Den stora kramen
S och jag var uppe till farfar imorse, med tidningen. Vi bor ju grannar och vi brukar leverera hans tidning nuförtiden, dels för att han skall slippa gå till brevlådan och dels för att få en pratstund varje morgon. Imorse följde S som sagt med. Det gjorde att promenaden tog något längre tid, för S har utvecklat en veritabel falkblick för smultron. Och det finns några ställen på vägen. Så mycket smultronplock blev det.
Några små smuliga pojkhandsvarma smultron fick sig även farfar till livs när vi väl kom fram. Och så tidningen förstås. S blev vild av glädje över att vara hemma hos farfar igen. Det är första gången någon av barnen varit med dit sedan farmor dog - jag har inte tänkt på det, men det har bara naturligt blivit så att jag har lämnat tidningen efter dagiskörningen och farfar har varit rätt mycket hos oss.
Iallafall så rusade han som en - ja, som en målsökande robot mellan alla roligheter som finns. Det finns en "glugg" under köksbänken där man precis kan stå om man är två och ett halvt, det finns en rolig fotpall till en fåtölj som man kan lägga sig på magen på och snurra, och så finns det förstås korten på H, S, A och kusinerna, och så ett helt obegripligt men underbart kort som är på S pappa år 1968 men som ser ut precis som S gör idag...massor med skojigheter med andra ord. Och farfar SKRATTADE - vilket härligt ljud - åt denna virvelvind.
Men helt plötsligt hejdade sig S. Var är farmor? begärde han. Farfar var tvungen att lämna rummet och snyta sig väldigt. Jag försökte förklara att farmor ju "blivit död" som barnen säger och därför inte kunde bo hemma hos farfar längre, för när man är död, ja, då kan man inte leva längre. Typ sådär. S tittade på mig innan han lade sig på fotpallen och snurrade igen.
-Finns inte döda?
-De finns, men man kan inte träffa dem.
-Farfar ensam då.
S blev fundersam. Vägrade att krama farfar när vi skulle gå - och jag som verkligen tyckte att det skulle ha behövts i det här läget...så funderade jag också. Här har vi gått och sagt "farmor är död" och läst böcker och pratat och förklarat men ingenstans har vi väl verkligen sagt rent ut att farmor inte bor kvar i sitt hus. Allt var ju så abstrakt när vi berättade - även när vi försökte konkretisera...
Senare på dagen ville han gå tillbaka. Jag antog att det var smultronen som lockade så jag erbjöd honom smultronen precis nedanför trappen. Men han gav sig inte. Fast det blev pappa M som gick med till sist, och H. Så kom de hem med rapporten att farfar hade fått världens största och längsta kram och en kärleksförklaring av S.
En till bara
Det är nog bara jag i hela världen som tycker att det här är roligt, men... Imorse kom M, som har ett förflutet som arbetsförmedlare, på vad man skulle kalla ett jättetråkigt program som handlar om den välkända satsningen om hur man skall få ut folk på arbetsmarknaden igen. Den skulle självklart heta Tryggare Jobb.
(Byggare Bob)
(Byggare Bob)
Sudoku för själen
När Ansgar hade dött så berättade vännen FHP, med egen erfarenhet av sorgearbete, för mig att "vissa dagar vill man bara gå på bio. Och då kan utmaningen vara att hitta en kompis som ställer upp på DET när alla är så ivriga och vill att man skall känna att man skall kunna prata." Alldeles rätt hade han, inte alls ovanligt.
Idag har vi tagit en sorgepaus här hemma. Man måste låta huvudet göra något annat ett tag, annars så spricker man. Sedan kanske det inte spelar så stor roll exakt vad? Vi roade oss med att göra om barnprogramstitlar så att de skulle passa andra målgrupper än barn. Ett varningens ord - börjar man med detta är det väldigt lätt att komma på snuskiga saker, i stil med att låta stackars oskyldiga favoritprogrammet Charlie och Lola heta Charlie och Läder-Lola. Något sådant otäckt förslag skall inte redovisas här. För det första är det som sagt alldeles för lätt. Och för det andra så får de läsare som har sådan fantasi själva använda sig av den. För det tredje är det här faktiskt en familjeblogg.
