ANSGARS SYSKON

Som så många andra mammor rensar jag garderober inför hösten. Barnens först, sedan min egen (M klarar sin själv). För många är det skönt att rensa garderober. För mig finns det ett moment i samband med garderobsrensning som är starkt förknippat med oro.  Jag vet redan på förhand att det kommer att komma över mig. Jag vet hur det kommer att kännas, jag vet hur jag kommer att göra. När allt kommer omkring har jag städat garderoben många gånger sedan  2002.

Jag vet inte exakt var de ligger någonstans, vilken låda jag stoppat dem i den här gången. Men jag vet att de finns där. Och jag vet att jag borde slänga dem.

Men jag känner liksom på mig att jag inte kommer att göra det.

Så, när barnens garderober är färdigstädade är det dags för min. Det är bara att börja. Jag vet några kläder som skall ut och bort. Några andra som behöver lagas. Jag omorganiserar lite grann, bläddrar igenom tröjor inför vintern och kollar att de är hela. Plötsligt ligger de där, instuckna mellan några träningskläder…de blå byxorna.

De blå byxorna borde slängas.

De är för långa.  De är lagade – ja, tjugo gånger kanske. Resåren är dålig. De är slitna, färgen är nästan borta från dem. En gång i tiden var de intensivt blå och mjuka, tjocka, lyxigt sköna. Nu är de väldigt tunna och nästan grå. Jag använder dem nästan aldrig.

Men jag kommer inte att slänga dem idag heller.

Det är byxorna jag hade när Ansgar dog. Den där morgonen, när det bara var att klä sig så fort man kunde och springa ner till neonatalen/spädbarnsintensiven. Samma kläder som jag hade när jag själv nöddöpte Ansgar på sjukhuset. Samma kläder jag hade när jag höll honom när han dog.

De finns med på korten från den dagen. Men självklart innehåller de inga spår av Ansgar eller något, de är ju tvättade och de första åren använde jag dem väldigt ofta. Jag, som väldigt sällan bryr mig om att laga trasiga kläder, har pietetsfullt restaurerat dem när det blivit hål eller slitningar. Jag vårdade dem ömt, under några år. Men jag var löjligt noggrann med att inte packa ner dem som sjukhuskläder någon av de andra gångerna vi varit inne och fött barn.

De första åren använde jag dem väldigt ofta, som sagt. Lite för minnenas skull, men också för att de var sköna. Och - då för tiden – rätt snygga. Dessutom anpassade de sig på ett mjukt och vänligt sätt till en gravid eller nyförlöst kropp. Det var ju mjukbyxor, men liksom eleganta mjukbyxor.

Nu har jag inte burit dem många gånger de senaste åren. De är så lagade, slitna, etc. Jag har funderat på om jag skulle sy påsar av benen på dem, påsar att packa kläder i kanske? Eller om jag skulle spara dem lite mer på allvar, lägga ihop dem med Ansgargrejerna kanske? Eftersom jag ändå inte tycks kunna släppa taget om dem? Eller om jag, rationellt och intelligent, helt enkelt skulle slänga dem.

De tar nämligen inte så stor plats i mitt minne, inte så stor plats i verkligheten heller, för den delen. Jag har lyckats slänga andra Ansgar-förknippade saker och anser inte att jag håller så hårt i mina minnen. Så det rationella är verkligen att låta byxorna gå. De har tjänat mig väl och de förtjänar att vila.

Det är här garderobsrensningsmolnet kommer in i bilden, molnet som har hängt över min dag. För jag vet att garderobsrensning är ett sådant utmärkt tillfälle att ta farväl av byxorna.

Jag lägger dem med bestämd min i utrensningspåsen. Det är dags nu, fyra barn senare och nästan åtta år senare. Byxorna är inte något alls för mig. De har inget med Ansgar att göra, de minnena finns på andra håll. De har inget med sorgen att göra heller – det är inte så att jag använder dem för att sörja eller gråta ut vid. Jag vet ju inte ens riktigt var jag har dem om jag skulle stanna upp i vardagen och fråga mig själv. Det är dags nu.

