ANSGARS SYSKON

Ögondoktorn idag. Oj, vad H har laddat för den här dagen och för de läskiga dropparna som de droppar i ögonen och som gör att man ser konstigt hela dagen. Hon vägrade igår kväll, vägrade gå, vägrade äta, vägrade sova. Till sist fick vi låta henne sova med oss. Det är inte lätt att vara relativt liten och väldigt rädd.

Men idag gick det så bra som det kunde gå. Hon slapp dropparna, fick nya glasögon och beröm för att hon använt sina glasögon så väl att hon ser flera rader bättre på bokstavstavlan än tidigare.

En så lättad ung dam som den som tågade ut från ögonmottagningen vid elvatiden i förmiddags har nog få skådat.

E brydde sig inte ett dugg om hur lätt och geschwint H tagit sig igenom sin tilltänkta skärseld, utan hävdade upprört att det måste bli lunch innan något mer hände. Så innan vi gick till glasögonaffären med vårt recept så blev det ett stopp på en trevlig pizzeria. En barn-Hawaii, en Calzone special och en flaska Nutramigen.

Sedan hade vi turen att få tag på en optikerassistent med god smak och en åttaårig dotter som guidade H genom glasögonvärlden. Vi hittade två par ("för priset av ett") som var mycket klädsamma och om två veckor får vi hämta dem. Kan tänka mig att hon kommer att bli glad när hon får glasögon som fungerar bättre för henne.



Hon ser verkligen rätt dåligt. Optikerassistenten på glasögonaffären sade "ja, det var ju rätt starka glas" när hon kastade en blick på receptet. Ojoj, min älskade vän!  Min lilla dotter med sin knivskarpa skärpa och sin suddiga blick. Som kan se rakt igenom folk, men inte riktigt får till deras ansikten. Som har lärt sig läsa i väldigt ung ålder trots att det är just på nära håll som synfelet är riktigt riktigt stort. Så stark!

Och så otroligt nöjd med en dag som blev, som hon själv uttryckte det "fyratusen femhundra tjugotre gånger bättre än vad jag trodde igår".

Läs även vad andra bloggare skriver om "GLASÖGON",  OPTIKERASSISTENT , "SYNFEL" , "ÖGONMOTTAGNINGEN"

"Är det lättare den här gången?" är en fråga jag fått av människor som står mig nära, som vill mig väl. Med det menar man att fråga: Går det lättare att njuta av föräldraskapet, att inte vara så vettskrämd hela tiden, att våga leva i bebistiden istället för att bara gå och kolla om bebisen andas - klarar jag av att tänka mig att E skall leva till sitt dop, till sin ettårsdag, till vuxen ålder, vilket jag aldrig vågade hoppas på när det gällde de andra barnen.

På ett sätt är det lättare den här gången. Om det är det faktum att Ansgar skulle vara 7 1/2 nu, och att det gått en del tid, eller om det är att jag själv är över 40 och liksom blivit något lugnare med tiden...eller om det hjälper att vi har tre barn som levande bevis på att det kan gå bra?

Det praktiska är lättare den här gången. Att tolka skriken, att reda ut koliken, att byta E:s blöjor med den ena handen och laga A:s kikare med den andra medan jag skriver på H:s teckning med den tr - nej, just ja, jag har bara två händer. Det bara känns som flera nu. Det praktiska är lättare. Men det är det väl för alla fyr-fem-barnsmammor.

Jag har suttit och skrivit dopinbjudningar. Jag minns, medan jag skriver, hur jag skrivit dopinbjudningar tidigare - med ångesten som en tagg rakt in i luftstrupen: kan jag bjuda in till dop när jag inte vet om bebisen lever då? Törs man göra det eller utmanar man ödet då?

Den här gången river inte ångesten i halsen på det sättet. Jag skriver våra inbjudningar, minns skräcken - minns den med hela kroppen men känner den inte. Det är skillnad. 

Det ÄR skillnad. Den här gången är jag inte lika besatt av rädsla, riden av maror. Man kan nästan tro att jag bara har en helt vanlig bebismammenervositet.

