Ledig måndag
Sedan E föddes har H haft lediga måndagar. Vi har gjort olika saker - ibland strosat omkring i parker och lekparker, ibland varit på museum eller bibliotek, ibland hälsat på folk...
Idag var den sista gången för den här terminen och så gott som sista gången. För i höst börjar skolan. Skolan, som är obligatorisk måndag-fredag. Min stora fina H. Och våra härliga dagar!
Idag blev inte så annorlunda just. Hem en sväng efter att ha lämnat killarna, sedan lekparken med lunchfika och diverse uppvisningar. Just nu är H väldigt inne på armgång, och hon har kommit långt. Första gången vi var på just den här lekplatsen kunde hon gå armgång på tre stänger. Nu kan hon gå hela vägen, både framlänges och baklänges och sidledes. Till sin lycka upptäckte hon idag att denna utmärkta lekplats också har en "hög" armgång, alltså högre ovanför marken. Den testade hon några gånger och var mycket stolt.
E sov och sov och sov. Hon är lite förkyld nu så idag har hon i princip sovit utom när jag väckt henne för att ge mat. Ikväll var hon vaken och alert och leende i någon timma, men för övrigt har hon gjort väldigt lite väsen av sig.
En liten stund vill H vara mindre än hon är. Hon sätter sig på gungan och vill ha fart, fast hon kan själv. Jag har märkt att det är en viktig ingrediens på de här "lediga dagarna med mamma" för alla barnen - alla av dem gör något som gör dem mindre och måste-bli-omhändertagen under de här dagarna. Kanske vill de kolla att de fortfarande får vara små fast det finns en som är mindre? Och fart får hon. Jag minns från min egen barndom att de modigaste mammorna på lekplatsen kunde ge sådan fart att de sprang under och genom gungan och ut åt andra hållet. Jag är inte så modig. Men så mycket fart jag kan, ger jag. Hon tjuter förnöjt. Idyllen hägrar.
Det här med picniclunchen är avklarat på två minuter. Det finns ju massor att göra och många barn att leka med. På biblioteket blir det intressantare, så många böcker att välja mellan. Vi har kommit överens om att låna ALLA LasseMaja-böcker som vi inte redan har läst för att ha på semestern. Varenda Martin Widmark-bok förutom Guldmysteriet, som vi äger, är utlånad. Men vi hittar några Älvböcker som hon inte har läst och en bok om hur man gör frisyrer.
Hon springer i några vattenspridare som vattnar Enköpings parker. Hon blir härligt blöt mitt i solskenet och vi sätter oss på en bänk och avnjuter en strutglass medan hon förklarar för mig om varför hon skall bli doktor när hon blir stor.
-Jo, för jag kan ju allt om kroppen. Du vet, jag har ju min skelettbok och där har jag läst om allting med kroppen. (Det stämmer att skelettboken läses ofta. Hon förvånade optikern när vi var på ögonmottagningen med att säga "ja jag läste just på om ögat och synen igår kväll och alla nervtrådar som går") så då kan jag ju faktiskt hjälpa folk som är sjuka och säga att "det är dina muskler som måste bli starkare" eller "nej, fast det finns medicin som kan göra dig bra" och så blir de bra och friska och tycker att jag är jätteduktig.
Jag tycker att hon är jätteduktig. På allt. När blev hon så stor och förståndig? 
Innan vi hämtar killarna landar vi hemma för att lämna in veckohandlingen i kyl och frys och skåp. Hon sätter sig vid datorn. Jag tar min laptop och sätter mig bredvid. Plötsligt känns det som att hon är tonåring.
Känslan förstärks när det är dags att åka och hämta grabbsen och hon säger "jag kan stanna hemma, får jag det?" Hon får det - vi har försökt att uppmuntra henne att vara själv hemma när vi bara är borta några minuter och hon har inte velat. Men idag vill hon. Jag skriver upp kortnumret till min mobil och lägger bredvid henne och förklarar att man ibland måste trycka in knappen extra hårt på telefonen bredvid datorn. "Jaja, mamma" säger hon. "Om du blir rädd eller så är det bara att ringa. Jag låser om dig. Svara inte om det ringer på dörren, men svara i telefonen." "Jaja, mamma".
Jag tar E i bilbarnstolen under armen och går. Redan när jag kör ut från uppfarten vill jag ringa men behärskar mig i en hel minut.
-Hej, det är mamma.
-Hej mamma.
-Går det bra?
-Ja (dataspelsljud i bakgrunden) Jag måste lägga på nu, hejdå. Klick.
När jag kör in på dagis parkeringsplats ringer jag igen. Hon har ju kunnat bli jätterädd på den här korta tiden, lyssnat efter ljud i vårt tysta hus och inbillat sig saker.
-Hej, det är mamma.
-Mamma! Jag spelar faktiskt dataspel. Klick.
