ANSGARS SYSKON

Så, efter drygt en vecka på Fritis, började SKOLAN idag. 

Långsamt, långsamt, med så mycket varsamhet jag kunde förmedla, kramar jag hejdå. H, som sett fram emot denna dag och som längtat med hela sin kropp efter att bli skolbarn, har bytt attityd. Tårarna sprutar ur hennes ögon.
-Mamma, gå inte!
-Mammor och pappor får inte stanna kvar idag, gumman. Jag har frågat fröknarna (MÅNGA GÅNGER - men det säger jag inte. Är det lättare för henne att tro att separationsångesten bara kommer från hennes sida? Kanske.) Men vi frågar en fröken vad som händer här idag.

Fröken är lugnande angående dagens aktiviteter, det kommer inte att vara så annorlunda än en vanlig fritisdag. "Bara roligare," försäkrar hon. H gråter.

Hon håller sig fast i kjolen på min klänning och jag måste iväg. En dagislämning, en treårskontroll, ytterligare en dagislämning och en arbetsdag väntar. Inte för att jag vill iväg på dessa längre, jag vill också bara sätta ihop mig med min dotter och gråta ut - så stor och så liten, så svag men så stark. Hennes grepp hårdnar om mina kläder och om mitt hjärta.
-Mamma, jag vill inte längre. Jag vill börja på dagis igen.
-Älskade lilla vän - det här är inte en ledsam dag, det här blir säkert en jättebra dag. Titta, där är T och S och F och...

Jag pekar på kompisarna, men hon bara gråter. Klockan tickar och det närmar sig den stora samlingen. Alla andra barn sitter där på stora utetrappan och väntar på att bli uppropade. H släpper mig inte. Jag vill inte släppa henne heller. Massor med mammor fotograferar och vinkar och ler - undrar om deras hjärtan känns som mitt?

Then, when she's gone there's that old melancholy feeling
and a sense of guilt I can't deny
The feeling that I'm loosing her forever
and without really entering her world....

Då har vi haft ett litet wonderful adventure - i miniatyr iallafall. Ni kommer väl ihåg att H nu kan cykla själv. Så hon och jag tog våra cyklar och begav oss 1 km bort, varav delvis på stor och trafikerad väg, för att "titta på fåren". Hon var verkligen underbart vuxen och duktig och mogen, cyklade fint intill vägkanten och var både ordentlig och ansvarstagande. En del av vägen var lite grusig och sällan trafikerad, så där tog vi oss friheten att cykla lite som vi ville. H kunde göra bromsspår som var imponerande och vi fick prata mycket om vilka på dagis som tyckte vad och varför hon skall bli med i Alcazar när hon blir stor.

Dagen därpå gjorde vi om det. Idag skall det bli igen. En liten sommartradition kanske?

Jag minns en tid när det var ett fullt tillräckligt äventyr att få cykla med en vuxen. För att inte tala om att stå precis utanför en fårhage och titta på får.

Idag har jag, för sista gången, lämnat H på dagis. I höst börjar sexårsverksamheten på Skolstaskolan. Hon själv anser att det är hennes sista dag som "dagisflicka" - från och med imorgon är hon "skolflicka". Jag försökte införa begreppet "sommarlovsflicka" men hon är alldeles för ivrig att vara vuxen för att acceptera det...

Schoolbag in hand
she leaves home in the early morning
waving good-bye with an absent-minded smile

I watch her go
with a surge of that well-known sadness
and I have to sit down for a while

Så stor hon börjar bli! Hon har redan gåvor och förmågor som jag strävar efter förgäves. Man kan se i hennes ansikte att bebisen H är borta och flickan H är i antågande. Man kan se det - och man kan höra det. På resonemanget. På hur hennes minne plötsligt visar sig ha fångat upp och analyserat saker med en alldeles egen, ganska vuxen, H:sk tolkning. Hur och när blev hon så klok?