Jag bifogar iallafall det som vi kom fram till, men jag är medveten om att detta visar mer på hur desperata vi var att ge hjärnan något annat att tänka på, än på några egentliga nyvinningar på humorns område.... Det äkta barnprogramsnamn som vi tänker på redovisas i parentes efteråt, för läsare som inte har barn i Bolibompaåldern.
Iallafall
ett program för datanördar: Eudora Utforskaren (Dora Utforskaren)
ett program för skräckfilmsfantaster: Fifi och Monsterhöna (Fifi och blomsterfröna)
ett program för religiösa pysselfantaster: Kloster (Bolibompas pysselprogram Klister)
ett program för hembrännare: Emil i Lönnekrogen (Emil i Lönneberga)
ett program för alla som hatar sjukhusserier: Doktorn Dog (Doktor Dogg)
ett program för alla som älskar sjukhusserier: Den kranke och lytte (Anki och Pytte)
ett program för tatueringsfantaster: Skallen har en stor blå tribal (Nalle har ett stort blått hus)
ett program för alla som är lite goth: En sliten död traktor (En liten röd traktor)
ett program för prästälskande kalenderbitare: Matrikeln (Madicken)
ett program för den geografiskt förvirrade: Vulkaner i Bahamas (Bananer i pyjamas)
Idag har vi tagit en sorgepaus här hemma. Man måste låta huvudet göra något annat ett tag, annars så spricker man. Sedan kanske det inte spelar så stor roll exakt vad? Vi roade oss med att göra om barnprogramstitlar så att de skulle passa andra målgrupper än barn. Ett varningens ord - börjar man med detta är det väldigt lätt att komma på snuskiga saker, i stil med att låta stackars oskyldiga favoritprogrammet Charlie och Lola heta Charlie och Läder-Lola. Något sådant otäckt förslag skall inte redovisas här. För det första är det som sagt alldeles för lätt. Och för det andra så får de läsare som har sådan fantasi själva använda sig av den. För det tredje är det här faktiskt en familjeblogg.
Jag bifogar iallafall det som vi kom fram till, men jag är medveten om att detta visar mer på hur desperata vi var att ge hjärnan något annat att tänka på, än på några egentliga nyvinningar på humorns område.... Det äkta barnprogramsnamn som vi tänker på redovisas i parentes efteråt, för läsare som inte har barn i Bolibompaåldern.
Iallafall
ett program för datanördar: Eudora Utforskaren (Dora Utforskaren)
ett program för skräckfilmsfantaster: Fifi och Monsterhöna (Fifi och blomsterfröna)
ett program för religiösa pysselfantaster: Kloster (Bolibompas pysselprogram Klister)
ett program för hembrännare: Emil i Lönnekrogen (Emil i Lönneberga)
ett program för alla som hatar sjukhusserier: Doktorn Dog (Doktor Dogg)
ett program för alla som älskar sjukhusserier: Den kranke och lytte (Anki och Pytte)
ett program för tatueringsfantaster: Skallen har en stor blå tribal (Nalle har ett stort blått hus)
ett program för alla som är lite goth: En sliten död traktor (En liten röd traktor)
ett program för prästälskande kalenderbitare: Matrikeln (Madicken)
ett program för den geografiskt förvirrade: Vulkaner i Bahamas (Bananer i pyjamas)
Reaktioner...
Tack för alla svar på föregående inlägg, både on och off-blogg. Vi vuxna pysslar, tillsammans med farfar, faster etc. med den här märkliga vuxensörjarvärlden som innebär kontakter med begravningsbyrå och präst och sådant. En bra sak, för man har något att göra. Men konstig.
Såhär ungefär reagerar barnen:
A: glad som vanligt, märker av konstig stämning ibland och flinar desto mer mot alla och ropar sitt "heeeeejjjj" vilket faktiskt funkar rätt uppmuntrande
S: vill inte vara hemma. När man frågar varför säger han "det är så tråkigt hemma för farmor har dött". Tur att han har dagis (bara den här veckan, sedan är det hela juli utan dagis). Han är också väldigt orolig för saker, t ex att bilar skall köra på oss och så måste man säga att man älskar varandra och pussas väldigt mycket. "Jag älskar lille S"-sången är väldigt populär.
H: Väldigt orolig för sin far. Frågade här om morgonen: "Vem skall vara din mamma nu då?" och när M sade att han inte hade någon mamma längre, så blev hon mycket upprörd "Men det måste man ha! Alla måste faktiskt ha en mamma. Annars blir jag lessen." Så handlar det mycket om att hon sknar, och blir ledsen och gråter.
