ANSGARS SYSKON

Idag har vi haft en konstnärlig dag här hemma. H och S har ritat och klippt och klistrat som hade de betalt för det.

H har till och med börjat på en bok. Det enda jag fick hjälpa till med var en stavningsdetalj: antalet "L" i ordet "LILLA". För övrigt hennes eget verk. Med benäget tillstånd från författaren publicerar jag förstasidan här.


Observera särskilt tomtens säck som liksom flyter lite ovanför högerhanden.

S, nu på bättringsvägen (tack för det, aftonbönen),  ville också rita en tomte. Här skall ni få se vad som händer när någon som bara ritar huvudfotingar helt plötsligt kommer på "tomten måste ha en mage". Först huvud med luvor (2), hår, ögon, mun och skägg, sedan magen, därefter placeras händer och fötter på det sedvanliga huvudfotingssättet vilket ger tomten ett något naughty utseende.

Stackars S är sjuk. Han har sovit massor idag. Ibland är livet hårt. Det görs väl hårdare av att ha en syster som är ens självutnämnda doktor.

Hon har också tämligen okonventionella behandlingsmetoder.

För det första har hon en stark tilltro till hudkräm. Detta får man nog skylla oss föräldrar för. I en desperat kamp mot det myckna plåsterkonsumerandet i somras lärde vi henne att hon alltid kan ta en klick hudkräm, att det är mycket bättre för sådana sår som är så små att det mänskliga ögat inte kan skåda dem, sådana där sår som femåringar kommer dragande med när de vill ha plåster. Som en direkt följd härav smörjs nu allt som gör ont in med hennes kära hudkräm.

För det andra tror hon att det är bättre att hon tar alla kuddarna och ligger i soffan och tittar på dvd när S är sjuk. Det är klart att det är viktigt med utvilad vårdpersonal, men det är ju en aning synd om de motar bort sina patienter från deras viloläger.

För det tredje - och det här kanske hon är modern nog att ha lånat från Clowner utan gränser - sköter hon sin omvårdnad i utklädningskläder. Idag var hon en prinsessdoktorängel, med prinsessklänning, stetoskop och änglavingar. Och krona på huvudet förstås. Annars skulle det ju se löjligt ut.

Riktigt rädd blev jag emellertid inte förrän jag hörde hennes klara barnastämma eka ut över huset med följande ord:
-Såja, S, nu mår du nog snart bättre. Du skall bara få lite medicin av mig. Få se här: Aceton heter den. Den skall du få.

Sprang snabbt som en ambulans in i rummet där de var, men ingen Aceton eller Alvedon fanns inom räckhåll för barnen (vilket jag egentligen visste, men får man panik så får man) utan det var helt enkelt lite vanligt vatten, skickligt uppdragen i deras läkarväskas medicinspruta, som gavs.

Dagens aftonbön: Hjälp S att vara frisk imorgon, så att han orkar med all omvårdnad han utsätts för.

Hämtpizza och glass, fredagsmat för den däckade familjen. Sjukt barn, sjuk man, rätt sjuk mamma...göra det lätt för sig med andra ord. Så trött var jag att jag förklarade för barnen att jag säkert skulle somna före dem.  De blev djupt chockade.
H: Men det får du inte!
S: Hur skall det gå?
jag: Men - det vore väl inte så farligt?
H: Men vem skall göra alla vuxengrejer då?
jag: ??
H: Alla vuxengrejer som ni måste göra när vi har gått och lagt oss?
S: Alla vuxengrejer måste du göra mamma.
M: Vad tror ni att vi gör efter att ni har lagt er?
H: Jo: då måste ni göra era vuxengrejer. Ni måste sitta vid datorn, och kanske diska, och ta hand om tvätten och så måste ni...eh...
S: Och så måste ni titta på tv.

Var i Uppsala med barnen för att klippa håret på dem. Det är inte många salonger som tycker att det är helt coolt att ta emot mina tre barn. Men vi har en, som är bra och snäll och har ytterst lugna frisörer. Dit gick vi.

Den ligger på Sysslomansgatan. Vi parkerade i parken bakom Myrorna. Det är inte så långt, ett par hundra meter. Men det blir långt om en familjemedlem bestämmer sig för att han är en hund och vill krypa hela vägen och säga vov vov och lukta på saker.