Jag packar vidare igenom mina prylar. Tänker förvånansvärt lite på byxorna. Lyssnar på musik, det är tomt i huset för M och alla barnen är ute och målar falu rödfärg  i garaget. E sover i sin inne-vagn. Det känns skönt, beslutet är fattat. Jag är mogen nu.

När jag ser barnen och maken korsa över gårdsplanen för att komma in i huset och fika, går jag resolut till min kläder-att-slänga-säck och plockar ur byxorna. Jag har diskuterat och argumenterat med mig själv men det finns tydligen andra värden än de rationella.

Det här blev inte heller dagen då de skulle slängas.

Jag är helt nyförälskad i biblioteket. Kanske är det för att jag gått dit så mycket med barnen på våren, kanske för att de hade en skylt på dörren att de skulle skaffa den typ av bredband som innebär att man bara kan ta med sin laptop och sätta sig där. Eller så är det det faktum att de har en maskin som gör att man kan välja på vanligt och kolsyrat vatten, båda iskalla, båda gratis, när man har barn som skriker av törst (och lust att prova på roliga bubbelvattenmaskinen). Eller så är det att man kan hyra filmer där, bra filmer, sådana som man vill se, och ha dem i en hel vecka, vilket är det man måste i en fyrbarnsfamilj för att det skall bli av att man ser dem. Eller så är det bara så att gammal kärlek inte rostar. Jag har alltid gillat bibliotek. Stora tysta rum fyllda av böcker. Vad mer kan en flicka begära?

Jag var där och lånade böcker åt samtliga familjemedlemmar (öh, med undantag av E) att ha under semestern. Alla fick två stycken lånade åt sig. Så jag tänkte berätta här om dem, kanske är det ett sätt att lära känna oss som familj att titta på vad vi läser? Eller så är det bara ett sätt att lära känna mig, eftersom jag har valt böckerna. Eller så är det ett sätt att lära känna hur jag ser på oss som familj, eftersom jag har valt böckerna åt familjemedlemmarna.

Hm. Det är ju det själva bloggen handlar om också. Så detta måste med andra ord vara ett väldigt representativt inlägg. Bra, då har vi bestämt det. Ett representativt inlägg om semesterläsning.
Kanske dags att börja skriva på det?

Nä.

Innan jag börjar berätta måste jag bara skryta med att H just kom upp och berättade att sedan hon gick och lade sig halvåtta så har hon läst hela boken Gummi-Tarzan (av Ole Lund Kirkegaard). Hela boken. Jag är så stolt över henne. M är också stolt. Han är dyslektiker och är inte så säker på att han skulle ha tagit sig igenom hela den boken på tre timmar.

OK, här kommer böckerna.




M: stackarn har inte semester förrän om en vecka men eftersom vi far iväg innan honom och jag ändå var på biblioteket och roade mig, fick han också sig ett urval. David Baldacci: Sanningen och Alexander McCall Smith: Den gode maken på Zebra Drive. Baldacci för att det är spännande och McCall Smith för att det inte är spännande. Så kan han liksom välja vilken typ av semester han vill ha.


H: hon älskar Daisy Meadows (allvarligt, läs pseudonymen en gång till. Det är ungefär som om Fredrik Lindström skulle ge ut böcker under namnet Pompe Pompös) så hon har fått låna Tindra, månälvan och Nova, månstensälvan. Alla böckerna handlar om två flickor som är vänner med älvorna och i alla böckerna har älvorna råkat illa ut pga den ondskefulle Kung Bore och dennes otäcka svartalfer som alltid försöker förstöra för älvorna och alltid, alltid blir upptäckta och överlistade av de smarta flickorna och de vackra älvorna. Det är också mest för Hs skull som jag fått med mig vår gemensamma godnattbok (fast jag vet att jag inte kommer att läsa saga speciellt många gånger när barnen har mormor och morfar att välja på också) Diamantmysteriet av Martin Widmark.