För egen del försöker jag skaffa böcker åt dem men det är inte det lättaste med bilderböcker som handlar om döda farmödrar (farfäder etc skulle förstås också gå bra). Det här har jag fått tag på eller beställt hittills:
Adjö herr Muffin (Anna-Clara Tidholm och någon annan)
Min farfar och lammen (utgiven av Sveriges auktoriserade begravningsentreprenörer eller något i den stilen, bra men jag tror att den riktar sig till något äldre barn)
Alla döda små djur (är det Wirsénarna kanske? Handlar iallafall om en massa barn som "öppnar begravningsbyrå" en sommar och begraver alla små döda djur med psalmsång och frejdigt gråtande. Lite härlig sådär och kanske en bra förberedelse för begravningen?
Annars har jag inte hittat så mycket bra. Alla förslag mottas med tacksamhet.
Såhär ungefär reagerar barnen:
A: glad som vanligt, märker av konstig stämning ibland och flinar desto mer mot alla och ropar sitt "heeeeejjjj" vilket faktiskt funkar rätt uppmuntrande
S: vill inte vara hemma. När man frågar varför säger han "det är så tråkigt hemma för farmor har dött". Tur att han har dagis (bara den här veckan, sedan är det hela juli utan dagis). Han är också väldigt orolig för saker, t ex att bilar skall köra på oss och så måste man säga att man älskar varandra och pussas väldigt mycket. "Jag älskar lille S"-sången är väldigt populär.
H: Väldigt orolig för sin far. Frågade här om morgonen: "Vem skall vara din mamma nu då?" och när M sade att han inte hade någon mamma längre, så blev hon mycket upprörd "Men det måste man ha! Alla måste faktiskt ha en mamma. Annars blir jag lessen." Så handlar det mycket om att hon sknar, och blir ledsen och gråter.
För egen del försöker jag skaffa böcker åt dem men det är inte det lättaste med bilderböcker som handlar om döda farmödrar (farfäder etc skulle förstås också gå bra). Det här har jag fått tag på eller beställt hittills:
Adjö herr Muffin (Anna-Clara Tidholm och någon annan)
Min farfar och lammen (utgiven av Sveriges auktoriserade begravningsentreprenörer eller något i den stilen, bra men jag tror att den riktar sig till något äldre barn)
Alla döda små djur (är det Wirsénarna kanske? Handlar iallafall om en massa barn som "öppnar begravningsbyrå" en sommar och begraver alla små döda djur med psalmsång och frejdigt gråtande. Lite härlig sådär och kanske en bra förberedelse för begravningen?
Annars har jag inte hittat så mycket bra. Alla förslag mottas med tacksamhet.
Hur hjälper man barnen?
Hur hjälper man barnen att sörja? Försöker att surfa runt för att hitta hjälp men det finns inget riktigt bra, iallafall inte där jag har råkat hamna.
Det är inte lätt när man inte förstår.
Vi förstår inte så bra själva. Men vi har ju ändå strukturer i hjärnan för sådant här. Men barnen....
Vi vill inte hjälpa dem genom att undertrycka all sorg, inte genom att avleda eller överförenkla. Vi vill ge dem ett vettigt sätt att arbeta med sorgen. Hur gör man det?
Vi läste Lotta på Bråkmakargatan igår. Båda storbarnen satt som klistrade mot mig och grät när jag var tvungen att gå på toaletten. Tror de att vi skall dö också nu? Hur uppfattar de det här? Vem kan veta? Vem kan hjälpa?
Nu har Ansgar fått sin farmor
Tragiskt nog dog barnens farmor efter ett helt oväntat andningsstopp i onsdags kväll. Ett "lyckat" återupplivningsförsök gjorde att hon hamnade i respirator och diverse andra maskiner på Ackis i några dygn. Men hjärnan hade varit utan syre alltför länge och natten mellan fredag och lördag så slutade hjärtat att slå, för gott.
"Svärmor" är ju inte direkt ett ord som på svenska fullkomligt bågnar av kärleksfullhet och ömhet men jag gillade verkligen min svärmor hur mycket som helst.