Nu var det den minsta och mest lättlyfta av dem som gjorde detta. Men lättlyft och lättburen är inte alltid samma sak.
-A inte i famnen! A HUND! A krypa! Nej, nej, mamma! Släppa mig! A HUND!

Men klippt blev han. Och han lyckades charma sig till att få två färger sprayade i håret efter klippningen, blå och grön.

Funky punky dog.

S har gjort tre mycket modiga saker idag: klappar lurviga kor, tvättat håret utan att skrika, och låtit mig klippa hans tånaglar. En eloge till min duktige son.

Imorse när vi ritade så ritade A en massa "boktäver" som var oläsliga för alla utom honom själv. Sedan började han utmana mig: "Rita A:s bokstav!" så jag gjorde det förstås. Både stora och små - ett helt papper fullt. Han blev mycket lycklig och målade friskt på alla sina A:n.

Sedan kom jag på att jag skulle se om han kunde känna igen sin bokstav. Så jag skrev alla familjens bokstäver på ett papper:

S H C A M

och så frågade jag vilken som var hans bokstav. Han pekade med stort självförtroende på A:et och sedan började han från vänster: "S bokstav, H:s bokstav, mammas bokstav, min bokstav, pappas bokstav"...tänk att han har lärt sig allt det där och jag inte ens har märkt något! Ytterligare en eloge till min andra duktige son.

H har mest varit arg idag "du är knäpp i ditt huvud" är den vanligaste kommentaren. Men hon är arg på ett väldigt frejdigt och kompromisslöst sätt, hon ger sig inte för något annat än väldigt goda argument och kramar, vilket jag tycker föranleder dagens tredje eloge, till min duktigt arga tjej.

Hörde barnen diskutera en mycket viktig fråga häromdagen.

S: H, vad är "klyschor"?
H: Det vet du väl, det är ju sådana där gamla bergsgetter som har blivit gamla och som inte kan prata längre men som fortfarande låter en massa. Du vet: (med avgrundsröst) IIIII-aaah! IIIIII-aaah!
S: Jaha.

Ja, den definitionen gör ju att den mentala bilden som frammanas av H:s senaste favoritlåt (som, mirabile dictu, inte varit med i melodifestivalen) blir lite annorlunda:

Det är kärlek och det är vindar
och det är ögon och de tindrar
och en massa andra trötta gamla klyschor
som säger allt och ingenting....

På väg till Kullabadet finns det en bom, som förmodligen skall hindra biltrafik till badet. M hejdade mig när vi var på väg till badet med barnen för att påpeka att om man vill ha en tydlig bild av hur olika våra barn är skall man iaktta dem när de närmar sig denna bom.

H gör förstås en storstilad ansats, gör lite "konster" och klänger omkring lite på bommen - som att den var där enbart för hennes höga nöje och för att förljuva hennes dag och hjälpa henne att visa upp sig.

S å sin sida närmar sig bommen försiktigt, blickar omkring sig - är bommen ett förbud? Skall vi inte gå åt det här hållet för att bada? Kommer någon att bli arg om vi går förbi bommen? Han tittar misstänksamt på den upptrampade stigen som leder förbi bommen - får man gå där? Är det en legitim stig? Till sist ställer han sig åt sidan för att vi andra skall gå före och visa hur man skall förhålla sig till detta hinder - som för att bommen är där för att dela in, både marken och folket, i de som får och de som inte får.

A å sin sida bryr sig helt enkelt inte. Han går helt lugnt under bommen som fortfarande är någon decimeter över hans huvud. Ler charmigt hela tiden förstås...

Idag har barnen och jag åkt Lennakatten med några goda vänner, väldigt trevligt var det. Även här framkom hur mycket det kan skilja i våra perspektiv. När barnen var rejält uttröttade och vi var tillbaka i Uppsala igen, återstod egentligen bara bilturen hem. Men så trötta var de att det skreks och gnälldes en hel del och vännen Å frågade på engelska om det gick an att ge barnen lite russin så att de skulle orka en kvart till. "Men", tillade hon på svenska, "då blir de väl höga i bilen på vägen hem."

