ANSGARS SYSKON

Vi fick hem S potatisplanta från dagis idag. De har satt var sin sättpotatis i en hink, alla Vikingarna. Idag bestämde S att det var dags att ta hem den.



Han drog ur hela potatisplantan ur hinken när vi väl kom hem. Vi andra flockades omkring honom på gräsmattan. Med noggrannheten hos en arkeolog borstade han försiktigt bort jord. Han hittade 18 potatisar varav ungefär hälften hade en omkrets på mindre än tre centimeter. Men de största var rätt stora.

Han var väldigt nöjd och uppkallade raskt potatisarna efter olika familjemedlemmar, baserat på vilken storlek de var. Många små E-bebis-potatisar fanns det, som sagt, men också mellanstora potäter i A-, S- och H-storlek. Pappa fick en av de största och jag en av de rundaste =)



Så kokade vi dem till middag och åt upp dem med smör och salt. De var mycket goda, som färskpotatis ju alltid är. Barnen ansåg att de små mini-bebis-E-potatisarna (den absolut minsta storleken alltså) var godast. S var stolt, som en mästerkock. Det här var hans ögonblick, hans stolthet, som han delade med oss. Frikostigt förklarade han hur det funkade med att odla potatis. Berättade att hans potatisar var goda som godis. "Magnifika," utbrast han, och fick användning för sitt senaste storord.



På kvällen satt vi ute på trappen. Igelkotten var ute och gick och hittade en överbliven potatis (tack och lov i vuxenstorlek) som han/hon satte i sig.
-Nu har den fått vara med om det största och bästa i hela livet, sade S belåtet. Den har ätit av Min Potatis. Varsågod, lilla igelkott. Nu är du en - en - - en livsnjutare!


Ain't we all, när livet är så härligt.

*****
Läs även vad andra bloggare skriver om  FÄRSKPOTATIS IGELKOTT LIVSNJUTARE

(intressant?)

Visade sig, när jag bläddrade igenom gamla blogginlägg, att jag har en son med profetisk gåva ... lite läskigt faktiskt.

Särskilt när man tänker på att varje gång någon frågar vad han skall bli när han blir stor säger han "dansband".



Alltså inte dansbandssångare eller så, utan ett helt dansband.

*****
Läs även vad andra bloggare skriver om PROFETIA STOREBROR DANSBAND 

I hope not....

Idag har vi iallafall kapat alla lockar och hittat en pojk-kille under allt håret, som S sade själv.

Före....



Han har verkligen tagit det här med klippningen på stort allvar. För några veckor sedan blev protesterna under morgonborstning av håret så drastiska att vi har föreslagit honom att klippa av det, även om vi tycker att det är väldigt fint med det långa håret.

Han har studerat bilder på människor med olika längd på håret och senast igår kväll hade han inte bestämt sig, utan kom upp med kort på flera dagiskompisar och ville höra vilket som var finast.

Det var därför ganska spännande att fara till frisören imorse. Men väl uppe i frisörstolen var han väldigt bestämd. Lite långt bak, fast inte så att det stack ner på nacken och lite kort fram och på sidorna. Och så blev det också. Frisören tyckte att han såg mycket äldre ut, men det tycker nog inte jag...döm själva.

Efter...


Han var JÄTTENÖJD och skuttade ut till bilen. Själv kände jag en viss saknad efter...något. Han såg så - heteronormativ ut på något sätt... det var som att personligheten inte syntes i utseendet längre....

Men under dagen har jag vant mig, och ser det mer positivt: hans vackra ansikte tittar fram mer än innan och han kommer ju att få lättare både med hårtvätt och borstning. Och oj, vad många kramar han fick när vi var och hämtade på dagis och skola i eftermiddags. Mycket beröm från fröknar och barn.

Varje dag som jag tillbringar med mina barn lite enskilt, utan att alla fyra är med, blir jag så nyförälskad i dem. Det är så stort att få vara med, ta del av deras tankar, deras sätt att se världen...

Idag var det S och E och jag som fick vara tillsammans. Vi hade en färdig plan från början men den ställdes lite på huvudet av att E var tvungen att gå till doktorn för att få medicin mot sin candida, så det blev lite improviserat.

På biblioteket upptäckte S och jag något nytt, att vi kunde spela Fia med knuff med ett stort spel. Jättestort faktiskt. Det gick bra, dvs vi spelade två färger var och S spöade med sina två färger båda mina färger rätt rejält. Han är mycket smartare än vad jag är, det är därför.



