ANSGARS SYSKON

"Jag har hört att han, i den nya filmen, när han beställer sin martini och de frågar hur han vill ha den, bara säger att det inte spelar någon roll! Ballt va? Alltså inte "shaken, not stirred" utan bara "det spelar ingen roll". Hur cool är man då?"

"OK, älskling, toppencoolt."

"Ja, och visst skulle du till ICA? Där kostar den bara 179 spänn"

"OK, älskling. Toppencoolt."

Så ikväll blir det Bondkväll i bondstugan.

Han är som ett av barnen ibland. Men å andra sidan, det är jag också. Och DC är snygg (men Pierce Brosnan är snyggare).

Det har kommit en ny tjej på dagis och H tycker att det är lite knepigt. Hon är ju liksom så ny. Men vi har uppmuntrat H att prata med henne och försökt att förklara att det är lätt att känna sig ensam när alla andra känner varandra och man kommer in utifrån. Och enligt dagispersonalen har han faktiskt försökt, sökt upp och pratat med den unga damen och så. Men häromdagen kom hon hem missnöjd.
-L är så tråkig!!!
-Vadådå?
-Hon bara pratar om sin hamster hela tiden. Hamster dit och hamster hit!
-Ja det låter inte så kul. Men du kanske kan fråga henne något annat, kanske om hon gillar Pippi eller om hon tycker om att klättra precis som du eller så?
-Nä, det är bara den där hamstern! Och så blir hon sur när jag skall förklara för henne som jag gjorde jättemycket idag om mina nya gympaskor.

Dödensnacket fortsätter här hemma. Oroligt. När vi körde från dagis igår frågade H väldigt noggrant om bilen kunde hamna i diket, om man kunde köra av vägen och om man i så fall dog när man kör av vägen. I helgen röjde vi lite i trädgården för att hjälpa den framväxande våren på traven. H tyckte att det var jätteroligt att sopa undan gamla kvistar på t ex en kärleksört och se att det fanns nya "babyblommor" längst ner längst in. Så hon bar bort alla gamla kvistar jag klippte av. Men så kom hon oroligt "mamma, är det här döda blommor?". Det är mycket nu. Det är mycket som är svårare att svara på än jag någonsin kunde ana.

Men det var inte det jag skulle berätta om utan en annan, rolig, bil-händelse. Vi lyssnar ju mycket på Astrid Lindgren-skivan med låtar från alla upptänkliga filmer och tv-serier när vi kör fram och tillbaka till dagis. Ibland glömmer jag att stoppa i egna skivor eller trycka tillbaka till radion och kör omkring och lyssnar (och sjunger med!!! pinsamt. Men så är det att blogga, man skall avslöja sina värsta sidor) på Pippi och Karlsson och Idas sommarvisa) och igår var det Linas sång om att inte vara uppvaktad som gick på cdn. "Varför har jag ingen fästman, när det finns de som har två - varför får jag aldrig rosor och varför skall det vara så?"

H: Mamma, har vi någon fästman?
Jag: (diverse olika pedagogiska historiska romantikstrukturella utredningsrepliker far genom mitt huvud men jag väljer den enkla utvägen) Nej.
H: OK. (funderar) Men mamma, vi behöver ingen festman. Killar är ändå inte så bra på fester. Vi kan vara festtjejer du och jag! Och ha rosa klänningar och dansa och sjunga och ha fiskdamm hela natten!

Igår kväll fick vi lite mer livsfrågor serverade på sängkanten än vad vi är vana vid här hemma. När jag stoppat om H så hejdade hon sig mitt i en beskrivning av vilken slags hund som Tomtefar i boken Hattstugen skulle kunna tänkas ha om han hade haft en hund och frågade:
-Mamma, kommer jag att leva hela det här året?

Då hoppar hjärtat upp och sätter sig i halsen och man får så slut på syre till hjärnan att det inte liknar någonting. Vad vet hon som inte jag vet? var min första tanke.
-Det räknar vi med, gumman, det hoppas jag verkligen, sade jag lätt.