H som lyssnade uppmärksamt började raskt fråga hur stora russinen skulle bli i bilen och vad som skulle hända när de blev så stora. Varför blev de stora i bilen? Var det för att det var varmt eller för att motorn var igång? Det tog Å och mig några minuter att förstå att hon hört "de blir höga" och tänkt
a) på russinen, och
b) höga= stora

Att reda ut den incidenten på ett barnvänligt sätt krävde pedagogik, förmåga att göra om en skrattattack till en hostattack och - är jag rädd - några rejäla lögner.

Nästa perspektivdifferens kom när vi skulle sätta oss i bilen och jag påminde barnen om att om bara några dagar skall vi åka ner igen till mormor och morfar.
H: Hur länge skall vi vara där?
Jag: En vecka ungefär.
H: Hur länge är en vecka?
Jag: Jaaa...en viss tid, en viss längd på en tid, som är rätt så lång, men inte jättelång. En tidsrymd helt enkelt.
S: Jag vet. Om vi vill veta hur lång tid en vecka är, kan vi bara skaffa oss en vecka-klocka.

Igår hittade jag ett konstigt rött märke på A:s hals. Efter mycket diskuterande med mig själv om huruvida jag var för orolig av mig eller ej ringde jag bvc. De konstaterade borrelia och vi fick penicillin.

Imorse hittade jag ett liknande märke på S:s mage. Ringde bvc, fick tid, fick samma diagnos och samma penicillin i samma dos till och med.

Vaccinationsdags, kanske? Förvisso vaccinerar man ju mot TBE. Men det verkar ju som att vi har sjuka fästingar här i trakten.

I vårt kök sitter en brun lapp. Varje morgon skuttar två alldeles för morgonpigga barn ur sina sängar och rusar ut och river av en bit av detta papper. Nu är det bara tre bitar kvar - fredag, lördag, söndag. Sedan far vi på semester.

Åh, vi längtar!

Jämna klockslag och vad vi gjorde

6:00 H och S står och rycker i mig vid sängkanten och hävdar att det är morgon. Nu är det så att i vår familj får man gå upp klockan sex men det är ju inget jag direkt uppmuntrar dem. Så jag skickar över dem till fadern, som bollar tillbaka dem till mig. Såsmåningom ger de upp sina sega föräldrar och går och dukar fram frukost.

7:00 Vid det här laget sitter vi alla och äter frukost. Barnen har gjort stora mackor till oss alla och den som får torka av bordet efteråt får ta till det tunga maskineriet. Men en idyllisk början på en idylliskklingande dag.

8:00 Jag, H och hunden Elis går till farfar med tidningen. H plockar sju sorters blommor åt honom (sex hundkex och en blåklint från hans rabatt) och Elis väcker honom där han sover framför morgon-tv. Vi enas om att det kommer att bli en bra dag.

9:00 Duschar, jag jobbar denna dag mellan tio och elva. H vill följa med (hon vet att hon kommer att bli bjuden på kakor). Hon får följa med.

10:00 Jobbar. H hjälper till genom att äta kakor.

11:00 På hemväg. Monologen i bilen innehåller följande moment:
När är vi framme?
Om folk kan bli över hundra år, kan de bli över tusen år? Varför inte?
Om man dansar runt en midsommarstång, blir man snurrig i huvudet då, eller blir stången snurrig i huvudet?
När är vi framme?
Varför är katter sötare än tjurar?
Hur bygger man en ladugård? Vad skulle hända om man började med taket?
När är vi framme?
De där vita plastbollarna som bönderna gör med "mat till djuren", går de att sparka fotboll med? Men om man är en jätte då?
Vilket kör fortast, en bil eller ett flygplan? Varför då?
När är vi framme?
När är vi framme?

12:00 Lugnet har infunnit sig i hemmet. Alla vilar. M och jag till och med, lite småsjuka som vi är. A sover i spjälsängen, S i en fåtölj, H inte alls. Hon är den enda som vill vara uppe och göra grejer. Jag sätter på ett dataspel (Fem myror är fler än fyra elefanter). Det funkar.