Sedan blev det inte picnic som planerat utan vidare till Max där vi träffade kompisar. S och A, 9 år, studsade glatt studsborg medan mamman K och jag och E satt och pratade tjejsnack, mycket behagligt. Sedan for vi till doktorn och A&K på klänningsjakt till Lindex och Åhléns.

Jodå, det var candida och vi fick medicin och S fick ställa sina två frågor till läkaren, väldigt intelligenta frågor enligt min mening och bra svar fick han också.
a) hur får man en bebis att gapa så att man kan titta i munnen på den efter svamp? Den förstår ju inte ordet "gapa".
b) hur kan samma sak heta både svamp och torsk, som är helt olika saker?

Så for vi till apoteket och hämtade medicin och passade på att ta oss en glass i solskenet på torget. Och så var det student i Enköping idag. S hade aldrig sett studenter och var helt fascinerad. Varför har alla likadana hattar? Varför skriker de? Varför rimmar det de skriker?

Jag insåg när vi stod där och han gapade stort, både om glassen och åt alla "de stora barnen", att det är tolv år till, TOLV ÅR bara, tolv korta år... sedan går han där helt plakat - jag menar, med ett plakat - och då var jag tvungen att krama om honom så där hårt så att det är lite genant för barnet men på det sätt som alla mammor förstår.

Vid tretiden i natt kom S in till oss, i upplösningstillstånd. Han hade drömt en mardröm och en väldigt otäck en. Först ville han inte berätta vad det var, sedan ville han det - "att det fanns en läskig kille som tog folks hjärnor".

Det är ju rätt läskigt faktiskt. Man får förstå att han blir rädd. Vi pratade lite om hur omöjligt det är att ta någons hjärna och han somnade om. Själv låg jag vaken och funderade på var den idén kom ifrån. Det är ju inget ämne som vi pratar om hemma direkt, och jag tror inte de pratar om läskiga killar som tar folks hjärnor på dagis. Och han sitter inte och ser sci-fi-rullar oövervakad - ja, inte övervakad heller för den delen. Det läskigaste han ser är Bolibompa...hmm...

Och precis då, klockan 03.46, kom jag på det. Åh nej, det ÄR vårt fel när allt kommer omkring..."En läskig kille som tar folks hjärnor" - som faktiskt lämnar en viss procent av svenska folket helt oförmögen till alla typer av tankeverksamhet, som inte bara tar hjärnorna, utan integriteten, självrespekten och vett och sans.

Vi har låtit honom titta för mycket på Amigo.

Åkte med S i bilen från Uppsala.
-Titta en joggare, sade jag.
-Nej, hon joggar inte, hon springer.
-Jaha.



Tystnad, medan jag låter nyfikenheten ta överhanden.
-S? Vad är det för skillnad på att jogga och att springa?
-Öh...när man joggar gör man så här med armarna (gör joggningsarmrörelser) men när man springer (sveper med händerna över huvudet som en gospelkörsartist)...
-Va? säger jag, förvånat, medan jag som vanligt tänker att det måste bero på något han fått från sin far ;-)

-Nä, OK, säger S. Jag skojade bara. Men öh...jo, man joggar på vägen men man springer när man springer till något. Förstår du?
-Öh, ja, kanske. Som "nu får vi springa till dagis"?
-Ja, eller jogga. Om man är sen. Han försjunker i fundersam tystnad igen.

När vi nästan är hemma säger han:
-Mamma, nu har jag kommit på vad det är för skillnad på "jogga" och "springa".
-Jaha? Vad är det då?
-De heter olika saker.

S vid läggningen ikväll:
-Mamma, en av mina dagisfröknar säger så här: Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta.
-Mmmm. Den är bra. Fast lite svår.
-Fast det tror inte jag är livets stora gåta.
-Nähä! Vad spännande! Varför inte det då?
-För att livets stora gåta är den här: (dramatisk paus för effektens skull)
"Varför vänder Häxan Surtant alltid på skylten på sin affär så att det står "Öppet" istället för "Stängt"? Hon hatar ju kunder! Om hon inte gjorde det så skulle hon ju slippa kunder."


Ännu en dramatisk paus.
-Fast jag vet svaret.
-Du menar att du kan svaret på livets stora gåta?
-Japp. Vill du höra?
-Ja, det är klart!
-Jo, för att annars skulle aldrig trollet Tryggve komma in och handla. Och då skulle det bli ett jättetråkigt program.

S ser världen på ett ganska unikt sätt, tycker vi. Han tänker på andra saker än andra och han tar in information i en annan ordning än andra. Därför får man vara beredd på att han kan säga i stort sett vad som helst. Fast vi tappade nog hakan litegrann vid middagsbordet ikväll:

- Jag har tänkt på en sak, sade han, och såg allvarlig ut. När det snöar ute så måste man snöröja och då snöar det DIREKT mer snö.

