ANSGARS SYSKON

Frågeställning:

Du har med dig A, H och S, tre barn till det kommunala badhuset (i Enköping, om det nu skall vara väldigt noga). Det är du och de tre barnen, ingen annan vuxen är med i sällskapet. Precis utanför badhuset finns en stor, stor vattenpöl. Din femåriga dotter råkar sätta sig på rumpan i denna pöl och blir genomblöt. Hon kommer ju ändå att bli genomblöt snart, inne i badhuset, men det stora problemet blir ju att ta sig hem med alla dessa nerblötta kläder, som hon garanterat inte kommer att känna för att sätta på sig efter badet.

Du kommer på att du har köpt ett par nya jeans till dottern denna dag. De ligger fortfarande kvar i bilen. Du går tillbaka till bakluckan och hämtar dem, men problemet växer i ditt huvud under hela simtiden: vad skall man göra med trosorna som förstås också är genomblöta? Din dotter hatar att inte ha på sig trosor. Det är det värsta som finns för henne. Och under ett par nyköpta, fortfarande inte mjuka jeans, det måste ju vara förfärligt att gå troslös. Vad kan man göra? Du grubblar.  Dottern går på sin simskola, och du leker med sönerna i pyttelilla bassängen, där vattnet, när det är som djupast, är 30 cm djupt.

Du funderar i duschen. Det vet med säkerhet att det kommer att komma ett vredes- och trötthetsutbrott och du önskar, mot allt förnuft, att din dotter ibland kissade på sig fortfarande, så att du alltid skulle ha extratrosor med. Du känner ingen av de andra mammorna som är och badar med sina barn och även om du gjorde det, hur många har med sig ett par extratrosor i sisådär 120?

Du berättar med bävande stämma sanningen för din dotter - att du har ett par nya jeans åt henne men att hon, som hatar att inte ha trosor på sig, och aldrig kan tänka sig att gå troslös ens några meter inne i vårt eget hus, måste gå troslös under de nya jeansen, av alla byxor.

Dottern löser (utan vredesutbrott) problemet på mindre än två sekunder. Vad tänker hon?

För att det här inlägget skall vara begripligt måste man egentligen ha börjat läsa bloggen uppifrån, alltså med det sist skrivna inlägget först. Så nu väntar jag medan du har läst det förra inlägget.
Jag skriver lite skvalrader så länge

bla bla bla bbllaa bbblllaaa bal alba laban balans snabb labans snabel elbas lenas belasta antasta nestle esteban stabben nabst banst  nej, nu börjar det bli lite osammanhängande. Det är dags att flytta fram blicken till självaste svaret.
Detta är vad min intelligenta tjej sade: "Men mamma, man kan ju torka trosor med hårtorken."
Och det var ju hur lätt som helst. Tog mindre än en minut. Bra jobbat, tjejen. You go girl. Hon kommer att klara sig bra i livet, tror jag.

På våra barns dagis gick F en gång. Sedan flyttade hon och hennes föräldrar till storstaden Uppsala och hon fick väl ett nytt dagis där. Inget konstigt alls, lite saknad förstås, men det här hände ju i våras och mycket har hänt sedan dess. Så mycket, faktiskt, att det inte är ett dugg konstigt att mina barn, som inte hade henne som bästakompis precis, även om de gillade henne lite så där ljumt som man gör, inte har nämnt henne sedan dess.

Det märkliga är att H nu har börjat se F överallt. I kön på affären, på snabbmatsrestauranger, på lekplatser, i förbipasserande bilar.

Först tyckte jag inte det var så märkligt, första gången H tyckte sig se F var på MAX i Uppsala och det är ju inte alls så konstigt, eftersom många småbarnsföräldrar inte gillar att laga mat varenda dag och de faktiskt bor i Uppsala numera (själv hade jag inga glasögon så jag kunde inte se annat än att hon var blond, flickan). Det där satte dock igång en flodvåg av "spottings" där F figurerar i samtliga. Jag har aldrig lyckats se om det är F (som är en extraordinärt vacker ung flicka) men det är nog inte det som är det viktiga. Det viktigaste verkar vara att H ser henne - överallt och hela tiden. I alla möjliga städer och sammanhang.