13:00 Nu börjar Midsommarfirandet i Härkeberga. Men vi har inte ens tagit oss ut till bilen än. Men det är ingen fara, för
 
14:00 när vi anländer, är dansen fortfarande i full gång. Barnen vill dansa i två minuter. Pinsamt nog är jag den som tycker det är roligast med ringdans i vår familj. H är väldigt fascinerad av alla "fina prinsessor" i folkdräkt. Männen i folkdräkt skrattar hon (inte alls diskret) åt.

15:00 Vi har suttit i en ängsbacke, ätit glass, hoppat säck, gått på ett alldeles äkta dass (H), vägrat att gå på ett dass (S), funnit en häck utan människor bakom åt S (M), blivit kompis med ett flertal hundar (A) och går nu en tipspromenad där M och jag räddas genom att vi ju "måste" göra barnfrågorna eftersom barnen är med. Till och med de är lite svåra...men de flesta lyckas vi reda ut gemensamt. Vi far hem igen.

16:00 Färskpotatisen kokar och barnen går balansgång, hoppar studsmatta eller kör Bobbycar. M och jag sitter matta på trappen och ser på.

17:00 Matdags. H som förklarat i flera veckor att hon "älskar sill" äter en tredjedels bit och ägnar sig helhjärtat åt korven som vi förstående föräldrar införskaffat åt dem. Vi njuter många sillsorter. Och jag älskar färskpotatis. S diskuterar hur mycket plats i magen som det kan bli kvar för jordgubbarna, och menar att varje korvbit tar plats från en jordgubbe. Enligt hans sluträkning får han nu bara plats med "hundramiljoner jordgubbar". A blir överlycklig och skriker "gubbar! gubbar!" och vägrar att äta något som inte är jordgubbar.

18:00 Det är Charlie och Lola på Bolibompa vilket innebär att det inte får missas oavsett helgdagen. M och barnen sitter allihopa i en enda fåtölj och tittar medan jag röjer i köket, av vänlighet mot min sjuke man. (Vet inte hur mycket bättre han mår av att sitta inklämd under sin digra barnaskara).

19:00 Läggdags utbryter "Stormen före lugnet". Det bedarrar på det sedvanliga sättet och jag och Elis går ut på promenad igen. Vi skall plocka blommor också men hur många sorter som helst.

20:00 Alla sova i enslig gård - M framför Terminator 3, barnen i sängar belamrade av mjukisdjur - när jag och Elis återvänder hurtfriska och glada med en mycket stor och elegant bukett.

21:00 Datortid.

22:00 (om framtiden vet man intet, men denna utveckling är ytterst sannolik) Alla sover. H med sina apor (Nils och Sara heter de numera), S med Pippi i ett hårt grepp om ena flätan, A med "Najnaj" instucken under armen, M hjälpt till sömns av Alvedon och nässpray och jag själv med en sudokubok under huvudet och en bläckpenna som trillat ur mitt grepp som närmsta sängkamrat).

Glad helg på er allihopa!

M (som är hemma med sjuka A idag) ringde precis glädjestrålande och berättade att A hävt ur sig sin första femordsmening:
"Gå på promenad Elis hemma"
(Elis är vår hund, A älskar Elis)

Vi är på utflykt. Det finns bara EN dubbelmacka med leverpastej på. Potentiell tragedi i sikte, anar två luttrade föräldrar.
H: (snabbt) JAG vill ha den.
S: (börjar gråta) Nej, jag vill ha den! Vill ha, vill ha, vill ha, vill ha!
H: (med sin snällaste röst) OK, men du får den, S! Jag ger den till dig!
S: Tack!
A: (börjar gråta och skrika) Nej! Nej! Nej! Min! Min!
S: (också med snällast tänkbara tonfall) Men då får du den, lillebror!
(ger honom mackan, alla nöjda)

För övrigt hade vi faktiskt en konversation idag, A och jag. Vår första flerreplikskonversation utan ämnesbyte. Så här gick den (jag är faktiskt väldigt imponerad nämligen).
C (medan vi byter blöja) Vi åkte i bilen idag.
A: Ja, pappa körde.
C: Ja, det gjorde han faktiskt. Vad gjorde du då i bilen?
A: A satt bredvid henne.

Henne= pappa. Jaja, han kan inte allt än. Men han är på god väg.