Vi nickade. Vi har riklig erfarenhet av detta denna förfärligt vita vinter.



-Ja, men om ni inte snöröjde så mycket. Då skulle det ju inte få plats mer snö. Och då skulle det inte snöa mer. Och då skulle faktiskt det bli vår någon gång.

De andra barnen nickade.

-Jag skall berätta det på dagis imorgon, att om de vill att det skall sluta vara vinter får de säga åt er att sluta röja undan all snö hela tiden.

Vi tittar på Bolibompas utmärkta program Folkoteket, där barn kan få låna en spännande människa (normalt någon med ett intressant yrke) ungefär som en bok från biblioteket. De umgås med personen under en arbetsdag och är med i vardagen och ställer frågor.

Dagens "lån" är en kyrkogårdsvaktmästare och barnen är mycket intresserade - inte fullt lika intresserade som när den utlånade var Amy Diamond i förra veckan kanske, men väldigt spända.

Barnet på tv frågar kyrkogårdsvaktmästaren ifall det finns några "osynliga regler" på kyrkogårdar, ungefär som att man inte får vissla på bibliotek.

Mina barn börjar raskt hjälpa till genom att komma med de kyrkogårdsregler de själva kan, och de vet ju vad de talar om faktiskt:
-Hundar får inte gå in, även om de känner någon som är död.
-Man får inte begrava djur alls på kyrkogårdar utan bara i trädgården.
-Men man får sätta blommor och ljus och göra fint och prata med den som är död.

Så blir det tyst ett slag och säger S, med en förnumstig stämma som den som sätter slutklämmen på diskussionen:
-Och så får man inte gå på andras gravar. Inte ens om man tycker att de är fula.

S och jag lägger hans 150-bitars-pussel.



Det är bara att inse att han är bättre på pussel än jag. Han har mer tålamod och bättre koncentrationsförmåga.
Jag säger det till honom, att han är bättre på att lägga pussel, och han förklarar:
-Man måste liksom titta på färgerna mamma, och förstå dem. Och formerna också.
Tystnad, lägger några bitar.
-Men du är ju bra på annat. Du kan ju dra upp dragkedjan själv.

Det senaste konstverket från framtidens Bruno Liljefors, betitlat EN BERGUV, färdigställde S på dagis idag. Han är ju en enormt uggleintresserad ung man.

Visst är det vackert? De små bruna tingestarna till höger i bild är sniglar, som berguven skall äta till middag. Jag tycker att man kan se på blicken att berguven tänker "Ah! L'escargots!"

Trodde att jag hade vant mig vid tanken på att barnen var smartare än jag. Men att på fem minuter bli omsprungen av sin fyraåring på tre varv, så att säga, var lite av en chock. Först ställde han en fråga som jag aldrig har tänkt på, än mindre kan svara på - sedan kom han på hur han skulle få svar på den - sedan skrev han en sång om svaret, vilket jag aldrig kommit på tanken att göra.

-Hur kan ett sms åka från en mobil till en annan?
-....Jag...vet inte. Jag har ingen aning.
-Men jag vill veta det.
-Hur skall vi ta reda på det då?
-Vi kan ringa någon - inte pappa. Hm, tänka tänka, vem då...jo, morbror S kanske.
-OK. (jag slår hans nummer, vilket är något som jag klarar men inte sonen ännu - ha!)

Han pratar och lyssnar ett litet slag, lägger på och vänder sig till mig.
-Jo, så här är det. Sms:en sitter på osynliga signaler som åker genom luften. Coolt va?

Tystnad i fem sekunder.

"Jag är ett litet sms och ingen kan se mig
jag åker genom luften och ingen kan se mig
från mammas mobil till pappas
och ingen kan se mig, tralalalalalalala."



OK. Men jag kan iallafall rabbla upp alla böckerna i Nya Testamentet i rätt ordning. Så det så.

S har sin uggletröja på sig till dagis. Då det är en ny fröken som tar emot, berättar jag att S älskar ugglor och kan det mesta om ugglor.
-Wow! säger nya fröken imponerad.
-Japp, säger S, jag kan namnet på alla ugglor.
-Oj, det var inte dåligt, säger dagisfröken. Jag tror inte jag kan någon enda ugglesort.
-Det här är Peter, säger S och pekar på en uggla på sin tröja, och det här är Ulla, och här är Sixten och Greta och Kalle och ...