När killarna är hämtade, E pussad och kramad och alla sitter fast på sina platser i bilen ringer telefonen.
-Hej gumman, hur är det?
-Jo, mamma, jag vet inte hur man gör rutan på skärmen större.
-(förklarar) Hur går det då? Är allt bra?
-Mm. Hejdå. Klick.
Separationsångesten. Den är alltid värst för mammorna.
*****
Läs vad andra bloggare skriver om ARMGÅNG GLASS DATASPEL ENSAM HEMMA
(intressant?)
Return of the Bellman
Bellman har återvänt till våra liv. I kväll skrev nämligen H ett brev till honom och bad honom skicka en rolig historia om tandfen.
Jo, för visst kommer ni väl ihåg?
Kära bloggläsare, har ni någon aning om hur svårt det är att googla sig till roliga historier om tandfen? Och dessutom roliga historier a la Bellman? När man redan har använt historien om "vad gör tandfen med alla tänderna? Hon tänder en brasa."? Det tog sin lilla tid kan jag säga men jag vill stolt berätta att H imorgon kommer att hitta en liten lapp med en ny "rolig" historia under sin kudde.
Kudden ligger för övrigt i källaren, liksom alla barnens + Ms kuddar. Även madrasser, påslakan och människorna själva residerar där för tillfället. Det är nämligen väldigt väldigt varmt här på övervåningen. Och väldigt varmt i källaren. Väldigt varmt är svalare än väldigt väldigt varmt. Så nu ligger de där i en lång rad. Det ser ut som ett väldigt litet och väldigt varmt scoutläger.
Har jag förresten berättat om när H skulle återge Bellmans historia om tandfen för "snygge-M"? "Snygge-M" är inte bara snygg och hela nio år, han delar dessutom H:s förtjusning över att berätta roliga historier. Så när hon hade hört honom berätta ett par tre Bellmanhistorier beslöt hon att bidra till underhållningen genom att berätta en historia som hon faktiskt fått, i ett brev, av Bellman själv. Det trumfar ju absolut en Bellmanhistoria som man läst i en bok, eller hur?
Snygge-M:s mamma och jag satt vid samma bord och lyssnade och log. Jag log för att M har ett mycket bra grepp om hur man berättar en historia, vikten av att pausa på rätta stället och hur man får med all information som lyssnaren behöver. H skulle kunna lära sig lite retoriska grundkunskaper av honom.
För när H berättade sin historia blev den "vad gör tandfen med alla tänder?" "jo, hon gör upp en eld och slänger tänderna på den" - och så väntade hon på skrattet. Det är ju bara en av Snygge-M:s alla kvaliteer att han var vänlig nog att skratta ändå. 
Nu kanske spänningen har stigit tillräckligt mycket för att jag skall kunna redovisa vad nattens roliga historia blir?
Det dumma med att spänningen stiger kanske är att ni förväntar er en rätt rolig historia, men det är det egentligen inte. Det som var vitsen med att stegra spänningen var att alla bloggläsare skulle förstå och sätta sig in i hur svårt uppdrag det egentligen var att fixa en sådan.
OK. Här kommer den. Men håll i huvudet kvaliten på den förra och förvänta er inga större framsteg.
Vet ni vad tandfen heter som tar brandsoldaternas tänder? -Brandfen
Vet ni vad tandfen heter som tar hand om tänder som man tappat när man är och badar? -Strandfen.
Vet ni vad tandfen heter som tar tänder som man tappar på lekplatsen? -Sandfen.
Vet ni vad tandfen heter som bara jobbar på helger? -Iblandfen.
Vet ni vad tandfen heter som tar fåglarnas tänder? -Andfen.
Japp. Sån humor har vi här hemma.
*****
Läs även vad andra bloggare skriver om BELLMAN TANDFEN ROLIG HISTORIA HUMOR
(intressant?)
Författaren i henne
Men först vill jag berätta att en viktig sak i vårt hem de senaste veckorna har varit ett kort på kronprinsessan med glasögon. Vi har visat henne det för att pusha för att även prinsessor har glasögon och att trots att K i hennes klass retar henne är det helt OK med glasögon.
Observera gärna också hur bra hon stavar jämfört med tidigare exempel vi sett.
Och att hon vet hur en saga börjar och slutar =)
DET VAR EN GÅN EN PRINSESA. HON SKKULE ÅKA TILL SIN PRINS. HON VA VELDIT CÄR I HAN.
TYVÄR FIK HON PROBLEN MED SINA GLASÖKON. DE VAR UP OCH NER SÅ ALLT VAR UP OCH NER SOM HON TITADE PÅ.
HON SÅG ALLT TVÄRTT OM SÅ DÄFÖR KOM HON INTE TILL SIN PRINS UTAN HAMNA HOS EN PRINS KORV I STÄLET.