Då kom nästa slag mellan ögonen:
-Mamma, när kan man dö?
Man får absolut inte ljuga för sina barn och extra mycket absolut-inte om viktiga livsfrågor. Men in i min hjärna for en minnesbild av ett kåseri i en föräldratidning, där en mans dotter var så orolig för att dö och ställer så många knepiga frågor om döden att han till sist säger till henne: "OK du slipper dö". Och hon blir glatt överraskad och säger "Kan man göra så?" "Ja, så kan man göra" svarar han och önskade av hela sitt hjärta att det vore sant. Jag förstår ju hur gärna han ville - och jag ville också så gärna...men...
-Man kan dö när som helst, men oftast så dör man inte förrän man är gammal.
-Jag är inte gammal, sade hon med ett strålande leende och världens gladaste röst.
-Nej, det stämmer för du är tre år.
-Så då dör inte jag?!
-Nej, säkert inte på länge än, de flesta som dör är gamla.
-Åh, jag älskar dig mamma.

Stor kram och godnatt och jag gick ut och plockade ut mitt hjärta ur halsgropen och granskade det noga. Min värsta skräck, verbaliserad av min dotter - en del upplevelser är nästan för starka för att man skall orka med dem. Efter bara ett par minuter så ropade hon in mig igen.

-Mamma! När morfar var här - då sade han "nu får du sova, gamla S" till S. Pregnant väntan på mitt svar.
-Men S är ju inte gammal, gumman. Morfar skojade bara. S är ju bara två år.
-Så han är verkligen inte gammal?
-Nej, han är ju pytteliten, mindre än du.
-Åh vad skönt.

Och så somnade hon, och sov lugnt hela natten för första gången på hur länge som helst. Inga mardrömmar.

Och idag har hon varit på toppenhumör. Inte ett enda litet bråk.

Jag frågade på dagis om de pratat om döden där, men det hade de inte. "Förutom H, hon har pratat lite om Ansgar".

Så nu undrar jag, hur länge hade hon gått och funderat på det där?

jag satt och stirrade oförstående på det lilla plustecken på ett gravtest som visade att Ansgar kommit in i våra liv och försökte fatta det som jag fortfarande inte riktigt har förstått. Fem år. Det är inte så lång tid kanske men det är fem år nu som jag inte har varit den viktigaste människan i mitt eget liv. Fem år sedan jag började vandringen mot att bli mamma.

Föräldraskap är inte det lättaste, jag tycker man famlar mest hela tiden. Skall man bli arg eller låta det passera när de slår varandra i huvudet men ingen av barnen verkar bry sig eller bli arg eller ledsen? Skall man själv avstå från godis (eller ännu värre, möjligheten att använda sig av svordomar eller dåligt språk) under alla deras vakna timmar? Är man i så fall en fuling om man ägnar sig åt sådant när de sover eller inte är med?  Skall man köpa en rosa prinsessklänning åt sin dotter när hon vill ha en eller är man inte tillräckligt feministisk då? Skall man köpa en rosa prinsessklänning åt sin son när han vill ha en eller är man lite för feministisk då? Vill man välja att ha dåligt samvete för att man är en curlingförälder eller för att man lämnar dem för mycket för sig själva?

Svårlösta frågor, japp. Men ändå är det tusenfalt lättare att brottas med den här typen av vardagsfilosofi än att vara förälder till ett barn som man inte får ha hos sig. När Ansgar dog så var det någon som skrev "nu är ni föräldrar på det svåra sättet" till oss. Och det var bra skrivet. Det kan inte bli mycket svårare än så, att man inte får ha sitt barn, inte fatta alla de där besluten, inte se utvecklingen och mognaden och inte se glädjen och smärtan i barnets liv.

Det där lilla blåa Clearblue-pluset, det fick bli ett tecken för Ansgar. Han är mitt lilla plus. Mitt extra. Min storhet. Mitt kors... Here's to you, Ansgar. Jag är så glad att jag fick dig.

av www.pippi.blogg.se och det här är utmaningens
REGLER:
Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit "tagna" och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

1. Jag har fått ett beundrarbrev av Björn J:son Lindh (för min sång, skrattretande nog).

2. När jag stickar eller virkar vill jag helst göra det framför en tv eller dvd. Jag väljer väldigt noggrant vad jag skall se (ibland så långt gånget att jag köper en dvd-box enbart för ett stickprojekt (men då alltid billigt begagnat förstås)) och sedan tittar jag ytterst lite på programmet, det mesta får jag lyssna till eftersom handarbetet upptar min uppmärksamhet i så hög grad.