I H:s liv har F nu antagit närmast mytiska proportioner. "Undrar om jag kommer att se F idag" kan hon fundera, när vi skall åka in till Uppsala. Det är lite så där "6e sinnet"-varning över det hela. "I can se moved people"....

"Det var en gång en jättefin flicka som hette H. Hon var fyra år. Nej, fem år. Hon hade en --- soptunna. Den var jättefin, alldeles grön och stor. Hon kunde själv gå ut och slänga sopor i den. Men den blåste ofta omkull. Det var väldigt problematiskt. Varje dag även när det inte blåste alls ute så blåste soptunnan ikull. På sin födelsedag önskade hon sig en ny soptunna, en rosa, som inte blåste omkull. Och så fick hon det! På sin födelsedag fick hon en jättestor överraskning från sin kaninkompis och det var en toppenbra sopetunna som aldrig blåste omkull, inte ens när det kom så mycket vind att hela huset blåste sönder. Bra va? Så hon var mycket lycklig."

På Kullabadet var vi helt ensamma. Ljuvlig sommarkväll. H simmade (med sina armpuffar). A grävde i sanden i vattenkanten. S for omkring som en vild tätting.


Varför en soptunna? Och varför dessa problem med kullblåsning? Vår soptunna har väl aldrig blåst omkull?

imorse.
H: Mamma!
jag: (sömndrucket) Mmmm.
H: Mamma! Vakna! Det är morgon. Vi måste gå upp!!
jag: Mmmmm. Vänta skall jag titta på klockan. (klockan visar 04.43) Nej, det är mitt i natten. Vi får sova lite mer. Godnatt!
H: MAMMA! När är det morgon?
jag: Det är flera timmar kvar. Godnatt, godnatt.
H: M A M M A!!! Det är ljust ute.
jag: (har nästan hunnit somna igen) Mmmm. Det kan bli så på natten.
H: Men mamma! (kommer och sätter sig vid min huvudkudde och drar mig i håret). MAMMA! M A M M A!!! (jag öppnar ytterst motvilligt ögonen) Mamma, jag har en väldigt viktig fråga.
jag: Mmmmm..
H: Vem har gjort orden?
jag: Öh....va?
H: Vem har gjort orden?
jag: Vilka ord?
H: Alla orden. Alla orden som man säger.
jag: Öh...vem som har gjort orden?
H: Jaa.
jag: Ehmmmm.... (väljer den enkla utvägen) Gud.
H: Har GUD gjort alla orden?
jag: (med all den tvärsäkerhet som endast ett mycket akut sömnbehov kan ge) Japp. Godnatt.
H: Har Gud gjort ALLA orden?
jag: (väldigt väldigt trött nu) Absolut. Godnatt nu, sov så gott (drar täcket över huvudet)
H: (böjer sig ner och viskar under täcket) De fula orden också?
jag: Fula ord? Vadå fula ord?
H: Som....jävlar. Och fufan. Och ---
jag: OK, de fula orden.
H: Har Gud gjort dem med?
jag: ..... (väljer åter igen lättast tänkbara utväg) Mmmm. Men nu måste vi sova.
H: OK. (tyst i två sekunder, tillräckligt länge för att jag skall somna om) MAMMA!!! Men de engelska orden då?
jag: De är jättefina tycker jag, älskling. Godnatt.
H: MEN! VEM! HAR! GJORT! DE! ENGELSKA! ORDEN!
jag: ....men det får ni prata om när ni har kommit fram till dagis (vaknar) Va? Va?
H: (med en blaserad pedagogisk röst som jag avundas henne) Jo, vi talade just om de engelska orden. De som de pratar i England. Jag frågade dig vem som har gjort dem.
jag: OK. Jag förstår. Jag är med. Jag är vaken. Vad sade du?
H: (upprepar långsamt, som till en idiot) Vem har gjort de engelska orden?
jag: Öh..det är också Gud. Här är ett bra engelskt ord: Good night. Det betyder att vi skall sova (somnar innan jag pratat klart)
H: Har Gud gjort de engelska orden också?
jag: Mmmmm... (öppnar ett öga och tittar på klockan som nu är 4.46. Varför går aldrig minuterna så här långsamt på natten när jag sover, utan bara när jag hålls vaken?)
H: Men de engelska orden är ju andra ord, som betyder samma sak som de svenska.
jag: Mmmm.
H: Men varför gjorde Gud flera ord för samma sak?
jag: Mmmmm.
H: Och har Gud gjort precis ALLA ord som alla säger i hela världen?
jag: Mmmmm.
H: Så om jag säger så här: "kascha bomma gunne luppe ru" - har Gud gjort de orden också?
jag: Vet du, gumman, jag tycker faktiskt att vi skall sova nu. Vi kan prata mer om det här imorgon.
H: OK. (lägger sig och somnar)

