Alla helgon...
-Vet du, ibland känner jag liksom bara att Ansgar är med mig. Det är konstigt. Men mysigt.
Jag hoppas så mycket att han ibland kan känna att vi är med honom - "konstigt, men mysigt".
Nyskapande?
Det är en liten knapp som uppfyller honom. Han funderar mycket på den och drar den upp ibland och ner ibland beroende på humör. Upp förstås, om dörren är låst, när han vill ur bilen - och ner om han vill försäkra mig att han håller på att sitta still och aldrig skulle komma på tanken att busa.
Efter att ha försökt surfa runt på hans ord har jag kommit på att det verkar vara ett nyord. Det är iallafall inte känt i cybervärlden. Möjligen är det inspirerat - fast jag förstår inte kopplingen - av hans kärlek till Disneys version av Nalle Puh.
Iallafall gillar jag ordet och har börjat använda det själv. Inom familjen kan ju alla det förstås, men idag skjutsade jag en äldre tant i samband med mitt jobb och hörde mig själv säga till henne:
-Oj, nu stötte din armbåge till heffnyckeln så den åkte ner.
Hon fattade direkt vad jag menade.
Måste ju betyda att A är mycket smart som kan komma på ett så universalanvändbart ord..
Eller möjligtvis tanten, som förstod det.
Smickrad
Imorse när jag lämnade killarna på dagis blev jag smickrad och glad. När jag skulle gå sade nämligen S:s bästa kompis O "Hejdå H" till mig. Förväxlad med min dotter! Tänk att jag ser så ung ut!
Den svåra konsten att lugna havsodjur
-Mamma! Fröken AnnSo-fi säger att jag kan ta hajbromsen. Jag har gjort det idag och jag kan göra det nästa vecka med.
-...Bra! Toppen! Vi kramas och jag försöker lista ut vad detta handlar om.
-Haj--
-Hajen, ja!
-Broms...
-Ja, som att bromsa vet du, fast inte bilen utan hajen. Visst är det bra?
-Eh...jaa.
Vi möter fröken AnnSo-fi som bekräftar.
Hajbromsen.
Bronshajen.
Very furry fairy
"HER E ETT KORT PA SOMMAREN SOM DU FÅR AV MEJ H" stod det helt enkelt. Och så hennes livs första PS för hon kom på i efterhand att hon måste skriva om Bellman också: "PS JA JILAR FORFARADE BÄLLMANHISORIJER"
Tandfen är ju inte sämre än att hon kan förstå även den mest subtila av vinkar så efter googlande efter korta historier kom detta brev i retur - också via vykort.
"KÄRA H. TACK FÖR KORTET. HÄR ÄR EN HISTORIA:
DOKTORN SA: -BELLMAN DU MÅSTE TA MEDICIN. TVÅ SKEDAR OM DAGEN.
BELLMAN SA: -MEN JAG HAR JU BARA EN SKED HEMMA.
HA DET SÅ BRA TANDFEN"
Men nu blev natten lite oväntad, för H bestämde sig för att det bästa sättet att tillbringa den var att sova på en madrass på golvet bredvid min säng. Vi fraktade över madrass, kuddar, täcken, tre apor och en vattenflaska. Och när hon somnat fick jag gå över och lägga tandfebrevet mellan de två översta kuddarna också. Allt detta bärande innebar en smärre försovning imorse.
Vi hoppade ur sängarna och satte oss vid frukostbordet. Inte förrän efter tio minuter kom H på att springa tillbaka och titta mellan sina kuddar efter brevet. Men där var inget brev! Då hittade vi hunden Elis, som låg bredvid hennes madrass och slickade på det.
Och med all logik hos en femåring har hon kommit på att det nog är han som är tandfen.
Tandfen 5: I Still Know How you Flossed Last Summer
Istället fick jag hitta en annan, kort historia, och bygga om den i Bellmanformat. Jag måste säga att den funkade precis som den skulle, ett litet skratt efter rad 1 och stora skrattet efter rad 3.
