Man lär inte för skolan utan för livet
Idag är första dagen på hela veckan som alla barnen varit iväg till skola och dagis. M är dock fortfarande hemma och sjuk, men resten av oss deltog igen i samhällets normalgöromål med viss lättnad.
Och vilken tur att H gick just idag, för idag har hon tillfogats en av de riktigt stora lärdomarna som livet bjuder. Hör här:
-Mamma, jag fick lära mig en jätteviktig sak idag.
-Jaha, vad kul. Vad kan det ha varit då?
-Jo, det var när vi gjorde Tarzanbana i gymnastiksalen.
-OK?
-Jo, för vet du en sak som man aldrig skall göra?
-(tänker på: träna utan att värma upp, stretchningsskolk, regelbrott i handboll...)...nä.
-Man skall aldrig aldrig stoppa huvudet på kullerbyttemattan när en kompis skall komma dit och göra en kullerbytta. För då får man en hel kompis i huvudet.
Pusselpyssel
S och jag lägger hans 150-bitars-pussel.
Det är bara att inse att han är bättre på pussel än jag. Han har mer tålamod och bättre koncentrationsförmåga.
Jag säger det till honom, att han är bättre på att lägga pussel, och han förklarar:
-Man måste liksom titta på färgerna mamma, och förstå dem. Och formerna också.
Tystnad, lägger några bitar.
-Men du är ju bra på annat. Du kan ju dra upp dragkedjan själv.
Det är bara att inse att han är bättre på pussel än jag. Han har mer tålamod och bättre koncentrationsförmåga.
Jag säger det till honom, att han är bättre på att lägga pussel, och han förklarar:
-Man måste liksom titta på färgerna mamma, och förstå dem. Och formerna också.
Tystnad, lägger några bitar.
-Men du är ju bra på annat. Du kan ju dra upp dragkedjan själv.
Varsamt reviderad
A sjöng för mig i bilen idag:
När svärmor har lagt sina elva små knott
och bönder fastnar med svansen
då sjunger hon alltså för elva små knott
och flaxar med ord hon känner
Och alla lallar: Puff!
och alla lallar: Puff!
Och alla lallar: Puff Puff
Och alla lallar Puff!
Jag måste säga att jag tycker att texten är en förbättring.
Vad tycker du?
När svärmor har lagt sina elva små knott
och bönder fastnar med svansen
då sjunger hon alltså för elva små knott
och flaxar med ord hon känner
Och alla lallar: Puff!
och alla lallar: Puff!
Och alla lallar: Puff Puff
Och alla lallar Puff!
Jag måste säga att jag tycker att texten är en förbättring.
Vad tycker du?
Två lyckade skattjakter
H hade skrivit till tandfen och beställt en skattjakt. Så imorse började det en, signerad BÅDE Tandfen och Bellman, när vi dukade undan kaffet efter frukosten.
Tio ledtrådar och skatten dök upp i micron, en snabbt sönderälskad pruttkudde var det. Den svåraste ledtråden var:
"Här har mamma och A sina hemliga suddigummin", beroende på att A tillfälligtvis glömt bort denna viktiga hemlis. Men det löste sig även det, den lättaste ledtråden i denna teologiskt kunniga familj var "Var bodde Jesusbebisen i julas?" Den ledtråd som jag trodde skulle vara svårast var "nästan som en tavla som föreställer alla som vill titta" men det löste de direkt att det var en spegel. Det enda som tog tid där var att springa runt och titta i alla våra speglar...
Det är fruktansvärt roligt att göra skattjakter till sina barn. Och de har otroligt kul när de ränner huset runt och försöker lösa gåtorna. Rekommenderas =)
Under dagen vidtog även en annan typ av skattjakt då vi plötsligt upptäckte att H:s kärlekspresent var borta.
Det var en mycket viktig, mycket vacker, mycket älskad studsboll med guldglitter i, som H fått av sin käraste M (som går i hennes klass), som också går under namnet "min pojkvän, som jag älskar, som jag till och med har PUSSAT"...
Det finns otroligt många ställen i ett genomsnittligt hus för en studboll att gömma sig på och den hade ju inte heller haft förstånd nog att skriva ledtrådar.
Till sist hittade H:s kloke far den. Han kom på den smarta idén att kolla om H lagt den i sina stövlar. Och det hade hon.
Nu ligger hon och sover med den under kudden och är mycket gladare, kan jag säga, än om helgens största skatt varit en pruttkudde.
Tio ledtrådar och skatten dök upp i micron, en snabbt sönderälskad pruttkudde var det. Den svåraste ledtråden var:
"Här har mamma och A sina hemliga suddigummin", beroende på att A tillfälligtvis glömt bort denna viktiga hemlis. Men det löste sig även det, den lättaste ledtråden i denna teologiskt kunniga familj var "Var bodde Jesusbebisen i julas?" Den ledtråd som jag trodde skulle vara svårast var "nästan som en tavla som föreställer alla som vill titta" men det löste de direkt att det var en spegel. Det enda som tog tid där var att springa runt och titta i alla våra speglar...
Det är fruktansvärt roligt att göra skattjakter till sina barn. Och de har otroligt kul när de ränner huset runt och försöker lösa gåtorna. Rekommenderas =)
Under dagen vidtog även en annan typ av skattjakt då vi plötsligt upptäckte att H:s kärlekspresent var borta.
Det var en mycket viktig, mycket vacker, mycket älskad studsboll med guldglitter i, som H fått av sin käraste M (som går i hennes klass), som också går under namnet "min pojkvän, som jag älskar, som jag till och med har PUSSAT"...
