

Mors dag har sin charm, trots allt. Det blir blandade känslor. Det är en tung dag för oss mammor som har barn som inte är hos oss, men en härlig dag med de barn man har. .

Jag väcktes av H och A imorse (klockan sex) som ljudligt förkunnade: "Mamma, det är alla mammors dag idag men vi skall inte väcka dig än säger pappa, så vi går och gör frukost till dig först."
Tre minuter senare var de tillbaka med en hård macka med smör och potatisklyftor (rest från gårdagens middag) på och ett stort glas mjölk. Nu är det ungefär trettio år sedan jag drack mjölk ur ett glas, sådär bara, men vad gör man inte för sina barn? Som tur var ville A hjälpa mig att dricka.
Sedan åt vi frukost och sedan var det bara för mig att åka och jobba. När jag kom hem så var hela sängen full av kort som barnen hade ritat. Med blommor, med en femtioskylt med en cykel bredvid (det har varit cykelvecka på dagis och de har jobbat mycket med trafikskyltar), och bilder på barnen och mig. Ganska många apor också, eftersom H älskar apor.

Inför en sådan uppvaktning kan man bara kapitulera och känna att man vill fira för allt vad man är värd, dessa underbara barn som vill göra en så glad. Och som gör det. Mitt i korthögen fanns ett speciellt kort, ett som jag skall spara extra noga, ett från H med den här texten:


MAMAMA DU E VLDENS BESTA MAMA Å JA ELSKAR DJ

Idag var jag upp till Ansgars grav. Det är nio mil åt varje håll så det blir både en inre och en yttre resa. Jag gör helst den resan själv. Någonting händer i bilen där jag sitter i min ensamhet och allt existentialistiskt som ligger under ytan, som man inte hinner med i en upptagen flerbarnsmors liv, får komma fram och röra om lite i mig.

Det är så fruktansvärt svårt att gå till sin sons grav. Man tycker att jag borde vara van, att jag borde ha Ansgar prydligt instoppat i ett fack i mitt huvud där det går vattentäta skott till resten av livet, till resten av barnaskaran. Men det gör det inte. Det är en chock varje gång. Jag är en mamma som måste gå till en grav. Jag är en mamma som aldrig kommer att se barnen samlade omkring mig.

Det hade kommit ogräs i planteringen. Jag rensade och ryckte, försökte göra fint. Det kom en kvinna gående, en som jag träffat på kyrkogården förut. Jag började försöka förklara för henne, skamset, att jag inte varit upp till graven på länge, att jag inte hunnit göra sommarfint riktigt. Hon sade bara:
-Jag förstår att det här är svårt för dig.
Jag tror inte hon var nöjd med det hon sade, hon tyckte nog att hon inte sade tillräckligt. Men för mig var det det bästa som kunde sägas "Jag förstår att det här är svårt för dig." Det räcker långt. Det finns både visdom och omsorg i de orden.
Sedan frågade hon, snabbt och tyst som om hon inte riktigt vågade, om vi hade fått några fler barn nu. "Tre stycken, 3, 4 och 5 år gamla". Det framkallade det vanliga leendet och ett litet lätt skämt om att jag inte hade svårt att få dagen att gå. Så vi kunde gå därifrån med ett leende som avslutning. Det känns alltid lite lättare då.

I bilen på vägen hem spelade de en låt på radion, från melodifestivalen förra året. Jag var tvungen att stanna bilen och gråta, det är inte ofta jag blir så berörd av schlagermusik:


I never realised it could make me cry
To hear the children laugh and play outside
A walk in the park shouldn't be that bad
But everything without you seems to make me sad

Empty room
Empty heart
Since you've been gone
I must move on
Empty space
Lonely days
My life goes on
Just like the moon

And to sail across the sky alone
Forever trying to find its home
I can't believe I have to say
I don't know where you are today

Just de där sista raderna. "I can't believe I have to say I don't know where you are today."

Det här ordet kan man inte säga till A utan att han börjar kikna av skratt.

"Kittelfötter".

Det ni.

S tycker dessa ord är jätteroliga:
rumpa, nakenfis, bajskorv, snopp.

H tycker att följande ord är jätteroliga: cykelnyckel - cykelbyxa - nyckelben - cykelgykel

Av någon anledning har vi talat en massa om välgörenhet här hemma på sistone - att ge pengar till en organisation så kommer det de barn till del som inte har så mycket pengar, eller så. Barnen har varit väldigt på. De har velat ge bort både leksaker, pengar och annat till de här stackars fattiga barnen och H har ritat så många teckningar att det nog skulle kunna funka som tapet för ett medelstort rum. Det är bra tycker jag att de har den där förmågan att förstå att alla inte har det lika bra och att de också kan vilja sympatisera och hjälpa...

...var och en på sitt sätt...

A hade varit på utflykt på dagis idag. När han kom hem hade han matsäck kvar, allt utom våfflorna som tydligen gått åt. Det är inte så kul förstås, med mat som legat en hel varm dag i ryggsäcken och han var ytterst bestämd på att den skulle slängas, vilket jag förstås var för.

Jag stod bredvid honom och hjälpte honom så att inga gafflar eller så hamnade i komposten när han plötsligt hittade sin banan, nu svart och mosad.
-Den kan du också slänga i komposten, sade jag.
-Nej, den skall jag skänka bort. Till de - - de -- (letar efter ordet: fattiga? stackars? ) till de DÖDA barnen.

författad av S:

Jag vill ha en galen ko
jag vill ha en bajsbrun häst
jag vill ha en höna också
och en liten raggig best.

