ANSGARS SYSKON

Vi tittar på Bolibompas utmärkta program Folkoteket, där barn kan få låna en spännande människa (normalt någon med ett intressant yrke) ungefär som en bok från biblioteket. De umgås med personen under en arbetsdag och är med i vardagen och ställer frågor.

Dagens "lån" är en kyrkogårdsvaktmästare och barnen är mycket intresserade - inte fullt lika intresserade som när den utlånade var Amy Diamond i förra veckan kanske, men väldigt spända.

Barnet på tv frågar kyrkogårdsvaktmästaren ifall det finns några "osynliga regler" på kyrkogårdar, ungefär som att man inte får vissla på bibliotek.

Mina barn börjar raskt hjälpa till genom att komma med de kyrkogårdsregler de själva kan, och de vet ju vad de talar om faktiskt:
-Hundar får inte gå in, även om de känner någon som är död.
-Man får inte begrava djur alls på kyrkogårdar utan bara i trädgården.
-Men man får sätta blommor och ljus och göra fint och prata med den som är död.

Så blir det tyst ett slag och säger S, med en förnumstig stämma som den som sätter slutklämmen på diskussionen:
-Och så får man inte gå på andras gravar. Inte ens om man tycker att de är fula.

På H:s samling i skolan idag pratade de som vanligt om vems namnsdag det var och H hade räckt upp handen och förklarat att hennes döda bror heter Ansgar och att vi skulle tända ljus och äta glass ikväll av den anledningen.

                                 
Sedan hade hon kommit av sig lite och frågat om döda syskon "räknades".

Den underbara fröken hade förklarat att det gjorde de visst det och att det var bra att tända ljus för då kunde Ansgar titta ner och se att vi åt glass och firade honom.

                                                                                                                   


Kan man vara annat än glad åt sådana fröknar?

För egen del firar jag alltid Ansgars namnsdag med att skänka bort pengar till något ändamål som passar. Just nu känns det som att Haiti ligger absolut närmast till hands men det blir nog lite pengar till Födelsefonden också.

S och jag lägger hans 150-bitars-pussel.



Det är bara att inse att han är bättre på pussel än jag. Han har mer tålamod och bättre koncentrationsförmåga.
Jag säger det till honom, att han är bättre på att lägga pussel, och han förklarar:
-Man måste liksom titta på färgerna mamma, och förstå dem. Och formerna också.
Tystnad, lägger några bitar.
-Men du är ju bra på annat. Du kan ju dra upp dragkedjan själv.

A sjöng för mig i bilen idag:

När svärmor har lagt sina elva små knott
och bönder fastnar med svansen
då sjunger hon alltså för elva små knott
och flaxar med ord hon känner
Och alla lallar: Puff!
och alla lallar: Puff!
Och alla lallar: Puff Puff
Och alla lallar Puff!

Jag måste säga att jag tycker att texten är en förbättring.

Vad tycker du?

H hade skrivit till tandfen och beställt en skattjakt. Så imorse började det en, signerad BÅDE Tandfen och Bellman, när vi dukade undan kaffet efter frukosten.

Tio ledtrådar och skatten dök upp i micron, en snabbt sönderälskad pruttkudde var det. Den svåraste ledtråden var:
"Här har mamma och A sina hemliga suddigummin", beroende på att A tillfälligtvis glömt bort denna viktiga hemlis. Men det löste sig även det, den lättaste ledtråden i denna teologiskt kunniga familj var "Var bodde Jesusbebisen i julas?" Den ledtråd som jag trodde skulle vara svårast var "nästan som en tavla som föreställer alla som vill titta" men det löste de direkt att det var en spegel. Det enda som tog tid där var att springa runt och titta i alla våra speglar...

Det är fruktansvärt roligt att göra skattjakter till sina barn. Och de har otroligt kul när de ränner huset runt och försöker lösa gåtorna. Rekommenderas =)



Under dagen vidtog även en annan typ av skattjakt då vi plötsligt upptäckte att H:s kärlekspresent var borta.
Det var en mycket viktig, mycket vacker, mycket älskad studsboll med guldglitter i, som H fått av sin käraste M (som går i hennes klass), som också går under namnet "min pojkvän, som jag älskar, som jag till och med har PUSSAT"...

Det finns otroligt många ställen i ett genomsnittligt hus för en studboll att gömma sig på och den hade ju inte heller haft förstånd nog att skriva ledtrådar.

Till sist hittade H:s kloke far den. Han kom på den smarta idén att kolla om H lagt den i sina stövlar. Och det hade hon.

Nu ligger hon och sover med den under kudden och är mycket gladare, kan jag säga, än om helgens största skatt varit en pruttkudde.

Det bor en bebis i min mage. Det vet barnen, de har sett ultraljudsbilder, känt sparkar, pratat med bebisen och varje morgon kommer de för att krama bebisen. Det är otroligt härligt att ha så stora barn att de kan planera och fantisera och glädja sig. Sist så var ju det äldsta barnet, H, 2 1/2 så detta är en nyhet för mig, att de kan ta så stor del av graviditeten. En väldigt härlig nyhet.



