ANSGARS SYSKON

Nu har det blivit en våningssäng av H:s och S:s sängar. Detta faktum var naturligtvis så spännande att det nästan inte gick att sova igår kväll. Istället klättrades det upp och ner för stegen, hela natten, som änglarna på Jakobs stege ungefär. "Men mamma, vi måste ju ÖVA!" var svaret när jag gick in och föreslog liggläge som en förutsättning för sömn.

Imorse gick frukosten blixtsnabbt att få ner, sedan var de tvungna att öva på att klättra upp och ner ur H:s översäng igen.

Skall jag erkänna att jag ändå blev så orolig att H skulle ramla ner under natten att jag gick in och sov på golvet under deras säng? Ja, jag gör väl det. Jag blev så orolig att H skulle ramla ner under natten att jag gick in och sov på golvet under deras säng. Givetvis utan att få någon alls i huvudet. Men ändå.

Skönast av allt var nog S kommentar till dagisfröknarna imorse:
-Vi sover fortfarande i samma rum allihopa men nu har vi fått var sin våning.

Det är inte lätt att hitta den ultimata gåvan i dessa tider. Och självklart är det svårare att hitta rätt present till en vuxen än till ett barn. De flesta vuxna har ju det mesta som de vill ha. Så när M fyllde år igår bråkade vi våra hjärnor här hemma. Av mig fick han en rätt traditionell present: film, 43 glassar (en för varje år i sitt liv) samt pengagåvor till Läkare utan Gränser och Barnhjärtfonden.

Barnen hade en mer kreativ kompetens på gång och jag tror att de lyckades hitta gåvor som verkligen kapslade in deras kärleksfulla bild av sin fader. Han fick en pruttkudde och en spargris.

av förvirring alltå. Det här meningsutbytet ägde rum här hemma, i barnens eget sovrum, när de för första gången varit ute på självaste internet ikväll.
S: Mamma är vi i vårt hem nu?
jag: .....ja.
S: Hemma hos oss alltså?
jag: Ja, men lilla vän, det vet du väl. (oroligt) Du känner väl igen dig? Det är din säng där, och H:s och A:s och....
S: ÄR vi i vårt hem nu?
jag: Ja!
S: Men alltså, hur kan vi vara hemma om vi har gått in på Bolibompawebben? Då måste vi ju vara där.

Det är en sak att barnen börjar bli smartare än mig. Värre är att även hunden Elis överlistade mig imorse. Han fick följa med och hämta tidningen. Sedan gick vi in, torkade blöt collie och jag satte på en tvätt medan Elis pustade ut på hallmattan. När jag kom upp från tvättstugan mötte Elis mig med sitt halsband i munnen. Automatiskt satte jag på honom kopplet och började gå. Vi hade kommit femhundra meter innan jag insåg att vi redan hade gått ut och gått en gång.

Idag är det Ansgars namnsdag. Ända sedan den första namnsdagen, då han skulle ha varit drygt två månader och vi denna dag hade styrka att ta ut alla pengar som vi sparat ihop till honom under graviditeten och sätta in på ett konto för barn som var döende, så har vi stött någon välgörenhet denna dag.

Så också i år. Det är ett bra firande, att vi får komma ihåg honom och att vi får försöka göra världen lite bättre till minne av honom. I år har jag haft funderingar på att stödja någon skola i en fattig del av världen, han skulle ju ändå ha gått på sexårs och varit stora pojken nu. Jag har också haft tankar på att stödja Spädbarnsfonden som gör ett storartat arbete med att hjälpa föräldrar i sorg och framtidens barn. Det är bra saker att stödja och säkert kommer vi att skicka pengar till dem någon gång under året. Men inte idag....

Det är det ju det här med att jag följer bloggen Heja Abbe Hans pappa kan ju som få andra beröra och eftersom Ansgar delade Abbes öde att ha ett hjärta som motverkade honom, så när jag läst det han skrev så blev det en självklarhet att stödja Alla barnhjärtans månad. Det här året. Den här gången. För tänk om vår minnesgåva för Ansgar kan hjälpa till att rädda livet på ett annat barn som föds med oddsen emot sig?

Det går inte att motstå den tanken. Att ett förlorat liv kan göra att någon förälder någonstans får behålla ett barn gör vårt eget helvete lite mer relevant att leva med.

PS För dem av er som gillar nätauktioner och har barn under två år hemma, vill jag tipsa om ett annat sätt att stödja barn med hjärtfel

S är en man som tar sitt uppdrag som storebror på stort allvar. Han är den förste att krama och trösta och hålla och tillrättavisa A. Och han kallar honom för "lillebror" med en sådan obetalbar blandning av kärlek och överlägsenhet i tonfallet.

Här kommer några smakprov på hans storebrorshantverk.

När A trillat och slagit sig säger S: "Åh, lillebror! När jag var liten var jag också ganska klumpig."

När A kastar sig skrikande på golvet för att något avviker mikroskopiskt från hans egen idealbild av situationen: "Men min lillebror! Jag skall göra så att allt blir bra! Jag gör allt för dig, det vet du väl?" A vaknar upp ur trotsutbrottet: "Får jag glass?" S överväger en sekund och säger "Ja, när jag blir stor och har massor med pengar, då skall du få glass av mig. För ALLA mina pengar."

När A är ledsen över att vara lillebror: "Var inte ledsen A! Du blir också storebror när du blir tre år."

I
don't
think
so
!