ANSGARS SYSKON

Igår var vi på barnens lilla kusin B:s dop. Mycket vackert och stämningsfullt och många roliga barn att leka med, var storbarnens kommentarer. A var dock lite tveksam när han ombads bedöma dopet. Vi frågade varför.
A: Bebisen döptes.
pappa: Ja, bebisen döptes. Bebisen heter B.
A: Ja, det gillar inte jag.
mamma: Varför då då?
A: Tycker bebisen skall heta A.
pappa: Samma som du? Varför då då?
A: Det är världens finaste namn.

Det är något extra, att komma hem efter att ha varit borta på tre dagars jobbresa, när man har barn.

För det första så saknar man dem. Man ser en tavla av en uggla på väggen, t ex, och blir helt gråtfärdig över tanken att ens son älskar ugglor. Man kanske hör Alcazars låt på bilradion och inser att dottern med sin kärlek till Alcazar också skulle vilja lyssna på den. Eller så nämner någon leverpastej och så tänker man på hur yngsta sonen älskar leverpastej.

Men att komma hem, åh, att komma hem.

Tre nyduschade barn stormar upp för trappen med rop av "åh mamma, välkommen mamma! Jag har saknat dig mamma! Krama mig mamma! Titta vad stor jag har blivit mamma!"

Sådan ren och enkel och okomplicerad glädje....och äntligen kan man se ett paket leverpastej utan att börja gråta.

Hoho, det här är vilka vi håller på hemma:
Jag: Malena Ernman
Micke: Om det inte är hårdrockarna, och det vet jag inte helt säkert att det är, tror jag att han har en soft spot för Snälla, snälla..
H: Alcazar eller Amy Diamond - H vet att hon har åkt ut men tror att hon kanske kommer till Globen ändå, för att överraska.
S: Antingen Caroline af Ugglas, som har snyggast namn (han älskar ugglor) eller Lili & Sussi, som han hävdar inte har åkt ut.

A: Nalle Puh. Alltid. Oavsett sammanhang.

H är arg. Så är det bara. En stor del av tiden är hon arg.
Idag på dagis var hon så arg på kompisen I att hon drog henne i håret.
En fröken såg det och kom störtande... "men H, om du nu är så arg på I är det väl dumt att dra henne i håret? Om du ropar på en fröken istället så kan vi komma och hjälpa dig. Det är väl bättre?"

H nickar skamset. Tre minuter senare hör samma fröken hur hon ropar:
"FRÖKEN! Kom och hjälp mig dra I i håret nu då!"

Hemma bjuds vi på en veritabel 24 h a day standupshow med roliga historier just nu. De bästa historierna är de om "en tysk och en tysk och en bellman" som gör olika tokigheter. Det viktigaste är inte att få ett skratt utan att komma ihåg historien rätt.

Ett skratt fick H dock av M häromdagen då hon berättade sin senaste historia, om hur de skulle gå in i en "grotta där det bodde en snoppätande drake". När själva historien var avklarad och poängen, som nog var lite snuskig, tror jag? Barnen fattade den inte är jag helt säker på men var glada ändå - så kom liksom en liten historia till

"och sedan kom KINESEN ut och sade "tjing tjong, jag är en kines". Där har du en Bellmanhistoria som du inte kunde gissa slutet på. Bra jobbat, H!

Så här snäll är S.

Vi skall borsta tänderna och pratar om att borsten skrubbar bort tandtrollen som försöker sätta sig fast på tänderna för att bita sönder dem. När man spottar spottar man ut tandtrollen och så är man av med dem. H och A gillar idén och borstar (och spottar!) för allt vad de är värda. S börjar gråta, sätter sig på toastolen och börjar slänga sin borste i papperskorgen.

Jag stoppar honom. Frågar vad det är.

-Men mamma, det är synd om tandtrollen. Om man spottar ut dem alltså. Då har de ju inget att äta!

Så nu har vi följande intressanta rörmokar-restaurangkombination i vårt hus:
när tandtrollen spottas ut åker de rutschkana nerför rören, ner i avloppet och där nere, hurra, finns det massor av godsaker för små tandtroll att äta. Och så kan de umgås med varandra också, så de har det mycket bättre där.

Vad gör man inte för att få barnen att borsta...

Det här med generationer och relationer och sådant har sin krångliga sida. Så här gick samtalet i vår trötta familj ikväll:
A: Vad heter du mamma?
jag: Charlotte.
A: Nej, du heter mamma.
jag: Jag är din mamma. Men jag heter Charlotte.
A: Du kallas mamma.
jag: Ja.
A: Varför kallas du mamma?
jag: För att jag är din mamma. Det är som att mormor kallas mormor av dig men jag säger mamma, för mormor är min mamma.
A: Varför kallar du mormor mamma?
jag: För att hon är min mamma.
A: Men vad heter mormor då?
jag: Hon heter E.
A: Men hon heter mormor. Och hon heter din mamma.
jag: Ja, hon kallas för mormor eller mamma. Men hon heter E, för det bestämde hennes mamma och pappa, som var min mormor och morfar.
A: .......... (jag inser att jag, genom att införa ännu en generation, har krånglat till det hela för honom).......  Men du heter iallafall min mamma.
jag: Jag kallas för mamma. Men jag heter Charlotte.
A: Mormor bestämde du heter Charlotte.
jag: Ja, det kan man väl säga. Mormor och morfar.
A: Men du kallas mamma.
jag: Ja.
A: Men varför mormor bestämde du heta Charlotte, om du kallas för mamma?