ANSGARS SYSKON

Det har kommit en ny tjej på dagis och H tycker att det är lite knepigt. Hon är ju liksom så ny. Men vi har uppmuntrat H att prata med henne och försökt att förklara att det är lätt att känna sig ensam när alla andra känner varandra och man kommer in utifrån. Och enligt dagispersonalen har han faktiskt försökt, sökt upp och pratat med den unga damen och så. Men häromdagen kom hon hem missnöjd.
-L är så tråkig!!!
-Vadådå?
-Hon bara pratar om sin hamster hela tiden. Hamster dit och hamster hit!
-Ja det låter inte så kul. Men du kanske kan fråga henne något annat, kanske om hon gillar Pippi eller om hon tycker om att klättra precis som du eller så?
-Nä, det är bara den där hamstern! Och så blir hon sur när jag skall förklara för henne som jag gjorde jättemycket idag om mina nya gympaskor.

Dödensnacket fortsätter här hemma. Oroligt. När vi körde från dagis igår frågade H väldigt noggrant om bilen kunde hamna i diket, om man kunde köra av vägen och om man i så fall dog när man kör av vägen. I helgen röjde vi lite i trädgården för att hjälpa den framväxande våren på traven. H tyckte att det var jätteroligt att sopa undan gamla kvistar på t ex en kärleksört och se att det fanns nya "babyblommor" längst ner längst in. Så hon bar bort alla gamla kvistar jag klippte av. Men så kom hon oroligt "mamma, är det här döda blommor?". Det är mycket nu. Det är mycket som är svårare att svara på än jag någonsin kunde ana.

Men det var inte det jag skulle berätta om utan en annan, rolig, bil-händelse. Vi lyssnar ju mycket på Astrid Lindgren-skivan med låtar från alla upptänkliga filmer och tv-serier när vi kör fram och tillbaka till dagis. Ibland glömmer jag att stoppa i egna skivor eller trycka tillbaka till radion och kör omkring och lyssnar (och sjunger med!!! pinsamt. Men så är det att blogga, man skall avslöja sina värsta sidor) på Pippi och Karlsson och Idas sommarvisa) och igår var det Linas sång om att inte vara uppvaktad som gick på cdn. "Varför har jag ingen fästman, när det finns de som har två - varför får jag aldrig rosor och varför skall det vara så?"

H: Mamma, har vi någon fästman?
Jag: (diverse olika pedagogiska historiska romantikstrukturella utredningsrepliker far genom mitt huvud men jag väljer den enkla utvägen) Nej.
H: OK. (funderar) Men mamma, vi behöver ingen festman. Killar är ändå inte så bra på fester. Vi kan vara festtjejer du och jag! Och ha rosa klänningar och dansa och sjunga och ha fiskdamm hela natten!

Igår kväll fick vi lite mer livsfrågor serverade på sängkanten än vad vi är vana vid här hemma. När jag stoppat om H så hejdade hon sig mitt i en beskrivning av vilken slags hund som Tomtefar i boken Hattstugen skulle kunna tänkas ha om han hade haft en hund och frågade:
-Mamma, kommer jag att leva hela det här året?

Då hoppar hjärtat upp och sätter sig i halsen och man får så slut på syre till hjärnan att det inte liknar någonting. Vad vet hon som inte jag vet? var min första tanke.
-Det räknar vi med, gumman, det hoppas jag verkligen, sade jag lätt.

Då kom nästa slag mellan ögonen:
-Mamma, när kan man dö?
Man får absolut inte ljuga för sina barn och extra mycket absolut-inte om viktiga livsfrågor. Men in i min hjärna for en minnesbild av ett kåseri i en föräldratidning, där en mans dotter var så orolig för att dö och ställer så många knepiga frågor om döden att han till sist säger till henne: "OK du slipper dö". Och hon blir glatt överraskad och säger "Kan man göra så?" "Ja, så kan man göra" svarar han och önskade av hela sitt hjärta att det vore sant. Jag förstår ju hur gärna han ville - och jag ville också så gärna...men...
-Man kan dö när som helst, men oftast så dör man inte förrän man är gammal.
-Jag är inte gammal, sade hon med ett strålande leende och världens gladaste röst.
-Nej, det stämmer för du är tre år.
-Så då dör inte jag?!
-Nej, säkert inte på länge än, de flesta som dör är gamla.
-Åh, jag älskar dig mamma.