Men avsaknad av skräck kan jag också göra till skräck, när natten och mörkret kommer över mig. Är det här (skräckfriheten) att utmana ödet? Är det nu döden slår till igen? Eller ligger den bara under sängen och andas och väntar, väntar på att jag skall slappna av ännu mer?

Det finns en natt den här spädbarnstiden också. Men den är kortare och dagen är längre.

Jag vet att någon frågade mig när Ansgar varit död i ett halvår ungefär: "Hur överlever man?" och jag svarade ungefär att man överlever inte. Man blir någon annan. Den andra personen är jag fortfarande. Jag har inte gått tillbaka och blivit den jag var före Ansgar. Men den här nya personen har lärt sig att andas. Att hoppas. Att låta livet levas.

---

Fast taggen finns där, mot strupen, upptäckte jag idag. Då kom kallelsen för E till barnhjärtmottagningen. När hon förklarades friskhjärtad som tredagarsbebis sade läkaren att vi skulle kallas igen när hon var ca tre månader. Den kallelsen är det idag. Det handlar bara om att utesluta, säger läkaren, att kunna säga med total fullständig säkerhet. Inget att oroa sig för.

Men taggen sitter där.

*****
Läs även vad andra bloggare skriver om FÖRÄLDRASKAP DÖDEN ORO HJÄRTULTRALJUD

Visade sig, när jag bläddrade igenom gamla blogginlägg, att jag har en son med profetisk gåva ... lite läskigt faktiskt.

Särskilt när man tänker på att varje gång någon frågar vad han skall bli när han blir stor säger han "dansband".



Alltså inte dansbandssångare eller så, utan ett helt dansband.

*****
Läs även vad andra bloggare skriver om PROFETIA STOREBROR DANSBAND 

Var på lekplats idag med S, A och E. Medan jag och E var och tog hand om tjejgrejs (byta blöja) så slog sig grabbarna i slang med två trevliga damer i 55-60-årsåldern.

När jag kom tillbaka satt alla och skrattade gott åt något som A hade sagt, om att gungning var bättre än att prutta högt och damerna introducerade mig. De förklarade att de hade barnbarn i mina söners ålder. "Jag är farmor," sade den ena damen, och den andra berättade att hon var mormor.

-Ja, jag ser det, sade A.
-Kan man se det? sade damen förvånat. Syns det i ansiktet på något sätt?
-Ja, du är gammal som en mormor, svarade A.

Två trevliga damer, som sagt. Så ingen tog illa upp, inte ens när A pekade på damens (ytterst klädsamma) rynkor kring ögonen för att bevisa sin tes.

E har börjat le så mycket. Jag hade glömt hur charmiga de där tandlösa leendena är. Man blir ju glad i hela hjärtat. Inte bara vi föräldrar, utan tre mycket stolta storasyskon kan göra det mesta för att framkalla de där leendena. De kommer med speldosor, spexar och trixar och drar roliga historier - mest H i och för sig - för att få fram ett storleende.

Det är rätt härligt, livet. Nu har vi hittat till Nutramigen och mjölkfrihet och hon mår helt enkelt bra. Hon verkar trivas med oss här i familjen och vi i allra högsta grad med henne. Visst kan storasyskonen bli lite upprörda ibland när hon skriker när de vill berätta saker, eller när vi ber dem vara snälla att ta det lite lugnt med deras egna röstresurser av hänsyn till en E som vi precis lyckats få att somna - men på det hela taget är allt frid och fröjd (tills hon blir större och vill ta deras leksaker, ja - men det tar vi när det kommer).

Idag var en sådan där dag när det var lite för spännande för E. Hon ville inte somna, fast hon ville det. Hon var i sin vagn ute i trädgården. Det hade varit en rätt lång vakenperiod med mycket intryck, men samtidigt spelade familjen femkamp i grönskan och finvädret runtomkring henne. Hon hade varit vaken och aktivt påhejande under säcklöpningen, ilsknat till under krocketspelandet, sagt ifrån på allvar vid ägg-i-sked-loppet och protesterat vilt under brännbollen. Nu var det ringkastningen kvar och då blev det hela för mycket för henne.

