Bilirubinlägg
Idag hade bilirubinvärdet sjunkit, det var bra. Vi väntar fortfarande på ett leverprov som måste vara OK men är det det så är vi friskskrivna. Så det är bara att hålla tummarna och försöka lugna sin oro.
Livet börjar närma sig våra rutiner här hemma annars. Alltså inte så att A är ett extremt tidigt barn som redan har rutiner, men resten av familjen har ju sina göranden och låtanden och idag började dottern på dagis igen. Imorgon skall båda storbarnen gå.
När hon kom hem från dagis idag ville hon hälsa på A och gick in i sovrummet med orden: "A min lille gosegubbe, har du saknat mig många timmar idag?" Gulligt va?
S har världens mest kärleksfulla blick när han ropar "webbe, webbe" till A. Och det gör han så fort han ser honom, och så skall det gosas och gullas och klappas och kramas och pussas, med och utan napp. Det är ett puss-språk som bara den invigda kan förstå, jag gör det inte - när skall det vara med napp och när skall det vara utan? Ungefär som blomsterspråket fast mindre dyrt i inköp.
Dagen D eller C kanske....eller varför inte Dagen A?
Undrar just om detta inlägg kommer att bli långt med alla detaljer som jag längtar efter att skriva, eller kort - familjemedlemmarna är ute på olika äventyr: H och maken har tagit bilen till veterinären
med vår hund (tydligen har vi inte bara öronbarn utan också öronhund =)), S och mormor är ute och går en glasspromenad och själva har nyfödda A och jag haft amningsäventyr som lämnade honom matt och utslagen sovande mitt i vår säng. Vi får se hur länge friden varar.
Redan den nittonde juli kom A till världen - det var planerat, sedan länge, till den 20e! Vi var på inskrivningssamtal den artonde och de sade att de hade massor av snitt den tjugonde men inget planerat till den nittonde och ville vi få barn redan då?
Hmmm....strafftidsförkortning, för en höggravid, i mitten av en VARM
sommar - vad trodde de att jag skulle välja?
M mumlade något om att vi skulle åka och köpa duschkabin men jag negligerade duschkabinen modigt och taktfast och sade JAAAAAAAAAAA....
Det var väl det mest positiva med det inskrivningssamtalet - det och att jag bara gått upp fyra kilo sedan min mvc-inskrivningsvikt, det var roligt! - grej på grej strulade till sig vad gäller själva snittet. För det första det där otäcka eksemet på magen, sedan hade det lett till att det blivit ett sår
längs ärrkanten efter S snitt, sedan låg moderkakan på väggen PRECIS där man brukar snitta, så man kunde inte snitta där och sedan visade det sig att A, som dagligen och stundligen legat med huvudet fast förankrat mellan mina revben och baken neråt, precis som de andra, rörde sig helt fritt där inne och kunde lägga sig i ett väldigt högt tvärläge bara för att retas. Jag såg hur den stackars snittläkaren blev mer och mer förtvivlad, men hon uthärdade starkt.
Jag frågade om jag var deras värsta patient någonsin ohc hon svarade "nej, det vill jag väl inte säga, men det är en utmaning det här".....
Nu HÖR jag från vårt sovrum att A bajsar. De är söta när de är små...
Iallafall. Så det där ledde till en nervös natt för mig. Vi sov på sjukhuset, mamma och pappa var hemma med storbarnen och H hade pratat hela kvällen om att hennes bebis skulle komma imorgon =)
Snittet gick faktiskt riktigt bra. 0908 - en minut innan Ansgars födelsetid - föddes han, då hade de stått och varnat mig att det brukar ta längre tid för varje barn - men det här snittet gick jättefort - med APGAR 9-10-10, precis som Ansgar. Läkaren berättade efteråt att precis när de skulle lyfta ut honom så vände han sig med huvudet rätt och blev alltså ett lätt snittbarn! I papprena sedan står det "huvudläge" - har aldrig fött ett barn i huvudläge förut!
Och så var han så söt! Och hade (har fortfarande, men vem vet hur länge) massor av brunrött lockigt hår (inte lockigt när det hade torkat) och MASSOR av fosterfett. Och skrek, skrek, skrek genom hela snittet. Inte lite heller. Han fick ligga på min bröstkorg efter undersökningen och var bara så gullig och arg - Ansgar var också sådär arg, H började ju amma när hon var sådär två minuter gammal - försöka iallafall - och S var det ju så dramatiskt med att de bara sprang med honom ... men jag fick illamåendekänslor så narkossköterskan langade över honom till M och då blev det
bra igen.
