ANSGARS SYSKON

I natt när jag gick in till mina ännu icke sovande barn sade A med förtrolig röst.
-Mamma, jag skall berätta en sak för dig. Kom närmare!

Jag kom närmare och han viskade högljutt:
-Jag kan lova dig en sak!
-Jaha, vadå?
-Jo, du vet ju att jag är storebror nu? Till min lillasyster?
-Ja...
-Och jag älskar E jättejättemycket. Jag kan hjälpa till att ta hand om henne.
-Det var snällt.
-Nu skall jag berätta min grej, mamma.
-OK, jag lyssnar.
dramatisk tystnad.
-Jag skall inte stoppa E i skorstenen.
-Det tycker jag var ett bra beslut.

För det tycker jag. Inte för att det direkt har funnits i min oroslista, men min oroslista är alltid beredd att utvidga sig till att omfatta även de mest aparta idéer. Det är därför den är så lång och detaljerad.

Jag kramar honom och reser mig upp för att gå ut när han säger:
-Vet du varför då mamma?
-Öh..varför du inte skall stoppa henne i skorstenen?
-Ja! Jag har ett jättebra skäl.
-För att du älskar henne?

Tystnad.
-Hon skulle ju aldrig få plats. Inte nu när hon har blivit så stor.

Tack för det, Nutramigen.


*****
Läs även vad andra bloggare skriver om STOREBROR LILLASYSTER  SKORSTEN

(intressant?) 

Var på lekplats idag med S, A och E. Medan jag och E var och tog hand om tjejgrejs (byta blöja) så slog sig grabbarna i slang med två trevliga damer i 55-60-årsåldern.

När jag kom tillbaka satt alla och skrattade gott åt något som A hade sagt, om att gungning var bättre än att prutta högt och damerna introducerade mig. De förklarade att de hade barnbarn i mina söners ålder. "Jag är farmor," sade den ena damen, och den andra berättade att hon var mormor.

-Ja, jag ser det, sade A.
-Kan man se det? sade damen förvånat. Syns det i ansiktet på något sätt?
-Ja, du är gammal som en mormor, svarade A.

Två trevliga damer, som sagt. Så ingen tog illa upp, inte ens när A pekade på damens (ytterst klädsamma) rynkor kring ögonen för att bevisa sin tes.

Var på Apoteket med A och E idag, för att hämta nya fräscha burkar Nutramigen.

När vi väntade i kö så kom en äldre dam som gick långsamt och hade ont, så jag reste mig själv och A upp och lämnade plats. A böjde sig ner och förklarade detta märkliga beteende för E i bilbarnstolen:

"Ser du de där stolarna där? Ser du att de är vuxenstorlek allihopa? Jo, så det betyder att bara vuxna skall sitta i dem. Barn får sitta i dem om inte vuxna finns. Men när vuxna finns skall vuxna sitta i dem. Titta här (börjar räkna med fingrarna mot alla stolarna) stor stol, stor vuxen sitter i, stor stol, stor vuxen sitter i - hela vägen. Blir du ledsen lilla E? Var inte ledsen, jag skall berätta en hemlis för dig. (böjer sig ner mot E och teaterviskar) Vuxna tycker det är roligt att sitta på stolar, de fattar inte att det är roligare att springa omkring. Så sen när du har blivit stor och slutat vara bebis och blivit barn, då kan vi springa omkring och då sitter alla vuxna på stolarna och tror att de har roligt och då springer vi och VET vi att vi har roligt."

A och jag var på lekpark idag. Där fanns några buskar med roliga slingriga gångar i och medan E sov gott i vagnen utforskade A "skogen" som han kallade det. Sedan kom han och bjöd in mig i sitt "hus" i buskarna. Ringklockan var ett speciellt löv och jag var så välkommen på besök.

"Så här vill jag bo när jag är stor," förklarade han och eftersom vi just funderar lite på inredning och möblering hemma var jag såklart nyfiken på vilka visioner han hade för sitt framtida boende.