Hörde det här medan jag höll på att packa för helgens jobbresa.
M: Hörni, ni vet ju att mamma skall vara borta i helgen.
Barnen: Ja.
M: Så jag tänkte att vi får muntra upp oss med att göra något extra roligt.
H: OK.
M: Vad vill ni göra då?
S: Öh..öh..
H: Du får bestämma pappa. Vi kan göra något som du vill göra.
M: OK. Vad tror ni jag vill göra då?
S: (omedelbart) Lyssna på hårdrock och städa.

H har en ny typ av funderingar nuförtiden. Nämligen "var var jag innan jag var född". Som vanligt har hon löst problemet på sitt alldeles egna förtjusande lilla sätt:
"När jag var en pyttepytteliten bebis, så liten att jag inte ens fanns, då bodde jag i himlen och vet du vad jag gjorde då? Jag gjorde regnbågar! Jag var jätteduktig på det! .....Fast nu har jag glömt bort hur man gör."

Nästa fundering kom när hon frågade mig hur man gör stenar. Jag blev lite ställd sådär och svarade att det nog är Gud som gör alla stenar.
"Ja, och jag hjälpte han. För när jag var pyttepytteliten, sådär liten så jag bodde i himlen, då gjorde jag mossan till alla stenar."

Vi har varit i t trädgården mycket i helgen. H i sitt prickiga vattkoppiga tillstånd och resten av oss helt normala. Under våra björkar växer det oerhört mycket blåsippor, jättefint. Under resterna av fjolårets blommor försöker det växa nya små gröna skott, varför jag var ifärd med att röja i rabatterna.

S kom fram till mig och frågade vad jag gjorde och jag förklarade att jag tog bort de gamla bruna växterna för att de nya fina gröna växterna som börjat komma skulle få lite sol så att de kunde växa.
S började nästan gråta.
-Men mamma, skall inte de bruna växterna också få lite sol då? Annars är det orättvist?

För övrigt kan man inte annat än älska en man som avbryter sitt äntligen igångsatta älsklingsprojekt att börja såga och hugga ved av alla våra proffsfällda träd som vi har hemma, enbart för att hans dotter kommer och tittar på honom med stora ögon (varav ett igensvullet av koppor) och säger "snäääälla pappa, plocka tussilago med mig".

är väldigt aktuellt här hemma just nu.

Någon gissning?

Äsch, kom igen. Det är enkelt.



"Hur svårt kan det va?"

Inför varje deltävling av Melodifestivalen har vi erbjudit H att stanna uppe och titta. På något sätt tänker jag mig att fyraåringar är den perfekta publiken, tilltalas av låtarna, uppskattar kläderna och kan ännu inte slå telefonnumrena själva. Men inför varje deltävling har hon och brorsorna somnat i god tid innan.

Jag köpte musiken på Statoil. (Allt som inte är Mora träsk är välkommet, innovativt och nyskapande med vår familjs måttstock mätt). Ungarna har dansat massor. Stora stora favoriten är Kebabpizza Slibovitsa, mest, tror jag, för att den innehåller textraden "springa runt som en galen tupp" vilket våra barn verkligen gillar att göra. Men andra låtar går också hem, framför allt Frida Feat. Headline och Rongedalarna.

Anyway. I lördags, när det var dags för final, fick vi tillfälle att ta upp H och låta henne titta med oss (hon kruppade). Hon sov sig igenom alla låtgenomsjungningar och kom upp lagom till juryröstandet. Hennes intryck av Melodifestivalen har hittills alltså varit låtarna - bara hörda, inte sedda - och hon har ju inte skaffat sig någon kunskap om vad artisterna (eller låtarna heller) heter, egentligen. Vi sade inte heller vilket program hon fick vara med och titta på utan satte henne bara i knät på mig och lät henne titta. Så döm om min förvåning när hon plötsligt lutar sig mot mig och viskar:
-Mamma, jag hörde ett melodifestivalord. De sade "Linda Bengtzing".

Det måste ju vara dagis som ligger bakom denna oväntade allmänbildning.

Sedan fick hon se Charlotte Perelli framföra sitt bidrag och hon tyckte mycket bättre om det när hon nu sett den glittriga klänningen. Innan dess var det inte någon favorit. Men nu har det bedömts vara en "prinsess-sång" vilket är det högsta betyget man kan få i hennes värld.