Jag ligger vaken till sex (den officiella tiden då man får gå upp i vår familj). Funderar.
1) Vem har kommit på alla orden?
2) Kan det verkligen vara samma som kommit på alla fula ord som de vackraste orden i språket (som ... sömn. Och  sovmorgon. Och... dotter?)
3) Om Gud nu har kommit på alla orden, skulle det inte ha varit smart att istället komma på något färre ord och lägga mer krut på att hitta på något humant sätt att få barn att sova lite längre på morgnarna?
4) Varför svarade jag inte Det Rätta Svaret när hon kom och började fråga. Det ENDA Rätta Svaret, det som garanterar sömn och glädje för en trött mor?

"Fråga pappa, han vet."

Det är härligt att ha den självklara inställningen att allt runtomkring en snurrar bara runt en själv. Igår pratade vi här hemma om att ta en tur till 4H-gården i Gränby. H blev överförtjust i att det fanns en 4H-gård. Vi fattade inte varför först, men sedan förklarade hon:
-En hel gård som bara är min! För jag är ju 4 och min bokstav är H!

H sitter och uppför sig MYCKET illa vid matbordet. Kastar gafflar, slåss, skriker. Alla vi andra anser att uppförandet är på babynivå och jag frågar till sist hur gammal hon är egentligen.
H: Fyra...
Jag: konstigt. Jag tycker mest att du uppför dig som en bebis.
H: (rätar upp sig med en plötsligt påkommen pondus) Men mamma, det tycker jag var ett ytterst arrogant påstående.

Nu är glasögonen hämtade. Hemligen hämtade, till och med, då H och jag smidde vår plan att hämta dem utan att M hörde det. Så när han kom hem från jobbet idag var det en mycket stolt ung dam som sprang emot honom: "Kolla! Kolla mina ögon!" Han blev precis så förvånad och förtjust som en far skall bli i det läget. Duktig M.

Trots att glasögonen justerats noggrannt på affären så faller de ner på näsan. Men det är ju bara att fara in och justera om, hon har just nu lite Dumbledorestuk på glasögonen så de sitter längst ner på nässpetsen och hon tittar egentligen mest över dem. Men det går ju att lösa.

Det som oroar mig mer är att hon säger att hon ser "bubbligt" i glasögonen. Hon tog t ex av sig dem i bilen och när jag bad henne sätta på sig dem igen sade hon "jag vill bara titta ut genom föstret och se litegrann". Kanske är det invänjning? Vi hoppas på det. Bubblig syn låter inte så kul.