The feeling that I'm losing her forever
and without really entering her world
I'm glad whenever I can share her laughter
that funny little girl

Så stor hon börjar bli! Och när hon nu blir skolbarn kommer hon att ha egna obligatoriska saker - vi blir mer beroende av hennes schema också och inte bara mitt när det gäller att ta oss en rolig dag, eller att "vara tjejer tillsammans" som H säger.

What happened to our wonderful adventures
the places I had planned for us to go
Well, some of them we did, but most we didn't
and why, I just don't know

Vilket litet levnadsgeni hon är. I ett uttryck kan hon fånga stora saker som sommaren, livet, meningen. I sin hand håller hon både små maskar som hon grävt upp ur jorden och stora blommor (med storflickeaktigt långt skaft numera) som hon gärna delar med sin mor. Och för varje sekund som går blir hon alltmer sin egen, alltmer unik, alltmer svårfångad...

Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
the feeling in it
slipping through my fingers all the time
Do I really see what's in her mind
each time I think I'm close to knowing
she keeps on growing
Slipping through my fingers all the time

Hur kan det vara så att någon som man bor med, någon som man träffar varje dag, kan bli stor - en skolflicka - utan att man märker det? Hur gör man när man skall fånga rinnande vatten med blotta handen? Man kan omöjligt hålla kvar det, det är för levande, för starkt, för kraftfyllt. Och varför skulle man vilja det? Men ändå...

Sometimes I wish that I could freeze the picture
and save it from the funny tricks of time.

Slipping through my fingers

___
Tack för "duetten" ABBA.

H tycker att följande ord är jätteroliga: cykelnyckel - cykelbyxa - nyckelben - cykelgykel

Jag frågade barnen hur man är en bra kompis. H svarade utan att tveka en sekund:
-Man får inte mörda någon. Och inte slåss. Och ABSOLUT inte tugga tuggummi.

Imorse randades den stora dagen, då H och jag äntligen skulle få gå och göra besök hos hennes nya skola, som hon skall börja i i höst. Det var jättefint upplagt av skolan, barnen fick var sin "arbetsbok" och en uppgift att göra direkt - dra streck mellan siffrorna 0-1-2-3-4-5 så att det blev en kanin och sedan färglägga den. De fick leka ute och äta lunch i skolmatsalen. Sedan var det "parbrännboll" med alla barn och föräldrar och det hela var mycket uppskattat. Vi föräldrar fick också lite information om hur det funkar med fritis och bussar och allt sådant där. Spännande för oss alla.

Men dagen var inte slut där, inte dagens storhet heller. För när vi kom hem förklarade H att hon nu var så stor så hon inte behöver stödhjul på sin cykel längre. Det var bara att montera av dem, berättade hon. Så jag gjorde det och det stämde: hon cyklar hur bra som helst utan dem!

En stor dag för en stor tjej.

H börjar sexårsverksamhet i höst. Vi skall och hälsa på på hennes nya skola på tisdag.
Hon är nervös. Stolt. Fundersam. Förälskad i tanken. Och diverse andra känslor.

När hon gått och lagt sig ikväll ropade hon in mig.

"Nu skall jag snart börja i skolan. Ja, och då kommer jag ju att fortsätta gå i skolan. Och sedan, när man är klar med hela skolan, så har ju du och pappa berättat att man ändå fortsätter att gå i skolan. En annan skola. Och sedan skall man gå ÄNNU mer i skolan, och jobba och så. Och då...då går man ju upp varje dag och går till jobbet och så går man hem och äter. Men så...så fort jag börjar skolan - då börjar liksom allt bara bli - sådär - ja, du vet: ....när skall man leka då?"

Idag gjorde jag något ovanligt. Jag förklarade min dotter min kärlek.

Hon var på simskola (Lek & Plask) och när jag gick in vid lektionens slut (föräldrar får inte vara med då de anses ha en distraherande effekt) och såg henne i bassängen blev jag sådär ofantligt glad i hjärtat som man blir ibland, men inte tillräckligt ofta. Även den största kärlek blir vardag vilket väl är en god sak, men det är samtidigt lite härligt - och lite existentialistiskt - att bli påmind om hur starka ens moderskänslor är.