HON BLE SÅ GLAD FÖR HON JILAR KORV SÅ HON ÅT UP DEN OCH SÅ LEVDE HON LYKLIG I ALLA DAR. SLUT.
*****
Läs även vad andra bloggare skriver om SAGA PRINSESSA FÖRFATTARE
The eye of the beholder
Ögondoktorn idag. Oj, vad H har laddat för den här dagen och för de läskiga dropparna som de droppar i ögonen och som gör att man ser konstigt hela dagen. Hon vägrade igår kväll, vägrade gå, vägrade äta, vägrade sova. Till sist fick vi låta henne sova med oss. Det är inte lätt att vara relativt liten och väldigt rädd.
Men idag gick det så bra som det kunde gå. Hon slapp dropparna, fick nya glasögon och beröm för att hon använt sina glasögon så väl att hon ser flera rader bättre på bokstavstavlan än tidigare.
En så lättad ung dam som den som tågade ut från ögonmottagningen vid elvatiden i förmiddags har nog få skådat.
E brydde sig inte ett dugg om hur lätt och geschwint H tagit sig igenom sin tilltänkta skärseld, utan hävdade upprört att det måste bli lunch innan något mer hände. Så innan vi gick till glasögonaffären med vårt recept så blev det ett stopp på en trevlig pizzeria. En barn-Hawaii, en Calzone special och en flaska Nutramigen.
Sedan hade vi turen att få tag på en optikerassistent med god smak och en åttaårig dotter som guidade H genom glasögonvärlden. Vi hittade två par ("för priset av ett") som var mycket klädsamma och om två veckor får vi hämta dem. Kan tänka mig att hon kommer att bli glad när hon får glasögon som fungerar bättre för henne.
Hon ser verkligen rätt dåligt. Optikerassistenten på glasögonaffären sade "ja, det var ju rätt starka glas" när hon kastade en blick på receptet. Ojoj, min älskade vän! Min lilla dotter med sin knivskarpa skärpa och sin suddiga blick. Som kan se rakt igenom folk, men inte riktigt får till deras ansikten. Som har lärt sig läsa i väldigt ung ålder trots att det är just på nära håll som synfelet är riktigt riktigt stort. Så stark!
Och så otroligt nöjd med en dag som blev, som hon själv uttryckte det "fyratusen femhundra tjugotre gånger bättre än vad jag trodde igår".
Läs även vad andra bloggare skriver om "GLASÖGON", OPTIKERASSISTENT , "SYNFEL" , "ÖGONMOTTAGNINGEN"
Cats
För mig är det det gulligaste jag kan tänka mig, att se någon av barnen sådär "bakom kulisserna", se hur de spelar ut mot omvärlden och hur viktiga de är i sina egna liv.
Sedan var det H:s dag idag. Hon och jag skulle åka till Pelle Svanslös Hus i Uppsala. Där har de byggt upp massor med interiörer från olika viktiga platser i Pelle Svanslös - Pelles och Majas hus, en affär, Måns rövarnäste, ett polishus etc etc. Sedan får alla barn som vill sminka sig och klä ut sig till katter (eller något annat) och leka överallt. Det finns också en massa tonåringar utklädda till Gösta Knutssons mest kända figurer att leka med.
H är lite blyg i början av en sådan grej. Hon kände ingen, hon gick med på att sminka katt-smink men ville inte klä ut sig och började leka. Först lekte vi affär och Maja Gräddnos själv kom och handlade bananer av H. Då blev hon blyg och ville leka polisstation istället. Då kom Bull. Han ville bli instoppad i fängelset men H vägrade, även om hon kastade en längtansfull blick på handklovarna.
När det blev sagostund hade hon hunnit få ett par kompisar och innan en timma gått lekte hon vilt med både Bull och självaste Elake Måns och några tjejer till. Det var både spännande och lite läskigt att försöka rycka Måns i svansen men till Bull sade hon förvånat: "Det är konstigt att du är så snäll på riktigt när du är så dum i böckerna."
E sov hela tiden. Hon kunde inte riktigt ta till sig dramaturgins olika nyanser men hon verkade fullt nöjd när vi väl kommit in. När vi precis kom dit var hon dock jättearg, men lugnade sig när hon fick en flaska Nutramigen.
H däremot blev jättearg när vi skulle gå därifrån och skulle inte ha lugnat sig med Nutramigen. Det som får en sex-och-ett-halvt-åring lugn är en snäll och förstående frisör som pratar respektfullt, låter luggen vara kvar och dessutom petar in fyra olika färger i håret efter fullbordad klippning. En lyckad dag, tyckte H. Jag med.
En lycklig liten rojalist
Det här med en alldeles tvättäkta riktig prinsessa som skall gifta sig - kronprinsessa till och med - det är bland det mest fantastiska H har hört talas om.