Lyckligtvis tyckte alla på dagis "till och med de som är dumma" (vilka det nu är) att glasögonen var fina och H var fin. Hon ser så stor ut nu och liksom bibliotikarieaktig ut. Glasögon är ett bra sätt att verka lite lärd, funkar till och med på en fyraåring =)

Hon fick med ett fordral och en putsduk, som hon kallar "presenterna från glasögonaffären". Dem förvarar hon vid sin säng och gjorde en stor affär av att noggrannt rulla in sina glasögon i putsduken och lägga dem i fordralet och sedan placera fordralet väldigt noggrannt, exakt mitt emellan Så gör prinsessor av Per Gustavsson och Var är min syster? av Sven Nordqvist.

Idag var jag till ögondoktorn med H. Som alltid var hon väldigt pigg på tanken att åka till en doktor. När vi kom fram till Ackis och det upptäcktes att ögonkliniken hade lekrum, blev hon ännu mera eld och lågor. Hon var så laddad och på sitt socialaste och soligaste humör =) så hon gick fram till en liten tjej och sade:
-Hej, vad heter du?
Tjejen kröp ihop sig blygt och ville inte svara.
-Vill du inte heta någonting?
Tjejen kröp närmare sin mamma. Vem som helst (utom H) kunde förstå att hon inte kände sig så social.
-Skall vi leka!? Vad heter du? Vill du vara min kompis nu idag?
Jag försökte förklara att den lilla flickan kanske inte ville leka och kanske rent av blev lite blyg när H gick på så hårt.
-Vet du, jag har en bror som är lite blyg. Du kan få vara honom! Vill du heta S?
Döm om min förvåning när tummen kröp ur tjejens mun, hon sken upp och skrek:
-JA! som att det var en livslång dröm som gått i uppfyllelse. Sedan lekte de som tokdårar. Man kan tro att man kan begripa sina barns sociala samspel men man kan inte det...

Så kom då doktorn och ropade upp oss. H var mycket glad över att vara där, förklarade hon med hela den professionella värmen och diplomatin hos en statschef, och väldigt road av att få träffa läkaren (japp, "road". Hon sade det). Hon lät honom nådigt titta i hennes ögon när hon tittade på olika Bamsefigurer, hon gick till och med med på att hans hand "störde" synfältet när hon tittade på KalleAnka-gubbar - men hon var INTE road av att titta på bokstäver och figurer på långt håll. När det kom till att hon skulle titta med bara ett öga så vägrade hon definitivt och skrädde inte orden heller. Den finurlige läkaren ordnade så att hon fick gå in till en annan läkare och titta och då gick det mycket bättre. Men inte med ögonlapparna (förrän läkaren tog fram en extra fin med nyckelpigor på) och inte på de lägre raderna, med mindre figurer.

Det märktes så otroligt tydligt att H har prestationskrav på sig själv. Hon blir otroligt upprörd när hon inte kan själv. Hon har ju uppenbarligen uppfattat det där med att titta på bokstavstavlorna som en kontroll av om hon kan bokstäverna och anser att de fuskar när de gör bokstäverna så där små - för hon kan dem faktiskt om hon får vara nära men hon får ju inte det! Både jag och läkaren försökte förklara för henne att hon var jätteduktig oavsett om hon kunde se eller inte och att det bara var det att hennes ögon kanske inte orkade titta utan glasögon - men det gick liksom inte. Sorg och förtvivlan. "Jag kan inte och jag vill inte och jag SKALL inte!"