Stor kram och godnatt och jag gick ut och plockade ut mitt hjärta ur halsgropen och granskade det noga. Min värsta skräck, verbaliserad av min dotter - en del upplevelser är nästan för starka för att man skall orka med dem. Efter bara ett par minuter så ropade hon in mig igen.

-Mamma! När morfar var här - då sade han "nu får du sova, gamla S" till S. Pregnant väntan på mitt svar.
-Men S är ju inte gammal, gumman. Morfar skojade bara. S är ju bara två år.
-Så han är verkligen inte gammal?
-Nej, han är ju pytteliten, mindre än du.
-Åh vad skönt.

Och så somnade hon, och sov lugnt hela natten för första gången på hur länge som helst. Inga mardrömmar.

Och idag har hon varit på toppenhumör. Inte ett enda litet bråk.

Jag frågade på dagis om de pratat om döden där, men det hade de inte. "Förutom H, hon har pratat lite om Ansgar".

Så nu undrar jag, hur länge hade hon gått och funderat på det där?

H: Jag känner någon som inte du känner.
jag: Jaha, vem är det då?
H: Det är någon som bor jättelångt borta.
jag: Jaha, vem är det då?
H: Någon som är jättelång också.
jag: Vad spännande. Vem är det då?
H: Jag vet inte.

Det låter som en sådan där underbar gladflirtig tjugotalsfilm där alla har randig baddräkt, massor med tid och pengar och sprit i glasen och levererar skälmska dubbeltydigheter "come into the bathtub with me" "Maybe sometime when I'm feeling more dirty" och så vidare. Men denna blogg skall inte frossa i filmnostalgi - den skall avhandla min dotters senaste språkliga nyansering.

För det första upptäckte hon, när det var en trollkarl på tv, att det fanns ännu en synonym till "tjejer och killar", nämligen "mina damer och herrar". Hennes selektiva hjärna gjorde dock ingen inlärning av "får jag be om största möjliga tystnad". Sådant är fortfarande på förhandlingsbordet hemma om vi kan få till eller ej, särskilt vid läggdags. 

 Hon har tidigare glatt nittioåriga tanter i affären genom att säga "mamma, den tjejen köper mjölk" om dem. Men nu har hon upptäckt de lite mer sofistikerade damerna och herrarna då. Och även denna könsindelning saknar åldersrelevans - pyttesmå pojkbebisar är herrar och bästkompisen är en dam (det är hon förvisso i ordets alla bemärkelser). Det enda undantaget från regeln är vår egen bebis, A, som "vi kan väl säga att han är en dam, fast egentligen är han ju en kille, men vi kallar honom för en dam, eller hur mamma?". Han är alltså någon slags hedersdam, "too good to be a guy" liksom. Att "damer och herrar" är ett sofistikerat uttryckssätt, det är definitivt något som hon har fattat, det syns på hela kroppen hur vuxen hon känner sig när hon sitter och går igenom dagisgruppen "Valdemar är en herre och Nova är en dam". Det är också uppenbart att hon har sett associationen mellan prinsessor och damer.

Och den andra nyanseringen är då distinktionen mellan "busig" och "tokig". Jag har inte fått fram exakt vad den är men jag har förstått att det rör sig om en skala, där "tokig" är mer utflippad och oreglerlig än "busig" som ändå är snäll och välmenande innerst inne, till och med lite OK att vara. Bara damer kan vara busiga, och bara herrar kan vara tokiga.

Och ibland, men aldrig i mina mest feministiska stunder, kan jag längta till den världen där damerna var busiga, herrarna tokiga och alla skälmskt ljuvligt flirtiga.