Lite upprörd är hon över att hon inte är bjuden på själva bröllopet men hon förstår att de har många andra att bjuda också och har förlåtit dem. Hon har tänkt ut en plan på hur hon ändå kan vara delaktig, och skickat in en bild till prinsessan som föreställer en prinsessa och en ganska fyrkantig man med stora glasögon. De har en blomma emellan sig och ovanför blomman står det CÄRLEK. Det står VIKTRORIA med en pil till prinsessan och DANJEL med en pil till gubben ifråga. Vi skickade det idag och ikväll när jag gick in och tittade till barnen låg H och gladde sig åt hur förtjusta de kommer att bli när de öppnar posten och hittar hennes fina teckning.
Vi kommer att titta på tv också. Jag har en känsla av vigseln inte kommer att vara riktigt tillräckligt Disneyesque för att fånga henne som tittare men vi gör ett försök. För att få den där riktigt rojalistisk-romantiska känslan skall vi baka en äpplepaj och äta medan vi tittar, har hon bestämt.
Killarna tänker också titta och jag antar att vi kommer att göra det allihopa - jag menar, vankas det äpplepaj, så vankas det äpplepaj. Jag blir lite glad i hjärtat åt dotterns lyckokänsla inför den glädje som hennes teckning kommer att bereda kronprinsessparet.
Precis när jag skrev det här kom hon upp.
-Mamma, kan man vara sju år äldre än någon annan?
-Öh...ja, det kan man ju. För du är sju år äldre än E, till exempel.
-Men än någon man gifter sig med alltså?
-Ehm, ja (anar vart detta är på väg)
-Så att om de får en bebis nu och det är en kille så kan jag gifta mig med han så får jag också vara prinsessa på ett stort bröllop.
-Eh, teoretiskt sett så kan du det, ja.
-Men jag vill inte det i så fall.
-Nähä?
-Nä, inte ens om det är en jättegullig bebis de får.
-OK.
-Nä, för jag skall gifta mig med en på min skola. Eller två förresten. Nej, en. Fast jag har inte riktigt bestämt mig för vem av dem det blir ännu. (tystnad) Och jag kan alltid klä ut mig till prinsessa om jag vill, för jag har ju min prinsessklänning.
Plötsligt händer det
När vi skulle checka ut våra låneböcker frågade jag H om hon kunde hålla E ett tag. Jag förvarnade om att det fanns en viss risk för att E skulle kräkas eftersom jag precis matat henne. H tog henne vant och skickligt i famnen, och svarade lakoniskt:
"Ja, du vet, mamma, det är som det är. Som lotteri. Ibland vinner man, ibland inte."
Sju små ord
Hennes sju små ord sades i korridoren där alla barnen i sexårsverksamheten har sina kläder. Det var ganska folktomt där, bara två killar som jag vet att vi diskuterar hemma väldigt mycket hur kära de är i H och hur kär H är i dem. Och det är klart att man vill helst att ens mamma uppför sig rätt väl när två älsklingspojkar tittar på.
Hon har redan tidigare bett mig att inte kalla henne för hennes smeknamn i skolan. Hemma går det bra, säger hon, och antyder att det till och med kan vara helt ok, i vissa fall rentav önskvärt, att använda smeknamnet hemma. Men inte i skolan. Där heter hon H rätt och slätt. För där är hon stor.
Det tog några veckor av övning men jag tror att jag har lärt mig det nu. H på skolan, Pipis hemma. Så är det bara. Men jag lyckades nog göra bort mig ändå, för när jag kramade om henne sade jag det som blivit som en ritual att säga på morgonen när vi tar det som H fortfarande är ung nog att kalla "stora hejdåkramen" - jag sade "Ha en bra dag, H. Jag älskar dig."
Imorse när jag sade detta så hade hon sneglat på de två pojkarna både en och två gånger redan när vi kom in i korridoren. Ännu mer när vi kramades, men alla sexårsbarn kramar sina mammor och pappor när de lämnar, så det är OK. Men så sade jag de där orden och med ens förändrades hela stämningen i ansiktet på H och jag kunde bara tänka på den där scenen i filmen "About a Boy" när hans mamma lämnar honom på skolgården och de härmar får och alla andra barn brister ut i skratt och mobbar honom hela dagen sedan.
Men det som gjorde mig glad, en sådan glädje som sträcker sig ända ut i tårna, var hennes svar. Den ilskna tonen i svaret var rätt given redan innan hon börjat replikera. Den röda tonen i hennes ansikte gjorde att jag fick lust att ta tillbaka, inte själva orden men min otroligt oballa mammastil. Men så kom orden från henne, som nog mest var till för att rättfärdiga henne inför snyggingarna, men som för mig blev det stora rättfärdigandet av min mammastil, oball och allt.
