ANSGARS SYSKON

Vi har varit på 18-årskalas. Inför firandet satt H och S allvarligt och trädde pärlarmband till både 18-åringen själv och den femtonårige brodern "för att han skulle nog bli lessen om han inte fick några presenter". Som tur var blev myndighetsfestligheten lyckad - alla var glada och den hotande avunds-katastrofen avvärjdes med hjälp av två färgglada elastiska pärlplattepärlsarmband.

Ansgar föddes inte idag för fem år sedan, utan han dog idag för fem år sedan. Hans födelsedag är den 22 november och nu har jag gått igenom hans "årsdagar" - en smärtsam process varje år men en som jag inte vill vara utan. Min Ansgar som jag inte får ha hos mig, som inte har en plats vid vårt bord eller en säng i vårt hus men som bor i våra hjärtan, han får de här dagarna, till reflexion, sorg, och stillhet.

På Ansgars femårsdag var vi uppe vid graven i Hökhuvud. Vi hittade fina saker, ett jättebra gravljus, en porslinskatt och fina blommor. Vi planterade och gjorde fint. I fem år har jag haft en son. Fast i fem år har jag varit utan honom också.

Under de här dagarna har jag varit på semester från jobbet, eftersom jag ändå inte får så mycket bra saker gjorda när det är de här dagarna. Men stillheten har inte riktigt infunnit sig, det har varit syskon som varit sjuka, bilar och annat som krävt tankeverksamhet. Det har känts rörigt och svårt att få vara i den meditativa stämningen som jag vill ge de här dagarna.

Men kanske är det här trösten? Mitt i dödens tid - livet. Som stör och avbryter min fint planerade sorgetid, som ger goda besked och tråkiga vardagsslitage, som är full av högljudda skratt och syskonbråk, vuxensysslor och vänner och bekanta.

Mitt i dödens tid - Livet. Som visar, genom de tre barn vi får ha hos oss, allt som Ansgar gett - och som han tagit med sig, som vi inte får ha? För han har sina hemligheter, Ansgar. Han vet saker som inte vi vet. Och han har gett oss gåvor som vi inte kan ta på.

H vaknade lika tidigt imorse som hon somnade sent igår kväll. "Var är presenterna, mamma?" sade hon med sin "var är brudarna"-röst. Så det var bara att gå upp och väcka M (5.45) och knalla in och sjunga för vår rävsovande smygfnittrande stortjej.

Hon öppnade förtjust en Pippibok (storbarnsbok, med kapitel och inte bilder på varje sida) från sin far, för högläsning dem emellan, ett väldigt rosa smyckesskrin, komplett med dansande ballerina och "Beautiful Dreamer" från mig, "nya" Askungen-filmen (Askungen III) (believe it or not) från sin bror S, och så en liten porslinshäst att måla och dekorera själv.

A lyckades sova sig igenom hela presentöppningen och vaknade av att S började skicka in presenterna mellan spjälorna i sängen till honom. Lyckligtvis var det bara Pippiboken och filmen som gick in emellan spjälorna. H fick ett vredesutbrott över att behöva äta frukost på sin födelsedag och sedan ett till över att hon inte fick dekorera porslinshästen med en gång före dagis. Men fyller man fyra måste man ju få vara lite arg, det säger sig självt (mina föräldrar har kort på mig arg på alla upptänkliga högtider under hela min uppväxt, så jag skall inte snacka).

Så var det bara att ta den hemmagjorda glassen, beskrivningen av H:s första fyra år, två ryggsäckar, diverse overaller (samt en mängd vantar, mössor och raggsockar), nya snygga kappan från mormor och morfar och bege sig till dagis. Denna dag skulle nämligen innehålla många begivenheter:
-dagisutflykt
-födelsedagsfirande på dagis
-påbörjande av dagis spännande temavecka "Brasilien"
-återbesök på bvc för ögonkoll
-av H själv utvald middagsmat (hemmagjord pizza och våffeltårta).

När jag hämtade på dagis för ögonkollen var det en stjärnögd dotter jag hämtade. ALLA hade tyckt att nya jeanskappan var snygg (fast den inte var rosa), så hade alla älskat glassen (sockerfritt dagis, med glass gjord på frysta bär och yoghurt) och hon hade fått en present: en t-shirt med sina handtryck och sitt namn och sin ålder fint skriven av en sköntextande dagisfröken.