Ikväll i badet förvandlades plötsligt den numera skrämmande friska H till en bankomat. Leken började med att man fick trycka på en liten knapp och säga pipipip (med datastämma, inte med fågelstämma) och så stack det fram en blöt löddrig hand och sade, med en för bankomater nyskapande artighet (och med den klassiskt entoniga datarösten som luktar sjuttitals robotthriller) "varsågod, här får du pengar".

När den leken blev tråkig blev bankomaten lite mer lik en riktig bankomat. Då uppstod nämligen detta att så fort M ville ha ut pengar så kom det inga. "Tyvärr, du får inga pengar" sade den fortfarande artiga men entoniga lilla bankomaten. Sedan bytte den strategi och sade "Tyvärr, jag har brutit armen, så jag kan inte ge dig några pengar just nu" (Men jag fick alltid pengar ändå. Är man mamma så är man =))

Sedan skedde en väldigt intressant produktutveckling, som i verkliga världen möjligen skulle ha känts lite för storebror-ser-dig-artad, men i vårt badkar mest var rätt gullig och innovativ. Bankomaten började nämligen säga "här får du pengar så att du kan köpa ett par bruna stövlar" eller "här får du pengar så att du kan köpa en bok om rosa tröjor". M var ju tvungen att prova så han "tryckte på knappen" och frågade vad han skulle få köpa "du får inga pengar" sade H med sin dataröst, "men här kommer en halsduk som du kan ha på dig när du går till affären".

Detta är ett palindrom, som "naturrutan" eller "i Reval sitta ni alla i natt i slaveri". Alla palindrom är alltid sanna, det vet man ju. Sålunda är trots trots bara om det är stort. Och det är det ju.

Imorse vände hela tillvaron från att vara trevlig, harmonisk, till och med älskvärd. I ett rasande tempo till en rasande furie.

-(den trevliga rara, snälla dottern som precis berättat att hon älskar alla i vår familj och till och med inkluderat katten vilken hon inte gör om hon inte är på mycket gott humör) Jag skall gå till dagis nu. Jag skall ha min rosa tröja. Skall S inte gå på dagis idag? Bara jag? (den rasande furien tar plötsligt och abrupt över rodret, en riktig statskupp - om man känner lukten av blodbad under nästa replik så har man fattat stämningen) Du är dum mamma, dum mamma, dum mamma. Du är dum som - som - som Mia (i Madickenfilmerna, min anm) JAG GILLAR INTE DIG! JAG SKALL SÄGA DUMHETER TILL DIG! Jag gillar inte dig, jag gillar inte pappa, jag gillar inte S. JAG. ÄLSKAR. BARA. A.

I ett försök att pacificera henne säger jag att det blir nog A glad över att höra.

-NEJ, det blir han INTE.

Sedan när vi väl baxat ut henne, kicking and screaming,  till bilen vänder allting igen. På precis samma sätt, men tvärtom:

-(den rasande furien på militärkuppshumör) När jag blir stor skall jag bli din mamma och då skall jag säga DUMHETER till dig. Inte i garderoben! På riktigt. Dumheter, mamma, skall jag säga, för du är dum dum dum. (den trevliga, rara, snälla dottern återinträder plötsligt) Mamma! Tror du att Emil älskar Lina? För jag tror att Emil ÄLSKAR Lina. För Emil är snäll, faktiskt.

Dumheter är det fulaste ord hon kan. Det är lite gulligt. Så är det när man lever ett skyddat liv på landet. Och Lisabet i Madickenfilmerna går in i garderoben när hon vill säga fula ord. Detta sagt som en liten förklaring till den märkliga logiken hos den rasande furien.

S och jag var lite lättade när vi lämnade av Dr Jekyll och Ms Hyde på dagis, där för övr den ondskefullare sidan aldrig visar sig. Så vi for hem och trädde halsband, S nya hobby.

-Mamma hjälpa mig.
-Javisst, skall jag det. (sätter mig intill) Vad vill du att jag skall göra?
-Säga "du duktig S".