Naturligtvis kommer det en ny oro med allt detta också, en oro för hur barnen skall reagera om allt inte går bra. Den här gången har de ju egna förväntningar och funderingar och kommer förstås att genomgå vissa besvikelser som alla storasyskon, att bebisen inte föds gående, att den inte genast kan åka på deras gamla Bobby Cars och så vidare. Men tänk om de drabbas av hemska, stora besvikelser, att det inte blir något syskon som kan bo hemma hos oss? Att det inte går som det skall?

Man kan inte dela sådan oro med sina barn. Det är inte bra för någon tror jag. Istället får jag glädja mig åt att deras engagemang i graviditeten gör att jag inte kan oroa mig lika intensivt och helhjärtat som jag tidigare graviditeter varit expert på. Barnens glädje får bli till min, deras obekymrade förhållningssätt får jag lära mig något av.

De har också funderat en del på att de själva har bott i min mage och alltså har erfarenhet av det här som bebisen går igenom just nu. Därför överfalls jag ofta av goda råd "Ät mer våfflor, mamma, när jag bodde i din mage så ÄLSKADE jag när du åt våfflor!" eller "När JAG bodde i din mage, då hade jag det finaste namnet för då kallades jag för Säntis." (det var S det) och så vidare.

Imorse fick dock det hela en ny dimension när A kom in till mig när jag stod och borstade tänderna och frågade:
-Vad kallade vi pappa när han låg i din mage?
-Ehmm, A, han har aldrig bott i min mage. Han är ju äldre än mig.
-Men vem bodde i din mage då?
-Du, och H och S och Ansgar. Ni har bott i min mage. Pappa bodde i farmors mage.
-Men NEJ! Han skall ha bott i din mage! Så han kan vara med i vår familj! (tittar uppfordrande på mig, som att detta på något sätt är mitt fel) Du vill väl att han skall vara med i vår familj?!
-Öh, ja, men han är ju med i vår familj för han är ju er pappa.
-Om han inte har bott i din mage, då blir jag ARG på dig.
-...OK...men han har inte det. Eh, vad skall jag säga: Förlåt?

Tyst och treårsarg ett tag. Sedan kommer lösningen.

-Mamma, när jag kommer hem från dagis skall jag ta fram min hammare och göra en dörr på din mage. Då kan pappa bo där lite nu när han vill.

Hm. Vi får nog se hur det blir med det...

Undrar ni hur det går med tandfebreven? Jag kan berätta att det går ganska bra. Med oregelbundna mellanrum, men sisådär en gång i veckan kanske, så skrivs det ett brev till tandfen som hamnar under kudden. Ett av de sötaste på länge var det här, även om det var LITE för tidigt...men ändå...


(Namnunderskriften bortklippt som vanligt)

Tandfen svarar, oftast med en Bellmanhistoria (vilket tandfen berättat för mig i förtroende att hon är mycket glad att hon kom på - dels får hon sitta och surfa och lära sig Bellmanhistorier, vilket alltid är roligt, och dels uppskattar H dem så väldigt mycket).

Men nu, förstår ni, har det hänt något mycket märkligt. Vid helt oförutsägbara tidpunkter har nämligen meddelanden börjat dyka upp från - - -

självaste Bellman.

Det är sant, han skriver till henne. Visserligen väldigt tokiga saker och väldigt tokiga platser lämnar han breven på också. Men det är ju så med Bellman. Man vet aldrig var man har honom.

Här är Ansgar tre minuter gammal och ingen anar
att hans liv kommer att bli kort...



Sju år sedan Ansgar föddes in i våra liv och gav dem en mening vi aldrig anat innan.
Sju år sedan vi fick del av den där mystiska kärleken som bara föräldrar känner.
Sju år sedan allting bytte perspektiv, blev större, viktigare, starkare.
Sju år sedan vi lärde oss att överjordisk lycka kan ge överjävlig sorg.

Grattis Ansgar på sjuårsdagen.

Är du en sjuårig ängel någonstans? Har du blivit en stor pojke nu?
Eller är du fortfarande den lille kerubbebis jag höll och kramade?
Det lilla knyte som vi lovade att skydda mot allt ont?
Någonstans bakom bebisen i mina minnen anar jag skuggan av en sjuåring...

Grattis Ansgar, vi saknar dig.

Sju år sedan jag dog själv. Den Jag som jag varit.
Någon annan "Jag" har plockat upp delarna och hittat vägar vidare.
Jag har vandrat mig fram till ett nytt Jag, ett sorgsnare, annorlunda Jag.
Vilka vägar har du vandrat sedan dess, Ansgar?

Grattis Ansgar. Hoppas att du vet att vi älskar dig.

Det senaste konstverket från framtidens Bruno Liljefors, betitlat EN BERGUV, färdigställde S på dagis idag. Han är ju en enormt uggleintresserad ung man.

Visst är det vackert? De små bruna tingestarna till höger i bild är sniglar, som berguven skall äta till middag. Jag tycker att man kan se på blicken att berguven tänker "Ah! L'escargots!"

Tyckte att det var dags att fråga samtliga hemmavarande barn om de tyckte att det skulle vara bra att få ett syskon.