Det finns otroligt många ställen i ett genomsnittligt hus för en studboll att gömma sig på och den hade ju inte heller haft förstånd nog att skriva ledtrådar.
Till sist hittade H:s kloke far den. Han kom på den smarta idén att kolla om H lagt den i sina stövlar. Och det hade hon.
Nu ligger hon och sover med den under kudden och är mycket gladare, kan jag säga, än om helgens största skatt varit en pruttkudde.
Bebisen i magen
Det bor en bebis i min mage. Det vet barnen, de har sett ultraljudsbilder, känt sparkar, pratat med bebisen och varje morgon kommer de för att krama bebisen. Det är otroligt härligt att ha så stora barn att de kan planera och fantisera och glädja sig. Sist så var ju det äldsta barnet, H, 2 1/2 så detta är en nyhet för mig, att de kan ta så stor del av graviditeten. En väldigt härlig nyhet.
Naturligtvis kommer det en ny oro med allt detta också, en oro för hur barnen skall reagera om allt inte går bra. Den här gången har de ju egna förväntningar och funderingar och kommer förstås att genomgå vissa besvikelser som alla storasyskon, att bebisen inte föds gående, att den inte genast kan åka på deras gamla Bobby Cars och så vidare. Men tänk om de drabbas av hemska, stora besvikelser, att det inte blir något syskon som kan bo hemma hos oss? Att det inte går som det skall?
Man kan inte dela sådan oro med sina barn. Det är inte bra för någon tror jag. Istället får jag glädja mig åt att deras engagemang i graviditeten gör att jag inte kan oroa mig lika intensivt och helhjärtat som jag tidigare graviditeter varit expert på. Barnens glädje får bli till min, deras obekymrade förhållningssätt får jag lära mig något av.
De har också funderat en del på att de själva har bott i min mage och alltså har erfarenhet av det här som bebisen går igenom just nu. Därför överfalls jag ofta av goda råd "Ät mer våfflor, mamma, när jag bodde i din mage så ÄLSKADE jag när du åt våfflor!" eller "När JAG bodde i din mage, då hade jag det finaste namnet för då kallades jag för Säntis." (det var S det) och så vidare.
Imorse fick dock det hela en ny dimension när A kom in till mig när jag stod och borstade tänderna och frågade:
-Vad kallade vi pappa när han låg i din mage?
-Ehmm, A, han har aldrig bott i min mage. Han är ju äldre än mig.
-Men vem bodde i din mage då?
-Du, och H och S och Ansgar. Ni har bott i min mage. Pappa bodde i farmors mage.
-Men NEJ! Han skall ha bott i din mage! Så han kan vara med i vår familj! (tittar uppfordrande på mig, som att detta på något sätt är mitt fel) Du vill väl att han skall vara med i vår familj?!
-Öh, ja, men han är ju med i vår familj för han är ju er pappa.
-Om han inte har bott i din mage, då blir jag ARG på dig.
-...OK...men han har inte det. Eh, vad skall jag säga: Förlåt?
Tyst och treårsarg ett tag. Sedan kommer lösningen.
-Mamma, när jag kommer hem från dagis skall jag ta fram min hammare och göra en dörr på din mage. Då kan pappa bo där lite nu när han vill.
Hm. Vi får nog se hur det blir med det...
Naturligtvis kommer det en ny oro med allt detta också, en oro för hur barnen skall reagera om allt inte går bra. Den här gången har de ju egna förväntningar och funderingar och kommer förstås att genomgå vissa besvikelser som alla storasyskon, att bebisen inte föds gående, att den inte genast kan åka på deras gamla Bobby Cars och så vidare. Men tänk om de drabbas av hemska, stora besvikelser, att det inte blir något syskon som kan bo hemma hos oss? Att det inte går som det skall?
Man kan inte dela sådan oro med sina barn. Det är inte bra för någon tror jag. Istället får jag glädja mig åt att deras engagemang i graviditeten gör att jag inte kan oroa mig lika intensivt och helhjärtat som jag tidigare graviditeter varit expert på. Barnens glädje får bli till min, deras obekymrade förhållningssätt får jag lära mig något av.
De har också funderat en del på att de själva har bott i min mage och alltså har erfarenhet av det här som bebisen går igenom just nu. Därför överfalls jag ofta av goda råd "Ät mer våfflor, mamma, när jag bodde i din mage så ÄLSKADE jag när du åt våfflor!" eller "När JAG bodde i din mage, då hade jag det finaste namnet för då kallades jag för Säntis." (det var S det) och så vidare.
Imorse fick dock det hela en ny dimension när A kom in till mig när jag stod och borstade tänderna och frågade:
-Vad kallade vi pappa när han låg i din mage?
-Ehmm, A, han har aldrig bott i min mage. Han är ju äldre än mig.
-Men vem bodde i din mage då?
-Du, och H och S och Ansgar. Ni har bott i min mage. Pappa bodde i farmors mage.
-Men NEJ! Han skall ha bott i din mage! Så han kan vara med i vår familj! (tittar uppfordrande på mig, som att detta på något sätt är mitt fel) Du vill väl att han skall vara med i vår familj?!
-Öh, ja, men han är ju med i vår familj för han är ju er pappa.
-Om han inte har bott i din mage, då blir jag ARG på dig.
-...OK...men han har inte det. Eh, vad skall jag säga: Förlåt?
Tyst och treårsarg ett tag. Sedan kommer lösningen.
-Mamma, när jag kommer hem från dagis skall jag ta fram min hammare och göra en dörr på din mage. Då kan pappa bo där lite nu när han vill.
Hm. Vi får nog se hur det blir med det...