S:  första fråga vid kvällssagan är alltid "Är det där verkligen sant?" och om det inte är det så undrar han varför någon har skrivit ner det i så fall. Så det fick ju bli något som var sant. Det blev alltså David Macaulay: Så funkar maskiner och redskap, som enligt omslagstexten handlar om vardagliga ting i vår omgivning - bilen, rulltrappan, symaskinen, blixtlåset och mer än hundra andra maskiner och redskap. Låter helt perfekt med tanke på allt som han går och funderar på. Den blev det, och Castor snickrar av Lars Klinting. Snickra gör vi mycket här hemma (håller på att bygga en lekstuga) så det är spännande. Man kanske inte kan säga att Castor snickrar är direkt sant. Men den innehåller en massa bilder på namngivna verktyg och ritningar på verktygslådor, så jag tror att den kommer att passera hans stränga censur.


A: har också en snickeribok i sin ryggsäck. Mulle Mecks första bok: Snickra. Ungefär samma grundintrig som i Castor snickrar men utan de tekniska finesserna. Däremot då den "asacoolla" Mulle Meck att titta på och lära av...Och sedan blev det Rut och Knut tittar ut på naturen: Kottar och klorofyll som jag hoppas skall vara lite rolig och inspirerande och stärka friluftslivskillen inom honom. Det var både sånger och tips om saker man kan göra i naturen och intressanta upplysningar. Perfekt för den snart-fyraåriga renässansmannen helt enkelt.


själv:  har jag fått med mig Martin Lönnebo och Stefan Edmans Jordens och själens överlevnad, som jag velat läsa länge men inte fått tag på. Och så fick det bli Bo Balderson Mord, herr talman. Politisk humor blir snabbt gammal i och för sig men hos Bo Balderson åldras den med grace.

Ja, det var det det. få se om jag kan få någon av barnen att bjuda på en recension av något slag. Det borde kunna bli intressant. Om jag får det och om det blir det, kommer den att synas in a blogg close to you, the summer of 2010.

*****
Läs även vad andra bloggare skriver om BIBLIOTEK  SEMESTERLEKTYR  DAVID BALDACCI  ALEXANDER MCCALL SMITH DAISYMEADOWS  MARTIN WIDMARK  BO BALDERSON

Sedan E föddes har H haft lediga måndagar. Vi har gjort olika saker - ibland strosat omkring i parker och lekparker, ibland varit på museum eller bibliotek, ibland hälsat på folk...

Idag var den sista gången för den här terminen och så gott som sista gången. För i höst börjar skolan. Skolan, som är obligatorisk måndag-fredag. Min stora fina H. Och våra härliga dagar!

Idag blev inte så annorlunda just. Hem en sväng efter att ha lämnat killarna, sedan lekparken med lunchfika och diverse uppvisningar. Just nu är H väldigt inne på armgång, och hon har kommit långt. Första gången vi var på just den här lekplatsen kunde hon gå armgång på tre stänger. Nu kan hon gå hela vägen, både framlänges och baklänges och sidledes. Till sin lycka upptäckte hon idag att denna utmärkta lekplats också har en "hög" armgång, alltså högre ovanför marken. Den testade hon några gånger och var mycket stolt.

E sov och sov och sov. Hon är lite förkyld nu så idag har hon i princip sovit utom när jag väckt henne för att ge mat. Ikväll var hon vaken och alert och leende i någon timma, men för övrigt har hon gjort väldigt lite väsen av sig.

En liten stund vill H vara mindre än hon är. Hon sätter sig på gungan och vill ha fart, fast hon kan själv. Jag har märkt att det är en viktig ingrediens på de här "lediga dagarna med mamma" för alla barnen - alla av dem gör något som gör dem mindre och måste-bli-omhändertagen under de här dagarna. Kanske vill de kolla att de fortfarande får vara små fast det finns en som är mindre? Och fart får hon. Jag minns från min egen barndom att de modigaste mammorna på lekplatsen kunde ge sådan fart att de sprang under och genom gungan och ut åt andra hållet. Jag är inte så modig. Men så mycket fart jag kan, ger jag. Hon tjuter förnöjt. Idyllen hägrar.

