ANSGARS SYSKON

Jag hämtar H på skolan. Först vill hon inte gå därifrån, vilket måste anses vara ett gott betyg.
Sedan kommer hon på en sak.
-Måste vi hämta killarna?
-Nej, det gör pappa.
-Då vet jag vad vi skall göra när vi kommer hem.

Inget får jag veta i förväg. "Gå och sätt dig vid datorn lite medan jag grejar..." Jag försöker men det är så svårt att inte hålla lite koll. Men jag tvingar mig själv att sitta kvar, att acceptera, att ta emot. Det här är något som H gör för mig.

-Nu får du komma.
Hon har en korg i handen, som hon draperat en handduk över så att man inte kan se.
-Då kan det inte komma flugor i korgen och så kan inte du se. Får jag låna två hårspännen?
Hon får två av mig och sätter noggrannt fast handduken med dem.
-Nu skall vi gå till de hemliga äppleträden.
Vi hämtar varsitt mycket ordentligt utvalt äpple. Hon bryter av pinnen på mitt äpple.
-Den med den långa pinnen är mitt äpple. Nu skall vi gå åt andra hållet.
Hunden följer med oss, mycket glad över att få följa med oavsett vart vi skall. Jag är så glad i hjärtat, så lycklig över att hon valt ut mig att överraska, att hon valt den här dagen när vädret är så fint och att hon är min stora tjej som går där helt lugnt och konverserar mig, frågar vad jag gjort idag och berättar om sina lektioner.
-Vi skall gå upp på kullen, säger hon sedan, när vi kommer fram till en av våra trädbeklädda rätt höga kullar. Jag skall visa dig min utsikt.
Vi har varit uppe där förut, men jag har inget minne av någon utsikt. Det är så många träd, man ser knappt vårt hus. Men jag följer henne var som helst, hon är så glad och har så fina idéer för dagen.
Vi klättrar upp för kullen, som mest består av väldigt stora stenar täckta med mossa och träd. Hon skrattar när vi får hoppa och klänga.
-Jag älskar att hoppa och skutta! skriker hon och man ser hur hon älskar allt runt omkring sig.
Längst upp på kullen visar hon mig sin sten. Den är 170 cm hög kanske. Hon klättrar upp på den.
-Du kan få luta dig om du inte vill klättra. Titta där! Där! Hon pekar och hon har alldeles rätt. En underbar utsikt över åkrarna, ända till Hjälstaviken kan man se. Fantastiskt är det.
Hon plockar upp en flaska saft och två plastglas, och äpplena.
-Nu skall vi fika.
Vi fikar. Vi skrattar av ren livsglädje och pratar.
-Jag är så glad att vi har den här kullen. Det är mitt favoritställe på vår mark.
-Mitt med, instämmer jag, som tycker att alla ställen är favoriter när man har glada barn med sig.

När vi kommer ner och hem kommer killarna och M från dagis. A har firat sin födelsedag (som ju var i juli) på dagis idag och har mycket att berätta. H och jag berättar inte så mycket för de andra. Det här var VÅR upplevelse, vår speciella grej.
Vi ler mot varandra lite hemlighetsfullt.
Jag tackar henne så mycket jag kan.
Jag har sällan blivit bjuden på något jag haft mer behållning av än denna eftermiddag, denna vackra, glada höstdag.

Många rubriker och allt detta bara för att berätta att vi har gjort ett underbart fynd, haft en fantastisk eftermiddag och hittat en riktig guldåder - samma som varje år.

När alla våra äppleträd gått i stå och vi gett upp tanken på att faktiskt ha något att skörda, hittade M våra förlorade äppleträd. Längst bort på tomten, i åkerkanten, bortanför ladugården, finns en fem-sex äppleträd till, som bär massor av frukt. Det är olika sorters träd, förmodligen helt slumpvist planterade efter att folk som suttit på traktorn och ätit äpplen slängt sina skruttar. De är så fulla av frukt att de verkligen dignar.

Och det här glömmer vi varje år. Visserligen har vi väldigt många träd i den ordinarie trädgården och väldigt många barn, så inte så mycket tid att grundligt ta hand om alla äpplen, men ändå. Hur kan man glömma dessa underbara träd?

Nu var M ute och gick med hunden igår kväll och såg all prakten och idag var barnen och jag där och plockade. Vi tog den stora korgen och när vi plockat den full och dessutom händerna så fulla vi kunde, så syntes det inte ens att vi varit och tagit några äpplen. Så gick vi hem och kokade sylt.

There is such a thing as a free lunch.  

En dubbel regnbåge såg vi igår i bilen på vägen hem från fritis, jag och H. Hon var mycket spänd, hade aldrig sett något liknande. Det var så spännande att kika efter den när den försvann bakom trädklungor och se hur den kom fram igen. En spännande minut såg det till och med ut som att den nuddade marken bakom vårat hus...

Hon frågade hur det blev en regnbåge och jag började irra om regn och sol samtidigt och kristaller och färgprismor och allt det där men hon han besvara sin fråga själv:
-Det är Gud förstås som gör regnbågar, för att åka rutschkana på. Och så ibland så lackar änglarna rutschkanorna och då speglar de sig liksom. Det är ju självklart.

Å vad jag kommer att sakna den här typen av logik allteftersom hon blir äldre.

S har sin uggletröja på sig till dagis. Då det är en ny fröken som tar emot, berättar jag att S älskar ugglor och kan det mesta om ugglor.
-Wow! säger nya fröken imponerad.
-Japp, säger S, jag kan namnet på alla ugglor.
-Oj, det var inte dåligt, säger dagisfröken. Jag tror inte jag kan någon enda ugglesort.
-Det här är Peter, säger S och pekar på en uggla på sin tröja, och det här är Ulla, och här är Sixten och Greta och Kalle och ...