Vi sörjer mycket här hemma. Det är inte lätt för barnen att ta något sådant här. Det är svårt för vuxna också. Vi berättade för barnen och H försökte fatta så gott hon kunde.
-Var är hon nu då?
-Tjaaa...hon ligger och det ser precis ut som hon sover. Men hon kommer inte att vakna någon gång.
-Blir hon en ängel nu som Ansgar?
-Ja, det tror ju jag iallafall.
- Jag med. (tänker tänker) Måste vi prata ängelska med henne då?
-öh..Hon förstår nog svenska också. Fast egentligen kan vi inte prata med henne mer. Men i fantasin kan man förstås.
-OK men jag kan engelska. Då blir hon nog glad. (går fram till fönstret, tittar ut) Bye-bye, farmor.
"Svärmor" är ju inte direkt ett ord som på svenska fullkomligt bågnar av kärleksfullhet och ömhet men jag gillade verkligen min svärmor hur mycket som helst.
Vi sörjer mycket här hemma. Det är inte lätt för barnen att ta något sådant här. Det är svårt för vuxna också. Vi berättade för barnen och H försökte fatta så gott hon kunde.
-Var är hon nu då?
-Tjaaa...hon ligger och det ser precis ut som hon sover. Men hon kommer inte att vakna någon gång.
-Blir hon en ängel nu som Ansgar?
-Ja, det tror ju jag iallafall.
- Jag med. (tänker tänker) Måste vi prata ängelska med henne då?
-öh..Hon förstår nog svenska också. Fast egentligen kan vi inte prata med henne mer. Men i fantasin kan man förstås.
-OK men jag kan engelska. Då blir hon nog glad. (går fram till fönstret, tittar ut) Bye-bye, farmor.
Kärleksförklaring till vår trädgård
Kära trädgård!
Jag är inte den sortens flicka som har haft så många trädgårdar. Och de få jag har haft, de har jag försummat, det erkänner jag. Jag har lämnat i min vak många vissnande rosor, många sörjande spaljéer och många uttorkade rabatter. En och annan krukväxt har jag haft, som haft kraft nog att överleva min nonchalanta behandling. Men du, kära trädgård, du är något annat!
Jag skall säga det rent ut: Jag har aldrig känt så här tidigare.
O, du kära trädgård, som planterats och vårdats och utvecklats av många generationer människor med samma efternamn som jag - du - kära trädgård, är den rätta trädgården för mig. Jag kände något för dig redan första gången jag hörde att du kunde bli min. Men nu, min vän, är mina känslor starkare och mer prunkande än någonsin.
Jag skall erkänna att jag var ytlig i början. Det första jag föll för var att du verkade lättskött. Och så äppleträden förstås. Kryddträdgården. Ja, jag var sådan: jag föll för ditt utseende. Men med tiden har min kärlek fördjupats och - vågar jag hoppas - även min förståelse för dig. Ditt tålamod med våra tidiga ynkliga rensningsförsök. Din återhämtningsförmåga efter torkan, dina perenners trogna återkommande, dina listigt utplacerade underbara picnicställen.
Och till och med mina barn tycker om dig! Ja, det är märkvärdigt så bra vi fungerar ihop. Jag skall erkänna att vi haft (och har) våra osämjor. Maskrosorna, för att ta ett exempel. Tistlarna, för att nämna något annat. Men så är det ju i förhållanden. Det kräver bara att vi arbetar lite på det, båda två.
Och sedan, när jag gammal och torr och med värkande rygg, bringar dig mina pensionsårs hyllning, så hoppas jag att vi skall kunna se tillbaka på ett liv tillsammans, där vi växt tillsammans och njutit tillsammans och tagit oss igenom såväl hettan som stormarna tillsammans.
Jag är inte den sortens flicka som har haft så många trädgårdar. Och de få jag har haft, de har jag försummat, det erkänner jag. Jag har lämnat i min vak många vissnande rosor, många sörjande spaljéer och många uttorkade rabatter. En och annan krukväxt har jag haft, som haft kraft nog att överleva min nonchalanta behandling. Men du, kära trädgård, du är något annat!
Jag skall säga det rent ut: Jag har aldrig känt så här tidigare.
O, du kära trädgård, som planterats och vårdats och utvecklats av många generationer människor med samma efternamn som jag - du - kära trädgård, är den rätta trädgården för mig. Jag kände något för dig redan första gången jag hörde att du kunde bli min. Men nu, min vän, är mina känslor starkare och mer prunkande än någonsin.