Sedan var det en liten rolig stund när en av snittläkarna frågade efter namn och jag berättade om alla våra bibliska namn - funderar på att kalla våra barn för Rural Kids With Biblical Names - de undrade vem A var i Bibeln och jag fann mig hålla en liten religionshistorisk föreläsning för sjukhuspersonalen där, mitt i snittet. Absurt.
Vi fick ligga tillsammans på förlossningen efter snittet och slapp bli uppdelade som jag varit rädd för. Som vanligt hade jag otroligt kort tid innan jag kunde röra på tår och ben - redan innan de snittat färdigt så hade jag lyft på båda benen. Skönt!
Så var det det vanliga med att ta sig igenom smärtan, blodet etc och allt dropp och allting - det är så VÄTSKEFYLLT att föda barn tycker jag och på kvällen kunde jag gå några steg - på natten blev jag så arg på en sköterska så jag gick hela vägen ut till avdelningsköket och värmde en vetekudde och
först efteråt kom jag på att jag visst inte skulle kunna röra mig ännu.
Barnen höll jag på att säga, storbarnen får jag väl säga nu, kom på besök redan den första dagen. H skrek "var är min bebis?" och satte sig i mitten av sängen och höll honom koncentrerat och liksom högtidligt i 45 minuter, smekte kinden, pussade munnen, sade "jag GILLAR bebisen" och var
allmänt bara så underbart storasysterkär. S, han gjorde sitt "sött-djur-ljud" (gulligulligulli låter det som med gullegullröst) och började sedan arbeta koncentrerat på att dra ur mitt dropp. När det inte
gick så försökte han flytta sängen.
Han blev ju bara SÅ stor när han kom till BB. Typ dubbelt så stor som vanligt. Kommer ihåg att jag tänkte samma sak om H när S var nyfödd...
Dagen därpå var det hjärtul och som vanligt åkte jag rullstol ner - men blev så glad att han mådde bra att jag faktiskt GICK upp till avdelningen och träffade på vägen av snittläkarna som bara stirrade och sade "men det varväl igår vi snittade dig? Kan du GÅ idag?" - jag har aldrig återhämtat mig
så snabbt från något annat snitt, jtäteskönt var det, jag ville bara ut och gå - mår mycket bättre nu än för två veckor sedan måste jag säga (fast äter ju smärtstillande förstås).
Sedan kom ju gulsoten, den hemska gulsoten. Han nådde värden på över 300 och fick solas, väldigt traumatiskt för mig men läkarna envisades med att det egentligen inte var så hemskt alls, och det var bättre än vad jag trodde, i och med att vi kunde ha honom på vårt rum och ligga bredvid honom i lampan (fast man fick ha solglasögon). Han ville absolut inte ligga själv så jag sov i solglasögon på nätterna och låg med hans kropp tätt tryckt till mig.
Bilirubinvärdet är fortfarande inte bra. Oroar mig för att det skall vara något allvarligt, skall tillbaka och träffa en barnläkare imorgon. Usch!
Men han är så söt och äter så fantastiskt duktigt. Vilken glädje det var när han fattade amningen och vad duktig han är på att tala om när han vill käka...
Det blev den långa versionen det här =) Grattis till alla som orkat läsa så här långt, ni är
a) uthålliga
b) inlevelsefulla
c) sympatiska
Kvällssaga i retur - eller vem fick mardrömsnatt nu?
-Jag skall köra bilen, själv. Du får följa med om du sitter i bilbarnstolen. Du får inte ta loss händerna (hon flyttar själv ibland på sina armar så att de inte "sitter fast" med säkerhetsbältet). Vi skall åka till affären. Jag skall ta lilla vagnen och köra själv. Du kan få hålla i flaggan, om du vill.
-OK, vad skall vi köpa då?
-VI skall inte köpa, jag skall handla. Jag skall köpa en mjölk och lägga den i vagnen. Sedan skall vi gå till kassan och betala. Det blir inget godis (också en replik som hon hört riktat mot sig några gånger tror jag =)).
-En mjölk alltså. Är det allt vi skall ha handla?
-Jaa. Sedan skall jag köra bilen hem och du skall sitta i barnstolen och sjunga. Du kan sjunga "små grodorna" om du vill. Sedan, när vi har kommit hem, så skall jag ta mjölken. Och så skall jag hälla den i dina tuttar. Och så skall jag dricka den och tutta som en bebis.