Här är orden:
"Jag VET att jag är älskad, mamma." paus "Jag VET."
Gotta be doing something right.
Att få vara med
Idag har jag haft en av de bästa dagarna jag har haft på länge. Jag har nämligen fått vara med H i förskoleklassen.
Vi har sett fram emot det här länge, H och jag. Jag har längtat och H också, vi har planerat och gått igenom både schema och matlista för att se vad som väntar den här dagen. H har nogsamt förberett mig på att jag nog inte skulle få vara med aktivt på gymnastiken utan fick sitta och titta på och jag har nickat stillsamt och sagt att det nog blir bra.
Hon har också berättat vad som skall hända under musiklektionen så att jag skulle veta i förväg, hur jag skulle göra vid lunchen - hon berättade redan i morse att det skulle finnas en ledig plats vid hennes bord för att en flicka var i Göteborg, så då kunde jag få sitta där.
Jag har med andra ord fått ett kungligt mottagande. Av H som vaknade som en solstråle imorse men också av resten av klassen och fröknarna.
Jag var lite orolig att tonåringen i henne skulle ta över och att hon skulle tycka att det var dumt att jag var där. Men icke. Hon strålade mot mig, mimade att hon visste svaret varje gång hon räckte upp handen och inte fick frågan.
En av de bästa sakerna var på morgonsamlingen. Hon hade nämligen läsläxa till idag, en bok med titeln "Den gröna dörren". När vi klev ut genom dörren imorse sade hon "bara så att du vet kommer jag att läsa boken på samlingen idag". "Åh vad kul" sade jag men tänkte inte mer på det, tänkte att det var gruppens rutin att de med läsläxa läste upp någon sida av den..
Hon läste, oj, vad hon läste. Hon läste hela boken. Rösten var lite tunn och osäker först men hon läste kraftigare och självsäkrare för varje sida. Sedan berättade fröken att hon aldrig läst för hela gruppen förut och jag kände hur hjärtat svällde i bröstet. Och just detta hade hon valt att göra just den dagen när jag var där. Vilken triumf och vad glada vi båda var.
På gymnastiken, då jag tacksamt tog emot min sittplats i hörnet, såg jag hur hela gruppen tog hand om varandra, att man inte valde att göra aktiviteter just med en speciell kompis utan att alla kunde vara med alla och att H glatt gjorde övningar och stafetter med alla kompisarna. Åh, vilken ljuvlig känsla som förälder att få sitta och titta på.
I biblioteket fick barnen sedan välja nya låneböcker till den nya veckan. Och hon valde älvböcker, den nya favoriten. Vi hittade två stycken tillsammans och var väldigt nöjda. I matsalen fick jag sitta på frånvarande I:s plats och H:s klasskamrater konverserade mig med fantastisk finess, om hur det var att han en bebis i magen, om hur gammal jag var och M var och hunden var och H:s farfar och kusiner och annat.
På musiken, åh, på musiken satt jag och sjöng med och levde med H så intensivt när hon stack upp handen hela tiden och aldrig fick frågan för att musikfröken var lite stressad och inte ville höra trettioåtta barn berätta om vilken film de hade sett eller vem de skulle på kalas hos i helgen. Men jag visste att hon ville berätta att jag var hennes mamma och jag längtade själv efter att få sträcka upp handen och stolt förkunna vems mamma jag var.
Det var en härlig skoldag! Sedan visade H mig runt i de nya fritislokalerna och sedan kom H:s höjdpunkt på dagen: följa med mig till barnmorskan och lyssna på Minihopps hjärtljud. Hon fick också ställa sin fråga till barnmorskan, om bebisen var en pojke eller en flicka, men barnmorskan sade att hon inte kunde svara på det och H nöjde sig med svaret, efter att ha förklarat att Måns Zelmerlöv var det bästa pojknamnet hon kunde komma på.
Sedan åkte vi med A till lekochplask och fullbordade en toppendag.
Tack H! Tack för att jag fick vara med dig och se din skolvärld. Tack alla snälla fröknar och fantastiska barn.
Nu vill jag gå dit imorgon igen.
Man lär inte för skolan utan för livet
Idag är första dagen på hela veckan som alla barnen varit iväg till skola och dagis. M är dock fortfarande hemma och sjuk, men resten av oss deltog igen i samhällets normalgöromål med viss lättnad.
Och vilken tur att H gick just idag, för idag har hon tillfogats en av de riktigt stora lärdomarna som livet bjuder. Hör här:
-Mamma, jag fick lära mig en jätteviktig sak idag.
-Jaha, vad kul. Vad kan det ha varit då?
-Jo, det var när vi gjorde Tarzanbana i gymnastiksalen.
-OK?
-Jo, för vet du en sak som man aldrig skall göra?
-(tänker på: träna utan att värma upp, stretchningsskolk, regelbrott i handboll...)...nä.
