ANSGARS SYSKON

Idag hade M en av sina "tio dagar i samband med förlossningen" så vi tog bilen upp genom Uppland för att introducera E för Ansgar och plantera lite på graven. Det har vi gjort med alla barnen när de varit nyfödda, känns nödvändigt. Idag var också S hemma från dagis - hostig men inte febrig, så vi tyckte att en liten stillsam biltur kunde passa även honom bra.

S frågade mycket i bilen om hur Ansgar dog. Han visste svaret själv, svaret vi brukar ge barnen "en muskel i hans hjärta var så stor att hjärtat inte riktigt kunde slå" - men han frågade så många gånger att vi anade något annat bakom frågan. En tanke om hur sådant kan få ske kanske? Hur kan BARN dö? En av världens absolut läskigaste frågor, och den blir väl inte mindre skrämmande om man själv är barn när man frågar den?



Hur svarar man som förälder på ett bra sätt på en sådan fråga? Jag läste i en föräldratidning en gång om en pappa som var så skrämd av sin sjuåriga dotters insikt om att alla skall vi dö, att han till sist sade till henne "Nej, du slipper dö." och hon sade "Får man göra så?" och han sade "ja, det får man", bestämt, som för att mota döden i grind. Men det får man ju inte. Och som vuxen måste man våga svara på frågorna som barnen vågar ställa. Eller?

Vi gör iallafall så gott vi kan, förklarar och förklarar och förklarar, både den fysiska verkligheten av hur barn kan dö och de fundersamma existentialistiska spörsmålen som ligger bakom. Att vi också undrar, att vi också tycker att det är orättvist, att barn oftast inte dör, att de flesta som dör är gamla, men att ibland händer sådana sorgliga saker.

E begrundar allt detta i sitt hjärta, eller ser iallafall ut att göra det, med den visa blick man har när man är femton dagar gammal. S bestämmer sig helt tvärt för att det får vara färdigfördjupat för nu och börjar förklara  hur många ben myror har och hur svårt det är att rita av en myra, för den springer bara iväg hela tiden.



Penséinköp. Och så är vi framme. Vi gräver bort vissen ljung och S tar upp alla våra olika föremål på graven, en nalle, en kanin, några hjärtan och vi förklarar i vilka sammanhang vi satt dit dem. Vi sätter penséerna på finast tänkbara sätt och M och jag hör på när S säger till E: "Här ligger din största storebrorsa och sover. Men han finns liksom överallt också. Och han är jättesnäll."

Och så hemåt över Upplandsslätten för att hämta de andra barnen på dagis och i skolan. Och när vi väl är hemma och det är kväll säger S efter godnattkramen "Nu har jag kramat alla som lever i det här rummet." Och efter en blick ut i evigheten säger han "nu kramar jag dig också Ansgar. Kram kram" och kryper ner i sängen.

Första kvällen jag och alla fyra barnen var helt själva - M jobbade och mina föräldrar har åkt hem.

Så nu gällde det...att säga att jag var lite nervös innan var nog en underdrift. Jag insåg att jag var tvungen att ha en plan och underkände raskt alla fegisplaner som att äta på McD eller helt enkelt fara hem till en kompis. Någon gång måste man ju klara av det och det var idag.

Planen blev att bada E. De stora har aldrig sett henne bada och hon är förstås extra vacker och ljuvlig även då hon badar. Jag tänkte också att inför detta spännande perspektiv kanske de har lite mer överseende med att E kommer att ta tid och kraft från mig och det hade de också.

Det oväntade var att A krävde att även Pitor, hans favoritgummiorm (blå) skulle bada också. Pitor är väldigt - öh, dammig, om man nu får säga det om ormar, då han är med en del även på dagis och har både varit "till skogen" idag och med och dessutom stått med alla barnen och tittat på grävskopor, så jag insåg att Pitor nästan hade förtur framför E på badandet. Jag tyckte däremot inte att de skulle bada tillsammans, då grävskopedamm inte kändes som det bästa komplementet till Natusan BabyOil i badvattnet.