Det händer alltid flera saker på samma gång. A pillade sönder ett myggbett och lyckades bloda ner hela armen, H fick ett telefonsamtal från en kompis och medan jag följde med A in för att applicera lite kärlek och ett NallePuh-plåster ("Inte ett prinsess-plåster, mamma, det förstår du väl!") märkte jag att E lugnade ner sig ute i trädgården.

Jag möttes av en mycket stolt storebror när jag kom ut. "Jag hjälpte E att somna, mamma! Jag drog bara vagnen fram och tillbaka och sjöng för henne." "Åh, vad bra gjort! Vad sjöng du?" "Lite olika saker, bara." Dramatisk tystnad som andas stolthet och lycka. Jag väntar förväntansfullt och så kommer svaret:

"Först sjöng jag den där sången jag har skrivit mamma, du vet den där: Lilla E, alla älskar dig, lilla E, vi älskar dig" och då blev hon tyst och snäll och sedan somnade hon när jag sjöng hårdrock."

När S kom till dagis imorse var han så medveten om att alla skulle lägga märke till hans nya frisyr. Några fröknar och barn hade han hunnit se i fredags, men det stora flertalet skulle se honom och direkt lägga märke till det korta håret. Han sprang till dagis, tog, som en riktigt van skådespelare, ett stort andetag och en micropaus innan han öppnade dörren. Sedan tog han två steg in och stannade, så medveten om att allt ljus var på honom och hans nya hår.

För mig är det det gulligaste jag kan tänka mig, att se någon av barnen sådär "bakom kulisserna", se hur de spelar ut mot omvärlden och hur viktiga de är i sina egna liv.

Sedan var det H:s dag idag. Hon och jag skulle åka till Pelle Svanslös Hus i Uppsala. Där har de byggt upp massor med interiörer från olika viktiga platser i Pelle Svanslös - Pelles och Majas hus, en affär, Måns rövarnäste, ett polishus etc etc. Sedan får alla barn som vill sminka sig och klä ut sig till katter (eller något annat) och leka överallt. Det finns också en massa tonåringar utklädda till Gösta Knutssons mest kända figurer att leka med.

H är lite blyg i början av en sådan grej. Hon kände ingen, hon gick med på att sminka katt-smink men ville inte klä ut sig och började leka. Först lekte vi affär och Maja Gräddnos själv kom och handlade bananer av H. Då blev hon blyg och ville leka polisstation istället. Då kom Bull. Han ville bli instoppad i fängelset men H vägrade, även om hon kastade en längtansfull blick på handklovarna.

När det blev sagostund hade hon hunnit få ett par kompisar och innan en timma gått lekte hon vilt med både Bull och självaste Elake Måns och några tjejer till. Det var både spännande och lite läskigt att försöka rycka Måns i svansen men till Bull sade hon förvånat: "Det är konstigt att du är så snäll på riktigt när du är så dum i böckerna."

E sov hela tiden. Hon kunde inte riktigt ta till sig dramaturgins olika nyanser men hon verkade fullt nöjd när vi väl kommit in. När vi precis kom dit var hon dock jättearg, men lugnade sig när hon fick en flaska Nutramigen.

H däremot blev jättearg när vi skulle gå därifrån och skulle inte ha lugnat sig med Nutramigen. Det som får en sex-och-ett-halvt-åring lugn är en snäll och förstående frisör som pratar respektfullt, låter luggen vara kvar och dessutom petar in fyra olika färger i håret efter fullbordad klippning. En lyckad dag, tyckte H. Jag med.

I hope not....

Idag har vi iallafall kapat alla lockar och hittat en pojk-kille under allt håret, som S sade själv.

Före....



Han har verkligen tagit det här med klippningen på stort allvar. För några veckor sedan blev protesterna under morgonborstning av håret så drastiska att vi har föreslagit honom att klippa av det, även om vi tycker att det är väldigt fint med det långa håret.

Han har studerat bilder på människor med olika längd på håret och senast igår kväll hade han inte bestämt sig, utan kom upp med kort på flera dagiskompisar och ville höra vilket som var finast.