-Man skall aldrig aldrig stoppa huvudet på kullerbyttemattan när en kompis skall komma dit och göra en kullerbytta. För då får man en hel kompis i huvudet.
Korrespondens igen
(Namnunderskriften bortklippt som vanligt)
Tandfen svarar, oftast med en Bellmanhistoria (vilket tandfen berättat för mig i förtroende att hon är mycket glad att hon kom på - dels får hon sitta och surfa och lära sig Bellmanhistorier, vilket alltid är roligt, och dels uppskattar H dem så väldigt mycket).
Men nu, förstår ni, har det hänt något mycket märkligt. Vid helt oförutsägbara tidpunkter har nämligen meddelanden börjat dyka upp från - - -
självaste Bellman.
Det är sant, han skriver till henne. Visserligen väldigt tokiga saker och väldigt tokiga platser lämnar han breven på också. Men det är ju så med Bellman. Man vet aldrig var man har honom.
Den svåra konsten att lugna havsodjur
-Mamma! Fröken AnnSo-fi säger att jag kan ta hajbromsen. Jag har gjort det idag och jag kan göra det nästa vecka med.
-...Bra! Toppen! Vi kramas och jag försöker lista ut vad detta handlar om.
-Haj--
-Hajen, ja!
-Broms...
-Ja, som att bromsa vet du, fast inte bilen utan hajen. Visst är det bra?
-Eh...jaa.
Vi möter fröken AnnSo-fi som bekräftar.
Hajbromsen.
Bronshajen.
Very furry fairy
"HER E ETT KORT PA SOMMAREN SOM DU FÅR AV MEJ H" stod det helt enkelt. Och så hennes livs första PS för hon kom på i efterhand att hon måste skriva om Bellman också: "PS JA JILAR FORFARADE BÄLLMANHISORIJER"
Tandfen är ju inte sämre än att hon kan förstå även den mest subtila av vinkar så efter googlande efter korta historier kom detta brev i retur - också via vykort.
"KÄRA H. TACK FÖR KORTET. HÄR ÄR EN HISTORIA:
DOKTORN SA: -BELLMAN DU MÅSTE TA MEDICIN. TVÅ SKEDAR OM DAGEN.
BELLMAN SA: -MEN JAG HAR JU BARA EN SKED HEMMA.
HA DET SÅ BRA TANDFEN"
Men nu blev natten lite oväntad, för H bestämde sig för att det bästa sättet att tillbringa den var att sova på en madrass på golvet bredvid min säng. Vi fraktade över madrass, kuddar, täcken, tre apor och en vattenflaska. Och när hon somnat fick jag gå över och lägga tandfebrevet mellan de två översta kuddarna också. Allt detta bärande innebar en smärre försovning imorse.
Vi hoppade ur sängarna och satte oss vid frukostbordet. Inte förrän efter tio minuter kom H på att springa tillbaka och titta mellan sina kuddar efter brevet. Men där var inget brev! Då hittade vi hunden Elis, som låg bredvid hennes madrass och slickade på det.
Och med all logik hos en femåring har hon kommit på att det nog är han som är tandfen.
Tandfen 5: I Still Know How you Flossed Last Summer
Istället fick jag hitta en annan, kort historia, och bygga om den i Bellmanformat. Jag måste säga att den funkade precis som den skulle, ett litet skratt efter rad 1 och stora skrattet efter rad 3.
BELLMAN SA: -MIN HUND HAR FEM BEN.
TYSKEN SA: -VA? FEM? HUR DÅ?
BELLMAN SA: -ETT BEN I MUNNEN.
Av hänsyn till min dotters sinne för humor måste jag säga att jag tror att skrattet delvis var ett glädjeskratt efter att ha dechiffrerat hela historien. Ikväll har vi sjukledigt från tandfekorrespondens då H har lite feber.
Men jag börjar gilla det här. Jag tror att tandfen kanske kommer att skriva ett litet tröstebrev till en sjukling (som missar både gymnastiken och besök på biblioteket imorgon) framåt midnatt.
Vad tror du?
Rymdimperiet slår tillbaka (Tandfen 4)
Jag skall inte sticka under stol med att spänningen var olidlig imorse. Vad skulle hända? Skulle hon bli glad? Vad skulle hon säga?
Brevet blev så här:
HEJ H!
DU ÄR EN SNÄLL KOMPIS. JAG SKA SÄGA EN HEMLIS:
JAG ÄLSKAR BELLMAN-HISTORIER.
JAG KAN BERÄTTA EN OM DU VILL. SKRIV I SÅ FALL.
TANDFEN.