Hur kan man vara en "duktig flicka" och ha prestationsångest när man är FYRA ÅR???? Beror det på att man har en dålig mamma? Eller är det samhället? Eller är det en av grejerna man dras med såsom varande av det kvinnliga könet? Jag fattar inte det. Har jag inte lyckats lära henne att hon är älskad hur och vad hon än gör? Har jag ställt osynliga krav på henne som gör att botten går ur henne på det här sättet? Att hon blir så rädd för att misslyckas att hon bara vägrar göra saker när hon känner att det börjar gå illa? Eller? (M sade att det var mina gener, att det draget sitter så djupt hos mig att det inte kan vara något annat än medfött. Ja, en sak är säker, det är inte hans gener iallafall...)(Han säger också att det faktum att jag sitter och nojar om att det är mitt fel är ett rätt tydligt bevis på att prestationsångesten kommer från mig. Så jag skall väl sluta nu då innan cirkelresonemangen blir så snäva att jag snurrar, balanserade på min egen näsa, rakt in i dårhuset...)

Så fick hon droppar i ögonen som gjorde pupillerna stora och som skulle hjälpa doktorn med den sista delen av undersökningen. Vi passade på tillfället att gå och fika lite päron och apelsinMER och gick sedan tillbaka.

Glasögon blev det. Översynthet heter det. Siffrorna som vi fick var rätt höga. Jag blev faktiskt lite chockad. Hur har hon kunnat gå genom livet och se så illa och varken dagis eller vi har fattat så mycket av det?

Så min glädjestrålande dotter, alltid på hugget när det gäller något som känns som smycken och som finns med både guld och silver på (enligt ögondoktorn som känner igen en prinsessa när han ser en), for med mig till en optiker och bestämde sig raskt för ett par riktigt snygga bågar.

Att behöva glasögon är inget särskilt stort handikapp. Men att vara en "duktig flicka" som inte klarar av att misslyckas med något - det är ett värre drag att släpa med sig genom livet.

H hade lite svårt att somna ikväll. Kom upp fyra gånger och frågade vad det kommer att vara i presenterna imorgon. När jag inte ville berätta fick vi ha ett långt samtal om varför det inte är roligt att få reda på presenterna i förväg (vilken hycklare jag känner mig som, jag är precis likadan som hon! Vad är det för fel på att få överraskningen kvällen innan?) Sedan två gånger för att kramas och berätta vad hon önskar sig för säkerhets skull (ifall vi skulle köpa något mer ikväll). Vad är det med barn idag? Hennes önskelista innehåller "en dator" och "en häst". Ok om hon var fjorton och hade så högtflytande planer. Men fyra!!

Kom upp tre gånger till efteråt för att berätta att hon älskar att fylla år. Sedan därefter en gång till för att fråga hur lång hon kommer att vara imorgon.

Kommer ni ihåg när man var så liten att man trodde att man faktiskt växte på sin födelsedag?

H har börjat ridskola. Tyvärr började den klockan tre på eftermiddagen, vilket är hårda bandage för den som vaknar redan klockan fem och börjar längta och trängta. Hon har inte ridit mycket i sitt liv innan detta men hon har ridit med stor entusiasm.

Jag var i och för sig nästan lika uppspelt jag. Det är ju så fantastiskt otroligt roligt att göra något med sina barn som barnen bara älskar, eller som man misstänker att de kommer att älska. Särskilt om man har lyckats ordna det själv - och det var inte jättelätt att hitta en ridskola som tog emot elever när de fyllt tre..

Vi for dit i god tid. Väldigt god tid. Vi var som sagt rätt ivriga båda två. Men vi fick sitta och titta på lektionen innan. Det var stora barn som red utan att bli ledda på hästarna. ("Ridfröken" Marie säger att målet med den första terminen är att de skall börja vilja rida utan att en vuxen leder hästen). H tittade med stora stora stora ögon. Och längtade och trängtade ännu starkare. Jag är övertygad om att om längtan kunde förflytta berg, så skulle hon ha suttit på den vackraste av hästarna och piruettat runt med denna.

Det är en bra ridskola. Bland många andra bra uttänkta saker så har de tänkt ut att småbarn älskar att mata djur de älskar. Och att shettlandsponnies älskar att äta. Och att detta inte borgar för varken slanka vältränade hästar eller barn med alla fingrarna intakta. Så de skaffade ett gäng kaniner och har i en stor bur vid shettisstallet. Kaniner får man mata så mycket man vill. Shettisarna får man ge en morot via fröken. Så H och jag fördrev lite tid vid kaninburen också, men måste sedan tillbaka och titta på ryttarna.