Det högg till i hjärtat när jag såg henne och jag ville gråta och skratta och springa fram och krama om henne och förklara för hela världen hur ovärdig jag är detta fantastiska geniala vackra barn. Men jag gjorde inte det. Men en modifierad version tillät jag mig och när vi satt i bilen så förklarade jag hur mycket jag älskar henne, och hur jag blir stolt och glad i hela hjärtat och kroppen när jag ser henne.

Hon vände bort huvudet och jag såg att hon log. Blyg-log. Så vände hon sig till mig och kunde inte riktigt möta min blick. Men jag såg att hon var glad. Tror att hon försökte tänka ut en reaktion som skulle passa in. Jo, nu kom hon på det.

-Mamma! Du kan få sjunga med i vilken låt du vill på vägen hem.

Det är kärlek det.

Hm, hela det här inlägget när jag gick och tänkte ut det byggde på att det skulle ha titeln Dödens väntrum. Men jag tyckte det var för dramatiskt - och dessutom opåkallat eftersom vi faktiskt haft en BRA dag idag - så jag ändrade det och nu vet jag ärligt inte hur jag skall komma igång.

Jag HADE tänkt börja med att skriva att naturligtvis har vi inte suttit i Dödens väntrum idag. Vi har varit på Akademiska barnsjukhuset, ett utmärkt ställe att bege sig till om man vill tas på allvar, lyssnas på och behandlas med respekt - både som barn och som förälder.  Att vi fått prova på Lekterapin (som vi ofta skänkt pengar till på Ansgars namnsdagar och annat) och dess utmärkta personal, och att vi fick en fantastisk upplevelse av bra sjukhuspersonal i samband med själva extraherandet av baksidespluppen.

Vad som hände i korthet: H en aning förkyld. Bedömdes att det inte kunde bli narkos men att pluppen kunde tas i lustgas, vilket innebär många fördelar, man slipper t ex uppvak och över huvud taget narkos. Enda kruxet var väntetiden på fyra timmar men den gick åt på lekterapin som sagt. H fick till och med ytterligare en glass under den här tiden vilket förstås inte kunnat ske om det varit narkos på gång. Sedan var det dags. H, som på lekterapin bland annat fått prova att ge en nalle lustgas i mask och verkade med på båten, fick panik när hon insåg att de skulle hålla på med hennes öra och bara vägrade. Mendan hon och sköterskan brottades om masken så såg läkaren, som stod bakom britsen, plötsligt pluppen i hennes öra, böjde sig framåt med pincetten och tog ut den. H kom inte ens av sig i ilskan, så lite märktes det.

Men efteråt kom tårarna förstås. Och det var också (tack för att vi slapp narkosen) möjligt att eftermuta med en fika.

Återvändande till min tänkta rubrik, så hade jag tänkt avsluta med en spekulation om den stora rädsla som jag kände innan allt det här hände. Den enorma, totalförlamande skräck som drabbade mig. Och jag ville skriva om att hela livet på sätt och vis levs i dödens väntrum nu - jag är bara rädd rädd rädd rädd för att drabbas av samma sak en gång till, att ännu ett av barnen skall lämna oss. Den rädslan bär jag hela tiden men den har blivit snällare och lättare att ha kvar längst ner i handväskan där man inte stöter på den så ofta när man rotar runt, om ni förstår vad jag menar. Men den finns där. Ständigt. Som en ballast. I ständig beredskap för att återvända upp till ytan.

Det här är skillnaden på att vara en förälder som faktiskt har förlorat ett barn och att vara en förälder som kanske NÄSTAN har förlorat ett barn. Det hela handlar om att man kan leva med illusionen så länge man inte varit med om det förfärliga. Man kan tillåta sig själv att tänka "det händer inte mig" - säkert, för livet lär en att vara intelligent - säkert i medvetendet om att det är att lura sig själv men man har liksom tillstånd att göra det, för det har inte drabbat ännu. Jag vet, för jag tänker såhär om många andra saker än just om att förlora barn. Om trafikincidenter till exempel. Om man nästan har förlorat ett barn så stärks väl snarast illusionen av att det inte kan hända en själv, precis som min irrationella säkerhet i trafiken stärks varje gång jag inte har en olycka när det är superhalt eller liknande.