Inget glitter, inga klistermärken eller så, för jag vill inte lägga ribban för högt för mig själv...jag hoppas nämligen att detta blir en lång brevväxling. Man kan ju alltid hoppas. Ingrid har påpekat för mig idag att detta är ett utmärkt ämne för en bok, och det vore ju en spännande utveckling för den gamla brevromanen att korrespondensen är med en ickeexistent varelse, men jag har kommit på att detta också är ett utmärkt sätt att leka tillsammans med sin dotter.
Nå, hur gick det? Blev hon glad?
Hon gick att väcka klockan sju imorse, bara med den stillsamt ställda frågan: "Tog tandfen sitt brev?" Det brukar krävas betydligt grövre artilleri än så, men imorse vaknade hon, log, stack handen under kudden. Sedan blev det alldeles tyst medan jag gick för att ta hand om en smärre brödrakris i köket och när jag kom in i sovrummet igen hade hon stavat sig igenom hela brevet...och satt och log. Det gör hon aldrig klockan sju på morgonen. Aldrig. Det kittlade hennes sinne för humor att tandfen gillar Bellmanhistorier. Och hon var glad att tandfen tyckte att hon var snäll.
Hon bestämde sig raskt för att om tandfen gillar Bellmanhistorier så skall hon få en också. Så hon började plita på en, de är ju långa som sagt, så hon bestämde sig för att ta en del per dag. För egen del har jag googlat Bellman ikväll och hittade en sajt full av Bellmanhistorier och en som var föredömligt kort, som hon skall få till frukost imorgon.
Det här är ju så spännande!
Det bidde en....
sådan här...
När jag väl ställt frågan kom jag på svaret. En ganska tråkig present, men tandrelaterad och med ett glitterrosa (men tydligt skrivet) brev från tandfen som talade om att "Tack! Vi tandfeer får egentligen inte ge bort presenter, men denna gång får du en sådan här, så kan du tänka på mig när du borstar tänderna. Jag kommer tillbaka nästa gång du tappar en tand"....
Hon blev precis lagom glad. Inte så glad att hon kommer att skriva hundra brev till till tandfen (I hope) men såpass glad att hon villigt borstade tänderna denna morgon. Detta bevisar att även små gåvor från icke-existerande varelser kan fylla en funktion.
När jag nu läser alla råd här och på fb ser jag att det är flera som kommit på denna geniala idé. Detta kan jag bara se som ett tecken på att jag har ytterst intelligenta bloggläsare. Jag visste ju redan att ni hade god smak, men nu kan jag med stolthet konstatera att ni också är smarta som attan.
Trevlig helg!
The Worrying Kind
Idag har jag mest oroat mig. Skickade med H pengar imorse för att ta ett simmärke på simningen. Silverfisken heter det, otäckt nog, och man skulle simma 25 m valfritt simsätt (vilket jag vet att hon kan) och hoppa i från kanten på bassängen, vilket hon självklart kan. Ändå oroade jag mig hela dagen. Tänk om hon inte kunde, inte ville, inte skulle...
Tänk om hon kände sig dum om hon inte klarade det. Tänk om det var för svårt.
Hela tiden visste jag alltså att det inte var det. Hela tiden visste jag att det här var vad hennes självförtroende, och fröknarnas förståelse för att hon faktiskt kan simma, behövde. Men oj, vad det inte kan hindra en mamma med rent ut sagt professionell förmåga att oroa sig från att oroa sig.
Självklart hade allt gått bra. Toppen rent av! Hon hade fått massor av beröm för sina klockrena simtag och simmat nästan 50 m när hon ändå höll på. Men o, vad man kan oroa sig...
Det här brevet skrev hon i eftermiddags. Det är lite svårt att läsa, jag vet, så jag skriver av:
SERA TANDFEN HER E EN PRESET TIL DEJ FRÅN H
Sera är en chansning på hur Kära stavas, jag tycker det är en rätt bra chansning. De flesta konstiga ljud stavas med ett s någonstans, har hon konstaterat...
Iallafall så har hon inte tappat en tand eller så, utan bara kommit till slutsatsen att eftersom tandfen varit så snäll mot henne och gett pengar och så så måste ju tandfen få en belöning. Så hon har gjort världens minsta armband med fem pärlor ("tandfen är en jätteliten människa mamma, så här hög") och lagt ett jordgubbsformat suddgummi i ett kuvert och skickat med den här lappen. Hon har sedan lagt de två orangea kuverten som skymtar på bilden under sin första kudde ("inte under den andra, hon letar ju inte så noga när hon inte vet att det är en tand") och är spänd på vad som skall ske under natten...
Självklart hoppas hon på en belöning. Inte pengar eller så, men någon liten present kanske.
Det är gulligt men det medför vissa pedagogiska problem. Skall tandfen ge henne något? Om inte blir hon besviken och om hon får något kanske hon skriver brev till tandfen varje natt...Hm. Detta kräver en speciell typ av föräldralogik med lagom balans mellan curling och krass...