Sådan hjälp skulle jag också vilja ha när inbördeskrigen härjar som värst hemma.

Fredag: förberedelsedag. H har ledigt från dagis och vi far och handlar: smågodis av alla Hs favoritslag, glitterfärg att leka med på kalaset ("jag skall få den rosa") och diverse glass, maränger - rosa Disneyprinsessor skall det vara på servetterna, rosa prinsessor på papptallrikar, rosiga drömmar om kommande glädje.

Lördag: kalasdags! Första kalaset då H själv får bestämma sina gäster. De kommer också (utom några som tyvärr var förhindrade) och hon är salig. Presenterna är mindre viktiga än vad vi hade trott, även om hon sitter i dörröppningen fem sekunder efter att gästerna anlänt och river papper av paket mer än en gång, kompisarna är det stora som händer. Tänk att ha ALLA sina bästa kompisar hemma samtidigt. Hon vet knappt vem hon skall krama. Rosa småflickor som sitter på en rad och ritar glitter, rosa prinsessklänningen (med rosa glitterhandväska och halsband till) som var en snabbt använd present, rosa kinder av glädje och vänskap, rosa lycka över att vara omtyckt och uppvaktad.

Söndag: riktig födelsedag. 3 år. Stor nu. Fler presenter, från familjen. Lek med dessa presenter. Och vadande i lyckliga minnen av dagen innan. "berätta om mitt kalas" säger hon hela tiden. Rosa kläder att prova (andra presenter), rosa slott att leka med, rosa moln av lycka.

Imorgon blir det firande på dagis. Hoppas att det blir lika härligt där. Då skall hon få vandra med jordgloben medan en fröken läser om "Hs tredje år" som jag precis skrivit ihop här hemma. På rosa papper.

H:s hemmadag. Den började jättehemskt, med att H redan vid femtiden tjöt i babyvakten "Nån vuxen! Nån vuxen!" (för vi har lärt henne att om hon vill ha hjälp skall hon alltid ropa på nån vuxen) och då hade hon bajsat och vägrade absolut att somna om. Jag vaknade inte av detta, jag är en så hjärtlös mor att jag sover om inte A vaknar, och M skall - är det meningen - sova om inte H eller S vaknar - fast han sover minsann över både det ena och det andra (och vaknar felaktigt och ganska irriterat ibland av så triviala saker som att jag ligger och gapskrattar åt en rolig bok). Jag vaknade däremot av att M kom in och sade "först bajsade hon, sedan blev katten galen och nu sjunger S" vilket visade sig vara sant. I babyvakten hörde man tydligt en mycket späd röst stämma upp i "o-ack-ack-ack-ack-a, o-ack-ack-ack-a, små gjororna" och så var familjen vaken, om än inte särskilt trevlig.

Men sedan bättrade dagen sig avsevärt. Treårskontroll av H, för en gångs skull ett sjukvårdsbesök där jag inte, hur mycket jag än ansträngde mig, kunde komma på något att oroa mig för i förväg, eftersom just språket (som de kollar mycket på på treårskoll) ju alltid kommit väldigt lätt för henne.

Bvc-sköterskan frågade: benämner hon föremål med rätt namn eller uttryck? och jag förklarade när jag häromdagen tittat ut genom bilfönstret och sagt "kolla, H, en traktor" och hon kastat en blick och sedan sagt med föraktfull tonårsröst till mig "mamma - en FRONTLASTARE är det" och bvc-sköterskan skrev i journalen "dottern kan, modern mer tveksam". Det är inte så lätt att flytta ut på landet alla gånger, skall jag säga, alla dessa fackuttryck.

Sedan fick H peka på bollar och bilar och muggar och äpplen och prata om pottan och nappen och visade ytterligare sin verbalitet genom att säga saker i stil med "min pappa dricker helst kaffe i sin mugg, men mamma dricker i princip bara te på morgonen" (häromdagen när jag överlyckligt skrek "Silas säger tvåordsmeningar igen" till M så hörde vi båda inifrån barnas rum hur Hs röst sade "Jag kan OCKSÅ säga tvåordsmeningar" vilket jag av ngn anledning tycker är en oerhört rolig (femords-)mening).