Det här med picniclunchen är avklarat på två minuter. Det finns ju massor att göra och många barn att leka med. På biblioteket blir det intressantare, så många böcker att välja mellan. Vi har kommit överens om att låna ALLA LasseMaja-böcker som vi inte redan har läst för att ha på semestern. Varenda Martin Widmark-bok förutom Guldmysteriet, som vi äger, är utlånad. Men vi hittar några Älvböcker som hon inte har läst och en bok om hur man gör frisyrer.

Hon springer i några vattenspridare som vattnar Enköpings parker. Hon blir härligt blöt mitt i solskenet och vi sätter oss på en bänk och avnjuter en strutglass medan hon förklarar för mig om varför hon skall bli doktor när hon blir stor.
-Jo, för jag kan  ju allt om kroppen. Du vet, jag har ju min skelettbok och där har jag läst om allting med kroppen. (Det stämmer att skelettboken läses ofta. Hon förvånade optikern när vi var på ögonmottagningen med att säga "ja jag läste just på om ögat och synen igår kväll och alla nervtrådar som går") så då kan jag ju faktiskt hjälpa folk som är sjuka och säga att "det är dina muskler som måste bli starkare" eller "nej, fast det finns medicin som kan göra dig bra" och så blir de bra och friska och tycker att jag är jätteduktig.

Jag tycker att hon är jätteduktig. På allt. När blev hon så stor och förståndig?



Innan vi hämtar killarna landar vi hemma för att lämna in veckohandlingen i kyl och frys och skåp. Hon sätter sig vid datorn. Jag tar min laptop och sätter mig bredvid. Plötsligt känns det som att hon är tonåring.

Känslan förstärks när det är dags att åka och hämta grabbsen och hon säger "jag kan stanna hemma, får jag det?" Hon får det - vi har försökt att uppmuntra henne att vara själv hemma när vi bara är borta några minuter och hon har inte velat. Men idag vill hon. Jag skriver upp kortnumret till min mobil och lägger bredvid henne och förklarar att man ibland måste trycka in knappen extra hårt på telefonen bredvid datorn. "Jaja, mamma" säger hon. "Om du blir rädd eller så är det bara att ringa. Jag låser om dig. Svara inte om det ringer på dörren, men svara i telefonen." "Jaja, mamma".

Jag tar E i bilbarnstolen under armen och går. Redan när jag kör ut från uppfarten vill jag ringa men behärskar mig i en hel minut.
-Hej, det är mamma.
-Hej mamma.
-Går det bra?
-Ja (dataspelsljud i bakgrunden) Jag måste lägga på nu, hejdå. Klick.

När jag kör in på dagis parkeringsplats ringer jag igen. Hon har ju kunnat bli jätterädd på den här korta tiden, lyssnat efter ljud i vårt tysta hus och inbillat sig saker.
-Hej, det är mamma.
-Mamma! Jag spelar faktiskt dataspel. Klick.

När killarna är hämtade, E pussad och kramad och alla sitter fast på sina platser i bilen ringer telefonen.
-Hej gumman, hur är det?
-Jo, mamma, jag vet inte hur man gör rutan på skärmen större.
-(förklarar) Hur går det då? Är allt bra?
-Mm. Hejdå. Klick.

Separationsångesten. Den är alltid värst för mammorna.

*****
Läs vad andra bloggare skriver om ARMGÅNG  GLASS DATASPEL  ENSAM HEMMA

(intressant?)

Bellman har återvänt till våra liv. I kväll skrev nämligen H ett brev till honom och bad honom skicka en rolig historia om tandfen. 

Jo, för visst kommer ni väl ihåg?

Kära bloggläsare, har ni någon aning om hur svårt det är att googla sig till roliga historier om tandfen? Och dessutom roliga historier a la Bellman? När man redan har använt historien om "vad gör tandfen med alla tänderna? Hon tänder en brasa."? Det tog sin lilla tid kan jag säga men jag vill stolt berätta att H imorgon kommer att hitta en liten lapp med en ny "rolig" historia under sin kudde.

