Hur man slänger ett par byxor
Som så många andra mammor rensar jag garderober inför hösten. Barnens först, sedan min egen (M klarar sin själv). För många är det skönt att rensa garderober. För mig finns det ett moment i samband med garderobsrensning som är starkt förknippat med oro. Jag vet redan på förhand att det kommer att komma över mig. Jag vet hur det kommer att kännas, jag vet hur jag kommer att göra. När allt kommer omkring har jag städat garderoben många gånger sedan 2002.
Jag vet inte exakt var de ligger någonstans, vilken låda jag stoppat dem i den här gången. Men jag vet att de finns där. Och jag vet att jag borde slänga dem.
Men jag känner liksom på mig att jag inte kommer att göra det.
Så, när barnens garderober är färdigstädade är det dags för min. Det är bara att börja. Jag vet några kläder som skall ut och bort. Några andra som behöver lagas. Jag omorganiserar lite grann, bläddrar igenom tröjor inför vintern och kollar att de är hela. Plötsligt ligger de där, instuckna mellan några träningskläder…de blå byxorna.
De blå byxorna borde slängas.
De är för långa. De är lagade – ja, tjugo gånger kanske. Resåren är dålig. De är slitna, färgen är nästan borta från dem. En gång i tiden var de intensivt blå och mjuka, tjocka, lyxigt sköna. Nu är de väldigt tunna och nästan grå. Jag använder dem nästan aldrig.
Men jag kommer inte att slänga dem idag heller.
Det är byxorna jag hade när Ansgar dog. Den där morgonen, när det bara var att klä sig så fort man kunde och springa ner till neonatalen/spädbarnsintensiven. Samma kläder som jag hade när jag själv nöddöpte Ansgar på sjukhuset. Samma kläder jag hade när jag höll honom när han dog.
De finns med på korten från den dagen. Men självklart innehåller de inga spår av Ansgar eller något, de är ju tvättade och de första åren använde jag dem väldigt ofta. Jag, som väldigt sällan bryr mig om att laga trasiga kläder, har pietetsfullt restaurerat dem när det blivit hål eller slitningar. Jag vårdade dem ömt, under några år. Men jag var löjligt noggrann med att inte packa ner dem som sjukhuskläder någon av de andra gångerna vi varit inne och fött barn.
De första åren använde jag dem väldigt ofta, som sagt. Lite för minnenas skull, men också för att de var sköna. Och - då för tiden – rätt snygga. Dessutom anpassade de sig på ett mjukt och vänligt sätt till en gravid eller nyförlöst kropp. Det var ju mjukbyxor, men liksom eleganta mjukbyxor.
Nu har jag inte burit dem många gånger de senaste åren. De är så lagade, slitna, etc. Jag har funderat på om jag skulle sy påsar av benen på dem, påsar att packa kläder i kanske? Eller om jag skulle spara dem lite mer på allvar, lägga ihop dem med Ansgargrejerna kanske? Eftersom jag ändå inte tycks kunna släppa taget om dem? Eller om jag, rationellt och intelligent, helt enkelt skulle slänga dem.
De tar nämligen inte så stor plats i mitt minne, inte så stor plats i verkligheten heller, för den delen. Jag har lyckats slänga andra Ansgar-förknippade saker och anser inte att jag håller så hårt i mina minnen. Så det rationella är verkligen att låta byxorna gå. De har tjänat mig väl och de förtjänar att vila.
Det är här garderobsrensningsmolnet kommer in i bilden, molnet som har hängt över min dag. För jag vet att garderobsrensning är ett sådant utmärkt tillfälle att ta farväl av byxorna.
Jag lägger dem med bestämd min i utrensningspåsen. Det är dags nu, fyra barn senare och nästan åtta år senare. Byxorna är inte något alls för mig. De har inget med Ansgar att göra, de minnena finns på andra håll. De har inget med sorgen att göra heller – det är inte så att jag använder dem för att sörja eller gråta ut vid. Jag vet ju inte ens riktigt var jag har dem om jag skulle stanna upp i vardagen och fråga mig själv. Det är dags nu.
Jag packar vidare igenom mina prylar. Tänker förvånansvärt lite på byxorna. Lyssnar på musik, det är tomt i huset för M och alla barnen är ute och målar falu rödfärg i garaget. E sover i sin inne-vagn. Det känns skönt, beslutet är fattat. Jag är mogen nu.
När jag ser barnen och maken korsa över gårdsplanen för att komma in i huset och fika, går jag resolut till min kläder-att-slänga-säck och plockar ur byxorna. Jag har diskuterat och argumenterat med mig själv men det finns tydligen andra värden än de rationella.
Det här blev inte heller dagen då de skulle slängas.
Jag förstår verkligen att du har byxorna kvar. Din anledning är ju så väldigt speciell. Men även andra mjukisbyxor kan också vara det. När det brann här hos oss för tolv år sedan stod vi helt utan kläder. Vi fick direkt pengar från försäkringsbolaget för att handla nya. Borde varit positivt att gå ut och shoppa nytt. Men inte! Det enda jag ville ha var mina välanvända härliga mjukiskläder och något som kunde mäta sig med dem fanns inte att köpa för pengar. Jag saknade mig nästan sjuk efter dem och mest av allt mina slitna, lite håliga och ganska fula lila- grå och vitrutiga bomullsbyxor. Senare skulle det visa det sig att de fanns bland det som kunnat räddas. Till allas förvåning lät jag brandsanera dessa i princip utslitna byxor och var bara så lycklig, när jag fick hem dem. Jag använde dem nägra gånger, men insåg snart att de var för slitna och lade dem på en hylla. Där ligger de än och jag är övertygad om att de kommer att överleva varenda garderobsrensning jag någonsin kommer att göra. Det handlar inte om förnuft, det handlar om en slags existentiell känsla.