Sedan åkte vi hem och H:s kompis M med mamma kom hem till oss på lunch och lek. Då var glädjen fulländad för H och mamman E och jag satt vid matbordet och bara log åt det glada barnfniss vi hörde (tätt åtföljt av de sedvanliga krascharna och ljuden av papper som revs sönder). Man blir liksom varm i hela kroppen, sade jag till E men sedan visade det sig att M bara hade satt igång elementen imorse.

H är blöjfri på dagtid. Men det har varit en lång väg dit och största stötestenen har varit en inneboende lättja, hos henne och hos oss. Tidigare i höstas hade vi kommit så pass långt att hon klarade sig utan blöja dagtid, men helst ändå ville ha, "för säkhets kull" som hon uttryckte det.

Då förstod vi att åtgärder måste vidtas och så bestämde vi oss för att skaffa en blöja som "man bara kan ha på natten". Det var ju tvungen att vara en blöja med annorlunda utseende, annars hade hon ju kunnat överbevisa oss om att de funkade på dagen också, så jag gick och köpte svindyra blöjor med Disneyprinsessor på - mycket mot mina feministiska principer, men OMG så många gånger man ruckat på sina principer sedan man fick barn. Detta var ju ändå bara en droppe i havet.

Prinsessorna fick önskad effekt. Efter att några gånger ha förklarat för H att "nej, vi har inga blöjor hemma, inga man kan ha på dagen" fick jag se min önskan gå i uppfyllelse: trosor, trosor hela dagen. Och så prinsessblöjor på kvällarna.

Igår hade verkligheten för första gången hunnit ifatt oss: prinsessblöjorna var slut vid sängdags. Problemet var inte att det inte fanns blöjor, för det går utmärkt att låna S:s blöjor,  utan problemet var att H nu älskar sina prinsessblöjor med en inför framtiden olycksbådande glöd (hur skall vi sluta med nattblöja någon gång?) och dessutom hade haft en jobbig dag som det var.

Jag försökte komma på ett bra upplägg för att släppa de dåliga nyheterna och bestämde mig för att ha ett backupförslag ifall ingenting blev bra utan prinsessblöjor. Om det bara blev gråt och vrål så skulle jag tillåta användande av prinsessdiadem i sängen (givetvis smyga in och ta bort det när hon somnat så det inte blev obekvämt). OK. Beväpnad med planen så drog jag till mig H och förklarade att prinsessblöjorna var slut men att jag lovade att köpa nya imorgon.

Gråt och vrål och panik. Som väntat.

Jag skulle precis komma stickande med diademet när H otippat säger:
-Då kommer jag att kissa på mig i sängen!
-Nej, nej, du får ju ha blöjor ändå. Du får låna S blöjor!
Tårarna torkar som genom ett trollslag.
-Vad snäll S är som lånar ut sina blöjor till mig. TACK S! (kramar och pussar)
Tillåter mig att sätta på en vanlig Libero och är superglad över att hon har så snäll lillebror som lånar ut saker.

Inget diadem nödvändigt, ingen kamp - vem vet om vi skulle klara oss utan prinsessblöjor i fortsättningen? Jag vågar nog inte chansa riktigt än. Men tänk ändå: livet med en treåring. Otroliga kamper om vem som skall bre mackor eller hälla upp mjölk. Förberedelser för hårda förhandlingar hela dagarna - och så helt plötsligt lugn och ro när man vädrar storm. Aahhh, vilken vila. Nu utan Disney.

Hela vägen hem från stan idag underhöll H mig i bilen med nya versioner av gamla tama barnvisor. Hon skrattade så att hon höll på att gå åt åt: Blinka lilla bajset där och Här kommer Pippi Bajskorv och Lilla bajs, lilla bajs, lilla söta bajset....