BELLMAN SA: -MIN HUND HAR FEM BEN.
TYSKEN SA: -VA? FEM? HUR DÅ?
BELLMAN SA: -ETT BEN I MUNNEN.
Av hänsyn till min dotters sinne för humor måste jag säga att jag tror att skrattet delvis var ett glädjeskratt efter att ha dechiffrerat hela historien. Ikväll har vi sjukledigt från tandfekorrespondens då H har lite feber.
Men jag börjar gilla det här. Jag tror att tandfen kanske kommer att skriva ett litet tröstebrev till en sjukling (som missar både gymnastiken och besök på biblioteket imorgon) framåt midnatt.
Vad tror du?
Värmer
S: Vem älskar du mest på dagis, A?
A: Hmm...tänka, tänka....jo. Mamma.
S: Men mamma går ju inte på dagis.
A: Men jag älskar henne på jobbet då.
Rymdimperiet slår tillbaka (Tandfen 4)
Jag skall inte sticka under stol med att spänningen var olidlig imorse. Vad skulle hända? Skulle hon bli glad? Vad skulle hon säga?
Brevet blev så här:
HEJ H!
DU ÄR EN SNÄLL KOMPIS. JAG SKA SÄGA EN HEMLIS:
JAG ÄLSKAR BELLMAN-HISTORIER.
JAG KAN BERÄTTA EN OM DU VILL. SKRIV I SÅ FALL.
TANDFEN.
Inget glitter, inga klistermärken eller så, för jag vill inte lägga ribban för högt för mig själv...jag hoppas nämligen att detta blir en lång brevväxling. Man kan ju alltid hoppas. Ingrid har påpekat för mig idag att detta är ett utmärkt ämne för en bok, och det vore ju en spännande utveckling för den gamla brevromanen att korrespondensen är med en ickeexistent varelse, men jag har kommit på att detta också är ett utmärkt sätt att leka tillsammans med sin dotter.
Nå, hur gick det? Blev hon glad?
Hon gick att väcka klockan sju imorse, bara med den stillsamt ställda frågan: "Tog tandfen sitt brev?" Det brukar krävas betydligt grövre artilleri än så, men imorse vaknade hon, log, stack handen under kudden. Sedan blev det alldeles tyst medan jag gick för att ta hand om en smärre brödrakris i köket och när jag kom in i sovrummet igen hade hon stavat sig igenom hela brevet...och satt och log. Det gör hon aldrig klockan sju på morgonen. Aldrig. Det kittlade hennes sinne för humor att tandfen gillar Bellmanhistorier. Och hon var glad att tandfen tyckte att hon var snäll.
Hon bestämde sig raskt för att om tandfen gillar Bellmanhistorier så skall hon få en också. Så hon började plita på en, de är ju långa som sagt, så hon bestämde sig för att ta en del per dag. För egen del har jag googlat Bellman ikväll och hittade en sajt full av Bellmanhistorier och en som var föredömligt kort, som hon skall få till frukost imorgon.
Det här är ju så spännande!
The Tooth Fairy Returns
Obs! Inte tandfen. Obs!
Klockan ett, när jag kom hem (vilket inte har hänt sedan jag var 22, eller iallafall känns det inte så) sov alla. Jag gick och lade mig med ett leende på läpparna och Matty Groves i bakhuvudet.
Klockan två somnade jag. Klockan tre kom S. Klockan fyra kom A. Klockan fem kom H och då kom chocken.
-Mamma! Tandfen har inte tagit brevet.
Jag försöker ivrigt komma på vilken dag det är. Nog hände allt det där med tandfen i förra veckan? Eller?
-Öhm...
-Jag skrev ett brev till tandfen och tackade för tandborsten. Och hon har inte tagit det!
Jag tänker många svordomar om min sovande man, som också har all nödvändig kompetens för att vara tandfe, och därför borde ha ställt upp, men uttalar dem inte högt (mest av trötthet) och säger till H att det är möjligt att tandfen inte tagit brevet för att det är MITT I NATTEN och att hon skall gå tillbaka och lägga sig och så får vi kolla igen imorgon bitti.