"en raggig best" är ett citat från Jan Berglin som förekommer flitigt i vårt hem. Så det beror inte på att han har världens mest utvecklade ordförråd för en fyraåring. Men visst är det bra att han fick in ett rim?

Jag frågade barnen hur man är en bra kompis. H svarade utan att tveka en sekund:
-Man får inte mörda någon. Och inte slåss. Och ABSOLUT inte tugga tuggummi.

Sista simningen idag, för H, den här terminen. Syskon och föräldrar var välkomna att närvara. När vi kom, höll gruppen innan på att avsluta, och våra barn viskade till varandra: "Kolla, de får glass! Vi kanske kan få glass?!"

Lektion. H simmade - 25 m - i stora bassängen, utan hjälp, själv i vattnet, helt fantastiskt.

Sedan fri lek i alla bassängerna och sedan var det dags. Alla barnen ombads sätta sig vid några bord och så uppenbarade sig de tre fröknarna. Alla bar, som alla uppmärksamma barn kunde se, på en låda, en brun låda, direkt från frysen, med en bild på en glasspinne på. Alla barn slickade sig diskret om läpparna och ställde in sig på glass.

Så visslade fröken Johanna i sin visselpipa.
-Eftersom ni har varit så duktiga idag, och hela terminen, så vill vi ge er något på avslutningen. Vi har bestämt oss för att bjuda er på - gurka.

Nervösa fniss och oroliga blickar runt bordet. Kunde det vara så? Förra gruppen fick ju glass, men vem vet, den kanske var slut? Nu kanske det var gurka i kartongerna?

Så öppnade fröken Sofie sin låda och visade och så var ordningen i världen återställd. Det där med gurkan var ju bara ett skämt! Ett roligt skämt, nu när man var på den säkra sidan - ännu roligare blev det när man faktiskt hade sin egen glass i handen.
-Kolla, mamma, jag äter gurka! sade många barn runt bordet.

I bilen på vägen hem kunde de inte sluta skratta. "Mamma, hon sade gurka, men vi fick glass! Vilken tokig fröken, hon skojade med oss."

Imorse randades den stora dagen, då H och jag äntligen skulle få gå och göra besök hos hennes nya skola, som hon skall börja i i höst. Det var jättefint upplagt av skolan, barnen fick var sin "arbetsbok" och en uppgift att göra direkt - dra streck mellan siffrorna 0-1-2-3-4-5 så att det blev en kanin och sedan färglägga den. De fick leka ute och äta lunch i skolmatsalen. Sedan var det "parbrännboll" med alla barn och föräldrar och det hela var mycket uppskattat. Vi föräldrar fick också lite information om hur det funkar med fritis och bussar och allt sådant där. Spännande för oss alla.

Men dagen var inte slut där, inte dagens storhet heller. För när vi kom hem förklarade H att hon nu var så stor så hon inte behöver stödhjul på sin cykel längre. Det var bara att montera av dem, berättade hon. Så jag gjorde det och det stämde: hon cyklar hur bra som helst utan dem!

En stor dag för en stor tjej.

H börjar sexårsverksamhet i höst. Vi skall och hälsa på på hennes nya skola på tisdag.
Hon är nervös. Stolt. Fundersam. Förälskad i tanken. Och diverse andra känslor.

När hon gått och lagt sig ikväll ropade hon in mig.

"Nu skall jag snart börja i skolan. Ja, och då kommer jag ju att fortsätta gå i skolan. Och sedan, när man är klar med hela skolan, så har ju du och pappa berättat att man ändå fortsätter att gå i skolan. En annan skola. Och sedan skall man gå ÄNNU mer i skolan, och jobba och så. Och då...då går man ju upp varje dag och går till jobbet och så går man hem och äter. Men så...så fort jag börjar skolan - då börjar liksom allt bara bli - sådär - ja, du vet: ....när skall man leka då?"

Killarna har varit hos frisören. Båda med ganska långt hår fortfarande. Det var INTE mina önskningar som styrde (även om jag inte klagar alls över resultatet =)) utan de fick själva svara på frågor från frisören.

A sade:
-Jag tycker att håret skall vara långt, som nu. (paus) Och kanske grönt.

S satt till och med och gav goda råd:
-Klipp inte så att håret blir kortare hela tiden, du kan väl klippa lite så att det blir längre.

Det här är en trevlig sak att mötas av när man varit ute och gått sin morgonpromenad. A springer emot en:
-Vi har inte kanske gjort en överraskning till dig inte. Och H lade alla jordgubbarna på en rad.

De stora barnen är ute och går på "balansgången" som vi byggt i trädgården. När de ser mig skriker de "GRATTIS! GRATTIS!" och springer emot mig för att förevisa - vår entrétrappa. De har klätt den med maskrosblommor i varje litet skrymsel där det går att peta in en, skrivit HEI med kvistar och - som A påannonserade låg det en rad med jordgubbar längst upp på räcket som jag fick äta upp (barnen hjälpte vänligt nog till).

Vilken vardagslyx va? Snacka om att känna sig uppskattad.
Och snacka om att få små tårar i ögonen och krama små barn hårt hårt och beundra och berömma.