Och så blev det äntligen vår kurs! Det var fem små tjejer, mellan tre och fem år, och diverse mammor (med varierande ridvana - jag har EN ridkurs från när jag var åtta eller något sådant. Det enda jag egentligen minns från den är att jag är allergisk mot hästar).

H tilldelades hästen Douglas. Han blev raskt hennes bästa kompis. Och hon lärde sig massor. Att "starta och stanna" hästen, att styra hästen och - att trava med hästen. (Då får alla mammor springa framför hästen. Det är också motion för en flerbarnsmor som inte hinner med så mycket dylikt). Travandet var det bästa. "Hur var det?" frågade ridfröken. "Guppigt!", svarade H med ett saligt leende. Efter ridlektionen fick man ta tillbaka hästen till båset och ta av sadel och allting och "kamma håret" på hästen. Och viska kärleksbetygelser.

Sedan åkte vi hem och efter en allergivänlig dusch och klädbyte, så blev det dags att berätta för beundrande bröder och fader vad "Jag och Douglas" hade gjort.

Nu har vi en ridtjej här hemma.

En god vän, som har en dotter som är sex, berättade häromdagen att denna dotter kallar henne för "M" - alltså M som i mamma, pappan kallas för "P". Jag har vänner vars barn ständigt tilltalar dem med "morsan" och "farsan". Jag har andra vänner vars barn tilltalar dem med betydligt grövre tillmälen (men då är barnen tonåringar). Själv envisades jag med att kalla mina föräldrar för deras förnamn när jag var barn. En av mina systersöner kallade sina föräldrar för "mamma + pappans namn" som för att låtsas att det var någon slags plastpappa. Men ingen annanstans, uti alla föräldrartillmäleanekdoter, har jag hört något som liknar min dotters uppslag: hon kallar M för "husse".

Första gången hon gjorde det blev M rätt full i skratt. Men så småningom anar jag (även om det förnekas) att han blev lite stött. Femtonde gången eller så tog han upp det till diskussion med henne.

H: Husse, kom hit!
M: Men du! Kan du inte kalla mig för pappa?
H: Nej, husse, det är uteslutet (har lärt sig ett spännande ord minsann - undrar vem som säger det med jämna mellanrum här hemma, på tal om glass, godis och "vara uppe hela natten"?)
M: Men jag är ju din pappa!
H: Ja, men du är Elis husse.
M: Ja, men inte din!
H: Men farfar är din pappa.
M:......ja...
H: Och när han kommer hit säger du ju "Här kommer farfar"  - fast han är din PAPPA.
M: (övertrumfad av denna logik) OK.
H: OK, husse.

Disclaimer: Vill bara börja med att säga att det som min dotter säger till hönsen i det här inlägget INTE är något som vi går omkring och säger till varandra här hemma. Vet faktiskt inte var hon har plockat upp det någonstans.

Vi gick till hönsen idag, jag och H. Vi skulle ge dem några äpplen av det där slaget som ett barn har tagit en tugga ur och sedan kommit på att de inte vill ha. S är specialist på det. "Äpple!" går och hämtar, tar en tugga. "Mamma, jag vill ha en minan (banan)". Lägger äpplet på närmaste bänk. Ni som känner igen det här och inte har höns, pity on you. Det är superbra att ha någon att ge alla sina (icke-karnivora) matavfall till. Väldigt grönt också liksom. Iallafall så skulle vi göra denna insats för miljön, och våra befjädrade vänner, samt förstås hämta ägg.