Kudden ligger för övrigt i källaren, liksom alla barnens + Ms kuddar. Även madrasser, påslakan och människorna själva residerar där för tillfället. Det är nämligen väldigt väldigt varmt här på övervåningen. Och väldigt varmt i källaren. Väldigt varmt är svalare än väldigt väldigt varmt. Så nu ligger de där i en lång rad. Det ser ut som ett väldigt litet och väldigt varmt scoutläger.

Har jag förresten berättat om när H skulle återge Bellmans historia om tandfen för "snygge-M"? "Snygge-M" är inte bara snygg och hela nio år, han delar dessutom H:s förtjusning över att berätta roliga historier. Så när hon hade hört honom berätta ett par tre Bellmanhistorier beslöt hon att bidra till underhållningen genom att berätta en historia som hon faktiskt fått, i ett brev, av Bellman själv. Det trumfar ju absolut en Bellmanhistoria som man läst i en bok, eller hur?

Snygge-M:s mamma och jag satt vid samma bord och lyssnade och log. Jag log för att M har ett mycket bra grepp om hur man berättar en historia, vikten av att pausa på rätta stället och hur man får med all information som lyssnaren behöver. H skulle kunna lära sig lite retoriska grundkunskaper av honom.

För när H berättade sin historia blev den "vad gör tandfen med alla tänder?" "jo, hon gör upp en eld och slänger tänderna på den" - och så väntade hon på skrattet. Det är ju bara en av Snygge-M:s alla kvaliteer att han var vänlig nog att skratta ändå.



Nu kanske spänningen har stigit tillräckligt mycket för att jag skall kunna redovisa vad nattens roliga historia blir?
Det dumma med att spänningen stiger kanske är att ni förväntar er en rätt rolig historia, men det är det egentligen inte. Det som var vitsen med att stegra spänningen var att alla bloggläsare skulle förstå och sätta sig in i hur svårt uppdrag det egentligen var att fixa en sådan.

OK. Här kommer den. Men håll i huvudet kvaliten på den förra och förvänta er inga större framsteg.

Vet ni vad tandfen heter som tar brandsoldaternas tänder? -Brandfen
Vet ni vad tandfen heter som tar hand om tänder som man tappat när man är och badar? -Strandfen.
Vet ni vad tandfen heter som tar tänder som man tappar på lekplatsen? -Sandfen.
Vet ni vad tandfen heter som bara jobbar på helger? -Iblandfen.
Vet ni vad tandfen heter som tar fåglarnas tänder? -Andfen.

Japp. Sån humor har vi här hemma.

*****
Läs även vad andra bloggare skriver om BELLMAN TANDFEN ROLIG HISTORIA HUMOR

(intressant?)

Var hemma hos kompisen C idag. Vi pratade om vad man kan veta eller gissa om sitt barn tidigt i utvecklingen. Det fick mig att fundera - kan man som förälder faktiskt veta något om barnets personlighet eller temperament eller så redan från början? Finns det tecken?

Jag har ju så många barn så jag tänker att jag borde ha kunnat märka någon skillnad på dem redan från start. Försöker fundera tillbaka på hurdana de var när de var ca 2 1/2 månad, som E är nu.

Ansgar fick vi ju inte ha så länge. Men redan under de korta dagarna med honom fantiserade vi om vem han var. Vi tyckte att han verkade viljestark, och gladde oss åt det. Vi förstod det som att han var en intensiv karaktär med ett ganska hett temperament, snar att reagera och tala om hur han ville ha det. Tänk om vi fick en liten blick in i vem han är, av den eviga gnistan inom Ansgar...tänk vad spännande om vi på något sätt fick en känsla för hans person på de korta dagarna. Jag har en bild inom mig av VEM han är. Jag önskar bara att jag visste VAR han är...

Iallafall - är väl alla barn viljestarka och temperamentfulla? Behovet av att få sin vilja fram - och det rör sig ju mest om mat i början - är ju livsviktig för en bebis.