Jag slutade amma mina barn vid nyår, allt för att de inte skulle vara alltför amningslystna när bebisen dyker upp. Att amma två samtidigt var nämligen JOBBIGARE än jag hade trott och jag kan inte se mig själv klara tre. Men det verkar som att tanken har kommit tillbaka till min dotter. Helt oprovocerat av mig kan jag säga.
Men hur skall det nu gå med min enbarnsamning?
Tillbaka...
Visst har yttervärlden trängt sig på genom att t ex bilverkstaden ringt och meddelat att femtontusen är ett fyndpris för den aktuella reparationen osv - men på det stora hela har idyllen fått härja fritt med oss.
Å andra sidan är ju en idyll lite vad man gör den till...antingen trivs man när allt är bra eller också så kräver ens själ Den Dramatiska Sidan av Saken...
S har glatt solat sig i glansen av sol, hav och lycka. Förnöjsamhet har strålat från hans ansikte när han vadat omkring, lekt vattenlekar, tittat på spännande grävskopor, åkt på axlar och sovit i vågsvallet på båten. Förtjusta skratt har varit hans favoritljud under dessa salighetsveckor...
För Hs del är inte idyllen tillräckligt rolig utan en och annan kamp, och en och annan djupt utlevd känsla. När hennes morfar tog med henne på Liseberg så var glädjen fullständig för varje "åk" de tog, men sorgen outhärdlig varje gång ett "åk" tog slut. Hon har också hittat sätt att verbalisera denna dramatik - och dramatik är det, av äkta melodramklass...detta är ett rätt typiskt meningsutbyte:
H: (har roligt i badet)
Vuxen: Nu är det dags att sluta bada och gå och lägga sig!
H: Nej! Jag vill inte! Jag vill bara bada, jag vill vara här!
Vuxen: Nej, nu är det som jag säger, dags att sluta.
H: Då FÅR jag aldrig mer bada då! (storbölar)
eller
Jag: Nu förstår du H skall mormor och morfar passa dig ikväll så skall pappa och jag gå ut på restaurang.
H: Nej! Du får inte åka! Du skall vara här! Mormor kan åka!
Jag: Nej, mamma och pappa vill åka iväg. Men mormor och morfar passar dig och så ses vi imorgon bitti.
H: Då blir jag ALLDELES ENSAM!!!
Den värsta varianten av detta kom härom kvällen, när jag blev avbytt av barnens far när det gällde att "ligga bredvid" när de skulle sova för natten. M var så snäll och välvillig för att jag också skulle få sitta lite på en altan och njuta, så han kom in och sade att han kunde ligga och verka sövande medan barnen somnade. Sådant accepterar inte en första klassens drama queen utan protester.
H: Mamma!!! Mamma skall sova här! Inte du pappa.
M: Men mamma måste göra något annat, jag kan ligga här lite.
H: Då HAR jag ingen mamma då!
För min egen del så påverkas idyllen alltmer av den ökande trångboddheten hos nästa lillbebis som kommer till oss. Mest är det fråga om förnöjsamhetsvarianten. Men vi skall väl inte förneka varifrån H fått sina gener....
M: Är du trött? Vill du att jag skall köra bilen?
Jag: (som också älskar att köra bilen, och i hemlighet verkligen längtar efter att köra, men av obegripliga hormonanledningar använder martyrrösten) Nejdå, jag kan hjälpa dig lite om du känner dig trött. Visst kan jag nog köra.
M: Men det är ingen fara. Jag gillar att köra, jag kan köra en bit längre.
Jag: ja, om du inte vill ha min hjälp förstår jag ju det. En del tycker ju att gravida kvinnor är som höns.
M: Vill du köra så får du gärna det.
Jag: Ja, som sagt, säg bara till om jag kan göra ditt liv lite enklare. (drabbas plötsligt av Basil Fawltys personlighet) Jag kanske kan stanna och kolla lufttrycket i däcken också och kanske lägga mig ner på marken och kravla under bilen och känna efter om oljefiltret sitter fast ordentligt.
M: Öh...nejdå...jag bara tänkte att - ja, du brukar ju gilla att köra bil och om du ville det så...men vi kan prata om något annat.
Humörsvängningar? Jag? Inte då? Det är bara ett klart fall av ärftlig D.Q. Jag är helt oskyldig. Allt som jag inte kan skylla på hormoner kan jag skylla på gener.