Jag skall erkänna att jag var ytlig i början. Det första jag föll för var att du verkade lättskött. Och så äppleträden förstås. Kryddträdgården. Ja, jag var sådan: jag föll för ditt utseende. Men med tiden har min kärlek fördjupats och - vågar jag hoppas - även min förståelse för dig. Ditt tålamod med våra tidiga ynkliga rensningsförsök. Din återhämtningsförmåga efter torkan, dina perenners trogna återkommande, dina listigt utplacerade underbara picnicställen.
Och till och med mina barn tycker om dig! Ja, det är märkvärdigt så bra vi fungerar ihop. Jag skall erkänna att vi haft (och har) våra osämjor. Maskrosorna, för att ta ett exempel. Tistlarna, för att nämna något annat. Men så är det ju i förhållanden. Det kräver bara att vi arbetar lite på det, båda två.
Och sedan, när jag gammal och torr och med värkande rygg, bringar dig mina pensionsårs hyllning, så hoppas jag att vi skall kunna se tillbaka på ett liv tillsammans, där vi växt tillsammans och njutit tillsammans och tagit oss igenom såväl hettan som stormarna tillsammans.
Idyll i teori och praktik
Hade planerat ett inlägg med den titeln som skulle handla om vår familjedag idag. Men nu känner jag inte för att skriva. För när jag slog upp dn.se så stod där att Povel Ramel dött. Min hjälte.
Humöret och skrivlusten rann av mig.
Och när allt kommer omkring, ämnet "idyll i teori och praktiken" låter som något som ingen skulle kunna bemästra bättre än Povel. Så jag hoppar att försöka vara rolig idag, och böjer mig istället i respekt och saknad för en verkligt stor skrivare och underhållare.
Humöret och skrivlusten rann av mig.
Och när allt kommer omkring, ämnet "idyll i teori och praktiken" låter som något som ingen skulle kunna bemästra bättre än Povel. Så jag hoppar att försöka vara rolig idag, och böjer mig istället i respekt och saknad för en verkligt stor skrivare och underhållare.
Oliali, oliali hoppsan vilken dag
Vilken dag! Hör här:
Först fick jag planterat om alla våra växter (utom tre monsterstora) och satt en massa av Hs och mina fina frön! Vadå inte rätt årstid att plantera om krukväxter? Det är rätt årstid när familjeläget bestämmer att det är det och idag fick jag gjort det. Man riktigt såg hur minsta lilla ampellilja sträckte på sig. Jag blir alltid både lättad och glad av det, plus att fönsterbrädorna blir finare och som sagt, växterna mår synbart bättre. Så röjde vi bland bärbuskarna och fick plockat lite i rabatterna. Allt detta tillät barnen! A satt så tätt som möjligt och mumsade på allt som såg farligt ut (note to self: Gullregnsträdet är jättevackert. Men det måste bara bort!!!).
Sedan: Lunch ute på baksidan, alla glada och nöjda.
H: Har ni tänkt på en sak? I den här familjen är det faktiskt jag som bestämmer.
Vi lät henne tro det. Och vem vet, hon kanske har rätt? Börjar iallafall tro att hon är en av de smartare i familjen.
Lade barnen. S älskar att sova middag (jag vet vad ni tänker).
S när jag stoppade om honom: Mamma! Jag älskar dig! Jag älskar dig jättemycket för du bäddar så bra.
Sedan: Picnic på vårt nya helljuvliga picnicställe, längst bak på tomten om man säger så, upp för en kulle och så hela vägen längst ut, förbi en stenmur eller två, där man har världens mest fantastiska utsikt över alla fält och ser hela vägen bort till Hjälstaviken. På vägen fick vi gå förbi våra höns som var ute i samlad trupp (Det är två höns som jag aldrig sett ute. Vet inte om de inte törs. Men resten var där). Vi bjöd in dem på picnicen men de tackade nej med motivationen att överallt där det växer gräs är som en picnic för dem. Tyvärr kissade S ner sig rätt snabbt så det blev en snabb picnic, vilket var tråkigt för H som hade hittat en "riktig elefant faktiskt!" inne bland träden och ville vara med den.