Jodå, det fanns visioner, så här skall det se ut:


** Fyra toaletter, en "rostig", en "ny", en "mysig" och en ospecificerad
** Två datarum
** Ett bord med två stolar (resten av stolarna får man hämta i ett uterum) där man kan äta muffins (Jag: Skall man inte kunna äta något annat där? A: Nä. Bara muffins.)
** En lång hall med många tavlor men inga spöken alls
** Ett sovrum men ingen säng eller så utan man sover bara mitt i luften medan man flyger
** Tre tågrum där det bara får vara (brio)tåg och så de som vill köra med dem.

Så alla ni som spånar inför Bo2030 - nu vet ni vad målgruppen vill ha.

Efter en underbar Morsdagsmorgon - utan sovmorgon, eftersom M jobbade det tidiga morgonpasset men med sång på sängkanten med äpplejuice och kanelmackor, samt teckningar både till mig och E ("för bebisar som precis slutat vara i sin mammas mage måste ju också få presenter på morsdag för de är ju nästan lite som en del av mamman") och ett hemmagjort halsband från A samt ett sms med löften om storfirande senare i veckan från M, och vänligt omhändertagande från alla barn och stor beredskap att hjälpa mig med allt från litet till stort "för du är vår mamma och vi älskar dig", så blev det dags för dagens stora tillställning.

Jodå. Vi blev bjudna på cirkus idag, S, H  och jag, när vi satt och spelade Fia med knuff. S älskar knuffandet, lever för det, kan man nästan säga. Och vann följaktligen över sin mjukhjärtade mor som helst inte knuffas alls, särskilt inte sina barn.

Men innan han hade vunnit så kom påbudet - för det var verkligen ett påbud, levererat som sko-förkunnelsen i Askungen ungefär, med en häroldliknande varelse i pagefrisyr som kom och öppnade en rulle papper och läste att det skulle vara cirkus och att biljetter delades ut nu.

Biljettförfarandet visade sig vara tämligen komplicerat. Man fick nämligen åka tåg till cirkusen. Och på tåget skulle man ha en biljett och det skulle stå "bebis" eller "inte bebis" på biljetten, beroende på om man var bebis eller inte. Men man fick skriva dit det själv, eftersom tågföraren råkade vara lite analfabetiskt lagd. Sedan fick man en biljett till själva cirkusen med en bild på en nappflaska på, så att alla skulle förstå att det var tillåtet för bebisar att äta inne på cirkusen.

Det var omtänksamt, tyckte både vi och vår bebis, så vi följde med. Tågresan var väldigt rolig för man fick hålla i varandras axlar och göra tågljud tillsammans. Tyvärr avbröts tågresan flera gånger av vilda diskussioner om vilka passagerare som hade rätt att initiera att tåget tutade. Inga passagerare, utan bara tågföraren, beslöt vi efter ett tag och slutligen kunde tåget få göra hela resan till fram till A:s säng.

Även på dörren in till rummet satt det en lapp med en nappflaska på, för att tydliggöra för en allt hungrigare bebis att förtäring var tillåten. Sedan fick vi våra platser och väntade att cirkusen skulle börja. Men först skulle publiken förses med mjukisdjur, så att man inte blev rädd. Alla fick ett mjukisdjur och förklarade sig beredda att titta på cirkusen. Men först skulle vi ju öva oss på att applådera. Det gjorde vi, ivrigt och entusiastiskt. När vi fått godkänt på det, fick vi i publiken en chans att välja om man nu ville byta mjukisdjur med varandra eller behålla det som man fått från början.

Sedan kom förtäringen in. Inte bara till bebisar och inte bara i nappflaskor. Nej, det blev äppeljuice i plastglas med FYRA sugrör till mor i familjen (bara två till de övriga familjemedlemmarna, det måste ju synas vem som är mamma på mors dag) och äpplen skurna i skivor. Vi applåderade även detta.

Sedan skulle publiken få varsin kapsyl som vi kunde betala med på tågresan hem. Lite av en chock detta, att biljetten bara var en enkelbiljett, men det löste sig ju geschwint med kapsylerna, så vi applåderade igen och hoppades lite stillsamt att cirkusen skulle börja snart.

Jodå, cirkusen skulle börja! Alldeles strax, alldeles strax - men bara det att alla i publiken nu skulle få en teckning ritad åt sig av cirkusartisten. När han hade ritat av oss allihopa och vi hade applåderat en gång till, så tillkännagavs det att cirkusen STRAX skulle sätta igång men att det var dags för en show först.