Jag löste det hela med att säga att Pitor naturligtvis fick bada men i en tom gb-glass-låda som var mer hans storlek än E:s "bebisbadkar". Detta anammades varmt, särskilt efter att jag tagit fram en "handduk i Pitorstorlek" (en tvättlapp) som Pítor kunde svepa in sin slanka lekamen i efter avverkat bad. Pitor fick också bada i vår Dovetvål som var "extra bra för gummiormar" sade A och hällde i en försvarlig dos i badvattnet.

Men nu var det E:s tur att bada. Medan jag hällde upp vattnet förklarade jag för de stora barnen att temperatur är väldigt viktigt för bebisar i badet och att man kunde känna efter med armbågen i vattnet. De reagerade alla på sina egna personliga sätt inför detta, S förklarade sorgmodigt för mig att om man vill veta temperaturen måste man ha en termometer. A blev så förtjust i att känna med armbågen att han skvätte ner rätt rejält i badrummet och H berättade för mig noggrant om hur bra just hennes armbågar var för vattentemperatursavkänning, att flera i hennes klass sagt att hon måste vara bäst på detta.

När vi alla var nöjda med vattnets temperatur slank det i några droppar babyolja och så E, naken, arg och sällsynt fager. Men hon blev glad när hon kom i vattnet, och hal. Plötsligt mindes jag skräcken jag kände när H var liten inför att bada henne, rädslan för att tappa bort henne i vattnet och skälet till att M fick sköta allt bebisbadande på den tiden. Åh, vad modig jag har blivit med åren.

Nu ville alla barnen hjälpa till och med varsin liten tvättlapp så strök de henne så försiktigt och fint över huden på magen och ryggen och det lilla röda håret på huvudet. Det finns få saker som är bättre än att se sina stora barn behandla familjens lilla bebis med så mycket ömhet!



Men jag måste säga att jag kände viss förskräckelse över hur nonchalant A bara slängde ner Pitor i hans badvatten och fullständigt försummade honom under hela den tiden han hjälpte till med E. S reagerade också, sade till A "Men han drunknar ju!" "Nejdå, han flyter - han är ju av gummi" sade A och det hade han ju rätt i.

Nu badade vi kavat den unga damen tills hon var alldeles ren och tog upp och torkade henne och så luktade hon sådär nybadat bebisgott i sin pyttelilla morgonrock (inte lika liten som Pitors dock) och alla var glada och nöjda.

H förmanade E "Nu låter du bli att bajsa på ett tag, nu när vi gjort dig så fin!" och S bara höll om henne och njöt. A torkade omsorgsfullt sin blåa gummiorm och förklarade för mig att han nu var "ren som en nybadad orm"och sade sedan sammanfattningsvis "Det är bara en PYTTELITEN människa och en LITEN LITEN orm som har badat, ändå har FYRA STORA MÄNNISKOR också blivit JÄTTEBLÖTA".

I v 38+3 föddes hon klockan 13.36 i ett kejsarsnittsrum på Akademiska sjukhuset. Vår andra dotter, vårt femte barn. E!

En liten ängel i himlen tog glädjesprång på närmaste moln och tre barn som väntade ivrigt hemmavid med mormor och morfar skrek rakt ut av glädje vid beskedet att det blivit ett lillasyskon, en tjej. "Det var jag som fixade det. Jag bedde till Jesus," anförtrodde H oss och tog åt sig äran för detta lyckade genusutfall. Alla i familjen utom A hade uttalat att det skulle ju vara roligt med en flicka, S av rättviseskäl. Men A som ville ha en hundvalp "eller iallafalll en bror" blev också glad och lycklig och har varit väldigt väldigt snäll mot den lilla. Som en värmesökande robot går han rakt på henne och ignorerar alla andra tills de har gosat klart...

E är vårt hårigaste nyfödda barn och vårt argaste - barnmorskan i operationsrummet skrattade fortfarande vid minnet tre dagar senare av hur hon skrek oavbrutet i en timma och en kvart efter att hon föddes, skrek redan på väg ut ur magen och slutade inte förrän själva snittet var slut och det var möjligt att försöka tutta. En viljestark ung dam. Och lungstark.

Hon har friskt humör och - tack gode Gud - friskt hjärta och verkar trivas hos oss.

Imorgon skall vi till bvc. Det ljuva vardagslivet som småbarnsförälder har börjat igen....wow!



Välkommen älskade barn.