Men för oss som har varit med och sett det värsta tänkbara hända framför ögonen, för oss är det alltid den värsta bilden som frammanas först när vi ställs inför något nytt, något som har ens en svag svag antydan till dramatik. Direkt frammanas bilden av det värsta. Det sker med ryggmärgen - hjärnan och "vettiga" tankar har ingen chans att hänga med. Sedan kommer paniken bara. Och stannar och stannar och stannar.

Idag blev det bra för oss. Precis som det blev för nästan alla andra på barnsjukhus runtom i Sverige. Men någonstans sitter en nyligen decimerad familj i dödens väntrum. Någonstans har det värsta tänkbara hänt någon annan. Någonstans har någons liv fått en ny ballast att bära omkring på.

Dödens väntrum, det finns överallt. Som tur är utspelar det sig hundratusentals gånger oftare i fantasin än i verkligheten. Men det innebär inte att det inte är ett ovanligt obehagligt ställe att befinna sig.



Ja, rubriken kanske skulle ha varit Dödens väntrum ändå, trots melodramatiken?

När jag kommer in i rummet sitter hon uppkrupen i sin fars famn och ser mest trött ut. Hon blir glad när hon ser mig, kramar om mig. Vad har de gjort? De har gjort ett ultraljud och konstaterat att det är som vi tror, den lilla pluppen som sitter bakpå örhängen sitter kvar - inuti örat.

Hon vill inte att jag skall stanna. Jag kan inte klandra henne - gårdagskvällen handlade väldigt mycket om att jag höll henne i min famn medan en doktor och en sköterska gjorde saker med henne som gjorde ont. De drog ut örhänget ur det infekterade örat - framåt, så att "baksidespluppen" åkte in i ett varigt och svullet öra. Inuti örat alltså. För att få ut det tog de en skalpell och lade ett snitt, och fiskade sedan omkring med en peang inne i örat. Utan resultat.

Hon skriker och slår mig men när vi får sitta och kramas ett tag får jag vara hennes kompis och stanna kvar. Om jag lovar att inte hålla henne i famnen när doktorn kommer.

Doktorn kommer och berättar att de vill ta ut det i lokalbedövning. Först skall hon få en medicin som gör att hon blir trött och sedan skall de bedöva örat med en spruta. Det är många vändor fram och tillbaka för att hon skall gå med på detta. Hon blir lovad glass och bokmärken och är mycket modig, ända tills något kommer nära örat. Det spelar ingen roll att det inte gör ont, paniken kommer av rädsla för ihågkommen smärta.

Till sist kommer överläkaren och ger beskedet att den skall tas ut i narkos istället. På måndag.

Det dåliga samvetet ger sig inte av. varför lät jag henne ta hål i öronen? Hon är bara fem och ett halvt. Hål i öronen är egentligen ett mycket konstigt skönhetstrick. Varför göra hål i en frisk kropp? För att inte tala om feministpolitiskt inkorrekt - varför skall kvinnlig skönhet vara förknippad med saker som gör ont? Varför lät jag henne göra det? VARFÖR?

H har varit hos tandläkaren idag. Det har börjat växa fram sexårständer i hennes mun. Men alla hennes tänder ser fina ut nu, tack och lov. När tandläkaren frågade om hon åt godis och drack läsk, hävdade hon att hon drack läsk på fredagar, varje fredag (!) och åt godis varje lördag (vilket är sant) och att hon - hör och häpna! - drack o´boy och apelsinjuice till frukost varje dag.