Men roligast av allt var "Bä bä vita bajs har du någon ull - jaja, kära barn, jag har säcken full - av BAJS!" (de sista två orden skreks högt).

Denna sång förgyllde min tillvaro icke mindre än sju gånger. Det är rätt gulligt. Men frågan är vad man skall säga om mig - i hemlighet satt jag och ändrade texten i sista raden från Säcken full till Häcken full.

Det måste väl innebära att jag inte ligger alltför långt över min dotters humornivå? Det måste väl vara bra?

Eller?

=)

Länge länge har jag grubblat över en språklig grej. Varför i all världen kan inte kniv bara heta kniv, varför måste det heta KNIVEL? Men idag kom svaret när vi dukade.

-Mamma, här har jag alltihopa: gaffel, knivel och skedel.

Självklart. Alla ord i en grupp måste ju ha samma språkliga form. Det fattar ju alla.

H berättade för mig igår kväll - om sina planer.
-Jag skall köra bilen, själv. Du får följa med om du sitter i bilbarnstolen. Du får inte ta loss händerna (hon flyttar själv ibland på sina armar så att de inte "sitter fast" med säkerhetsbältet). Vi skall åka till affären. Jag skall ta lilla vagnen och köra själv. Du kan få hålla i flaggan, om du vill.
-OK, vad skall vi köpa då?
-VI skall inte köpa, jag skall handla. Jag skall köpa en mjölk och lägga den i vagnen. Sedan skall vi gå till kassan och betala. Det blir inget godis (också en replik som hon hört riktat mot sig några gånger tror jag =)).
-En mjölk alltså. Är det allt vi skall ha handla?
-Jaa. Sedan skall jag köra bilen hem och du skall sitta i barnstolen och sjunga. Du kan sjunga "små grodorna" om du vill. Sedan, när vi har kommit hem, så skall jag ta mjölken. Och så skall jag hälla den i dina tuttar. Och så skall jag dricka den och tutta som en bebis.

Jag slutade amma mina barn vid nyår, allt för att de inte skulle vara alltför amningslystna när bebisen dyker upp. Att amma två samtidigt var nämligen JOBBIGARE än jag hade trott och jag kan inte se mig själv klara tre. Men det verkar som att tanken har kommit tillbaka till min dotter. Helt oprovocerat av mig kan jag säga.

Men hur skall det nu gå med min enbarnsamning?

H har börjat förstå att det bor en bebis i min mage. Detta osannolika måste emellertid diskuteras då och då. Så blev det idag.
H: Bor bebisen i din mage?
jag: Ja.
H: Har jag bott i din mage?
j: Ja, det har du.
H: Har S bott i din mage?
j: Han har också bott i min mage, ja.

Sedan imponerade hon verkligen på mig. Då kom frågan:
H: Har Ansgar bott i din mage?
j: Jaa, det stämmer. (jag blir starkt imponerad av att hon fattar det här med syskonskap såpass väl att hon till och med fattar att en död bror legat i magen på mig - då kommer nästa fråga)
H: Har Elis bott i din mage?




Elis är vår collie.

Man kanske inte skall bli så imponerad så lätt.

med att fånga in hela personligheten i en enda distinkt fras, som jag pratade om nedan....

Min dotter har nog avslöjat rätt mycket om sig själv i sin egenhändiga version av Ja, må han leva som hon sjöng för lillebror (som fyller år på vintern) imorse....

Ja, må jag leva
ja, må jag leva
ja, må jag leva
och jag undrade då
(med taktfast hurraropsröst) 
Bra! Bra! Bra! Bra!

Inte riktigt samma tid....men ändå. Dygnet efter mina barnakutentimmar med S så var jag tillbaka med H. Då var det hennes nattliga hostanden som föranledde besöket. Jätteläskig hosta som a l l a läkare, sjukmottagningar och sköterskor som vi varit i kontakt med inte velat ta i med tång direkt.
-Det är bara att härda ut, det finns många virus som ger långvariga hostningar. Bit ihop du, var det råd som jag fick.