Funderar vidare. H i sin tur var tidigt en social ung dam. Vi brukade skoja om att hon lärde sig le enbart för att hon ville att folk skulle titta på henne och beundra henne. Hon lärde sig ju att tala väldigt tidigt och kanske var det i samma syfte? Kommunikation, gemenskap - och publik. Stämmer det med hur hon är nu? Ja, väldigt väl. Verbal, social, gillar att visa upp sina förmågor.

Hon kändes också ansvarsfull redan som ung. Minns så tydligt när en kusin anklagade henne för att dra honom i håret och hon svarade "näej, inte drog håret, slog huvudet". Hon tar ansvar - som väldigt van storasyster söker hon till och med gärna upp ansvar. Det finns en ambition i henne också, en som började märkas redan när hon i tvåårsålder tittade på friidrott på tv och sade "H kan också" när nytt världsrekord sattes i längd. Sedan övade hon hela eftermiddagen. Hon har ju inte gjort det än, men vem vet. Vill hon, så kan hon. Det vet vi.

S - när han föddes skickade jag sms till kompisarna - som jag har skrivit om redan i den lilla informationslänken som du får fram om du klickar här -  och sade "jag har fött en tankspridd professor". Och si, det är just precis det intryck man får av honom idag. Hur visste jag det? Det är ju för tidigt för att se om han blir en professor - även om tankspriddheten är rätt lätt att se nu. Men hur kunde jag veta det på BB? Det var en känsla jag hade.  

Tanken flög också genom mitt huvud där i sängen på BB - "den här kommer att bli präst". Och nog har han en del prästerliga drag - framför allt omsorgen om andra, sin intuitiva känsla för rättvisa och sin ovanligt välutvecklade empatiska förmåga.

A var så arg när han var liten, för han hade ont, kolik, gulsot, krupp...men sedan sprack hans personlighet ut i full blom när han var fem-sex månader och då var han g l a d. Lika glad som han förut varit arg. Och den intensiteten finns kvar, liksom en längtan efter att förmedla det han känner och tänker - en pedagog bor i honom tror jag. Kunde vi skymta den mitt i koliken? Kanske - kanske ville han undervisa oss om hur vi skulle göra för att han skulle må bra. Men kanske är alla sådana tankar övertolkningar... ett drag fanns där från allra första början iallafall: noggrannheten med utseende och personlig hygien.

När de andra barnen sitter i leran och glatt klämmer den mellan fingrarna, sitter A bredvid, långt från varje smutsfläck och torkar pedantiskt sina händer med en liten handduk han tagit med sig just för det ändamålet. När han var liten var han en spybebis som alla våra ungar varit - men i motsats till sina syskon och de flesta barn jag sett mådde han mer illa av själva blötheten på kläder och så än av att han just hävt ur sig sitt maginnehåll. Och som något större men mindre än nu fick vi lov att byta tröja när han fick mikroskopiska dammkorn på den.

Den spännande frågan är ju - vad kan vi se hos E idag? För en treårig E har vi ju ännu inte sett, så allt "spående" om vem hon kan vara kan man ju gå tillbaka och kontrollera och alltså få svar på: kan man veta något om henne redan nu?

Ja, redan från början verkade hon noggrann. Hon åt noggrannt, med en slags prudentlig ordentligt-bordsskick-attityd över själva greppet om bröst eller flaska. Hon åt kontrollerat och koncentrerat, målmedvetet. Vidare kan jag säga att estradören i henne nog är betydligt mindre än den som bor i H och A. Hon har andra mål i livet än Idol 2025, jag skulle tro att hon kommer att bli en sådan människa som hellre fotograferar eller iakttag ett offentligt skeende än deltar i det. Hon trivs bra mitt i smeten med alla syskon men ler blygt snarare än ett strålande självsäkert 1000-wattigt när hon har publikens öga på sig.

Ja, nu har jag spått. Vi får väl gå tillbaka till det här blogginlägget om några år och se...

*****
Läs även vad andra bloggare skriver om PERSONLIGHET  TEMPERAMENT TIDIG UTVECKLING