Detta är en mycket större sockerkonsumtion än vad vi faktiskt ägnar oss åt i vår familj så jag blev lite chockad när jag hörde. Frågade dottern:
-Men varför sade du att du äter och dricker så mycket socker?
-Men mamma, hörde du inte vad tandläkaren sade?
-??
-Hon sade ju att jag hade fina tänder.
-...jaaa...
-Och sedan frågade hon om läsken och det.
-....jaa....
-Och när jag svarat klart, hörde du inte vad hon sade?
-....öh....
-Hon sade ju att jag kunde fortsätta så.
-Men du dricker ju inte....
-Nä! Men nu får jag det. För TANDLÄKAREN!

H är arg. Så är det bara. En stor del av tiden är hon arg.
Idag på dagis var hon så arg på kompisen I att hon drog henne i håret.
En fröken såg det och kom störtande... "men H, om du nu är så arg på I är det väl dumt att dra henne i håret? Om du ropar på en fröken istället så kan vi komma och hjälpa dig. Det är väl bättre?"

H nickar skamset. Tre minuter senare hör samma fröken hur hon ropar:
"FRÖKEN! Kom och hjälp mig dra I i håret nu då!"

Hemma bjuds vi på en veritabel 24 h a day standupshow med roliga historier just nu. De bästa historierna är de om "en tysk och en tysk och en bellman" som gör olika tokigheter. Det viktigaste är inte att få ett skratt utan att komma ihåg historien rätt.

Ett skratt fick H dock av M häromdagen då hon berättade sin senaste historia, om hur de skulle gå in i en "grotta där det bodde en snoppätande drake". När själva historien var avklarad och poängen, som nog var lite snuskig, tror jag? Barnen fattade den inte är jag helt säker på men var glada ändå - så kom liksom en liten historia till

"och sedan kom KINESEN ut och sade "tjing tjong, jag är en kines". Där har du en Bellmanhistoria som du inte kunde gissa slutet på. Bra jobbat, H!

H skall ju ha fem yrken när hon blir stor: vägarbetare, frisör, doktor, elitsimmare och präst. Och varför inte? '
Häromkvällen förklarade hon för mig att hon som doktor tänker arbeta på samma ställe som sin far (som är sjuksköterska).
"Vad bra," sade jag. "Då kan du ju bestämma över pappa."'
"Nej, usch, det vill jag inte," svarade H. "Jag vill bara bestämma över Jesus."

H funderar:
När jag blir stor vill jag jobba på ett sådant där jobb som gör att man får vara uppe sent på kvällen. Som de som jobbar på ICA Maxi. Eller jag vet: Coop! För då kan man tjäna mycket pengar också! Och om du kommer och handlar, mamma, och säger att du vill ha ett par stövlar, då säger jag "Du får dem gratis!" Och om S kommer, då skall han få massa klänningar gratis. Och A - du kan få gratis glass.
Jag kan ge bort saker till alla stackars människor som vill köpa saker. Då får de grejerna GRATIS! Jättebra va?
Och så får jag jättemycket pengar.
Och får va uppe jättesent på kvällen!"

Barnteatermusikhappening i Enköping idag. Det är ju höstlov. Så kompisen Kathilaija och jag tog våra flickor från dagis lite tidigare och for in på Häjkån Bäjkån och njöt av en rockig barnkonsert. Barnen, som var lite tysta och eftertänksamma först, blev alldeles till sig av musiken (och av inledande numrets kissåbajshumor) och stod snart och hoppade upp och ner.

Mest fantastiskt blev det emellertid för mig när Häjkån himself frågade om några barn kunde komma fram och hjälpa honom sjunga. Knappt hade han hunnit uttala orden färdigt förrän H stod bredvid honom på scenen. Hon kan aldrig motstå en mikrofon. Hennes kompis Josefin som är av betydligt blygare kaliber (vilket i och för sig nästan alla människor är) hängde på och de stod där så rart och sjöng Blinka lilla stjärna...

Sedan var hon stolt som en dokusåpekändis .

Jag hatar krupp. Jag vet att det inte är farligt - i min hjärna alltså. Men det känns farligt. I min ryggrad.