Alla förslag i kommentarsfunktionen mottas med tacksamhet...
Bjuden
Sedan kommer hon på en sak.
-Måste vi hämta killarna?
-Nej, det gör pappa.
-Då vet jag vad vi skall göra när vi kommer hem.
Inget får jag veta i förväg. "Gå och sätt dig vid datorn lite medan jag grejar..." Jag försöker men det är så svårt att inte hålla lite koll. Men jag tvingar mig själv att sitta kvar, att acceptera, att ta emot. Det här är något som H gör för mig.
-Nu får du komma.
Hon har en korg i handen, som hon draperat en handduk över så att man inte kan se.
-Då kan det inte komma flugor i korgen och så kan inte du se. Får jag låna två hårspännen?
Hon får två av mig och sätter noggrannt fast handduken med dem.
-Nu skall vi gå till de hemliga äppleträden.
Vi hämtar varsitt mycket ordentligt utvalt äpple. Hon bryter av pinnen på mitt äpple.
-Den med den långa pinnen är mitt äpple. Nu skall vi gå åt andra hållet.
Hunden följer med oss, mycket glad över att få följa med oavsett vart vi skall. Jag är så glad i hjärtat, så lycklig över att hon valt ut mig att överraska, att hon valt den här dagen när vädret är så fint och att hon är min stora tjej som går där helt lugnt och konverserar mig, frågar vad jag gjort idag och berättar om sina lektioner.
-Vi skall gå upp på kullen, säger hon sedan, när vi kommer fram till en av våra trädbeklädda rätt höga kullar. Jag skall visa dig min utsikt.
Vi har varit uppe där förut, men jag har inget minne av någon utsikt. Det är så många träd, man ser knappt vårt hus. Men jag följer henne var som helst, hon är så glad och har så fina idéer för dagen.
Vi klättrar upp för kullen, som mest består av väldigt stora stenar täckta med mossa och träd. Hon skrattar när vi får hoppa och klänga.
-Jag älskar att hoppa och skutta! skriker hon och man ser hur hon älskar allt runt omkring sig.
Längst upp på kullen visar hon mig sin sten. Den är 170 cm hög kanske. Hon klättrar upp på den.
-Du kan få luta dig om du inte vill klättra. Titta där! Där! Hon pekar och hon har alldeles rätt. En underbar utsikt över åkrarna, ända till Hjälstaviken kan man se. Fantastiskt är det.
Hon plockar upp en flaska saft och två plastglas, och äpplena.
-Nu skall vi fika.
Vi fikar. Vi skrattar av ren livsglädje och pratar.
-Jag är så glad att vi har den här kullen. Det är mitt favoritställe på vår mark.
-Mitt med, instämmer jag, som tycker att alla ställen är favoriter när man har glada barn med sig.
När vi kommer ner och hem kommer killarna och M från dagis. A har firat sin födelsedag (som ju var i juli) på dagis idag och har mycket att berätta. H och jag berättar inte så mycket för de andra. Det här var VÅR upplevelse, vår speciella grej.
Vi ler mot varandra lite hemlighetsfullt.
Jag tackar henne så mycket jag kan.
Jag har sällan blivit bjuden på något jag haft mer behållning av än denna eftermiddag, denna vackra, glada höstdag.
Dubbel regnbåge
En dubbel regnbåge såg vi igår i bilen på vägen hem från fritis, jag och H. Hon var mycket spänd, hade aldrig sett något liknande. Det var så spännande att kika efter den när den försvann bakom trädklungor och se hur den kom fram igen. En spännande minut såg det till och med ut som att den nuddade marken bakom vårat hus...
Hon frågade hur det blev en regnbåge och jag började irra om regn och sol samtidigt och kristaller och färgprismor och allt det där men hon han besvara sin fråga själv:
-Det är Gud förstås som gör regnbågar, för att åka rutschkana på. Och så ibland så lackar änglarna rutschkanorna och då speglar de sig liksom. Det är ju självklart.
Å vad jag kommer att sakna den här typen av logik allteftersom hon blir äldre.
Immanuel Kant skulle ha älskat henne
Igår när hon fått den satt hon och höll den och tittade länge länge på sin skatt. En analog väckarklocka (från Clas Ohlsson), rosa och med en liten knapp som man kan trycka på för att se displayen i mörkret (eller snooza, men det har vi inte lärt henne).
Så fanns det också ett litet klistermärke på, ett som ofta sitter på elektronikprylar. En bild av en överkorsad soptunna. Hon tittade fundersamt på den.
-Det här betyder att man inte får slänga den här i soptunnan, ser du, sade hon till sin lillebror. Vet du varför? Jo, för den piper ju. Så det skulle vara jättejobbigt om alla slängde sina väckarklockor, då skulle sophämtarna ha JÄTTEONT i sina öron.