Vi vandrade långsamt bort mot lagårn och H höll på att berätta för mig om vilka på dagis som tyckte att hennes nya klänning var fin och vilka som inte tyckte det (ett mycket viktigt ämne - påminn mig om att aldrig mer köpa en Disney's Prinsess-tidning till denna lättpåverkade unga dam) och jag försökte lista ut om vår listiga omplantering av körsbärsträdet hade funkat eller ej. Sedan kom vi fram till hönsen. Vi har åtta höns: Sex som heter Elsa (som är vanliga Lohmannhöns) och två som heter Agnes (som är Silver Wyandotte). Vi har också en tupp av Rhode Island-ras, han heter don Corleone (för när han kom till oss såg det ut som att han hade ett skotthål genom kammen). Iallafall så hälsade vi vänligt på alla hönsen med tupp och kollade äggläget och gav dem äpplena. De har inte alls något emot att få äpplen som det är taget en tugga av, tror nästan att det är lättare för dem att börja picka i innanmätet än i skalet. Iallafall.

När vi är klara och har våra nylagda ägg i händerna vänder sig H om i dörren. Hon säger
-Hejdå alla hönsen och kom ihåg: Jesus älskar er.

Sov inne hos de stora barnen inatt. Det är mardrömsdämpande (för dem). Och det bidde nästan inte en enda liten mardröm. Däremot vid halvtretiden, när jag irriterat låg vaken och drog mig till minnes att jag faktiskt inte skulle dricka åtta koppar kaffe på samma dag, så vaknar H, plötsligt. Verkligen plötsligt. Från att ha legat blickstilla och andats väldigt lugnt, spärrar hon plötsligt upp ögonen och tittar på mig med stora blåa ögon.
-Mamma! Var är min gitarr?
-Ehmmm...du har ingen gitarr?
-Jo! Du gav mig ju en! En rosa glittrig elgitarr.
-Åh, H! Det var en dröm (ända sedan melodifestivalen har hon tyckt att jag skall ge henne en rosa glittrig elgitarr. Jag har lovat att tänka på saken). Men en trevlig dröm, mysig va? Nu får du försöka somna om och drömma något annat härligt.
Hon driver iväg in i drömmarnas land igen och jag inser att jag åtminstone på nätterna har en elgitarrsspelande glamrockare här hemma.

På morgonen är det dock en annan dröm som ligger längst fram i minnet. Två minuter över sex (vi låter dem om möjligt inte gå upp före sex) studsar hon in till sin far, hoppar upp i hans säng, ger honom det som hon envisas med att kalla hans mjukisdjur (en sliten katt) och utbrister med en - jag lovar - blick strålande av fundamentalistisk fanatism:
-Pappa! Jag drömde om Jesus inatt!
Hennes ateistiske far ser nog framför sin inre syn att hon haft diverse stora syner eller annat läskigt så han backar lite bland kuddarna innan han får ur sig den relativt neutrala kommentaren (jag vet, eftersom jag känner honom, att hans hjärna håller på att spricka av diverse mer blasfemiska, kraftfulla, cyniska tankar som verkligen slåss om att få bli sagda. Men ens barn är ju ens barn...)
-Vad gjorde han då?
H studsar upp och ner i sängen av förväntan och glädje över att ha en så intressant och exotisk berättelse att delge oss.
-Jesus? Han gjorde det han alltid gör. Han fångade ugglor.

Ett tydligare bevis för hur hjärnan avskyr kaos och ständigt försöker få ordning på alla obegripliga intryck man får fick jag av H idag. Jag har hört henne sjunga med till de flesta låtarna i Prayer for the Weekend, men inte förrän idag när hon i bilen sjöng a capella fattade jag exakt vad hon sjöng

Morsan lackar checken
Roligt, alla räcker
Teckning får man grabbar ibland


Jag säger inte att detta är bättre än vad Ola Salo kan. Men däremot att det är ANINGENS mer logiskt om man inte behärskar utrikiska.