När jag hör H kruppa och vant, nästan omedvetet, börjar räkna antal hostningar per minut, och kommer ihåg hur många år jag gjort detta i - hur många gånger jag farit in till Ackis med henne och hur många nätter jag legat vaken och lyssnat, så...jag blir galen. Jag vill sova. Inte den här avdomnade medvetslösheten som sträcker sig i den korta tystnaden mellan två hostningar utan sova på riktigt, till ackompanjemang av mina barns tysta lugna snusningar.

Min hjärna försöker tala om för min ryggrad att krupp inte är farligt. Min ryggrad invänder att krupp är jobbigt. Farligt jobbigt om inte annat.

De sade först att det brukar lugna sig när de är tre år. Sedan fyra år. Nu pratar de om att det borde ha slutat när hon börjar skolan.

Undrar om det finns någon skola som skulle ta emot henne imorgon dag? Hon skriver (på hebreiska visserligen men ändårå), hon kan simma (under vatten) och hon vill verkligen börja skolan. Hon säger sig ha lösa tänder och blir kär i äldre män (sexåringar). Snälla...snälla....

Avslutning på H:s simskola "Lek och plask" idag. Alla barnen fick ta den blå Baddaren, vilket kräver dessa färdigheter . Föräldrarna fick också vara med i vattnet denna sista gång, så vi "kokade kaffe" och allt möjligt med barnen.

H var ju så duktig. Helt orädd för att vara under vattnet och kunde naturligtvis allt som "badfröknarna" ville att hon skulle göra.

Men
döm
om
min
förvåning
när hon
plötsligt
simmade!

-Men! Du kan ju simma!
-Ja, fast bara under vattnet, svarade min dotter med okaraktäristisk ödmjukhet.

Hon simmar hur bra som helst, och hur långt som helst, bara kravet inte är att hon skall simma med huvudet ovanför vattenytan. Får hon bara sticka ner huvudet under vattenytan simmar hon toppenbra. Vilken tjej!

Och för er som undrar om hon verkligen gillar att simma, vill jag förevisa detta bevis. När lektionen tog slut för dagen sade fröken Josefin:
-Och nu eftersom ni har varit så duktiga vill vi bjuda alla barn på en glass! Så kom upp ur vattnet nu!
H skrek: "NEJ!"

Har aldrig hänt förut när glass har hägrat.

H har börjat skriva! Och inte lite heller, det skrivs upp allting här hemma. Hon följer det gamla bibelhebreiska mönstret att (ofta) hoppa över vokalerna...Det är också lite coolt att se hur hon hör bokstäverna. När man ljudar utan att ha någon bild i huvudet av hur språket ser ut, och bara skriver ner ljuden, då blir det sammanblandningar (som att f blir p, n blir m etc)

Hon har en lapp på sin vägg där hon skriver upp
VTGA SAKR (viktiga saker)

Hon har skrivit upp hela familjens, inklusive hundens, initialer. Två gånger, eftersom det är mycket viktigt. Sedan följer liksom "löpsedlarna".

Bland annat står det:
MRPR MRMR KOMER SMART (morfar och mormor kommer snart)

och
H LSKR JALMAJR (H älskar Hjalmar, en kille på dagis)

Idag satte jag en bit klementin i halsen. Först rusade förstås H efter sitt mirakelmedel, hudkräm, som jag skulle smörja på halsen. Sedan, när hon tyckte att hon hade administrerat första hjälpen, så försvann hon in på sitt rum. Hon var där ett tag, skrek bara en fråga om vilken bokstav som kom efter "sch". Eftersom jag inte visste vilket ord hon syftade på var det inte lätt att svara på den.

Sedan visade hon mig vad hon hade skrivit på sin VTGA SAKR-lapp.
Följande stod skrivet:
KUH DELB AMM
Det var faktiskt lite svårtolkat, men hon stod ju bredvid mig och var så stolt, så jag kunde inte visa att jag inte fattade. Tack och lov kom jag på rätt snabbt att hon också skriver baklänges ibland, från höger till vänster. Då blev det lite mer lättolkat:
MMA BLED HUK (Mamma blev sjuk).