3. Jag glömmer aldrig en sångtext som jag en gång lärt mig, vilket innebär att en stor del av min hjärnkapacitet är upptagen av oväsentligheter. De kan ligga långt bak i huvudet men på en halvtimma så har jag plockat fram hela texten varje gång. Knäppt, onyttigt, men en färdighet som jag ändå är rätt glad för.

4. Jag skjuter hellre ett gulligt oskyldigt rådjur i skogen än slår ihjäl en geting.

5. Det här är en underlighet som inte framträder i sin fulla konstighet i skrift, men jag vet hur många bokstäver det är i ord. Alltså när någon säger ett långt och besvärligt ord så räknar någon märklig del av min hjärna ut hur många bokstäver det är i det ordet innan jag reagerar på ordets innebörd eller på något annat sätt.

6. Jag är från Ludvika.

Utmaningen får gå vidare till:
-Lusekofta (Utvandrad dalkulla)
-Jenkins
-Fru Babsan
-Amlon
-All About the Package
-CP-pappan

A har uppfunnit en lek.

Antal spelare: minst två
Spelarnas ålder: den yngsta deltagaren, hädanefter kallad lekledaren, skall vara sju och en halv månad. Den andra - hädanefter kallad lekdeltagaren - skall vara äldre, gärna mor till den yngsta deltagaren, men även syskon, fäder, och helt okända ute på stan kan delta.
Du behöver: en filt eller en tröja
Målet med spelet: att skratta okontrollerat

Spelet går till så här: Lekledaren tar tag i filten (eller tröjan) och drar den över huvudet. Nu är det viktigt att den andra deltagaren är med på noterna. Man skall säga "Var är A? Var är min lilla A?" och liknande saker med bekymrade uttryck i rösten. Lekledaren drar sedan plötsligt oväntat bort filten (eller tröjan) från sitt ansikte och då måste lekdeltagaren säga "Tittut! DÄR är du ju!" Sedan får man skratta. Man kan dock upprepa leken med en gång igen om man vill, den är lika rolig varje gång.

I sagornas värld har vi rört oss i helgen. Dottern har öppnat en sagoberättarshow, där hon berättar sagor och man lyssnar och berömmer. Så här låter en typisk saga:
"Det var en gång en liten katt som ville hoppa upp på ett litet bord. Och så gjorde han det och VET ni vad som hände? Jo, bordet välte. Och alla barnen i hela landet blev väldigt ledsna. Men då kom det en fin och vacker prinsessa, som hette H. Och jag hade så fina kläder, som var alldeles rosa och med mycket pärlor och sådant som glittrar på mig. Och jag var vacker och snäll och alla barnen blev glada igen, för då reste jag upp bordet så det blev helt och gav katten lite vatten och kakor. Och alla barnen levde lyckliga i alla mina dagar."

S rör sig gränsöverskridande mellan olika sagovärldar. T ex har han nu bestämt att hans Findusmjukisdjur, hittills kallat Pettsson, numera heter Nilsson och "egentligen" är Herr Nilsson, Pippis apa. Låter det som en konspirationsteori? You ain't heard nothing yet.

Pettsson/Findus/Nilsson är dessutom Nalle Puhs bästa kompis. Så blir det när S leker med mjukisdjuren och så måste det ju vara i verkligheten också. Så när NP går på dvd:n här hemma, så sitter S och undrar oroligt "Var är Nilsson? Kommer Nilsson?"

Jag tror att han tror att DE (de där som alla konspirationsteoretiker är rädda för) har klippt bort Nilsson ur alla NallePuh-arkiv så att ingen skall få reda på vad som egentligen hände. Jag tror också att han är orolig för att Nilsson snart skall klippas ur från Pippisagorna (bevis: han letar dagligen efter bilder på Nilsson i Pippiboken och blir glad varje gång han ser att han är kvar) och också ur Pettsson (bevis: idag under Bolibompa, när Pettsson och Findus visades, så sprang han och hämtade mjukisdjuret ifråga och visade: "titta, där du Nilsson, du Nilsson, du här, du där") - och sedan vara fullständigt utraderad ur hela mänsklighetens medvetande.

Men oroa dig inte, S: the truth is out there.