Showen var väldigt rörande, åtminstone för ett modershjärta. A - och H och S, som nu slutade vara publik och blev artister för stunden, bestod av att barnen ställde sig upp och sjöng "Manboy, manboy, you can call me manboy - VI ÄLSKAR VÅR MAMMA!"



Sedan var det faktiskt cirkusdags. Då drog A fram en bok och läste för oss. Boken var "Bu och bä i skogen". Inför all denna omtänksamhet så kan jag lova en sak. Inte ett öga var torrt i salongen.

Idag, medan M lagade mat, blev jag bjuden på picnic av A. Han hade sin picnicryggsäck och vi gav oss iväg och slog läger under köksbordet. Eftersom jag inte hade något riktigt sittskydd fick jag ta ett par av hans byxor att sitta på.
-Är det bekvämt mamma? förhörde han sig artigt och började sedan förevisa alla picnicprylar han packat ner.



1. Kotofflor. De är väldigt bra att ha ifall det dyker upp får på picnicen, för får är rädda för kor och sätter A på sig kotofflorna då så sticker alla fåren iväg som skrämda kaniner och picnicron kan återupptas.
2. En halv barnsax. Ifall det kommer tjuvar. Man kan låtsas att man skall klippa dem då och eftersom tjuvar är notoriskt dumma så förstår de inte att man inte kan klippa med en halv sax och att barnsaxar bara kan klippa papper.
3. Varsin leksaksbil åt oss så att vi har något att leka med.
4. En låtsasglass som man får smaka på och sedan skjuta iväg "glasskulan" med en finurlig avtryckarmekanism och sedan hala in med ett gummiband. Pojkarna kallar dem för en "hoppikoppboll" men idag var det alltså en låtsasglass.
5. Varsin mössa ifall det blev kallt.

Vi satt där i godan ro och njöt av picnicen ända fram tills det var dags att duka bordet.

Behöver jag säga att jag älskar mina barn? Hur många människor i världen skulle bjuda på picnic och dessutom ta med sig förebyggande åtgärder mot ovälkomna får och osmarta tjuvar?

A satt och pysslade vid köksbordet medan jag lagade mat.

A: Mamma! Kolla!
jag: Jag kollar strax killen men jag måste hälla av pastan nu.
A: Men du kan väl kolla med dina andra ögon?!
jag: Öh....
A: Ja, de som är under hästsvansen.

Så redan innan han har fyllt fyra har han upptäckt min hemlighet, den som alla mammor delar: ögonen i nacken =)

A sjöng för mig i bilen idag:

När svärmor har lagt sina elva små knott
och bönder fastnar med svansen
då sjunger hon alltså för elva små knott
och flaxar med ord hon känner
Och alla lallar: Puff!
och alla lallar: Puff!
Och alla lallar: Puff Puff
Och alla lallar Puff!

Jag måste säga att jag tycker att texten är en förbättring.

Vad tycker du?

Nu, två och en halv månad after the fact, har A haft sitt treårskalas. Det som han kallar för "mitt lilla kalas" - troligen för att det är då han har små gäster (barn) i motsats till släktkalaset då det mest kommer mer eller mindre vuxna människor.

Åh vad han har planerat och funderat på detta. Och nu äntligen.

Han hade beställt skattjakt, tårta, fiskdamm och dagiskompisarna. Och med dessa ingredienser kan det väl inte bli annat än bra?

Han var så trött efter kalaset att han satt och sade "Jag ÄR stor! Men jag är TRÖTT LITEN" och jag förstår vad han menar. Efter några timmars tårta, stoj, spring och kalasande blir man liksom trött liten. Jag med =)



Den här fina skylten har storasyster gjort till kalaset (förlåt bildkvalitén) - lillebror fick bli en prins och fick en blomma och så står det VÄLKÅMNA PÅ KALASÄT.

En av de viktigaste sakerna med treårsdagen är presenterna - för treåringen iallafall. Det var det han funderade på klockan halv fem i morse när han kom in till mig, iallafall. "Tror du gästerna glömmer sina presenter hemma på köksbordet?" Nej, det trodde jag inte.  "Bra, för jag glömmer dem inte heller" sade han, stoppade tummen i munnen och somnade om.