Jag lyckades ju ta mig in på vår vc och få superdunderultrahostmedicin utskriven, så läskig att vi knappt vill ge den - och den funkar inte!!

Så efter att ha suttit förtvivlat i flera timmar igår natt och hört hostningar som blir till kräkningar och låter som att lungorna skall hostas upp, så tog jag helt sonika dottern i bilen och körde (den nu välkända) vägen till barnakuten.

Väl där var hostan förstås inte läskig alls. Lite kruppartad, vilket ju är vad kruppjourtelefonen stenhårt sagt att hennes "egentliga" hosta inte är den här gången - de har sagt det väldigt många gånger, varje gång jag har ringt dem sedan det här började.

Jag suckade tungt och beredde mig på att ännu en gång mötas av hjälplöshet och nonchalans. Och självklart dröjde det - de måste ju prioritera de som är akutsjuka och något med barnakuten gör min dotter glad, pigg och leklysten - hon älskar för övrigt att åka till doktorn. Nästan lika kul som att gå till frisören, är hennes bedömning..

Vi fick träffa en läkare som vida överträffade mina förväntningar - hon kom in i vårt rum och sade "Hej H, jag har hört dig hosta när jag har sprungit förbi ute i korridoren och jag undrar om du kanske har någon slags förkylningsastma?" - och så fick hon inhalera och skall astmautredas. Vi fick tips om hur man ger medicin och medicin utskriven.

Jag vet att astma är en trist diagnos men det här har hållit på så pass länge att min största reaktion är lättnad över att det finns något vi kan göra för att hjälpa henne och för att minska det hopplösa, ständiga, vidriga, läskiga hostandet....

Idag fick hon vara hemma från dagis, hon somnade inte förrän vid midnatt och vaknade ju av sin morgonpigge bror vid femtiden...så vi har haft en underbar dag i solen med lekplatsbesök och lite glass =) och mycket springande i trädgården!

Det är inte så ofta man får "kvitto" på att man gör något rätt när man är förälder. Inte så värst vidare tydligt iallafall. Ta till exempel detta med om barnen vaknar på nätterna. När skall man gå in? Går man in så fort det gnäller till från barnkammaren så väcker man oftare än man tröstar,  har jag märkt. Väntar man tills båda står upp och skriker i spjälsängarna, då tar det en timma innan man kan lugna. Och alla mellanting är ju resultatet av improvisation och intuition - ingendera förmågor som är som starkast och bäst mitt i natten.

I natt iallafall var en natt full av mardrömmar för H. Jag gick in och lade mig intill och höll handen. Det tog lång tid för H att somna om då, det brukar göra det om man lägger sig bredvid. Men jag kunde ju inte låta henne ligga och skrika mardrömsskrik...

Till frukost frågade H:s far:
-Drömde du något läskigt i natt?
-Ja, tomten.
-Handlade det om tomten?
-Tomten inte snäll, han kom och bet mig.
-Det var elakt.
-Sedan kom vargen och bet mig. Sedan kom många vargar och bet mig.
-Då förstår jag att du blev lessen.
-Ja, sedan kom mamma och höll handen. Då drömde H att björnarna dansade och hade kalas.

Skönt, när man kan vända en mardröm till en rolig dröm.

Tack till alla friskönskningar. De verkar ha funkat, åtminstone är vi (temporärt?) friska allihopa.

Detta är den senaste läggningsritualen i vårt hus. Jag tycker den är lite sorglig, lite slutet på den sorgfria orädda barndomen på något sätt....

H är tillbaka på dagis och åh, vilken lycklig tjej det är. Kan det finnas något bättre än dagis? Knappast, enligt H själv iallafall. Fröknarna, barnen, allt är bara toppen och jättegreat.

Nu är hon så stor så vi skall förvara ombyteskläder där så att hon kan testa pottan. Då blir man lite glad. Hon har ju gjort det hemma då och då (dock ej sedan den stora inlåsningen) men nu blir det alltså t o m på dagis. Bådar gott tror jag.

Ett kort bloggande idag men bättre än inget.