H: Ja, om det blir en tjej.

A: Ja, om jag slipper vara yngst.

A är ju nästintill 100% garanterad att få sitt önskemål uppfyllt. Hs ligger väl sisådär på 50% antar jag. Men Ss önskemål är väldigt nära 0%. Han svarade nämligen:

S: Ja, om vi kan få fem på samma gång. Så vi får var sin.

Nu, två och en halv månad after the fact, har A haft sitt treårskalas. Det som han kallar för "mitt lilla kalas" - troligen för att det är då han har små gäster (barn) i motsats till släktkalaset då det mest kommer mer eller mindre vuxna människor.

Åh vad han har planerat och funderat på detta. Och nu äntligen.

Han hade beställt skattjakt, tårta, fiskdamm och dagiskompisarna. Och med dessa ingredienser kan det väl inte bli annat än bra?

Han var så trött efter kalaset att han satt och sade "Jag ÄR stor! Men jag är TRÖTT LITEN" och jag förstår vad han menar. Efter några timmars tårta, stoj, spring och kalasande blir man liksom trött liten. Jag med =)



Den här fina skylten har storasyster gjort till kalaset (förlåt bildkvalitén) - lillebror fick bli en prins och fick en blomma och så står det VÄLKÅMNA PÅ KALASÄT.

En av de viktigaste sakerna med treårsdagen är presenterna - för treåringen iallafall. Det var det han funderade på klockan halv fem i morse när han kom in till mig, iallafall. "Tror du gästerna glömmer sina presenter hemma på köksbordet?" Nej, det trodde jag inte.  "Bra, för jag glömmer dem inte heller" sade han, stoppade tummen i munnen och somnade om.

Och nu ligger han där igen, omgiven av de nya fina presenterna. En av presenterna var en liten anteckningsbok och en vacker grön penna och där bad han alla gäster som kunde skriva (dvs storasyster och alla vuxna) att skriva "GRATTIS A" på var sin sida. Och den låg han och bläddrade i på kvällen. Mysigt.

Trodde att jag hade vant mig vid tanken på att barnen var smartare än jag. Men att på fem minuter bli omsprungen av sin fyraåring på tre varv, så att säga, var lite av en chock. Först ställde han en fråga som jag aldrig har tänkt på, än mindre kan svara på - sedan kom han på hur han skulle få svar på den - sedan skrev han en sång om svaret, vilket jag aldrig kommit på tanken att göra.

-Hur kan ett sms åka från en mobil till en annan?
-....Jag...vet inte. Jag har ingen aning.
-Men jag vill veta det.
-Hur skall vi ta reda på det då?
-Vi kan ringa någon - inte pappa. Hm, tänka tänka, vem då...jo, morbror S kanske.
-OK. (jag slår hans nummer, vilket är något som jag klarar men inte sonen ännu - ha!)

Han pratar och lyssnar ett litet slag, lägger på och vänder sig till mig.
-Jo, så här är det. Sms:en sitter på osynliga signaler som åker genom luften. Coolt va?

Tystnad i fem sekunder.

"Jag är ett litet sms och ingen kan se mig
jag åker genom luften och ingen kan se mig
från mammas mobil till pappas
och ingen kan se mig, tralalalalalalala."



OK. Men jag kan iallafall rabbla upp alla böckerna i Nya Testamentet i rätt ordning. Så det så.

Idag, helt apropå, när vi egentligen pratade om vilken present vi skulle köpa till H:s nästa barnkalasbesök, så sade hon:
-Vet du, ibland känner jag liksom bara att Ansgar är med mig. Det är konstigt. Men mysigt.

Jag hoppas så mycket att han ibland kan känna att vi är med honom - "konstigt, men mysigt".

A har ett ord som jag verkligen undrar var han har fått ifrån. Det är ett gulligt ord och ett ganska bra ord, för den saken som den handlar om. Den rör alltså den lilla pluppen på bildörren som man fäller ner för att ha en låst dörr, eller upp för att ha en öppen dörr (gäller ej helt nytillverkade bilar vad jag förstår, men sådana bilar som vi kör i vår familj).

Det är en liten knapp som uppfyller honom. Han funderar mycket på den och drar den upp ibland och ner ibland beroende på humör. Upp förstås, om dörren är låst, när han vill ur bilen - och ner om han vill försäkra mig att han håller på att sitta still och aldrig skulle komma på tanken att busa.



Efter att ha försökt surfa runt på hans ord har jag kommit på att det verkar vara ett nyord. Det är iallafall inte känt i cybervärlden. Möjligen är det inspirerat - fast jag förstår inte kopplingen - av hans kärlek till Disneys version av Nalle Puh.

Iallafall gillar jag ordet och har börjat använda det själv. Inom familjen kan ju alla det förstås, men idag skjutsade jag en äldre tant i samband med mitt jobb och hörde mig själv säga till henne:
-Oj, nu stötte din armbåge till heffnyckeln så den åkte ner.

Hon fattade direkt vad jag menade.
Måste ju betyda att A är mycket smart som kan komma på ett så universalanvändbart ord..

Eller möjligtvis tanten, som förstod det.