Och nu ligger han där igen, omgiven av de nya fina presenterna. En av presenterna var en liten anteckningsbok och en vacker grön penna och där bad han alla gäster som kunde skriva (dvs storasyster och alla vuxna) att skriva "GRATTIS A" på var sin sida. Och den låg han och bläddrade i på kvällen. Mysigt.

A har ett ord som jag verkligen undrar var han har fått ifrån. Det är ett gulligt ord och ett ganska bra ord, för den saken som den handlar om. Den rör alltså den lilla pluppen på bildörren som man fäller ner för att ha en låst dörr, eller upp för att ha en öppen dörr (gäller ej helt nytillverkade bilar vad jag förstår, men sådana bilar som vi kör i vår familj).

Det är en liten knapp som uppfyller honom. Han funderar mycket på den och drar den upp ibland och ner ibland beroende på humör. Upp förstås, om dörren är låst, när han vill ur bilen - och ner om han vill försäkra mig att han håller på att sitta still och aldrig skulle komma på tanken att busa.



Efter att ha försökt surfa runt på hans ord har jag kommit på att det verkar vara ett nyord. Det är iallafall inte känt i cybervärlden. Möjligen är det inspirerat - fast jag förstår inte kopplingen - av hans kärlek till Disneys version av Nalle Puh.

Iallafall gillar jag ordet och har börjat använda det själv. Inom familjen kan ju alla det förstås, men idag skjutsade jag en äldre tant i samband med mitt jobb och hörde mig själv säga till henne:
-Oj, nu stötte din armbåge till heffnyckeln så den åkte ner.

Hon fattade direkt vad jag menade.
Måste ju betyda att A är mycket smart som kan komma på ett så universalanvändbart ord..

Eller möjligtvis tanten, som förstod det.

Imorse, klockan tre minuter över sju, klättrade A upp i min säng och viskade "Jag vet vad det är för dag idag." Det visste vi förstås allihopa och både syskonen, föräldrarna och A själv var ytterst angelägna om att komma ut i köket till de väntande presenthögarna.

Var sin bil av syskonen, biobesök (och en bil) av fadern, en sparkcykel av modern, en bok av gammelfarmor och ett paraply, samt diverse kort som kommit på posten. A slöt de tre bilarna till sin famn och höll dem där, fast förankrade, under hela dagen. Han har till och med kört sparkcykel med tre bilar i armarna, inte illa, va?

Efter lunch blev det ett evigt väntande på "gästerna" - faster, farbror och farfar. En tårta och ännu en bil och ätande av tårtan, showande och njutande av att vara i centrum.

-Hur gammal är du då A? Är du femton?
Ett gapskratt. Femton, det vore väl tokigt.
-Men hur gammal är du då?
- Jag vet inte...

Men han vet. Ikväll efter sagan kröp han upp i min famn.
-Nu har jag faktiskt blivit en stor kille. En treåring har jag blivit. Jag är den största treåringen i världen.

Och det är han ju också. Och den bäste.

Idag på väg till Kullabadet for vi förbi Hjälsta kyrka.
-Här döptes A när han var en liten bebis, sade H glatt.
-Ja, det stämmer. Kommer du ihåg det?
-Jag kommer ihåg att jag hällde vatten på han.
-I dopfunten hällde du vatten, ja.

Barnen begrundar detta i tystnad.

S frågar A:
-Var vattnet kallt när du döptes?
A säger att vattnet var kallt, jättekallt, men att han gillar kallt vatten.

S frågar mig:
-Heter man något när man döps?
-Ja, man heter ju något då. Och prästen säger namnet som man har.
-Funderade ni aldrig på om A skulle heta något annat?
Jag bekräftar att förhandlingar föregick själva valet av namn men att A kändes självklart för oss som namnval, när vi träffade honom.
Nyfiket frågar jag dock vad S hade tänkt sig.
-Jag tänkte att ni kanske kunde ha kallat honom för Kråkan.

Nytillkomna bloggläsare måste tro att den här bloggen till 90% handlar om att jag blir väckt på natten eller morgonkvisten av barn som vill olika saker. Med risk för att spä på denna missuppfattning måste jag nu igen berätta om ett ljud i natten, bara för att det är så himla gulligt.