En halvformad tanke i mitt huvud om att gå och stjäla brevet och snabbt lägga dit ett tackbrev tillbaka hinner aldrig bli mer än inledningen till en till sömnperiod. Klockan kvart i sex är hon tillbaka.
-Brevet är kvar.
-Hm..jag betraktar min sovande makes oskyldiga ansikte och inser sanningen - han skulle aldrig låta bli att vara tandfe om han vetat om situationen --- berättade du för pappa om att du skrivit ett brev?
-Nej, jag ville inte det. Det var en hemlis. (Jag tackar min (och M:s) lyckliga stjärna över att jag inte i onödan utsatt min man för grovt språk när han bevisligen är helt oskyldig. Man kan inte gå och söka efter tillfällen att agera tandfe i något slags preventivt syfte. Det är bara om man faktiskt vet om korrespondensen i förväg som man har skyldighet att ingripa).
-...men då är det därför. Jo, för att (OK, ha överseende nu, kära bloggläsare. Jag var väldigt trött)...jo, för att man måste berätta för en vuxen att man skrivit brev till tandfen för att då kan de sätta ut en signal till tandfen att hon skall titta in i vårt hus...
-Oj då. Men det gjorde inte jag.
-Nej, men ingen skada skedd. Vi gör om det ikväll. Nu kan vi sova! (somnar snabbt om).
Jag tog tillfälle att under dagen påpeka att tandfen inte får ge bort presenter egentligen men H vill inte ha presenter. Hon vill ha en brevkompis.
Så nu skall jag gå och författa ett brev. Skrivet enbart med versaler, vilket passar min sexårings läsförmåga. Tror ni tandfen kanske känner för att berätta en Bellmanhistoria idag? Jag vet att det skulle uppskattas...
Pysselmorgon, en resa till en annan verklighet
Barnen och jag har pysselmorgon. Vi gör "artister" - gubbar och gummor av toarullar och gamla partnerlösa strumpor. Barnen vill skicka in dem till Bolibompa för att de skall vara med på "Mini-Mello" (en pytteliten melodifestival för små hemmagjorda dockor).
Det går rätt bra. Rätt mycket glitterlim på As tröja, rätt mycket hår målat även på S själv när han väl blev inspirerad, och H skriver noggranna anteckningar om vad varje docka skall användas till "JA HETER RAPAREN SOFIA OCH JAG JILAR BARA HÅRDRÅK OCH BARNVISOR" och själv blir jag helt till mig över att få ett kreativt utlopp och målar Marilyn Monroe-dockor av gamla gula barnstrumpor med hundformade halkskydd.
Vi njuter i fulla drag och syr fast garnhår där inte glitter och textilpennor räckt till för att förverkliga våra visioner.
-Så MYSIGT! säger S. Det är det, tänker jag. En toppenmorgon helt enkelt.
Nu får vi hoppas att Bolibompa faller för någon av våra (ähum, öh, "barnens" menar jag. Inte "våra". Jag lovar högtidligt att inte skicka in MM-dockan eller ens Bonodockan - fast jag är rätt förtjust i min tolkning av Obama...kanske om jag skriver "inskickad av Karin 9 år" - NEJ, jag skall inte! Fy!) dockor. Det är tyvärr så tragiskt att ingen av deras namn ännu dykt upp som Bolibompanamnsdag trots ett flertal påstötningar på Bolibompas hemsida.
Jag försöker försiktigt tala om för barnen att det här är roligt även om artisterna inte kommer med i Bolibompashowen. De lyssnar uppmärksamt men verkar inte oroliga.
-Men mamma! säger H. Jag har ju gjort Rapparen Sofia! Hon kommer ju med, det vet vi ju redan, vi har ju redan sett finalen.
Det bidde en....
sådan här...
När jag väl ställt frågan kom jag på svaret. En ganska tråkig present, men tandrelaterad och med ett glitterrosa (men tydligt skrivet) brev från tandfen som talade om att "Tack! Vi tandfeer får egentligen inte ge bort presenter, men denna gång får du en sådan här, så kan du tänka på mig när du borstar tänderna. Jag kommer tillbaka nästa gång du tappar en tand"....