Det var därför ganska spännande att fara till frisören imorse. Men väl uppe i frisörstolen var han väldigt bestämd. Lite långt bak, fast inte så att det stack ner på nacken och lite kort fram och på sidorna. Och så blev det också. Frisören tyckte att han såg mycket äldre ut, men det tycker nog inte jag...döm själva.

Efter...


Han var JÄTTENÖJD och skuttade ut till bilen. Själv kände jag en viss saknad efter...något. Han såg så - heteronormativ ut på något sätt... det var som att personligheten inte syntes i utseendet längre....

Men under dagen har jag vant mig, och ser det mer positivt: hans vackra ansikte tittar fram mer än innan och han kommer ju att få lättare både med hårtvätt och borstning. Och oj, vad många kramar han fick när vi var och hämtade på dagis och skola i eftermiddags. Mycket beröm från fröknar och barn.

Det här med en alldeles tvättäkta riktig prinsessa som skall gifta sig - kronprinsessa till och med - det är bland det mest fantastiska H har hört talas om.

Lite upprörd är hon över att hon inte är bjuden på själva bröllopet men hon förstår att de har många andra att bjuda också och har förlåtit dem. Hon har tänkt ut en plan på hur hon ändå kan vara delaktig, och skickat in en bild till prinsessan som föreställer en prinsessa och en ganska fyrkantig man med stora glasögon. De har en blomma emellan sig och ovanför blomman står det CÄRLEK. Det står VIKTRORIA med en pil till prinsessan och DANJEL med en pil till gubben ifråga. Vi skickade det idag och ikväll när jag gick in och tittade till barnen låg H och gladde sig åt hur förtjusta de kommer att bli när de öppnar posten och hittar hennes fina teckning.

Vi kommer att titta på tv också. Jag har en känsla av vigseln inte kommer att vara riktigt tillräckligt Disneyesque för att fånga henne som tittare men vi gör ett försök. För att få den där riktigt rojalistisk-romantiska känslan skall vi baka en äpplepaj och äta medan vi tittar, har hon bestämt.

Killarna tänker också titta och jag antar att vi kommer att göra det allihopa - jag menar, vankas det äpplepaj, så vankas det äpplepaj. Jag blir lite glad i hjärtat åt dotterns lyckokänsla inför den glädje som hennes teckning kommer att bereda kronprinsessparet.

Precis när jag skrev det här kom hon upp.
-Mamma, kan man vara sju år äldre än någon annan?
-Öh...ja, det kan man ju. För du är sju år äldre än E, till exempel.
-Men än någon man gifter sig med alltså?
-Ehm, ja (anar vart detta är på väg)
-Så att om de får en bebis nu och det är en kille så kan jag gifta mig med han så får jag också vara prinsessa på ett stort bröllop.
-Eh, teoretiskt sett så kan du det, ja.
-Men jag vill inte det i så fall.
-Nähä?
-Nä, inte ens om det är en jättegullig bebis de får.
-OK.
-Nä, för jag skall gifta mig med en på min skola. Eller två förresten. Nej, en. Fast jag har inte riktigt bestämt mig för vem av dem det blir ännu. (tystnad) Och jag kan alltid klä ut mig till prinsessa om jag vill, för jag har ju min prinsessklänning.

Var på Apoteket med A och E idag, för att hämta nya fräscha burkar Nutramigen.

När vi väntade i kö så kom en äldre dam som gick långsamt och hade ont, så jag reste mig själv och A upp och lämnade plats. A böjde sig ner och förklarade detta märkliga beteende för E i bilbarnstolen:

"Ser du de där stolarna där? Ser du att de är vuxenstorlek allihopa? Jo, så det betyder att bara vuxna skall sitta i dem. Barn får sitta i dem om inte vuxna finns. Men när vuxna finns skall vuxna sitta i dem. Titta här (börjar räkna med fingrarna mot alla stolarna) stor stol, stor vuxen sitter i, stor stol, stor vuxen sitter i - hela vägen. Blir du ledsen lilla E? Var inte ledsen, jag skall berätta en hemlis för dig. (böjer sig ner mot E och teaterviskar) Vuxna tycker det är roligt att sitta på stolar, de fattar inte att det är roligare att springa omkring. Så sen när du har blivit stor och slutat vara bebis och blivit barn, då kan vi springa omkring och då sitter alla vuxna på stolarna och tror att de har roligt och då springer vi och VET vi att vi har roligt."