Och som att inte det vore nog: Ledig kväll (M och jag har det varsin gång i veckan). I och för sig dagens mest prosaiska del, eftersom jag töntigt nog använde ledigheten till att
a) köpa jobbkläder
b) ringa jobbsamtal
och
c) lämna övertidiga låneböcker.
Men ändå. En sådan där dag som känns som sommar.
Först fick jag planterat om alla våra växter (utom tre monsterstora) och satt en massa av Hs och mina fina frön! Vadå inte rätt årstid att plantera om krukväxter? Det är rätt årstid när familjeläget bestämmer att det är det och idag fick jag gjort det. Man riktigt såg hur minsta lilla ampellilja sträckte på sig. Jag blir alltid både lättad och glad av det, plus att fönsterbrädorna blir finare och som sagt, växterna mår synbart bättre. Så röjde vi bland bärbuskarna och fick plockat lite i rabatterna. Allt detta tillät barnen! A satt så tätt som möjligt och mumsade på allt som såg farligt ut (note to self: Gullregnsträdet är jättevackert. Men det måste bara bort!!!).
Sedan: Lunch ute på baksidan, alla glada och nöjda.
H: Har ni tänkt på en sak? I den här familjen är det faktiskt jag som bestämmer.
Vi lät henne tro det. Och vem vet, hon kanske har rätt? Börjar iallafall tro att hon är en av de smartare i familjen.
Lade barnen. S älskar att sova middag (jag vet vad ni tänker).
S när jag stoppade om honom: Mamma! Jag älskar dig! Jag älskar dig jättemycket för du bäddar så bra.
Sedan: Picnic på vårt nya helljuvliga picnicställe, längst bak på tomten om man säger så, upp för en kulle och så hela vägen längst ut, förbi en stenmur eller två, där man har världens mest fantastiska utsikt över alla fält och ser hela vägen bort till Hjälstaviken. På vägen fick vi gå förbi våra höns som var ute i samlad trupp (Det är två höns som jag aldrig sett ute. Vet inte om de inte törs. Men resten var där). Vi bjöd in dem på picnicen men de tackade nej med motivationen att överallt där det växer gräs är som en picnic för dem. Tyvärr kissade S ner sig rätt snabbt så det blev en snabb picnic, vilket var tråkigt för H som hade hittat en "riktig elefant faktiskt!" inne bland träden och ville vara med den.
Och som att inte det vore nog: Ledig kväll (M och jag har det varsin gång i veckan). I och för sig dagens mest prosaiska del, eftersom jag töntigt nog använde ledigheten till att
a) köpa jobbkläder
b) ringa jobbsamtal
och
c) lämna övertidiga låneböcker.
Men ändå. En sådan där dag som känns som sommar.
Sista dagen....
på min föräldraledighet går mot sitt slut. Dags att ta bort det gröna nagellacket (som jag har haft den här sista veckan för att verkligen poängtera att jag inte har börjat jobba ännu!) och bli en välklädd proper och välartikulerad medlem av Det Professionella Sverige.
Åh, A! Tänk vad snabbt alla de här månaderna har runnit iväg. Är glad över att jag har hunnit så lite av alla de husrelaterade projekt jag lite luftigt (trots att det är tredje föräldraledigheten!) tänkte att jag nog kunde ha gjort under den här tiden. Är lite lessen för alla de måsten som ändå fick ta tid från vår gemensamma tid.
Ms tid tar vid. Han har redan börjat genom att sköta extra mycket tvätt idag.
Och jag har tillbringat min sista föräldraledighetskväll med att ligga bredvid barn som var alldeles för pigga för att somna och lyssna på sagor om när jag var liten. Nu är det dags att bege sig till sängen. Imorgon börjar verkligheten.
*****
Fast den gör inte det. Ledig måndag och tisdag. Och på onsdag är det ju 6/6. Men på torsdag....
Åh, A! Tänk vad snabbt alla de här månaderna har runnit iväg. Är glad över att jag har hunnit så lite av alla de husrelaterade projekt jag lite luftigt (trots att det är tredje föräldraledigheten!) tänkte att jag nog kunde ha gjort under den här tiden. Är lite lessen för alla de måsten som ändå fick ta tid från vår gemensamma tid.
Ms tid tar vid. Han har redan börjat genom att sköta extra mycket tvätt idag.