Hon blev precis lagom glad. Inte så glad att hon kommer att skriva hundra brev till till tandfen (I hope) men såpass glad att hon villigt borstade tänderna denna morgon. Detta bevisar att även små gåvor från icke-existerande varelser kan fylla en funktion.
När jag nu läser alla råd här och på fb ser jag att det är flera som kommit på denna geniala idé. Detta kan jag bara se som ett tecken på att jag har ytterst intelligenta bloggläsare. Jag visste ju redan att ni hade god smak, men nu kan jag med stolthet konstatera att ni också är smarta som attan.
Trevlig helg!
The Worrying Kind
Idag har jag mest oroat mig. Skickade med H pengar imorse för att ta ett simmärke på simningen. Silverfisken heter det, otäckt nog, och man skulle simma 25 m valfritt simsätt (vilket jag vet att hon kan) och hoppa i från kanten på bassängen, vilket hon självklart kan. Ändå oroade jag mig hela dagen. Tänk om hon inte kunde, inte ville, inte skulle...
Tänk om hon kände sig dum om hon inte klarade det. Tänk om det var för svårt.
Hela tiden visste jag alltså att det inte var det. Hela tiden visste jag att det här var vad hennes självförtroende, och fröknarnas förståelse för att hon faktiskt kan simma, behövde. Men oj, vad det inte kan hindra en mamma med rent ut sagt professionell förmåga att oroa sig från att oroa sig.
Självklart hade allt gått bra. Toppen rent av! Hon hade fått massor av beröm för sina klockrena simtag och simmat nästan 50 m när hon ändå höll på. Men o, vad man kan oroa sig...
Det här brevet skrev hon i eftermiddags. Det är lite svårt att läsa, jag vet, så jag skriver av:
SERA TANDFEN HER E EN PRESET TIL DEJ FRÅN H
Sera är en chansning på hur Kära stavas, jag tycker det är en rätt bra chansning. De flesta konstiga ljud stavas med ett s någonstans, har hon konstaterat...
Iallafall så har hon inte tappat en tand eller så, utan bara kommit till slutsatsen att eftersom tandfen varit så snäll mot henne och gett pengar och så så måste ju tandfen få en belöning. Så hon har gjort världens minsta armband med fem pärlor ("tandfen är en jätteliten människa mamma, så här hög") och lagt ett jordgubbsformat suddgummi i ett kuvert och skickat med den här lappen. Hon har sedan lagt de två orangea kuverten som skymtar på bilden under sin första kudde ("inte under den andra, hon letar ju inte så noga när hon inte vet att det är en tand") och är spänd på vad som skall ske under natten...
Självklart hoppas hon på en belöning. Inte pengar eller så, men någon liten present kanske.
Det är gulligt men det medför vissa pedagogiska problem. Skall tandfen ge henne något? Om inte blir hon besviken och om hon får något kanske hon skriver brev till tandfen varje natt...Hm. Detta kräver en speciell typ av föräldralogik med lagom balans mellan curling och krass...
Alla förslag i kommentarsfunktionen mottas med tacksamhet...
Ett rikt inre liv
S och jag har varit på Lek och Plask med bästa kompisen Olle och när vi släppt av Olle och sitter i mörkret i bilen på vägen hem funderar S högt för sig själv.
-Alltså livet är ganska härligt. Idag till exempel har jag hoppat från kanten på bassängen och ner i en ring (rockring, min anm) och imorgon skall vi faktiskt pyssla med kottar. Och månen lyser. Kan det bli så mycket bättre än så?
En kort sekund av eftertänksam tystnad och sedan klämmer han plötsligt i från tårna:
-Hej hej snubbar, fula gubbar, varför inte pröva mogen dans?
En till kort eftertänksam sekund.
-Där ser du mamma, det kunde bli bättre. Man kunde sjunga till. 