Sommarfest på dagis....


En pirat! En fyraårig, linblond, dansande pirat. Bland många andra dansande pirater, alla iförda randiga tröjor, huvudtyg och ögonlapp. Och Sjörövar-Fabbe blev det förstås. Sedan blev det Lejonkungen och lite fler danser.

Sedan kom min lilla pirat (som upprepade gånger ropat "Hej mamma" och vinkat till mig) springande och ville ta av sig piratutstyrseln och hålla lillasyster istället.


Ett troll! Ett troll med färgglad svans och röda kinder med rikligt med fräknar. Ett troll som dansade trolldanser och sjöng trollsånger. Ett stort troll, som viskade "jag måste vara tyst" när lillebrorspiraten vinkade och viftade och skrek "HEJ S!" Ett rätt stort troll, som var tvungen att springa på toa mitt när förskolans rektor skulle dela ut en ros och en överraskningsbok till alla stora barn som skall sluta dagis nu. Som tur är hann han tillbaka för att få sin ros, med en liten lapp där de skrivit hans namn med ett ord för varje bokstav, som alla speglade hans personlighet. Det första ordet var SAKKUNNIG och det måste man ju säga att han är =)

Sedan satt alla de stora trollen på scenen och sjöng Idas sommarvisa så att alla mammor fick tårar i ögonen, iallafall den här mamman.

Så blev det picnic med grillning och den lilla troll-och-pirat-familjen bland alla andra troll-och/eller-pirat-familjer fick sitta i gröngräset och glädja sig åt grillad korv, saft, pastasallad och Nutramigen.

Nu sover de små trollen, de små piraterna, och de små och stora systrarna djupt.

Och vi vuxna sitter och väntar på att de skall sova ännu lite djupare, för då är det dags att plocka fram champagnen. Jojomensan, åttaårig bröllopsdag. I och för sig skall vi fira ordentligt på lördag för då passar det bättre. Men ett litet glas champagne är gott även på en tisdag. Märkligt nog.

M skulle jobba eftermiddag idag så barnen och jag drog iväg till Kullabadet, första gången för i år. E hade med en nappflaska med pulver, samt en termos kokat vatten, barnen och jag hade det betydligt mer aptitligare alternativet: vindruvor, stekta köttbullar, minibaguetter och diverse mjukostar, samt tropisk juice. Vad vi hade glömt var att på Kullabadet skall man alltid alltid alltid ha med myggmedel. Nu klarade sig E rätt bra tack vare insektsskkyddet till vagnen men vi andra fick oss några bett.


Barnen badade! Det var med största sannolikhet iskallt i vattnet, åtminstone var alla som var över åtta år där väldigt obenägna att doppa sig (inklusive ett gäng supertuffa fjortonåriga killar som H imponerade på genom att gå förbi dem på bryggan, hoppa i och simma tjugofem meter, allt medan de stod och frös och retade varandra för att de inte tordes gå i vattnet).

Själv satt jag på kanten. Någon måste ju hålla i E, eller hur? Dessutom är jag över åtta år och således alldeles för klok för att våga bada i den här tidiga junitemperaturen.

Kullabadet är som en saga, låt vara en saga med ett ganska rikt insektsliv. Det är vackert, barnvänligt och finurligt iordningställt för att alla skall kunna trivas. H måste ha noterat det för medan de byggde "vattenvägar" i strandkanten (och hämtade vatten i hinkar från längst ut på bryggan för det var "det bästa" vattnet - vattnet närmast stranden kallade de för "gratisvattnet" och vattenvägsbyggnadsmässigt sett var det tydligen under all kritik) sjöng hon "du är en saga för god för att vara sann..."