A ligger och storfnittrar i sömnen. Inte lite, utan mycket. Stort. Fyller hela huset med den där underbara barn-som-skrattar-glädjen.

Skulle bra gärna vilja tjuvkika på hans dröm =)

Tydligen tyckte dagisfröknarna att det var A:s dag också, för idag flyttade de hans grejer till stora avdelningen. Där har han nu en egen hylla, en egen handduk och en egen låda i en enorm byrå för allt som han skapar på dagis.

Nu kan han titulera sig Måne. En liten Nymåne, iallafall.

Men den stoltaste månen i hela universum.

Även imorse stod A vid min säng när jag vaknade, aningen tidigare bara, halvsex.
-Mamma! Mamma! Du måste vakna mamma!
Jag kämpar mig upp ur alla sömndimmor och kvarvarande drömsegment.
-Öh, eh, va? Hej! Eh, vad ville du?
-Mamma! (glädjestrålande) Idag är det INTE alla mammors dag!
-Öh...nä....
-Idag är det alla dagisfröknars dag! Hurra hurra för alla dagisfröknar!

Och det kan man väl instämma i. När man nu ändå är vaken så dags.

Det här ordet kan man inte säga till A utan att han börjar kikna av skratt.

"Kittelfötter".

Det ni.

Av någon anledning har vi talat en massa om välgörenhet här hemma på sistone - att ge pengar till en organisation så kommer det de barn till del som inte har så mycket pengar, eller så. Barnen har varit väldigt på. De har velat ge bort både leksaker, pengar och annat till de här stackars fattiga barnen och H har ritat så många teckningar att det nog skulle kunna funka som tapet för ett medelstort rum. Det är bra tycker jag att de har den där förmågan att förstå att alla inte har det lika bra och att de också kan vilja sympatisera och hjälpa...

...var och en på sitt sätt...

A hade varit på utflykt på dagis idag. När han kom hem hade han matsäck kvar, allt utom våfflorna som tydligen gått åt. Det är inte så kul förstås, med mat som legat en hel varm dag i ryggsäcken och han var ytterst bestämd på att den skulle slängas, vilket jag förstås var för.

Jag stod bredvid honom och hjälpte honom så att inga gafflar eller så hamnade i komposten när han plötsligt hittade sin banan, nu svart och mosad.
-Den kan du också slänga i komposten, sade jag.
-Nej, den skall jag skänka bort. Till de - - de -- (letar efter ordet: fattiga? stackars? ) till de DÖDA barnen.

A har börjat på en ny vana. Han skall sitta på toa och bajsa och jag skall berätta en saga. Men inte vilken saga som helst. Så här:

-Mamma, du sitta på pallen. Du berätta en saga för mig.
-Javisst, jag -
-En saga om Nalle Puh. När det är utflykt i skogen.
-OK. En dag var -
-Och så skall Ior vara med. Och Toffe Jobbin skall köra bilen. Och i bakluckan skall sitta Kanin och Ior.
-OK. Alla djuren -
-Och så säger Nalle Puh till Ior: Var är honungen? Och Ior -
- (förtvivlat) Och Ior sade -
-Men Ior INTE sett någon honung. Var är honungen?
-(jättesnabbt, under den dramatiska pausen) Honungen-är-i-
-Inget djur visste var honungen var. Alla djuren letade i hela hela bilen.
-Men då -
-Men Toffe Jobbin visste precis var honungen var och tog fram den. Snapp snut, sagan slut.

Hoppar av toastolen. Blir torkad.
-Tack för sagan mamma!
springer vidare ut i livet.

Igår var vi på barnens lilla kusin B:s dop. Mycket vackert och stämningsfullt och många roliga barn att leka med, var storbarnens kommentarer. A var dock lite tveksam när han ombads bedöma dopet. Vi frågade varför.
A: Bebisen döptes.
pappa: Ja, bebisen döptes. Bebisen heter B.
A: Ja, det gillar inte jag.
mamma: Varför då då?
A: Tycker bebisen skall heta A.
pappa: Samma som du? Varför då då?
A: Det är världens finaste namn.