M hade farit runt på åkgräsklipparen och klippt (en del av) vårt gräs. H noterar detta med viss fascination morgonen därpå. S tar deras lilla leksaksgräsklippare och kör lite där pappan just klippt.
H: Nej! S! Inte klippa där papppa redan klippt! Då blir ju gräset långt igen!

Dagisfröken rapporterar att H och kompisen A lekt med dockor hela dagen.
H: Nu kramar jag dig, så får vi en bebis i magen.
lite senare
H: nu kramar jag dig igen, fast lite hårdare liksom, så kommer bebisen ut.

Mycket är det på gång nu i Hs hjärna. Idag satt hon vid pianot och "spelade" ur boken Rövarna i Kamomilla stad, dvs hon klinkade lite och sjöng det hon såg på bilderna. "Han har en lila hatt, en lila hatt, en lila hatt. Och där ser jag en hund och katt, som skall äta mi-i-i-i-i-ddag".

Igår natt fick vi åka in till Kruppakuten i Uppsala. Sådana besök sker alltid sen kväll eller ren nattetid så på vägen hem hade H precis börjat somna till när hon öppnade ögonen av någon anledning och sedan fick se slottet. Ett slott! Och för en ung dam i bästa prinsessåldern kan inte något sådant få förbli okommenterat.

-Mamma, visst är det där ett slott?
-Ja, visst är det det.
-Det är rosa!!! Ett rosa slott.
-Ja, kan det bli bättre.
-Bor det...(med andäktig röst)...en prinsessa där?
-Nä, tyvärr.
-Åh. OK. Vem bor där då?
-En som heter Anders Björck. Och så är det en massa annat. Det finns ett museum. Och jag har gått i skolan där.
-Men ingen prinsessa? hon försjunker i funderingar som övergår till nattsömn.

Men när jag bär in henne från bilen så kommer det sömnigt "den där Björck, han kanske behöver en prinsessa till sitt slott? en snäll, som gillar rosa. Och som kan göra kullerbyttor som jag".

Hon har också tre snälla möss som bor i busken utanför toafönstret. De heter Vilja, allihopa, fast en av dem heter Sara också. De har nycklarna till Det Gamla Huset (som är ett gammalt hus här på tomten som vi sagt åt barnen att vi inte har nycklar till för vi vill inte att de går in där) och bor där när det blir kallt. En av dem kommer in till H och sover med henne ibland, det är Vilja som gör det.

Och så - för er som kommer ihåg ett tidigare inlägg om att H hade en hemlig kompis som var så hemlig att H själv inte visste vem det var? Idag kom fortsättningen av detta, the Return of the Jättehemliga vännen....

H: Jag har en kompis som bor jättelångt borta.
jag: (minns) ja, som är jättelång också.
H: Ja. Hon bor inte jättelångt borta.
jag: OK...
H: Hon bor ALLRA längst bort.
jag: Jaha, var är det då?
H: (dramatiskt) i Tuna by (det ligger 300 m härifrån).
jag: Oj, det var långt.
H: Ja, och hon heter Emelie, som börjar på H (det är mycket snack om vad som börjar på vilken bokstav här hemma, alla trevliga saker börjar på H av lättförståeliga skäl). Och så heter hon Grrrr....Frrr...arrrrr....asson...
jag: Emelie Gurfurarasson, det var ett trevligt namn. Låter isländskt.
H: Ja och hennes mamma är också snäll. Hon heter Emelie...öh....Frrr...agon...hon har (spärrar upp ögonen stort) TRE stövlar. Och så har hon namnsdag idag.
jag: jaha, är det Furragon-dagen idag? Det hade jag ingen aning om.

Jag hade inte det, så jag kollade. Och vem vet hur mycket koll H har...dels är det förvisso inte Emelie som har namnsdag idag men nästan. Och dels får man ge henne poäng för finurlighet. För om man stavar Emelie med H i början, då blir det verkligen rätt nära det hon pratar om: en hemelig vän.