S sjöng på alla musiksnuttar som någonsin funnits med i Amigo. (Vad var det jag sade?) A sjöng sina egna, impulsivt komponerade låtar "jag bär lite vatten, jag bär lite bästavatten, jag bygger en väg i sa-a-anden"- Jag satt och njöt och ville bevara stunden för alltid.

H kom och satte sig bredvid mig och klappade E på huvudet och sade "Mamma, vet du vad jag tänker på när vi är samlade så här vid vattnet och gör något riktigt mysigt tillsammans?" "Nä," sade jag intresserat och beredde mig på något riktigt djupt svar, eventuellt med fokus på hur synd det var om pappa som tvingades jobba eller kanske på hur bra det är att vi bor nära Kullabadet. "Jo, då tänker jag på chokladkaka," svarade hon. "Det är gott. Det passar faktiskt väldigt bra att äta till kvällsmat."

Varje dag som jag tillbringar med mina barn lite enskilt, utan att alla fyra är med, blir jag så nyförälskad i dem. Det är så stort att få vara med, ta del av deras tankar, deras sätt att se världen...

Idag var det S och E och jag som fick vara tillsammans. Vi hade en färdig plan från början men den ställdes lite på huvudet av att E var tvungen att gå till doktorn för att få medicin mot sin candida, så det blev lite improviserat.

På biblioteket upptäckte S och jag något nytt, att vi kunde spela Fia med knuff med ett stort spel. Jättestort faktiskt. Det gick bra, dvs vi spelade två färger var och S spöade med sina två färger båda mina färger rätt rejält. Han är mycket smartare än vad jag är, det är därför.



Sedan blev det inte picnic som planerat utan vidare till Max där vi träffade kompisar. S och A, 9 år, studsade glatt studsborg medan mamman K och jag och E satt och pratade tjejsnack, mycket behagligt. Sedan for vi till doktorn och A&K på klänningsjakt till Lindex och Åhléns.

Jodå, det var candida och vi fick medicin och S fick ställa sina två frågor till läkaren, väldigt intelligenta frågor enligt min mening och bra svar fick han också.
a) hur får man en bebis att gapa så att man kan titta i munnen på den efter svamp? Den förstår ju inte ordet "gapa".
b) hur kan samma sak heta både svamp och torsk, som är helt olika saker?

Så for vi till apoteket och hämtade medicin och passade på att ta oss en glass i solskenet på torget. Och så var det student i Enköping idag. S hade aldrig sett studenter och var helt fascinerad. Varför har alla likadana hattar? Varför skriker de? Varför rimmar det de skriker?

Jag insåg när vi stod där och han gapade stort, både om glassen och åt alla "de stora barnen", att det är tolv år till, TOLV ÅR bara, tolv korta år... sedan går han där helt plakat - jag menar, med ett plakat - och då var jag tvungen att krama om honom så där hårt så att det är lite genant för barnet men på det sätt som alla mammor förstår.

A och jag var på lekpark idag. Där fanns några buskar med roliga slingriga gångar i och medan E sov gott i vagnen utforskade A "skogen" som han kallade det. Sedan kom han och bjöd in mig i sitt "hus" i buskarna. Ringklockan var ett speciellt löv och jag var så välkommen på besök.

"Så här vill jag bo när jag är stor," förklarade han och eftersom vi just funderar lite på inredning och möblering hemma var jag såklart nyfiken på vilka visioner han hade för sitt framtida boende.




Jodå, det fanns visioner, så här skall det se ut:


** Fyra toaletter, en "rostig", en "ny", en "mysig" och en ospecificerad
** Två datarum
** Ett bord med två stolar (resten av stolarna får man hämta i ett uterum) där man kan äta muffins (Jag: Skall man inte kunna äta något annat där? A: Nä. Bara muffins.)
** En lång hall med många tavlor men inga spöken alls
** Ett sovrum men ingen säng eller så utan man sover bara mitt i luften medan man flyger
** Tre tågrum där det bara får vara (brio)tåg och så de som vill köra med dem.

Så alla ni som spånar inför Bo2030 - nu vet ni vad målgruppen vill ha.