Att få vara med

Idag har jag haft en av de bästa dagarna jag har haft på länge. Jag har nämligen fått vara med H i förskoleklassen.

Vi har sett fram emot det här länge, H och jag. Jag har längtat och H också, vi har planerat och gått igenom både schema och matlista för att se vad som väntar den här dagen. H har nogsamt förberett mig på att jag nog inte skulle få vara med aktivt på gymnastiken utan fick sitta och titta på och jag har nickat stillsamt och sagt att det nog blir bra.

Hon har också berättat vad som skall hända under musiklektionen så att jag skulle veta i förväg, hur jag skulle göra vid lunchen - hon berättade redan i morse att det skulle finnas en ledig plats vid hennes bord för att en flicka var i Göteborg, så då kunde jag få sitta där.

Jag har med andra ord fått ett kungligt mottagande. Av H som vaknade som en solstråle imorse men också av resten av klassen och fröknarna.

Jag var lite orolig att tonåringen i henne skulle ta över och att hon skulle tycka att det var dumt att jag var där. Men icke. Hon strålade mot mig, mimade att hon visste svaret varje gång hon räckte upp handen och inte fick frågan.

En av de bästa sakerna var på morgonsamlingen. Hon hade nämligen läsläxa till idag, en bok med titeln "Den gröna dörren". När vi klev ut genom dörren imorse sade hon "bara så att du vet kommer jag att läsa boken på samlingen idag". "Åh vad kul" sade jag men tänkte inte mer på det, tänkte att det var gruppens rutin att de med läsläxa läste upp någon sida av den..

Hon läste, oj, vad hon läste. Hon läste hela boken. Rösten var lite tunn och osäker först men hon läste kraftigare och självsäkrare för varje sida. Sedan berättade fröken att hon aldrig läst för hela gruppen förut och jag kände hur hjärtat svällde i bröstet. Och just detta hade hon valt att göra just den dagen när jag var där. Vilken triumf och vad glada vi båda var.

På gymnastiken, då jag tacksamt tog emot min sittplats i hörnet, såg jag hur hela gruppen tog hand om varandra, att man inte valde att göra aktiviteter just med en speciell kompis utan att alla kunde vara med alla och att H glatt gjorde övningar och stafetter med alla kompisarna. Åh, vilken ljuvlig känsla som förälder att få sitta och titta på.

I biblioteket fick barnen sedan välja nya låneböcker till den nya veckan. Och hon valde älvböcker, den nya favoriten. Vi hittade två stycken tillsammans och var väldigt nöjda. I matsalen fick jag sitta på frånvarande I:s plats och H:s klasskamrater konverserade mig med fantastisk finess, om hur det var att han en bebis i magen, om hur gammal jag var och M var och hunden var och H:s farfar och kusiner och annat.

På musiken, åh, på musiken satt jag och sjöng med och levde med H så intensivt när hon stack upp handen hela tiden och aldrig fick frågan för att musikfröken var lite stressad och inte ville höra trettioåtta barn berätta om vilken film de hade sett eller vem de skulle på kalas hos i helgen. Men jag visste att hon ville berätta att jag var hennes mamma och jag längtade själv efter att få sträcka upp handen och stolt förkunna vems mamma jag var.

Det var en härlig skoldag! Sedan visade H mig runt i de nya fritislokalerna och sedan kom H:s höjdpunkt på dagen: följa med mig till barnmorskan och lyssna på Minihopps hjärtljud. Hon fick också ställa sin fråga till barnmorskan, om bebisen var en pojke eller en flicka, men barnmorskan sade att hon inte kunde svara på det och H nöjde sig med svaret, efter att ha förklarat att Måns Zelmerlöv var det bästa pojknamnet hon kunde komma på.

Sedan åkte vi med A till lekochplask och fullbordade en toppendag.

Tack H! Tack för att jag fick vara med dig och se din skolvärld. Tack alla snälla fröknar och fantastiska barn.

Nu vill jag gå dit imorgon igen.


Oskrivna lagar



Vi tittar på Bolibompas utmärkta program Folkoteket, där barn kan få låna en spännande människa (normalt någon med ett intressant yrke) ungefär som en bok från biblioteket. De umgås med personen under en arbetsdag och är med i vardagen och ställer frågor.

Dagens "lån" är en kyrkogårdsvaktmästare och barnen är mycket intresserade - inte fullt lika intresserade som när den utlånade var Amy Diamond i förra veckan kanske, men väldigt spända.

Barnet på tv frågar kyrkogårdsvaktmästaren ifall det finns några "osynliga regler" på kyrkogårdar, ungefär som att man inte får vissla på bibliotek.

Mina barn börjar raskt hjälpa till genom att komma med de kyrkogårdsregler de själva kan, och de vet ju vad de talar om faktiskt:
-Hundar får inte gå in, även om de känner någon som är död.
-Man får inte begrava djur alls på kyrkogårdar utan bara i trädgården.
-Men man får sätta blommor och ljus och göra fint och prata med den som är död.

Så blir det tyst ett slag och säger S, med en förnumstig stämma som den som sätter slutklämmen på diskussionen:
-Och så får man inte gå på andras gravar. Inte ens om man tycker att de är fula.




Ansgars namnsdag

På H:s samling i skolan idag pratade de som vanligt om vems namnsdag det var och H hade räckt upp handen och förklarat att hennes döda bror heter Ansgar och att vi skulle tända ljus och äta glass ikväll av den anledningen.

                                 
Sedan hade hon kommit av sig lite och frågat om döda syskon "räknades".

Den underbara fröken hade förklarat att det gjorde de visst det och att det var bra att tända ljus för då kunde Ansgar titta ner och se att vi åt glass och firade honom.

                                                                                                                   


Kan man vara annat än glad åt sådana fröknar?

För egen del firar jag alltid Ansgars namnsdag med att skänka bort pengar till något ändamål som passar. Just nu känns det som att Haiti ligger absolut närmast till hands men det blir nog lite pengar till Födelsefonden också.

RSS 2.0