ANSGARS SYSKON

A har varit på dagis nu i två veckor som inskolningsbarn. Han har varit så duktig, tycker jag, helt opartiskt. Det var fyra barn som skolades in tillsammans och det är roligt att lägga märke till hur olika små personligheter de är redan från början: en tjej satt klistrad på sin mamma eller pappa, och gjorde små utflykter i form av cirklar med ca en meters omkrets. En annan satt i ett hörn och följde allting med stora, uppmärksamma ögon - en av livets iakttagare. Och så var det A och en tjej till som jazzade loss som om de aldrig gjort annat, sprang efter de andra barnen och bara sökte ens ögonkontakt med därvarande förälder någon enstaka gång de allra första dagarna.

Det känns bra. Han har också utvecklats otroligt på området "gå med skor på fötterna" under de här veckorna. Första dagen var det med viss tvekan vi gick från bilen och in på dagis. Idag sprang han omkring ute på gården som vore han barfota. Skönt det, för nu är det ju definitivt skotider som randas.

De stora barnen är väldigt förtjusta - och känner sig väldigt stora. S har ofta ofta under de senaste veckorna talat om att han är "storebror". Han har ju varit det i tretton månader, men det är som att det först är när dagiskompisarna får se honom i rollen som det är riktigt riktigt allvar.

Ja, förresten, en intressant dagisupplevelse bidrog även S med. M har ju blivit opererad för ljumskbråck och får vara konvalescent hemma här i någon vecka nu. Barnen har varit väldigt fascinerade över hela grejen med en bula som doktorn bara tog bort. Ännu mer intressant när familjefadern förklarade att doktorn inte skar bort bulan med en stor kniv, som H trodde, utan liksom tryckte tillbaka den i kroppen och satte ett nät för öppningen.

S lyssnade med stora öron - och stora ögon. Och nästa dag på dagis när jag hämtade barnen stirrade alla fröknarna med viss skepsis i blicken på mig. Så förklarade en av fröknarna:
-Jo, du förstår, S sade idag att hans pappa hade fått en bula. Och att doktorn har tagit bort bulan och tryckt till den så att den har landat på hans knä. "Pappa har många många knän nu", sade S. Så nu undrar vi om M är sjuk på något sätt?

Min mormor som är en aning förvirrad med åren har hamnat på ett hem. Jag och barnen var och besökte henne och när jag frågade mamma om hon trodde att mormor kom ihåg vårt besök funderade hon ett tag och sade sedan att mormor flera gånger pratat om att det var ett av barnen som inte fick med sig ett mjukisdjur av henne (storbarnen förälskade sig i mormors mjukisdjurssamling och förärades en kanin respektive en hund). Mamma och jag konstaterade då att den sista delen av en kvinnas hjärna att dö är det dåliga samvetet.

Därför känner jag mig som en värdig arvtagare till dessa gener ikväll. H kom nämligen glädjestrålande inspringande i köket och sade
-Mamma! Ikväll är en BRA kväll!
-Åh vad skönt, sade jag, varför då?
-Jo, för du jobbar inte så du är hemma hos oss. (det har blivit en del kvällsjobb under sommaren).

M tyckte att jag enbart skulle vara glad och smickrad över att hon var så glad att jag var hemma - men jag kan inte låta bli att ha dåligt samvete för att jag arbetar...så kvinna man är, så att säga.

Men en liten men hett flammande glädje finns där iallafall över detta, att en bra kväll är när vi är tillsammans. Ett blogginlägg att gå tillbaka till när hon blivit tonåring...

Igår kväll, S skall byta till nattblöja, klättrar upp på skötbordet genom att sticka in knäna på snedden i hålet vid lådorna. Jag frågade om han verkligen ville klättra upp på skötbordet så. "Jaaa", svarade han så jag ställde mig att titta och vänta - men efter ett tag såg det lite för smärtfyllt ut så jag frågade om jag inte skulle hjälpa honom. "Nej, mamma, jag kan själv". Vänta vänta, plågas plågas och kan inte hålla mig längre "Men, S, gör det inte ont?" Då svarar han bara "Jo." och fortsätter klättra.

Imorse skulle han sätta på sig byxorna. Han envisades med att stå och balansera längst upp på en back som vi har medan han försökte klä på sig dem. Trillade ner gång på gång på gång. Ungefärlig monolog: "S sätta på sig byxorna nu. Lappen bak, lappen bak (vänder byxorna, trillar ner) Ajaj, ont i foten. Upp upp. Nu med byxorna på. Lappen bak. Ena lilla foten (sträcker ut ena foten och trillar ner) Ajaj, ont snoppen. Upp upp. Nu dags för att sätta på byxor. Lappen bak, lappen bak, lappen bak. Eeeena lilla foten (lyckas genom en godvillig slump/ett underverk/extrem skicklighet balansera på andra "lilla foten" medan han får i den första i byxbenet och drar, säger skälmskt till sig själv) Var är lilla foten? Där! DÄR är lilla foten!" Blir så till sig att han trillar ner och slår i huvudet. Några tårar, en förmaning från mig om att han kan stå på golvet och ta på byxorna så trillar han inte lika mycket (eller iallafall inte lika långt). "Nej, mamma, Pippi kan så S kan". Medan jag försöker dra mig till minnes när och om och var Pippi står och balanserar medan hon klär på sig byxorna (och det mest osannolika av det är ju faktiskt att Pippi skulle ha byxor) "Nu står jag här, klär på mig (lyckas trassla till byxorna så grenen är snurrad runt sig själv, får benen om varandra och trillar) Aj AJ AJAJAJAJ! Mamma! Det gör ont att sätta på byxorna!"
"Kan du inte göra det på golvet då? Eller om du sitter på en stol?"
"Nej, jag kan göra så här."
"Får jag hjälpa dig då?"
"Nej, jag - kan - själv". Godtar ingen hjälp. Skall bara klara det. Fyra blåmärken senare skuttar han från backen, in till toa, klättrar upp på toastolen som är något mindre vickig och får på sig byxorna.

Min stora tanke nu är: De här generna kan han väl inte ha från min sida släkten iallafall? =)

Ja, vad kan man annars göra på årets varmaste dag? Roligt hade vi iallafall. Roligast hade barnen när M halkade på det blöta gräset. M hade nog därefter roligast när vi slutade sprinkla. Till och med A tultade omkring i vattenmassorna och skrek sitt sedvanliga "Hej! Hej!" som alltid när han har roligt.

Japp, idag har vi varit på ultraljud. Nej, ingen ny bebis på gång utan istället det sista, avslutande, underbart frihetsuppstartande allra sista ultraljudet på Barnhjärt på Ackis.

Pojkarna har varit på sin "utskrivningsundersökning" där. Allt var normalt med bådas hjärtan och de behöver ingen speciell koll mer. Ever ever. Skönt va?

Ni som inte har gjort hjärtultraljud på era barn kan säkert sätta er in i anspänningen innan man åker på undersökningen. Men jag undrar om det är möjligt att förstå den oerhörda lättnaden som drabbar en som en - letar febrilt efter ett icke-klyschigt men ändå begripligt uttryck - som ett gammalt skämt som man tyckte var jätteroligt men som man inte stött på på år och dag och plötsligt hör - när läkaren säger det välsignade, efterlängtade, underbara, klart undervärderade ordet: "normalt."

Vi firade med nya stövlar, glass och (i mitt fall) högljudd musikalmusik.