Och jag har tillbringat min sista föräldraledighetskväll med att ligga bredvid barn som var alldeles för pigga för att somna och lyssna på sagor om när jag var liten. Nu är det dags att bege sig till sängen. Imorgon börjar verkligheten.
*****
Fast den gör inte det. Ledig måndag och tisdag. Och på onsdag är det ju 6/6. Men på torsdag....
Fundamentalistisk frenesi, del 2
Disclaimer: Vill bara börja med att säga att det som min dotter säger till hönsen i det här inlägget INTE är något som vi går omkring och säger till varandra här hemma. Vet faktiskt inte var hon har plockat upp det någonstans.
Vi gick till hönsen idag, jag och H. Vi skulle ge dem några äpplen av det där slaget som ett barn har tagit en tugga ur och sedan kommit på att de inte vill ha. S är specialist på det. "Äpple!" går och hämtar, tar en tugga. "Mamma, jag vill ha en minan (banan)". Lägger äpplet på närmaste bänk. Ni som känner igen det här och inte har höns, pity on you. Det är superbra att ha någon att ge alla sina (icke-karnivora) matavfall till. Väldigt grönt också liksom. Iallafall så skulle vi göra denna insats för miljön, och våra befjädrade vänner, samt förstås hämta ägg.
Vi vandrade långsamt bort mot lagårn och H höll på att berätta för mig om vilka på dagis som tyckte att hennes nya klänning var fin och vilka som inte tyckte det (ett mycket viktigt ämne - påminn mig om att aldrig mer köpa en Disney's Prinsess-tidning till denna lättpåverkade unga dam) och jag försökte lista ut om vår listiga omplantering av körsbärsträdet hade funkat eller ej. Sedan kom vi fram till hönsen. Vi har åtta höns: Sex som heter Elsa (som är vanliga Lohmannhöns) och två som heter Agnes (som är Silver Wyandotte). Vi har också en tupp av Rhode Island-ras, han heter don Corleone (för när han kom till oss såg det ut som att han hade ett skotthål genom kammen). Iallafall så hälsade vi vänligt på alla hönsen med tupp och kollade äggläget och gav dem äpplena. De har inte alls något emot att få äpplen som det är taget en tugga av, tror nästan att det är lättare för dem att börja picka i innanmätet än i skalet. Iallafall.
När vi är klara och har våra nylagda ägg i händerna vänder sig H om i dörren. Hon säger
-Hejdå alla hönsen och kom ihåg: Jesus älskar er.
Vi gick till hönsen idag, jag och H. Vi skulle ge dem några äpplen av det där slaget som ett barn har tagit en tugga ur och sedan kommit på att de inte vill ha. S är specialist på det. "Äpple!" går och hämtar, tar en tugga. "Mamma, jag vill ha en minan (banan)". Lägger äpplet på närmaste bänk. Ni som känner igen det här och inte har höns, pity on you. Det är superbra att ha någon att ge alla sina (icke-karnivora) matavfall till. Väldigt grönt också liksom. Iallafall så skulle vi göra denna insats för miljön, och våra befjädrade vänner, samt förstås hämta ägg.
Vi vandrade långsamt bort mot lagårn och H höll på att berätta för mig om vilka på dagis som tyckte att hennes nya klänning var fin och vilka som inte tyckte det (ett mycket viktigt ämne - påminn mig om att aldrig mer köpa en Disney's Prinsess-tidning till denna lättpåverkade unga dam) och jag försökte lista ut om vår listiga omplantering av körsbärsträdet hade funkat eller ej. Sedan kom vi fram till hönsen. Vi har åtta höns: Sex som heter Elsa (som är vanliga Lohmannhöns) och två som heter Agnes (som är Silver Wyandotte). Vi har också en tupp av Rhode Island-ras, han heter don Corleone (för när han kom till oss såg det ut som att han hade ett skotthål genom kammen). Iallafall så hälsade vi vänligt på alla hönsen med tupp och kollade äggläget och gav dem äpplena. De har inte alls något emot att få äpplen som det är taget en tugga av, tror nästan att det är lättare för dem att börja picka i innanmätet än i skalet. Iallafall.
När vi är klara och har våra nylagda ägg i händerna vänder sig H om i dörren. Hon säger
-Hejdå alla hönsen och kom ihåg: Jesus älskar er.