Det första hon gjorde på bvc var att byta till nya tröjan. Det andra hon gjorde var att förklara att hon ICKE tänkte ha någon lapp för något öga och så sprang hon allra längst bort, in i en korridor och skrek "Jag står här och ni kan inte ta mig för jag SYNS inte så bra!" (antar att hon menade att hon inte ser så bra, men det är inte så lätt med aktivum och passivum alla gånger). Efter diverse försök gav bvc-damen upp och skrev en remiss till Ögon på Ackis oavsett vilket. "NU får jag väl glasögon," sade H belåtet när vi gick därifrån. Hmm....

Så var det hem till pizzamiddag och hästmålning. Och våffeltårta. Måste upplevas, kan inte beskrivas.

H hade lite svårt att somna ikväll. Kom upp fyra gånger och frågade vad det kommer att vara i presenterna imorgon. När jag inte ville berätta fick vi ha ett långt samtal om varför det inte är roligt att få reda på presenterna i förväg (vilken hycklare jag känner mig som, jag är precis likadan som hon! Vad är det för fel på att få överraskningen kvällen innan?) Sedan två gånger för att kramas och berätta vad hon önskar sig för säkerhets skull (ifall vi skulle köpa något mer ikväll). Vad är det med barn idag? Hennes önskelista innehåller "en dator" och "en häst". Ok om hon var fjorton och hade så högtflytande planer. Men fyra!!

Kom upp tre gånger till efteråt för att berätta att hon älskar att fylla år. Sedan därefter en gång till för att fråga hur lång hon kommer att vara imorgon.

Kommer ni ihåg när man var så liten att man trodde att man faktiskt växte på sin födelsedag?

Om ens mans grundliga städning av bilen har medfört att isskrapan har förpassats till de sälla jaktmarkerna, och man har rätt bråttom till dagis på morgonen, så kan man absolut använda cd-fordralet till "Älskade Astrid. Visor med Emil, Pippi och Madicken." Däremot gör man klokt i att undvika fordralet till Kate Bushs "Sea of Honey".

Var uppe och gjorde fint hos Ansgars grav. Det är konstigt, men ibland fortfarande nuförtiden kan det göra precis lika outhärdligt ont som det gjorde hela tiden i början. Idag var en sådan dag.

Idag var S och jag på treårskontroll. Det var lite tidigt, två månader kvar.

S var också mycket orolig. Det hela hade planerats långt i förväg, han skulle hämtas tidigare från dagis - de andra barnen skulle vara kvar, arma bvc-sköterska om hon skulle ha invaderats av hela armadan - få en banan i bilen, leka i väntrummet och så in på undersökning. Han visste också att undersökningen skulle innehålla längd, vikt, prata om bilder. MYCKET orolig.

-Jag vill inte vara lång, sade han till dagisfröken som diskret lämnade ut honom till mig utan att syskonen såg det.
-Jag VILL inte vara lång, förklarade han i bilen och vägrade att äta sin banan.

I väntrummet tinade han upp när han hittade en Bamsetidning. Då mumsade han glatt i sig bananen också, tills bvc-sköterskan kom och sade att han kunde komma in. Då blev han orolig igen.

-Jag tänker INTE visa min snopp, förklarade han högt och tydligt för det intresserade väntrummet. Folk log lite, men vi har varit där med diverse underlivsrelaterade problem tidigare, så jag förstår hans oro.

Jag och BVC-sköterskan försäkrade att det inte skulle bli nödvändigt och han ställde sig på vågen och vi fick värdet 16,8. Längden var 93. Sedan var det dags att gå in och titta på de fina bilderna. Han var jätteduktig och svarade beredvilligt på alla frågor, som t ex vad man gjorde med en boll, och vilken färg en mugg har. Hon visade en bild på en napp och frågade om S hade någon sådan. "Bara på natten, bara i sängen," svarade han allvarsamt. Bilden på pottan fick en lång och ingående förklaring om att han använde pottan men bara om det inte fanns någon toalett, för om det gjorde det så ville han hellre gå på toaletten, eftersom han är en stor pojke nu.

Han fick rita också och ritade "min bokstav" (fast baklänges, som en tvåa med mjuka kanter ungefär), sedan förklarade han att han hade ritat klart och så hoppade han ner från stolen och ville gå.

Men efteråt slog lättnaden till och han har berättat för både kända och okända att han var lång, att han hade vikt och att han kunde prata om bollar och muggar. "Och," klämde han i som slutkläm, "jag kan räkna upp alla delar av en traktor" - för det hade funnits en sådan med på bilden och då hade han inte nöjt sig med ett enkelt "tjaktoj" utan pekat ut lamporna, traktorhytten, hjulen, och alla andra delar som bara han kan namnet på och inte jag.