Det är inte lätt att börja skolan men det är inte heller nödvändigtvis så lätt att vara den som går kvar på dagis,  utan den syster som man är van vid att ha vid sin sida om dagarna. Imorse sade S till mig:
-H går inte på dagis längre.
-Nej, hon har slutat nu.
-Det FINNS inga stora på dagis nu längre.
-Men fröknarna då?
-Tja, på sätt och vis kanske, de är ju stora - men inte så stora att de får börja skolan.

Tidig morgon, S har gått upp och gått på toaletten. Han ropar (med panik i rösten) "Mamma! Mamma! Det är en JÄTTEstor spindel i duschen!" Jag springer dit, ivrig att förminska spindelns betydelse och skräckpotential. "Åh, vad söt," säger jag - "Det är en pappa långben-spindel."
"Mamma, tänk för att det inte är det! Det är en mamma-långben-spindel."

Vid tretiden i natt stod S vid min säng.
-Mamma! Vakna! Jag hade en superläskig mardröm. Jag drömde jättejätteläskigt. (kryper upp till mig) Mamma, finns det midsommarmonster?
-Öh, nä, midsommarblomster var det ju som vi pratade om. BLomster. Som blommor, du vet.
-Men monster då?
-Nä...
-Men det kom ett i min dröm och han var JÄTTEOTÄCK. Han hade kransar och så sjöng han "Små grodorna" med superläskig röst, såhär  (sjunger med verkligen ytterst obehaglig och äcklig röst) och så sade han så här: "NU får ni ALDRIG mer vara med och dansa runt stången"

Jag tänkte snabbt. Där fick man för att jag suttit och pedagogiskt påmint om midsommar vid middagen dagen innan. Måste hitta på en bra lösning. Tänkte tillbaka till gårdagen och sjörövarfesten som vi var på.

-Men S! Du är ju sjörövare nu, kommer du inte ihåg kalaset vi var på?
-....Jo....
-Men midsommarmonster är jätterädda för sjörövare. När de möter en sjörövare så går de direkt och gömmer sig och vågar aldrig mera komma fram.
-På riktigt?
-Öh....ehmm....ja, på riktigt.
-Då skall jag säga det till han. (kryper ihop bredvid mig och somnar om, segerviss).

Och det slår mig att jag tydligen inte lärde mig något alls av mitt förra inlägg.

S är fast i en underlig värld, där han är både storebror och lillebror, på samma gång. Han är mellanbarn, född i mellandagarna och dessutom i mellanstora gruppen på dagis.

Det här är inte lätt för någon som vill vara längst fram, längst ut, mest synlig. Sådan har ju S inte heller varit, men nu har fyraårstrotsen fött en framtida dokusåpedeltagare, en aktör med krav på publik.

Som förälder kan man bara förvånas över vilka frön som finns, redo att när som helst börja gro, inom de barn som man tror att man känner så väl att man inte kan överraskas.

Imorse, klockan halv fem, blev det dag för en SHOW. Då kom S in till mig med en luftgitarr i högsta hugg och började framföra sin version av Idas sommarvisa: "Du skall inte tro det blir so-om-mar, da-da-da, ifall inte nån sätter fart, RA, RA, RRRRRA" (luftgitarren förvandlades nu till någon slags luftmotor med musikaliska anspråk) och så nu blir det SOLO. Kolla här: (spelar luftgitarr som ett helt proffs och byter låt till en annan favorit) Stay the night, won't you stay the night! SOLO IGEN!"

Jag skall villigt erkänna att när han kom in så längtade jag tillbaka till drömmarna och sömnen. Men ju mer showen fortskred, ju mer insåg jag: det här är min dröm. Att ha barnen som växer och frodas, som vill visa vad de kan och gör och vill och tänker, och som tycker att det är självklart att man är tillgänglig när som helst. Den här fantastiska blandningen av att vara liten, att inte bry sig om vad klockan är eller hur ens sångröst håller och att börja bli stor och vilja uppträda och visa och förevisa - den är ju så hjärtskärande gullig som den gärna kan vara. Man kan bara vara tacksam över att man får vara med.

Sedan, skall jag också erkänna, kom hans välvillige fader och tog över konsertlyssnandet för att jag skulle få sova en timma till, eller två. Sådant kan man också vara rätt tacksam över.

S tycker dessa ord är jätteroliga:
rumpa, nakenfis, bajskorv, snopp.

författad av S:

Jag vill ha en galen ko
jag vill ha en bajsbrun häst
jag vill ha en höna också
och en liten raggig best.

"en raggig best" är ett citat från Jan Berglin som förekommer flitigt i vårt hem. Så det beror inte på att han har världens mest utvecklade ordförråd för en fyraåring. Men visst är det bra att han fick in ett rim?